Rapport från ett fredsläger i Luleå

Ett trettiotal personer samlades i Luleå den sista veckan av juli för ett fredsläger: USA:s flygvapen var i stan för att träna bombfällning. De flesta svenskar har nog inte ens hört talas om denna övning, och det är inte så konstigt. Försvarsmakten erbjöd US Air Force sekretess tillsammans med hela Norrbotten som övningsområde. Att övningen skulle ske någon gång i juli/augusti, och att bombfällning var ett inslag – så mycket hade vi i fredsnätverket Ofog fått reda på.
Jag kom upp med nattåget på onsdag förmiddag, och tog mig till samlingslokalen. Förutom vänner och bekanta från Ofog mötte jag aktiva från Kvinnor för fred, Kiruna, och lokala engagerade människor som hade slutit upp. De flesta hade varit där i några dagar, och ett par aktiviteter hade redan ägt rum: föredrag om övningen och dess sammanhang (till exempel Sveriges allt tätare samarbete med NATO) samt ett torgmöte där folk kunde ge förslag på vad Vidsels stora övningsområde skulle kunna användas till istället för militär verksamhet. Nu var det full aktivitet med förberedelser inför den kommande dagens aktioner. Klockan tolv skulle det vara en manifestation vid flygbasen F21 strax utanför Luleå – där övningen förbereddes och de amerikanska piloterna och planen skulle landa – och idén var att några också, vid denna tid, skulle försöka ta sig in på flottiljen.

Jag kunde gå med i en vängrupp som redan hade börjat förbereda sig: sju personer som ville gå in på området. Planen var att dels störa övningen genom vår närvaro, dels visa vad samhället borde lägga resurser på istället för militarism. Vi var klädda som olika samhällsnyttiga yrkesgrupper: bambatant, jordbrukare, sjuksköterska och bibliotekarie, bland annat. Kristina, Maja och jag bestämde oss för att gå en bit genom skogen nedanför området, för att minska risken att bli stoppade i förtid. ”Sjutton också, vi har glömt myggmedel!” var vår första tanke när vi började gå genom de sanka markerna. Viftande med armarna tog vi oss fram och såg efter någon timme stängslet.



Genom att använda ett par repöglor och ett liggunderlag klättrade vi över. Innanför var det byggnader som vi gick in emellan. På avstånd skymtade vi en landningsbana, och en grupp värnpliktiga som marscherade på rad. Efter fem–tio minuter blev vi hejdade av fyra soldater som körde fram till oss i en jeep. De var unga och blyga, bad att få se våra id-kort. Sedan kom det fler. Vi hade ett helt gäng militärer omkring oss och hann samtala om militarism och etiska frågor med dem en bra stund innan polisen kom för att förhöra oss. Det var intressant; de ställde frågor som för att avslöja vår ”naiva hållning” vad gäller krig och fred, men uttryckte ändå en slags beundran över vårt engagemang. En stund senare släpptes vi. Huruvida det blir åtal mot oss återstår att se.

Jag reste från Luleå några dagar senare med tacksamhet och ny motivation för fredsarbetet. Så mycket vi hann göra på denna vecka: möten med lulebor på stan, i kyrkor och i moskén, intervjuer i radio och för tidningar, gatuteater i form av bröllop som bombades (vilket hänt flera gånger i Afghanistan), fest och gemenskapsbyggande. Visst, Sverige exporterar allt mer vapen, krigar i Afghanistan, utvecklar förarlösa stridsflygplan och GPS-styrda granater för framtidens krig. Det är en nedslående utveckling, och den debatteras knappt i mainstreammedia. Men vi är en skara som inte tänker sitta stilla och acceptera den. Nästa sommar blir det ett nytt fredsläger i Luleå, då tillsammans med europeiska fredsrörelser. Välkommen!

Insändare i Dagen den 27 juli

Biörn Fjärstedt efterlyser i en debattartikel i Dagen den 2 juli samtal om "vad som är den kristna trons bärande insikt och ärende". Han beskriver en polarisering som han tycker sig se inom svensk kristenhet, en "delvis aggressiv nyliberal strävan" står mot de "traditionellt allmänkyrkliga" som söker sin inspiration "ned i den äldsta kyrkans tid". De "aggressivt nyliberala" - låter ju väldigt otrevligt, vad det nu betyder - vill ha kristna trostolkningar som är samhälls-och tidstillvända, medan de andra som sagt söker sig bakåt i historien.

Om det är ett genuint samtal man söker - och det är det säkert - är det då så klokt att börja i en förenklad och polariserande indelning av människor? De flesta kristna jag känner förstår att utlevd tro i dag både behöver vara öppen mot vår tid och dagens människor, samt vara grundad i den tro som tidigare släkten förmedlat till oss.

Samtalet behöver väl kretsa kring hur vi gestaltar detta på bästa sätt? En utmaning är att det inte bara finns en kristen tradition, eller ett sätt att läsa Bibeln. Till exempel förändras kyrkans teologi och självbild kraftigt på 300-talet då man går från att vara en utsatt minoritet i Romarriket till att bli statsreligion, i nära förbund med den politiska makten. När kristna pratar entusiastiskt om "den enade kyrkan" undrar jag om det är tiden före eller efter denna händelse de tänker på. Om det är tiden före borde till exempel avståndstagande från våldsanvändning och solidariskt delande av tillgångar bli viktiga ledstjärnor. Men det verkar främst vara liturgi och fromhetsformer som inspirationen gäller, även så i Fjärstedts artikel.

Enligt Biörn Fjärstedt finns det två handlingar som förenar över gränser: iver att fira nattvard och "symbolik kring evangeliets läsning i liturgin". Han ser samtal kring dessa handlingars betydelse som en väg framåt. Det är ju inte fel, men finns det inte väldigt mycket annat som förenar oss? Vad med våra liv i världen, utanför kyrkans väggar, vår kallelse att finnas för världen, att verka för människors och skapelsens helande, för rättvisa och fred?

Här finns ju oändliga möjligheter för samarbete över olika typer av gränser. Genom att arbeta tillsammans lär vi kärna varandra och kan lämna det olyckliga kategoriserandet av varandra bakom oss. För även de av oss som tycker att samkönade par ska få gifta sig vill följa Jesus i det dagliga livet. Även de av oss som vill ha ett inklusivt gudstjänstspråk, där Gud inte bara blir en Han, vill fördjupa förståelsen av vad försoning och omvändelse betyder för oss här och nu. Så snälla - låt oss sluta att avfärda varandra som ofromma och ytligt följsamma!

Det är ju lätt att anklaga människor för följsamhet - vilket Fjärstedt gör när det gäller kristna med en inkluderande äktenskapssyn - men inte lika lätt att praktisera icke-följsamhet gentemot vårt samhälles konsumism, individualism, statusjakt och tro på militärt våld. Om dessa frågor är det dock tämligen tyst.

Jag föreslår att vi, förutom gemensamt arbete för världen och dess invånare, samtalar om hur vi bättre kan gå efterföljelsens väg, och så gestalta ett alternativ till dessa 'världens makter".