Ett annorlunda rike

CPT Sverige söker kontakt!

2011-12-12T16:55:00.003+01:00

I helgen hade vi möte med CPT Sverige här hemma hos oss i Mjölby. Det är nu fem svenskar som har gått Christian Peacemaker Teams månadslånga utbildning. Inger Styrbjörn arbetar med teamet i Hebron, Palestina, sex månader per år. De andra är reservister, vilket betyder att man är ute ca en månad per år.

Vad gör då CPT? Organisationen vill, sedan 25 år, bjuda in kristna till ett ickevåldsalternativ till krig. Man vill utforska hur kraften i Guds sanning och kärlek kan gestaltas i konkreta situationer av våld eller förtryck. I Colombia följer man lokala människorättskämpar för att minska risken för våld mot dem. I Kanada står man med ursprungsbefolkningen då de ingriper mot skogsskövling på deras land. I Palestina arbetar man med lokala grupper bland annat för att säkra lantbrukares och herdars rätt att arbeta utan att bli trakasserade av bosättare. I kurdiska Irak förmedlar man till omvärlden vad som händer med de människor som hamnat i riskzonen för iranska eller turkiska bombningar. Se gärna introduktionsfilmen på tio minuter om CPT:s arbete som finns här på deras hemsida.

Jesus utmanar oss att följa honom, inte bara i krigssituationer utan också här i våra egna sammanhang. CPT har i Sverige bland annat firat mässa utanför Migrationsverket i Malmö och bjudit in till samtal om den flyktingpolitik som vägrar förföljda människor en fristad i vårt land. Man har också hållit workshops om praktisk kristendom, ickevåld och motstånd mot förtryck. Bjud gärna in oss till din församling!

På mötet i helgen beslöt vi att börja ge ut ett mail-nyhetsbrev en gång i kvartalet. Genom att sprida kunskap om CPT:s arbete hoppas vi skapa ett nätverk av människor som vill stödja CPT och/eller bli CPT:are. Första delmålet är att få ihop en grupp som vill resa på en delegation till Palestina någon gång under 2013. Det skulle då bli den första delegationen på svenska. En sådan resa, på 10-12 dagar, ger kunskap om kristet ickevåldsarbete och inblick i hur CPT jobbar.

Låter det intressant? Anmäl din adress till mig om du vill få nyhetsbrevet.

Amy leker med barn i Halabja under delegationen till norra Irak våren 2011.

Krig börjar här

2011-07-30T20:38:00.008+02:00

Krig långt borta är beroende av förberedelser och övningar här i vårt svenska samhälle. En sådan plats är NEAT, North European Aerospace Testrange, i Norrbotten, ett område på 24 000 kvadratkilometer, 36 mil långt från ena änden till den andra. Sedan 2004 arbetar Försvarsmakten aktivt med att hyra ut området till utländska krigsmakter och till vapenföretag. Militärer från över tjugo länder har övat på NEAT, och robotsystem som nyttjats i krigen i Irak, Afghanistan, Kashmir och Libyen har testats på området.

Drönare, obemannade flygfarkoster (UAV:s), är en viktig del i dagens och framtidens krig. De drönare som släpper bomber över Pakistan och Afghanistan styrs från terminaler i Nevada och Kalifornien. Nu håller europeiska företag, bland dem Saab, på att ta fram en egen UAV, kallad Neuron. Företrädare för NEAT skriver om denna farkost: "Of all new projects that are planned at the range, one stand out since it is the European flagship project - NEURON. The NEURON UAS will be tested in several places in Europe, with NEAT being the site for the weapon integration tests. These will be conducted in the 2012+ timeframe."

Ett syfte med den gångna veckans fredsläger i Luleå var att märka ut platser där krigsförberedelser pågår. Med färgen rosa, som börjar etableras som anti-militarismens färg (se t ex organisationen CodePink), målade vi på NEAT:s landningsbana, på robotbasen Vidsel ca tio mil från Luleå.

Nedan är några bilder från tisdagens massaktion. 200 människor från tjugo länder åkte tillsammans ut till området. Ca 170 av oss riskerade åtal genom att gå förbi de skyltar som markerade "skyddsområde". De flesta blev dock bara bortförda från området. Runt trettio personer, varav tio utlänningar, greps. Alla är nu släppta, men åtal väntar troligen.

Bussen på väg till Vidsel fylls av ballonger som blåses upp inför manifestationen.

Efter en die-in (gestaltning av bombanfall där människor faller ned och låtsas dö) släpper vi upp ballongerna och hoppas att vinden ska föra dem in över NEAT.

Efter att två vängrupper - bl a gruppen som jag var med i - kommit fram till landningsbanan och målat ett fredsmärke med våra egna kroppar satte vi oss i en ring och hade en runda om hur vi mådde. Säkerhetsvakterna stod på lite avstånd och väntade in polisen. Det var en speciell stund. Vi var inte tillåtna att fota, men någon tog i smyg denna bild.

Andra hann skriva "War starts here - Let's stop it from here".

Vi var inte bara från olika länder utan också i olika åldrar. En stort gäng 60-plusare från Kvinnor för fred hade kommit upp från södra Sverige. Helen från England, 75 år, skulle tillbaka hem för att starta upp ett nytt fredsläger (vid en bas varifrån man kontrollerar drönare).

De sista som släpptes från arresten var David och Nicola från England. De hölls i drygt två dygn. Under den tiden var det hela tiden folk från lägret som campade utanför polishuset, i solidaritet.

Jag känner mig tacksam över att ha fått vara med på denna vecka. Att vara del av en global rörelse mot våldet, att reflektera tillsammans över hur vi kan förbättra vårt motstånd, att prata om oro och förhoppningar i vängruppen och stötta varandra - det är något av det finaste man kan få uppleva i det här livet.

Då jasminrevolutionen kom till Kurdistan

2011-04-15T17:57:00.006+02:00

I måndags, den 11 april, följde vi med CPT:arna till den dagliga demonstrationen på torget som döpts om till Azadi Square, Frihetstorget. Sedan den 17 februari samlas människor här varje eftermiddag för att tala och lyssna till varandra, för att uttrycka sina krav om förändring. Det övergripande kravet är att regionens sociala liv ska frånkopplas partierna, det vill säga PUK (Patriotic Union of Kurdistan) och KDP (Kurdish Democratic Party). Dessa partier, som i en överrenskommelse 1998 delade upp KRG mellan sig, kontrollerar det mesta som sker inom landet. De har sina egna soldater, sin egen press, och står man inte på god fot med dem är det svårt att över huvud taget jobba inom regionen. Detta är i alla fall många unga människors upplevelse av situationen, och anledningen till deras protester.

När vi kom fram till torget omringades vi genast av 20-30 män i olika åldrar. En av dem började ställa frågor till Michele: "Har ni skrivit artiklarna som du pratade om sist? Vad gör ni för att sprida informationen om vad som händer här?" Michele svarade att de gör allt de kan för att förmedla till omvärlden om hur demonstranter har behandlats: misshandlats, hotats, gripits. Hon berättade också att Amnesty International dagen efter skulle publicera en rapport om just demonstrationerna i Irak och Kurdistan och repressionen mot dem som protesterar (läs den här).

En kille som stod bredvid mig kunde engelska och jag frågade om han var student. Han hade studerat, men var nu arbetslös. Med viss uppgivenhet i rösten sa han "Våra ledare nu är värre än Saddam. De har lärt sig av Saddam. Det finns inga mänskliga rättigheter för oss här." Han menade att många av de som kommer till demonstrationerna är arbetslösa. "Det är väldigt svårt att få jobb om man inte har kopplingar till PUK eller KDP. Och har man inget arbete så har man inga pengar, inte ens för att köpa en kopp te." En man pratade i mikrofonen från scenen, människor jublade. Jag frågade killen vad det handlade om. "Att vi ska fortsätta protestera tills vi får verklig demokrati."

Samtal mellan demonstranterna och regimen har genomförts, men avbröts snart då makthavarna inte ville gå med på några av demonstranternas krav. "Vad kan vi be för när det gäller den här situationen?" frågade Claire Michele. "Ett mirakel" svarade hon. Vid morgonens andakt hade Khristo lett oss i en bön om förvandling. "God, help us to change. To change ourselves and to change the world." Jag ber och hoppas att de som lever gott i KRG, de som tjänar på den nuvarande situationen, ska öppna sina hjärtan och lyssna till de ungas röster.

Övernattning i Kani Spi

2011-04-14T20:06:00.008+02:00

Många kurdiska byar, några kristna, de flesta muslimska, har utsatts för våld från turkisk och iransk militär de senaste åren. CPT har jobbat i flera år med att stötta dessa bybor; de som flytt, de som försöker bo kvar. Man räknar med att ca en och en halv miljon människor har tvingats bort från sina hem utmed hela gränsen.

Dessa människor har inte många som talar för dem. Deras egen regering, i KRG (Kurdish Regional Government) verkar inte göra mycket för att skydda dem. USA hjälper Turkiet genom att dela med sig av information. Turkiet och Iran vill pressa byborna att inte ge stöd till gerillarörelserna, men ev är ett vidare syfte att destabilisera KRG och motverka en stark självständig kurdisk stat i Irak.

Övernattningen i den lilla bergsbyn Kani Spi var ett tillfälle för oss att uppleva något av by-livet, och att prata med Mahmud om hur attackerna från Iran har påverkat dem. Kvällsmaten, en tomat/aubergine-gryta, lagade Lukas och Kathy i det mycket enkla köket, medan Amy, Claire, Khristo och jag hade en stunds "de-briefing" (tid att tala om vad vi upplevt, och hur vi mådde).

Granatbeskjutningen har skett just vid tiden för sådd och skörd, berättade Mahmud, och har orsakat stora ekonomiska förluster för dem då de tvingats ge sig av från byn under en tid. Just här har ingen människa skadats eller dödats, men det har hänt i andra byar. Troligen kommer CPT att på ett konkret sätt slå följe med dessa familjer genom att vara närvarande i byar under vissa särskilt utsatta veckor. Genom lobby- och mediaarbete på hemmaplan, i Nordamerika och Europa, vill man uppmärksamma situationen i regionen och pressa sina regeringar att verka för en fredlig lösning.

Efter ett par dagar i kallt bergsklimat var det skönt att återvända till varmare trakter. Nedan en bild från den väg som kallas Hamilton Road, som går genom ett fantastiskt ravinlandskap. Jag var mycket tacksam att vår chaufför Kaka Ali tog det lugnt här ...

Från Wikipedia: Between 1928 and 1932 A M Hamilton was the principal engineer of a British-built strategic road across Iraqi Kurdistan, which ran from Arbil, through Rawandiz, to the Iranian border near modern-day Piranshahr. The road became known as the Hamilton Road. Although Hamilton hoped the road would unite the peoples of the region, it has been fought over many times.

Bilder från i fredags

2011-04-10T17:56:00.005+02:00

Besök hos familj i byn Rayat på förmiddagen. Mannen arbetar för gränspolisen. Han berättar att man funnit bevis för att byn fanns för 900 år sedan.

Kaka Mahmoud med familj framför deras hus. Hans fru, nummer två från vänster, bad oss om hjälp med att få bort landminorna i deras by. "USA med flera stödde Saddam under kriget, nu behöver vi hjälp med minröjning så att vi inte behöver vara rädda för våra och våra barns liv."

Uppe i huset i Kani Spi. Vi sitter elva personer i ett litet rum med en kamin i mitten. Någon har tagit in geväret och hängt upp på väggen - det används väl för jakt nu, men flera i rummet har varit peshmerga och har stridit med vapen i hand. Lukas, till höger, frågar Kaka Mahmoud vad han tror om idén att CPT:are kan vara närvarande i byn i vissa perioder för att minska risken för attacker från Iran (mer om detta i senare text).

Resan till Kani Spi

2011-04-10T09:33:00.002+02:00

Söndag förmiddag. Tillbaka i Suli efter tre dagars resa norrut - skönt att vara "hemma" igen. Före resan hade vi flera intressanta möten med människor här, bland annat med den 23-årige Sirwan som tidigare tog del i PJAKs väpnade kamp mot förtrycket av kurderna i Iran, men som nu har tappat tron på militära medel. Som 16-åring greps han för att ha deltagit i en demonstration i Teheran, satt sex månader i Evin-fängelset, torterades. Ett par år senare bestämde han sig för att ansluta sig till PJAK, i gränstrakterna Iran-Irak. Han deltog i flera strider, vid ett tillfälle dödades tre av hans kamrater och han själv skadade armen. Nu säger han "Jag kan inte tänka mig att gå tillbaka så länge de använder våld. Vi kan inte åstadkomma det vi vill med hjälp av gevär."

I torsdags morse åkte vi - vi fyra i delegationen plus Lukas och Kathy från teamet - tillsammans med vår fantastiska chaufför Kaka Ali mot Choman, en liten stad nära gränsen till Iran. Resan tog hela dagen eftersom vi gjorde en hel del pauser på vackra platser utmed vägen, bland annat vid sjön Dukan. I Choman möttes vi av Kamal, en 26-årig kille som arbetar som frilansjournalist och engelskalärare. Han bodde hemma hos sina föräldrar, och där fick också vi stanna över natten. När vi var på väg i säng kom ett gäng soldater från Asaish (säkerhetspolisen) och ringde på. De hävdade att vi, dvs utlänningarna, inte kunde stanna i Choman, att vi måste åka tillbaka till Suli. Varför var lite oklart. Kamal och hans familj tolkade det som ett sätt för Asaish att förödmjuka familjen inför deras gäster - de är inte glada över Kamals frispråkiga arbete som journalist. Kamal argumenterade emot, "om man har visa till ett land har man rätt att vistas i alla delar av det landet", och till slut gav de med sig.

Med Kamal som tolk besökte vi en familj i Rayat, en by lite utanför Choman. De hade, som så många andra i norra Irak, drabbats hårt av Saddams regim och av Iran-Irak-kriget. Efter 1974, då en kurdisk revolt krossades, tvingades många lämna byn. Under 80-talet hamnade byn mitt i krigszonen, så när folk började återvända hit efter 1991 fanns det i princip inga byggnader kvar här, allt fick byggas upp på nytt. Runt om i bergen låg det många kroppar efter dödade iranska soldater. Folk lämnade in kroppar som de hittade till Iran och fick några säckar mjöl för varje kropp.

Nästa besök var hon Kaka Mahmoud och hans familj. De bor i Choman under vinterhalvåret, men flyttar till den lilla byn Kani Spi på våren. Efter ett par koppar te - det blir mycket tedrickande här - tog vi med oss Kaka Mahmoud och hans son Karwan för att bege oss upp till Kani Spi, någon mil upp i bergen. Den sista biten klarade inte vår buss, så vi lastade över allt till en traktor med släp. Den kämpade sig upp på en lerig liten väg. "Zor bash traktor", sa jag till Karwan och Kaka Ali där vi stod på flaket, "mycket bra traktor". När vi gick av såg jag en liten skylt på traktorn där det stod Made in Sweden, Trima Bergsjö. Det var jag förstås tvungen att dela med de andra! Kaka Mahmoud hade trott att den var från Holland.

Nu ska vi ha andakt, jag får fortsätta skriva senare.

Första dagen i Kurdistan

2011-04-03T21:13:00.004+02:00

Söndagen den 3 april

Nu har jag varit i Kurdistan/Irak i en och en halv dag. En bra början, intensivt men inte alltför stressigt. Resan från Istanbul – med Atlas Jet, ett turkiskt bolag tror jag –gick bra, tog drygt två timmar. Suleimaniyah Airport var liten men modern. När vi kom ut på andra sidan väntade Lukas från teamet på oss med Kaka Ali, en man som körde en liten buss, som tog oss till CPT:s hus. Jag, Amy och Claire delar sovrum.

Just nu är de fyra personer i teamet här Lukas från Tjeckien, Michel och Peggy från USA och Kathy från Kanada. Igår eftermiddag fick vi praktisk information, på kvällen hade vi andakt och berättade om våra olika livsresor. Det var fint att hela teamet kunde vara med på detta – ofta har man sånt bara inom delegationsgruppen. Idag berättade Michel och Peggy om CPT:s historia i Irak, från 2002 och framåt. Hur de arbetade i Baghdad (mycket intressant, mycket som jag inte kände till), vad de har gjort här i ”the Kurdish North” sedan de kom hit 2006.

På eftermiddagen besökte vi Amna Suraka, fängelse och tortyrcentral under Saddams tid. De har behållit mycket som det var då; i cellerna låg filtar kvar (varje fånge hade en filt, det var deras säng). I vissa rum hade de ställt gipsfigurer som gestaltade scener, bl a av tortyr. I ett rum fanns fem tusen små lampor i taket, var och en symboliserade en by som blev förstörd av Saddams regim.

Imorgon ska vi resa till Halabja och möta människor som drabbades av gasattacken där 1988, då ca 5000 människor dog. Det känns viktigt att få en levande kunskap om den historia som människorna i detta område har med sig, bland annat för att bättre förstå hur de känner och tänker idag. Jag är tacksam att vi har Kathleen som "delegation leader". Hon arbetar normalt som psykoterapeut, och betonar att vi bara ska ta in så mycket som vi känner att vi orkar, att det är okej att gå ifrån om det blir för mycket, att ta tid för sig själv.

So long for now!

Resan närmar sig

2011-03-29T12:44:00.005+02:00

På fredag lyfter flyget från Landvetter till Istanbul. Äntligen ska det bli dags för min resa till den kurdiska delen av Irak. (Här skrev jag i oktober om bakgrunden till dagens situation.)

Tre, fyra personer från CPT - Christian Peacemaker Teams - finns sedan några år ständigt på plats i staden Sulemaniya, en stad med närmare en miljon invånare. Där har deras främsta uppgift kommit att bli att bistå internflyktingar (se min text från i höstas), bland annat genom att dokumentera hur de drabbats av bombningar och genom att följa med människor tillbaka till sina hembyar. Delar av området är de facto ockuperat av Turkiet, som etablerat flera militära baser inne på irakiskt område och därifrån - enligt uppgifter från lokalbefolkningen - försvårar livet för människor bland annat genom att sätta upp vägspärrar och bränna ner fält "för ökad synlighet".

Den senaste tiden har dock präglats mycket av de demonstrationer för verklig demokrati och mot korruption som ägt rum så gott som dagligen i Sule. Också hit har vindarna från Egypten och Tunisien nått. De kurdiska makthavarna - som tillhör de två partier som sedan flera år delar på makten i denna region - har tillåtit dessa demonstrationer och det har förekommit tal om förhandlingar, men jag vet inte hur det har gått med det.

På Nobel Hostel (intressant namn, kan det ha med vår käre Nobel att göra?) i Istanbul kommer Kathleen (USA), Amy (Kanada), Khristo (Australien), Claire (England) och jag att sammanstråla. Dagen efter flyger vi vidare till Sule. Den 12 april lämnar vi Irak, och den 13 är jag tillbaka i Sverige. Jag kommer att skriva om resan här i den mån jag får tillgång till dator med uppkoppling.

I helgen som gick var det möte för den europeiska delen av CPT, i Tyskland. Ett par representanter från Sverige var där (förhoppningsvis kommer rapport därifrån på CPT Sveriges blogg). Jag hoppas verkligen att fler svenskar upptäcker CPT och deras viktiga arbete. Inger Styrbjörn från Gamleby arbetar idag med CPT i Hebron, Palestina - om några år är det kanske flera svenskar ute på olika uppdrag!

Rättegång och skadeståndskrav

2011-03-09T17:36:00.004+01:00

Den 22 februari var det dags för rättegång i Luleå, efter sommarens aktion (som jag skrev om här på bloggen i augusti). Efter flera olika besked från domstolen var vi till slut fyra personer inför rätta denna dag, varav en - Per -skulle dömas i sin frånvaro. Kristina, Kimo och jag var dock närvarande, och vi hade förberett oss för att lägga fram våra argument.

Det var en rätt liten sal, ljus träpanel på väggarna och ljusa furumöbler. På podiet satt domaren, en man i 50-årsåldern, de tre nämndemännen – denna gång var de alla män, också de i medelåldern – och en kvinna runt 30 vid en dator för att anteckna. Framför dem stod bord i en halvcirkel, och stabila stolar av kontorstyp, för åtalade, vittnen och åklagare. Vi hade - för första gången - fått individuella rättegångar, och jag var först ut, kl 9:00.

Domaren har en ledig stil, verkar tycka om hela situationen. Efter att åklagaren mumlat fram vad åtalet handlar om ger han mig ordet. Jag berättar om vad vi gjorde och varför. Att USA's flygvapen var på plats i somras för att öva bombfällning. Att detta kan rubriceras som "förberedelse till krigsbrott", med tanke på de verkliga bombningar som denna militärmakt utför, framför allt i Afghanistan/Pakistan. Att det var detta större brott som vi ville förhindra, och att vi därför borde frikännas enligt lagen om nödvärn.

Åklagaren har inga frågor till mig - han behöver inte bevisa något, vi bejakar ju själva de faktiska omständigheterna. Domaren läser upp mitt brottsregister, och noterar att min prövotid, efter fängelsestraffet 2009, hade gått ut bara några dagar före aktionen. (Råkade bara bli så. Hade jag brutit mot lagen inom prövoåret hade jag riskerat fängelse, också för en sådan här aktion.) Åklagaren yrkar på höga böter pga min tidigare "brottslighet".

Redan samma dag får vi domen. Det blir 4500 kr i böter för mig och Kristina, och 2500 kr för Per och Kimo. Någon vecka senare får jag hem domen på papper. Där står om "återfall i identisk brottslighet". Ja, det skulle man ju kunna ta som beröm: jag ger mig inte!

Idag kom så ett brev från en advokatfirma som Saab anlitat. De vill ha 177 000 kr på sitt konto inom två veckor, dvs skadeståndet vi dömdes till i april 2009, efter aktionen mot JAS. Annars överlämnas ärendet till kronofogden. Ja, så får det bli. Vi betalar inte! Och jag räddas än en gång från frestelsen att leva ett skuldfritt liv och undvika aktioner som kan ge skadestånd.

Ickevåldets andlighet

2011-01-27T20:30:00.002+01:00

Om ickevåldets andlighet skriver den amerikanska rörelsen Pace e Bene:

"This spirituality invites us to cultivate reverence for God’s presence in every being.
It summons us to see the reality around us.
It recognizes that the evil and woundedness we struggle against in the world is within us as well.
It calls us to disarm ourselves and others.
It invites us to respond to fear with love more than courage.
It gathers us into communities, knowing that we cannot do this work alone.
It asks us to be willing to offer our own life rather than take someone else’s.
It urges us to slow down, learn patience, resist injustice, practice forgiveness, and plant the tiny seeds of love.
Each of us is invited to discover the prayers, rituals and practices which we can use each day to help us remain aware of this spiritual journey from fear and greed to justice and compassion.”

Ur From Violence to Wholeness: a ten part program in the spirituality and practice of active nonviolence (s 50), utgiven av Pace e Bene Nonviolence Service.

Bilder från 90-talet: Trident Ploughshares

2011-01-05T20:50:00.011+01:00

Hittade en CD med gamla bilder. 1998-99 deltog jag i kampanjen Trident Ploughshares, för nedrustning av Storbritanniens kärnvapenarsenal. Vår grupp - Bröd inte Bomber - gjorde aktion i september 1998, i Barrow i England, på varvet som tillverkade kärnvapenubåtarna.

Ann-Britt Sternfeldt, jag och Stellan Vinthagen någon månad före aktionen, hemma i Sverige, med ett par plogar vi hittat.

Vi åkte över till Skottland och deltog under några dagar i det läger som inledde kampanjen. Vi var fyra i gruppen, Ann-Britt, Stellan och jag som skulle gå in på varvet och försöka avrusta Trident-ubåten, och Per Herngren som var vår kontakt med omvärlden, med media etc. Här lyssnar vi på någon på lägret.

Kampanjen inleds med en demonstration vid Faslane-basen, hemmabas för de kärnvapenbestyckade ubåtarna.

Natten till den 13 september 1998 gick vi in på varvet. Efter att smygande ha närmat oss ubåten under ett par timmar grips vi av vakter, och förs till polisstationen i Barrow. Vi åtalas för "conspiracy to commit criminal damage" - är helt öppna med att vår avsikt var att hamra på delar av ubåten för att avrusta den - och tas efter några dygn till häkte, Stellan till Preston, Ann-Britt och jag till Risley utanför Liverpool.

Vi blir kvar i häkte i drygt fyra månader. Plötsligt vid en häktningsförhandling i januari är det en domare som beslutar att släppa oss (men han behåller våra pass). Våra snälla engelska stödpersoner tar hand om oss, och vi får bo hos Catholic Worker kommuniteten i Liverpool.

Efter ett par månader i frihet, en mindre aktion i Barrow och ytterligare två månader i häkte är det dags för rättegång. Efter flera dagars förhandlingar ska juryn överlägga, och fatta sitt beslut: guilty or not guilty. Men: de kan inte komma överens! Vi släpps, eftersom vi lovar att komma tillbaka till en ny rättegång, där fallet ska prövas igen. (Den gången blir vi dömda, men får inget mer straff.) Här har Stellan och jag hämtat ut de tillhörigheter vi samlat på oss i häktet.

Våra kära med-aktivister stod utanför rätten med plakat under en stor del av rättegången. Det var en bra plats, med en stor väg precis bredvid.

Vi kommer ut från rätten, till friheten igen efter ett par månader inlåsta. Vår vän buddistnunnan - har glömt hennes namn - har suttit utanför domstolsbyggnaden och bett, med bilder från Hiroshima efter bomben utlagda framför sig.

Stor glädje! Att vara återsamlade. Och att flera i juryn ville frikänna oss!

Och hemma i Hammarkullen väntar syster och vänner, med en hemkomstfest.

End These Wars!

2010-12-19T17:16:00.003+01:00

Den 16 december - i torsdags - ordnades en stor manifestation vid Vita Huset, under rubriken End These Wars. Arrangör var Veterans for Peace, och många av dem som deltog hade själva tjänstgjort i Irak/Afghanistan. 131 personer greps efter att ha vägrat lämna området, bland dem Daniel Ellsberg, whistle-blower under Vietnamkriget.

Chris Hedges, författare och krigskorrespondent, höll ett tal om hopp. "Hope will not come in trusting in the ultimate goodness of Barack Obama, who, like Herod of old, sold out his people. It will not be realized by chanting packaged campaign slogans or attempting to influence the democratic party. It will not come through our bankrupt liberal institutions-- from the press, to the withered stump that is the labor movement.

Hope will only come now when we physically defy the violence of the state. All who resist, all who are here today, keep hope alive. All who succumb to fear, despair and apathy become an enemy of hope. They become, in their passivity, agents of injustice.

Hope has a cost. Hope is not comfortable or easy. Hope requires personal risk. It is not about the right attitude. Hope is not about peace of mind. Hope is action. Hope is doing something. The more futile, the more useless, the more irrelevant and incomprehensible an act of rebellion is, the vaster and more potent hope becomes.

Hope never makes sense. Hope is weak, unorganized and absurd. Hope, which is always nonviolent, exposes in its powerlessness, the lies, fraud and coercion employed by the state. Hope knows that an injustice visited on our neighbor is an injustice visited on all of us. Hope posits that people are drawn to the good by the good. This is the secret of hope's power. Hope demands for others what we demand for ourselves. Hope does not separate us from them. Hope sees in our enemy our own face."

Det finns ett par filmer på nätet från denna dag, bland annat den här.

David Petander - en ny bekantskap

2010-12-05T20:22:00.002+01:00

I början av november var jag i Karlstad för att medverka vid ett par kyrkliga arrangemang. Av den trevlige studentprästen som jag sov över hos fick jag en bok, som han trodde jag skulle uppskatta. Den var utgiven 1960 på Sanningsröstens förlag (vilket fint namn!). Titeln var David Petander: Hans liv och förkunnelse, författare Hulda Nygren. Jag läste i boken under hela hemresan, och blev fascinerad av denne man. Vilket ovanligt vittnesbörd! Här var en person som satsade allt på att leva ut Guds rike, så som han förstod det. Från Lilla Uppslagsboken: "Petander, David, präst (1875-1914). Petander lämnade 1911 sin prästtjänst för att som "vandrarpräst" frambära ett huvudsakligen på Bergspredikan grundat, asketiskt färgat budskap om Guds rike. 1914 häktades han för ohörsamhet mot mobiliseringsorder."

Petander ville leva i Jesu efterfölj. Han ville få människor att uppleva Guds kärlek och ge den vidare. Han kritiserade dem som tyckte att välståndssökande, maktsträvanden och våldsanvändning kunde förenas med kristet liv. Han gav bort sina tillhörigheter för att gå ut på vägarna, möta människor, hjälpa dem i det han kunde och prata med dem om riket.

Från hans tid som präst i Ånge berättas att inget kunde förmå honom att från predikstolen läsa något som gick emot hans övertygelse. I handboken hade han med krita strukit över sådant som han inte kunde stå för. "Efter det han gång på gång ertappades med att formulera om och ibland helt stryka vissa ritualer och böner, hade han på fråga hur han trodde det skulle gå för honom i framtiden, svarat: När det inte går längre så slutar jag." Och efter ett antal år kom han alltså till denna punkt.

Inom många religiösa kretsar betraktades han som farlig, man menade att det var gärningslära han predikade. Ofta fick han inte tillträde till kyrkolokaler för att predika. När han kom till en ny stad affischerade han, med enkla papperslappar: "Predikan hålles om Guds rike, av David Petander". Trots varningar från kyrkoledare var det många människor som kom för att lyssna.

1914, strax efter krigsutbrottet, inkallas Petander till militärtjänstgöring, men han inställer sig inte. Han är hos en vän i Västerås när en polisman kommer för att hämta honom. Han anhålls, förs till fängelset i Västerås, och nästa dag vidare till Sundsvall för att ställas inför krigsrätt. Dock är han nu sjuk, och domaren tycker också att han inte verkar riktigt "tillräknelig", så han släpps utan straff. Strax därefter avlider han. "Utslitet hjärta och lunginflammation."

Jag hoppas komma tillbaka till denne Jesusefterföljare, men avslutar här med ett citat av honom. "Evangelisterna har skrivit så litet som möjligt. Ljuset ligger i livet, ej i orden. Det är nödvändigt att ljuset lyser så klart det kan. Världen frälses genom liv. Kristus måste ha gestalt i oss."

Älskade pappa

2010-10-12T19:47:00.003+02:00

För ett drygt år sedan var pappa och jag på resa i norra Italien. Jag tog bilden av honom när han klättrat högt upp - i tryckande värme - i colosseumstadion i Verona. I dagarna planerade han för ännu en utlandsresa, till Turkiet. Men det blir inga mer resor för pappa. På bussen in till stan igår fick han en hjärnblödning. Pelle och jag satte oss på tåget från Mjölby, och hann vara hos honom några timmar. Han återfick inte medvetandet, och gick bort tidigt i morse.

Pappa var en av mina bästa stödpersoner under tider i fängelse. Han skrev varje vecka, kollade e-post åt mig och mycket annat. Vi hade inte samma åsikter alltid, men han respekterade mitt arbete och fanns verkligen där för mig. 1998-99 åkte han till England tre gånger för att hälsa på mig i häktet och vara med på rättegången.
I sorgen värmer det att höra från hans vänner i de föreningar, t ex Nätverket för Hörselskadade, där han var aktiv. Där la han sitt engagemang.

Jag får satsa på nästa delegation till Kurdistan istället, i april. Är oerhört tacksam för det ekonomiska stöd jag fått från många av er, kommer att spara dessa pengar för att kunna åka till våren.

Rese-förberedelser

2010-10-03T15:09:00.002+02:00

Om två veckor är jag i Kurdistan, norra Irak. Tidigt den 15 oktober tar jag flyget från Landvetter till Istanbul, där jag träffar de andra i delegationen för en dags gemensamma förberedelser. Det är Claire, som till vardags arbetar på CPT:s kontor i Chicago, som leder delegationen. Övriga deltagare är Tiffany, Leland och Matthew från USA.

Som förberedelse - förutom det mer praktiska med vaccinationer och diverse inköp - läser jag i den tjocka lunta med artiklar som jag fått av CPT. Det handlar bland annat om kurdernas historia i Irak. Det är många olika vändor, olika makthavare och kupper, ofta med tragiska konsekvenser för vanligt folk. 1918 tar britterna över kontrollen av området, från det ottomanska imperiet. 1920 planeras för ett självständigt Kurdistan, men det blir inget med det. 1921 bildas den nya staten Irak, som till en del överlappar det kurdiska området. 1923: Shaykh Barzinji leder ett uppror, och utropar ett kurdiskt kungadöme i norra Irak. Ett år senare intar brittiska styrkor (är de fortfarande kvar där?) Sulemaniya, staden där vi kommer att bo. 40-talet: nytt uppror, britterna bombar, kurdiska rebeller flyr över till Iran. 1958 tillerkänns kurderna vissa rättigheter, i den nya irakiska konstitutionen.

1988, vid slutet av kriget mellan Irak och Iran, organiserar den irakiska armén en stor offensiv mot kurderna, för att bryta ned den kurdiska motståndsrörelsen. Tiotusentals dödas, hundratusentals flyr. Den 16 mars attackeras Halabja - ett samhälle vi också kommer att besöka - med kemisk gas och fem tusen människor dör.

Under 90-talet utbryter vid flera tillfällen väpnat våld mellan de två kurdiska partierna KDP och PUK. 1998 mäklas fred mellan dem. Inför USA:s anfall på Irak samarbetar man för att förbereda sig. I april 2003 tar amerikanska trupper tillsammans med kurdiska över städerna Kirkuk och Mosul. I maj 2007 lämnas ansvar för säkerheten för de kurdiska provinserna Erbil, Sulemaniya och Duhok över från USA till KRG: Kurdish Regional Government. I dessa områden förbättras sedan säkerhetsläget för varje år, bland annat genom att gränsen söderut mot resten av Irak kontrolleras noga.

Från 2007 ökar däremot våldet i gränstrakterna Irak-Iran-Turkiet, då både Iran och Turkiet går in över gränsen för att med bomber och annan beskjutning komma åt kurdiska rebeller. Många civila tvingas fly från sina byar. USA stöder Turkiets agerande: vid ett möte mellan Bush och Turkiets premiärminister Erdogan i slutet av 2007 görs en överenskommelse om att samarbeta för att eliminera PKK:s (turkisk, kurdisk grupp) närvaro i Irak. Efter att Turkiet får tillgång till amerikansk underrättelseinformation sker bombningarna tätare.

PKK har utfört många våldsdåd i Turkiet, även mot civila, men enligt bland annat samtal som CPT:are haft med fd PKK-rebeller är det nu många, även inom PKK's ledning, som vill försöka nå en överenskommelse för att få ett slut på den väpnade konflikten.

Ja, det var lite av min förståelse av bakgrunden till dagens situation. Tänkte också skriva lite mer om vad CPT ser som sin uppgift i denna del av världen. Men nu ska jag ta en promenad med Pelle medan det är ljust ...

Brev till kristna syskon som funderar på att stödja Alliansen

2010-09-16T09:26:00.002+02:00

(Brevet, minus första stycket, publicerades på Aftonbladets hemsida den 13 september.)

Som kristna har vi ett uppdrag att sätta de svagas behov i centrum, att överskrida gränser mellan människor och att verka för fred och försoning i världen. Att följa Jesus är att leva i självutgivande kärlek; att hellre göra uppoffringar själv än att lasta över problem och risker på andra. Så visar vi vilken Gud vi tror på, en Gud vars kärlek är radikalt inkluderande, en Gud som vill befrielse och gott liv åt alla.

Om några dagar går Sverige till val. Kristna lägger sina röster hos olika partier, men aktiva kyrkobesökare röstar övervägande borgerligt. Vi vill argumentera för att årets val på ett särskilt sätt utmanar dessa kristna. Alliansens politik har under fyra år på flera sätt försämrat för olika utsatta grupper i samhället, skapat större klyftor mellan människor och motarbetat en fredlig, hållbar utveckling i världen. Vi uppmanar alla kristna som traditionellt röstat borgerligt, eller som lutar åt att göra det i år: Tänk efter och pröva i ditt hjärta – är stöd till denna politik förenligt med att bejaka Jesus som sin mästare och vilja följa honom?

Här är några exempel på vad vi menar.
Klimatet: Klimatfrågan är på intet sätt löst. Den är fortfarande en ödesfråga för vår planet och hela mänskligheten, och läget blir allt mer akut. Men Alliansen ger stöd till ökad flygtrafik, vägrar införa flygskatt, satsar stort på vägbyggande och har slopat stödet till kommuners klimatinvesteringar. Grunden för Alliansens ekonomiska politik är ökad konsumtion; sänkta skatter ger ökad konsumtion ger nya jobb... Detta är en katastrofal politik ur resurs- och klimathänseende. Det handlar om liv och död, inte bara för framtida generationer utan för kvinnor, män och barn idag som haft oturen att födas på ”fel” ställe.

Fattigdomsbekämpning: Sedan 2006 har regeringen tagit 13 miljarder från det svenska biståndet till andra budgetposter: exportkreditskulder, flyktingmottagande och UD-administration. Detta är pengar som borde ha använts till att bekämpa fattigdom i Syd.

Utrikespolitik: Alliansen vill fortsätta Sveriges krig i Afghanistan trots att det drabbar civila och stärker religiösa extremister. De har i sommar inrättat en ny myndighet för att stödja Sveriges vapenexport – som ändå har ökat explosionsartat de senaste åren – och planerar inte, till skillnad från de rödgröna, för nya riktlinjer för att till exempel förhindra export till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.

Djuren: Till de mest utsatta i vårt samhälle hör djuren. Alliansen försvarar pälsfarmning trots att det innebär att 1,2 miljoner minkar spärras in i trånga stålburar. De rödgröna har lovat att avveckla pälsbranschen. De vill också inrätta en djuretisk ombudsman för att stärka djurskyddet inom livsmedelsindustrin.

Välfärd i Sverige: Genom Alliansens politik har klyftan mellan de som har och de som inte har vidgats. Sjukskrivna och arbetslösa har fått betala för att skatten på arbete skulle sänkas. Individens köpkraft värderas högre än satsningar på det gemensamma. Genom privatiseringar av alltfler av samhällets funktioner överlämnar vi makten från oss själva till kommersiella intressen, och frånsäger oss möjligheten att påverka annat än som konsumenter.

Gästfrihet: Alliansen har tolkat utlänningslagen mycket strikt vilket lett till att apatiska barn utvisas, att människor skickas tillbaka till krig och kristna irakier tvångsavvisas till ett land där just kristna är extra utsatta. De rödgröna vill ha en översyn av lagen för att tydliggöra det omstridda begreppet ”väpnad konflikt”. De vill att definitionen av begreppet ändras så att det ”fullt ut motsvarar dess folkrättsliga innebörd och ger den som flyr undan krig skydd i Sverige”.

Vi säger inte att de rödgrönas politik är perfekt, men då vi försöker se och tolka verkligheten ur marginaliserade gruppers perspektiv – vilket vi tror är ett sätt att närma sig Guds rike – blir detta tydligt för oss: det finns konkreta skillnader mellan blocken. Det finns ett alternativ som är bättre och ett som är sämre. Vi vädjar till kristna människor, och alla som sympatiserar med kristna värderingar, att tänka på detta den 19 september.

Vibeke Olsson Falk, författare
Karin Hagvil, diakon, Motala
Erik Hansson, diakon, Umeå
Elisabeth Hjorth, författare och doktorand i teologi, Stockholm
Maria Küchen, författare, Lund
Per Larsson, kyrkoherde emeritus, Västerås
Lars-Göran Olsson, pastor, Sundbyberg
Annika Spalde, diakon, Mjölby
Louise Swedjemark, diakon, Västerås

Bidra till fredsarbete i norra Irak

2010-09-04T15:01:00.003+02:00

Som en del av er vet har jag länge funnit inspiration i det arbete Christian Peacemaker Teams gör i olika konfliktdrabbade områden i världen. De tar ickevåldets kraft på allvar och vill med sin närvaro både ställa sig i vägen för förtryck och stödja lokala freds- och rättvisearbetare i framför allt Colombia, Palestina och irakiska Kurdistan.

”I Colombia följer CPT lokala människorättskämpar och deras samhällen för att förhindra att de utsätts för våld av väpnade grupper eller ”försvinner”. I Nordamerika närvarar CPT när ursprungsbefolkningar protesterar mot skogsskövling och bär vittnesbörd om samhällets våld och förtryck. CPT finns på plats i Irak för att kunna föra vidare irakiernas berättelser om ockupationen och stötta de samhällen längs de iranska och turkiska gränserna som utsätts för regelbundna bombningar och hot. CPT har också under lång tid funnits på plats på de ockuperade palestinska territorierna för att följa palestinska skolbarn och herdar som utsätts för grovt våld i sin vardag och stödja de människor som kämpar för fred och mänskliga rättigheter.”
Från svenska CPT´s folder

Som ett sätt att sprida kunskap om situationen i dessa områden och om arbetet man gör, samt förmedla stöd och hopp till människor på plats, sänder CPT regelbundet ut delegationer: en grupp som under 10-12 dagar besöker de orter där CPT arbetar. Den 15-27 oktober ordnas en sådan resa till irakiska Kurdistan, främst staden Suleimaniya, som jag planerar att delta i. Vi kommer att besöka flera lokala grupper som jobbar med rättvise-, miljö- och kvinno-frågor, och arrangera aktiviteter tillsammans med några av de många internflyktingar som finns i området. Läs gärna mer om vad CPT:arna i Kurdistan gör på www.cpt.org/work/iraq.

Jag hoppas att efter resan kunna arbeta vidare med CPT i Sverige: sprida information om CPT bland Sveriges kristna, uppmuntra svenskar att delta på olika sätt i detta viktiga fredsarbete. (Några svenskar har redan deltagit i CPT-uppdrag, se bloggen cptsverige.blogspot.com)

Men, jag kommer att behöva sponsring för att kunna genomföra resan. Kostnaderna ser ut ungefär så här:

Avgiften för delegationen (inkl. boende, mat och resa Istanbul-Suleimaniya) ligger på ca 13 000 kr och sedan tillkommer resekostnader Sverige-Istanbul på ca 3000 kr. Vaccinationer kommer att kosta runt 2000 kr. Den sammanlagda kostnaden landar alltså på minst 18 000 kr. Jag räknar med att kunna betala 10 000 kr själv vilket lämnar ett behov av sponsring på ca 8000 kr.

Jag är mycket tacksam för alla bidrag, stora som små. Kom ihåg att det du ger går direkt till arbete för fred i ett område där förtryck och våld är vardag. Alla varken kan eller vill resa iväg på det här sättet, men att stötta ekonomiskt är också ett sätt att delta i, och bidra till, förändring och fred!

Inbetalning kan göras till mitt konto i Länsförsäkringar Bank: 9020 28 290 24. (Skriv Irak.)

Bön, uppmuntran och annan form av stöd är naturligtvis också mycket uppskattat!
Allt gott till dig,
Annika

Rapport från ett fredsläger i Luleå

2010-08-24T16:20:00.003+02:00

Ett trettiotal personer samlades i Luleå den sista veckan av juli för ett fredsläger: USA:s flygvapen var i stan för att träna bombfällning. De flesta svenskar har nog inte ens hört talas om denna övning, och det är inte så konstigt. Försvarsmakten erbjöd US Air Force sekretess tillsammans med hela Norrbotten som övningsområde. Att övningen skulle ske någon gång i juli/augusti, och att bombfällning var ett inslag – så mycket hade vi i fredsnätverket Ofog fått reda på.
Jag kom upp med nattåget på onsdag förmiddag, och tog mig till samlingslokalen. Förutom vänner och bekanta från Ofog mötte jag aktiva från Kvinnor för fred, Kiruna, och lokala engagerade människor som hade slutit upp. De flesta hade varit där i några dagar, och ett par aktiviteter hade redan ägt rum: föredrag om övningen och dess sammanhang (till exempel Sveriges allt tätare samarbete med NATO) samt ett torgmöte där folk kunde ge förslag på vad Vidsels stora övningsområde skulle kunna användas till istället för militär verksamhet. Nu var det full aktivitet med förberedelser inför den kommande dagens aktioner. Klockan tolv skulle det vara en manifestation vid flygbasen F21 strax utanför Luleå – där övningen förbereddes och de amerikanska piloterna och planen skulle landa – och idén var att några också, vid denna tid, skulle försöka ta sig in på flottiljen.

Jag kunde gå med i en vängrupp som redan hade börjat förbereda sig: sju personer som ville gå in på området. Planen var att dels störa övningen genom vår närvaro, dels visa vad samhället borde lägga resurser på istället för militarism. Vi var klädda som olika samhällsnyttiga yrkesgrupper: bambatant, jordbrukare, sjuksköterska och bibliotekarie, bland annat. Kristina, Maja och jag bestämde oss för att gå en bit genom skogen nedanför området, för att minska risken att bli stoppade i förtid. ”Sjutton också, vi har glömt myggmedel!” var vår första tanke när vi började gå genom de sanka markerna. Viftande med armarna tog vi oss fram och såg efter någon timme stängslet.

Genom att använda ett par repöglor och ett liggunderlag klättrade vi över. Innanför var det byggnader som vi gick in emellan. På avstånd skymtade vi en landningsbana, och en grupp värnpliktiga som marscherade på rad. Efter fem–tio minuter blev vi hejdade av fyra soldater som körde fram till oss i en jeep. De var unga och blyga, bad att få se våra id-kort. Sedan kom det fler. Vi hade ett helt gäng militärer omkring oss och hann samtala om militarism och etiska frågor med dem en bra stund innan polisen kom för att förhöra oss. Det var intressant; de ställde frågor som för att avslöja vår ”naiva hållning” vad gäller krig och fred, men uttryckte ändå en slags beundran över vårt engagemang. En stund senare släpptes vi. Huruvida det blir åtal mot oss återstår att se.

Jag reste från Luleå några dagar senare med tacksamhet och ny motivation för fredsarbetet. Så mycket vi hann göra på denna vecka: möten med lulebor på stan, i kyrkor och i moskén, intervjuer i radio och för tidningar, gatuteater i form av bröllop som bombades (vilket hänt flera gånger i Afghanistan), fest och gemenskapsbyggande. Visst, Sverige exporterar allt mer vapen, krigar i Afghanistan, utvecklar förarlösa stridsflygplan och GPS-styrda granater för framtidens krig. Det är en nedslående utveckling, och den debatteras knappt i mainstreammedia. Men vi är en skara som inte tänker sitta stilla och acceptera den. Nästa sommar blir det ett nytt fredsläger i Luleå, då tillsammans med europeiska fredsrörelser. Välkommen!

Insändare i Dagen den 27 juli

2010-08-02T10:05:00.000+02:00

Biörn Fjärstedt efterlyser i en debattartikel i Dagen den 2 juli samtal om "vad som är den kristna trons bärande insikt och ärende". Han beskriver en polarisering som han tycker sig se inom svensk kristenhet, en "delvis aggressiv nyliberal strävan" står mot de "traditionellt allmänkyrkliga" som söker sin inspiration "ned i den äldsta kyrkans tid". De "aggressivt nyliberala" - låter ju väldigt otrevligt, vad det nu betyder - vill ha kristna trostolkningar som är samhälls-och tidstillvända, medan de andra som sagt söker sig bakåt i historien.

Om det är ett genuint samtal man söker - och det är det säkert - är det då så klokt att börja i en förenklad och polariserande indelning av människor? De flesta kristna jag känner förstår att utlevd tro i dag både behöver vara öppen mot vår tid och dagens människor, samt vara grundad i den tro som tidigare släkten förmedlat till oss.

Samtalet behöver väl kretsa kring hur vi gestaltar detta på bästa sätt? En utmaning är att det inte bara finns en kristen tradition, eller ett sätt att läsa Bibeln. Till exempel förändras kyrkans teologi och självbild kraftigt på 300-talet då man går från att vara en utsatt minoritet i Romarriket till att bli statsreligion, i nära förbund med den politiska makten. När kristna pratar entusiastiskt om "den enade kyrkan" undrar jag om det är tiden före eller efter denna händelse de tänker på. Om det är tiden före borde till exempel avståndstagande från våldsanvändning och solidariskt delande av tillgångar bli viktiga ledstjärnor. Men det verkar främst vara liturgi och fromhetsformer som inspirationen gäller, även så i Fjärstedts artikel.

Enligt Biörn Fjärstedt finns det två handlingar som förenar över gränser: iver att fira nattvard och "symbolik kring evangeliets läsning i liturgin". Han ser samtal kring dessa handlingars betydelse som en väg framåt. Det är ju inte fel, men finns det inte väldigt mycket annat som förenar oss? Vad med våra liv i världen, utanför kyrkans väggar, vår kallelse att finnas för världen, att verka för människors och skapelsens helande, för rättvisa och fred?

Här finns ju oändliga möjligheter för samarbete över olika typer av gränser. Genom att arbeta tillsammans lär vi kärna varandra och kan lämna det olyckliga kategoriserandet av varandra bakom oss. För även de av oss som tycker att samkönade par ska få gifta sig vill följa Jesus i det dagliga livet. Även de av oss som vill ha ett inklusivt gudstjänstspråk, där Gud inte bara blir en Han, vill fördjupa förståelsen av vad försoning och omvändelse betyder för oss här och nu. Så snälla - låt oss sluta att avfärda varandra som ofromma och ytligt följsamma!

Det är ju lätt att anklaga människor för följsamhet - vilket Fjärstedt gör när det gäller kristna med en inkluderande äktenskapssyn - men inte lika lätt att praktisera icke-följsamhet gentemot vårt samhälles konsumism, individualism, statusjakt och tro på militärt våld. Om dessa frågor är det dock tämligen tyst.

Jag föreslår att vi, förutom gemensamt arbete för världen och dess invånare, samtalar om hur vi bättre kan gå efterföljelsens väg, och så gestalta ett alternativ till dessa 'världens makter".

Och kriget i Afghanistan fortsätter

2010-07-12T09:50:00.002+02:00

September 11th 2002

A year ago today
a strange new world was born
at the heart of global wealth.
A world of misunderstanding,
of alienation,
where 'the other' was no longer
our sister and brother,
but one whose face is feared.
And one year on
those who control our lives
plan revenge; global revenge
on our connected planet.
And as the bombs are loaded
we hear again
the tears
of the One who holds us all.

Peter Millar
(En vän i Skottland)

Svenskars aversion mot oenighet

2010-05-29T15:51:00.005+02:00

När jag sov över hos min vän Brian Palmer i veckan gav han mig en intressant artikel: A Letter from Sweden, av Susan Sontag, amerikansk författare (1933-2004). Hon skrev den 1969, efter att ha bott i Sverige i sju månader. Enligt Brian, som är antropolog, är den känd som en välskriven och djuplodande antropologisk text. Det har ju gått några år sedan den skrevs, och man kan hoppas att det mänskliga och samhälleliga klimatet i Sverige är lite mer avslappnat och varmt än det verkar ha varit för fyrtio år sedan. Men jag tror att många av hennes iakttagelser fortfarande säger något om oss svenskar.

Ett stycke handlar om vad Sontag uppfattar som ett tabu mot uttryck för aggression och en stor känslighet mot oenighet. Poliser är artiga, skriver hon, och de är respekterade, minst lika mycket som i England, men "they are also more feared, because the level of guilt about infractions of the social code ... is much higher than in England." Brott mot den sociala koden, det har vi svårt för. "There is a strong aversion to disagreement as such."

Jag tänker på de starka reaktioner mot civil olydnadsaktioner som man ibland möter. Det kan kännas som att folk reagerar med magen mer än hjärnan mot lagbrottet. Vad aktionen riktar sig mot och syftar till hamnar ofta i bakgrunden. Det viktiga är att "Så här får man inte göra!" När jag jämfört mina erfarenheter med fredsaktivisters i USA och England verkar det som att fredliga lagbrott i sig inte är lika kontroversiella där som här.

När Jim Wallis var på kyrkokonferensen i Örebro för två veckor sedan nämnde han i ett samtal med politiska ungdomsförbund att han själv gripits tjugotvå gånger vid olika politiska aktioner. Jag önskar att han hade berättat något om detta vid de stora samlingarna under konferensen, så att åhörarna förstått att den författare och pastor som de beundrar så inte ser laglydnad som något heligt, som går före allt annat.

Anteckningar från häktet, forts

2010-05-20T16:31:00.002+02:00

Fredag den 30 april. Regnväder. Tråkigt för dem som ska fira Valborg. Har varit på promenad - blev glad över att denna tårtbit var aningens större och hade två fönster! Tillbaka 11:08, då står lunchen på bordet. Två timmar efter frukost ...
Frågade just en vakt om telefontillstånden. Det kan ta upp till en vecka! Och de jobbar bara med det måndag till fredag. Känns märkligt att vara så här isolerad när jag inte ens är häktad utan har en dom. (På anstalten där jag var förra året var det fritt fram att ringa, inga tillstånd behövdes.) Hade hoppats få prata med Pelle idag.

Kl 16:30. En av kvinnorna som delade ut middagen tittade allvarligt, nästan surt, på mig och sa "Vad sitter du för?" Jag blev väldigt förvånad, trodde inte de fick säga en sån sak. "En fredsaktion mot vapenexporten" svarade jag. Då sa hon nåt om att jag inte ser ut som de tjejer som brukar vara här.

1 maj. Fortsatt grått ute. Ser intervju med Greider på Nyhetsmorgon apropå hans nya bok. Intressant. Önskar att jag hade en psalmbok. I häktet förra året hjälpte den mig att be.
Kl 16:30. Satt och var rörd över vänligheten från en av vakterna, en ung kille - "Ha en fin kväll nu då!" sa han genom luckan - då Y, hon med dreadlocks, kommer med en bok "från budet" (det vill säga någon har lämnat in den). Det är antologin som Hasse är med i, och på första sidan finns en hälsning från honom och resten av Kristna freds-gruppen i Göteborg. Så oväntat! Vad fint att de tänker på mig.

Kl 17:50. En lustig dialog: "Ville du gå på toaletten?" Ja. "Är det nåt som går snabbt tror du? För vi stänger nu." (Efter 18:00 är det nattlaget som jobbar, dvs färre personer per våning.)

2 maj. Söndag och sol. Längtar till promenaden (nu är kl 14:15). Blev så glad när TV-gudstjänsten var She-mässan, med Emmylou Harris låtar, från Annedalskyrkan. Tema: kvinnors situation i världen. KG predikade, jättebra. Blev en stund av andakt.

På informationsbladet jag fått står ett dagsschema: 8:00 Uppstigning, 8:15 Frukost, 11:00 Lunch, 15:30 Middag, 16:45 Låsning för natten. Tycker sista punkten är lite märkligt formulerad. Vi är ju inlåsta hela tiden. Men efter 16:45 är det ju inte meningen att man ska lämna cellen alls (förutom toa-besök). Aktiviteter utanför cellen är annars en halvtimmes promenad dagligen samt en halvtimmes träning och dusch varannan dag.

Kl 16:30. Såå skönt att känna solen i ansiktet. Halvtimmen kändes väldigt kort.

Måndag den 3 maj. Äntligen telefontillstånd - men bara till min syster. Fick nej på Pelle, eftersom hans namn inte står på abonnemanget. Kunde de inte ha skrivit något om detta på ansökningsblanketten! Hur ska man förstå annars att det är ett krav?

4 maj. När jag kommer in från promenaden ligger flera brev/kort på mitt bord. "Måtte du aldrig rehabiliteras från ditt fredssinne" skriver en av ofogarna. Dom är så fina!

6 maj, 16:00. Får tillstånd att ringa hem! Ber att få låna telefonen med en gång, och den är tack och lov ledig. Härligt att prata med Pelle och Martin.

(Efter detta blev det inte så mycket anteckningar. Flyttade till annan avdelning på fredagen, där jag fick gemensam promenad med två andra tjejer. Släpptes onsdag morgon kl 8:00, pappa väntade utanför, körde mig till tåget. Föredrag i Uppsala på kvällen ...)

15 dagar på Göteborgs häkte

2010-05-19T10:19:00.003+02:00

Nedanstående är från anteckningar jag gjorde mellan den 27 april och den 12 maj, då jag avtjänade femton dagar för att inte ha samverkat med övervakningen (vilken syftar till att få mig att välja bort civil olydnad).

"Välkommen - får jag säga då!" sa den ansvarige i receptionen, en stor man med rödlätt hår. Jag kände mig tacksam över hans attityd.
Halv fyra hade jag tagit hissen upp till häktet. Halv fem var intagningsproceduren klar och jag var inlåst i cellen.
Kl 22: Inget skuldbeläggande från någon. Skönt. De flesta vakter jag mött hittills har varit trevliga. Det är en restriktionsavdelning (fast jag har ju inga restriktioner). Ev kan jag flyttas till en gemensamhetsavdelning senare.
Cellen ser ut ungefär som i Norrköping. Fast man kan inte tända och släcka taklampan själv. Mellan galler och persienn ser jag den nya tingsrättsbyggnaden.

Kl 7:30. Det är tyst och lugnt här. Eller välisolerat kanske. Har sovit gott. Avslutade gårdagen med att se intervjun med Annika Östberg. Den var fin. Man får sympati för henne.
Nu har några personer intagit sina kontor i tingsrätten. Ser en man som sitter och äter framför sin dator. Jag undrar om han skulle se mig, om jag vinkar just när han tittar hit.
Kl 11:20. Så roligt att träffa Britt! (Min vän och diakonkollega som jobbar inom kriminalvården.) Vi satt och pratade i en halvtimme.
Kl 15:50. Dagen känns väldigt lång. Jag har fått duscha. Annars har jag inte varit utanför cellen (förutom för toa-besök). Min kontaktperson var här en kort stund, med information. Hon säger att hon ska skicka iväg placeringsunderlag i denna vecka, så att jag kanske får en anstaltsplacering nästa vecka.
Kl 19:00. Det blev promenad, kl 16, samtidigt som middagen kom. Ett litet utrymme på taket. Det regnade. Utsikt över nya Ullevi.

Jag försöker njuta av att ha gott om tid. Saknar ju inte sysselsättning (fyra böcker, reflektioner att skriva, föredrag att förbereda). Det går rätt bra. Tiden går långsamt, men det känns okej.

Kl 12. Känner mig uppåt idag. Lite träning efter frukost (i en lite större cell med träningscykel och några styrketräningsmaskiner), dusch, promenad. Tänkte på Seeds of Hope, deras avrustningsaktion i England 1996. Sjöng "With my hammer" på promenaden.
Kl 16. Känner mig lite gråtmild. Kommer inte att kunna ringa idag (inte fått telefontillstånd). Nu kom maten. Jag fick extra pålägg av X - mycket trevlig vakt, från Ungern - och när jag sa tack sa hon "Du behöver inte tacka." Så fint! "Vi kvinnor måste hålla ihop." Jag blir rörd, börjar nästan gråta.
Kl 20. Ska se programmet på 4:an om kungen. Förbereda några brev att lämna ut imån bitti. Jag har lyxigt mycket mat i hyllan: knäckebröd, marmelad, the, kakor jag köpte av kiosk-killen. Jag har det bra.

Josefin Dahlgren gästbloggar

2010-04-25T20:48:00.002+02:00

Det är för mig en stor ära att få vara gästbloggare här på “Ett annorlunda rike”.

“Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” (5 Mos 6:4-5).

Detta är en av GT:s mest centrala texter. Sh`ma - Hör! Allt börjar på något sätt här. Guds relation till människan börjar med hörandet. Gud hör slavarnas nöd i Egypten. De känner ännu inte till Gud men Gud hör, vet och griper in för att befria (2 Mos 3:7). Verbet för ‘höra’ på hebreiska innebär också att låta sig beröras, att ta intryck av så att det leder till en handling - till kärlek. Den som ser, hör och vet den handlar också. Gud befriar människan och tilltalar henne, frågar efter henne. Som en brännande eld hör vi Guds tilltal, något som pockar på uppmärksamhet, som inte lämnar oss ifred utan skapar en rastlöshet, en vilja att likna rösten vi hör. Vi vill också vara en - vara hela i vår personlighet. Vi längtar efter att få leva ett helt liv, där bön och handling är ett och vi liksom Herren är en och inte många. “Jag är den jag är “ säger Gud (2 Mos 3:14) Så vill vi också vara, autentiska, helgjutna.

“/.../ och vi har hört hans röst ur elden. /.../ Denna väldiga eld förbränner oss. Om vi hör Herren, vår Gud tala igen kommer vi att dö. Ty vilken dödlig varelse har förblivit vid liv efter att som vi ha hört den levande Gudens röst ur elden? Gå du fram och lyssna till allt vad Herren, vår Gud, säger. Tala sedan om för oss allt vad Herren, vår Gud, har sagt till dig, så skall vi lyssna och lyda.”
(5 Mos 5:24-27)

Om vi hör och verkligen berörs så kommer något i oss att dö. Något av vår själviskhet, dubbelmoral och bekvämlighet kommer vi behöva lämna. Vi lockas av den helhet, den integritet som också har ett pris.

“/.../ “Vem kan bo vid en förtärande eld, vid ständigt brinnande lågor?” Den som lever rättfärdigt och talar sanning, den som skyr vad som vinns med våld och slår ifrån sig när han erbjuds mutor, den som inte vill höra talas om dråp och inte vill se åt det som är ont.” (Jes. 33:14-15)

När Gud befriat isreliterna ur Egypten så är en av de första sakerna Han gör att ge dem en lag med syfte att säkerställa att livet blir drägligt också för den minsta av dem, att resurser fördelas lika och att folket inte sätter sin lit till hästar och vagnar (dvs till vapen) utan endast till Gud. Gud vill skapa ett medkännande folk, som hör var nöden finns och griper in. Därför att vi lever i frihet är vi kallade att befria.

“Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.”

Våra liv och våra kallelser ser olika ut, men alla är vi kallade att på något sätt gripa in - så att vi blir hela människor och världen blir hel så som Gud är en och hel. Det finns ett pris att betala för det. Är vi villiga?

Det är så lätt att knäppa sina händer
och be till Gud i självgod fromhet blott,
det är så lätt att gjorda sina länder
i kärt beröm och tro att allt är gott.
Det är så lätt att be av gammal vana
och höja blicken upp till himmelen,
men svårare än någon det kan ana
det är att spränga gränserna till den

Det är så lätt att knäppa sina händer
och tacka Gud för dagligt bröd och spis
man tanklöst tuggar mellan gommens tänder,
det är så självklart blott på alla vis.
Långt svårare det är att plöja tegen
och skörda råg och korn i ladan full,
långt tyngre är det nog att följa stegen
där bonden vandrar över ler och mull.

Det är så lätt att knäppa sina händer
för livets goda, fyllt av välbehag.
Mer svårt det är att hem till skumma gränder
arbetarn'n följa efter slutad dag.
Mer svårt det är att stå i mörka schakten
och pressa svetten ur en tröttkörd kropp,
mer svårt det är att följa arbetstakten
i smedens smedja genom dagens lopp.

Det är så lätt att knäppa sina händer
och bara säga: - Tack, o gode Gud,
och tack, o Jesus, för den hjälp du sänder,
jag vill dig prisa här med sång och ljud.
Du kanske tänker, när du munnen sluter,
att Gud och kejsare ha fått sin rätt.
Det går så fort, på bara fem minuter,
man kommer undan så bekvämt och lätt.

Det är så lätt att knäppa sina händer
och att i nöden blott Guds prövning se.
Det är så lätt att låta krigets bränder
till aska brinna för att det skall ske.
Det är så lätt att slå sig själv för pannan
och säga: - Världen ska förgås i blod.
Mer svårt det är att bygga själv en annan,
det fordrar ödmjukhet och tålamod.

Ur boken MySelf, dikter av Henry Johansson

Ny bok och eskatologisk reflektion

2010-03-15T17:53:00.005+01:00

På väg från Glasgow till Mjölby är ett paket med en liten bok: A Heart on Fire - Living as a mystic in today's world. Det känns väldigt spännande att min bok Ett brinnande hjärta, från 2007, nu kan läsas av britter, amerikaner och andra engelskspråkiga människor. Det är Iona communitys förlag Wild Goose Publications som ger ut den. Tipsa gärna om den till utländska vänner som du tror kan vara intresserade.

Och så en sista reflektion från den anabaptistiske teologen James McClendon, denna gång om eskatologi.

Enligt McClendon finns en risk att ”the last things” ses som så avlägsna i tiden att de förlorar i betydelse. Ser man på svarta kristnas andlighet kan man se att tiden fram till slutet är ”sammanpressad”. De har en ”fore-shortened (förkortad) sense of time”. På så sätt kan tron på de sista/slutgiltiga tingen bli till en hjälp här och nu, och påverka hur man lever. McClendon citerar den svarte teologen Gayraud Wilmore som skriver att ”ett eskatologiskt folk” är ett folk hos vilka ”the hope of the Kingdom to come provides the motivating power for living".

Guds nya skapelse är ett regnbågsfolk av olika raser och kulturer som går Jesus ickevåldsväg, som överskrider gränser, som styrs av ”Lammets politik”. Detta är varför historien fortsätter, varför Gud inte avslutar den; Guds avsikter håller fortfarande på att förverkligas. Och de förverkligas ”by the very method by which Jesus lived and died – not by human conquest, but by the radical politics of the cross”. Självutgivande kärlek är de kristnas kallelse.

Den kristna resan

2010-02-16T21:16:00.002+01:00

Som fortsättning/avslutning på temat "praktiker i den kristna gemenskapen" kommer här några reflektioner utifrån James McClendons teologi om den kristna resan. Detta ämne känns lite tabu inom det sammanhang där jag verkar: Svenska kyrkan. Får man prata om olika faser i den kristnes liv?

I ett kapitel med rubriken ”Att följa Jesus: Den kristna resan” skriver McClendon att vissa praktiker korresponderar med vissa faser. "A sequence of significant communal practices in the church marks the progress of the pilgrim on the Christian journey."

Första stadiet handlar om förberedelse, och där är katekes, det vill säga grundläggande undervisning, huvudpraktiken (som behöver vara mer radikal än den är idag i de flesta kyrkor, enligt McClendon).
Andra stadiet är omvändelsen, och denna kopplas starkt till dopet i Bibeln. Det handlar om att vända sig mot Kristus och gå in i gudsriket. Ibland har hela den kristna resan betecknats som omvändelse, men då upphör den att vara en berättelse eftersom inget nytt någonsin händer.
I det tredje stadiet, efterföljelsen, är nattvarden den tillhörande praktiken. Där förnyar de kristna sitt åtagande till Gud och varandra.
Det fjärde stadiet, som inte är särskilt uppmärksammat i kyrkorna, kallar McClendon för soaring (stigande), och här är det praktiken "gemensam urskiljning" som vägleder. Denna praktik, med sin grund i orden av Jesus i Matteus 18 om hur man ska gå tillväga när någon i gemenskapen gjort något orätt, har förvanskats under kristenhetens historia. Från att ha varit hela församlingens uppgift att ta itu med problem och synder blev det prästerskapets uppgift. Från att ha handlat om alla möjliga beslut blev det till slut bara synder som hanterades. Syftet med urskiljningen är att gå vidare i Guds nåd, att fördjupa sin kallelse. Att söka det som metodisternas grundare Wesley kallade för ”perfect love”. Detta är hela församlingens uppgift, och den inkluderar att urskilja kallelser, samt att se och uppmuntra medlemmarnas gåvor.

Detta sätt att se på det kristna livet tror jag manar till fördjupning utan att bli elitistiskt. Särskilt ett samfund som Svenska kyrkan, med sin folkkyrkotanke, skulle tjäna på att tydliggöra hur det finns olika faser i det kristna livet. Risken är stor att alla gudstjänster anpassas efter början på resan, förberedelse och omvändelse, så att den fördjupning som finns inom faserna efterföljelse och ”stigande” sällan eller aldrig utforskas. Det är i alla fall min egen erfarenhet; det är som om man ”börjar från början” hela tiden. Även om detta kan bottna i hänsyn till människor som inte är vana kyrkobesökare tror jag att det leder fel.

Förlåtelse och fredsskapande som kristna praktiker

2010-01-29T16:20:00.003+01:00

Fredag eftermiddag. Jag ska strax till tåget för att resa till Skåne, medverkar på kvinnofrukost i Kristianstad imorgon. Temat är "Fredsfursten Jesus". Det är roligt att få dela sina tankar med andra. Att det finns folk som är intresserade av "mina" perspektiv. På måndag är det föredrag i Skövde, nästa helg teologifestivalen. Jag skulle gärna delta mer i det teologiska samtalet, t ex i Kyrkans tidning, men det är svårt att få tid till allt man vill göra. När jag läste en insändare i KT idag fick jag en väldig lust att skriva ett inlägg. Tycker det är jobbigt när folk hävdar att den objektiva försoningsläran är den enda som gäller om man ska få kalla sig kristen.
Här följer lite tankar om två praktiker som jag tror är grundläggande för den kristna gemenskapen. Inspirationen kommer främst från den anabaptistiske teologen James McClendon.

Förlåtelse
Att ge och ta emot förlåtelse, det var en central praktik i tidiga kristna gemenskaper. Men, skriver McClendon, det betyder att också lagen var central, för förlåtelse krävs bara om man brutit mot någon lag/regel/norm.
Vilken lag var det då som dessa församlingar höll sig till? Jack Suggs hävdar att för Matteus var det givet att Jesus var Visheten, som också var källan till Torah. Så när Jesus talar är det Visheten-Torah som talar. Därmed kan det inte finnas någon grundläggande motsättning mellan Jesu lag och den mosaiska lagen. På vissa punkter ändrar Jesus lagen, men det handlar egentligen om kontinuitet, Jesus ser ”where the story must go". Att göra Guds vilja, ”vara perfekt” etc, handlar inte om att vara utan fel, det handlar om att gå Jesus väg, ”…the way of the full-grown kingdom now at hand”. Men hur fick man en stor gemenskap att gå samma väg och följa rikets normer? Genom en ständigt pågående konversation. De beslut som församlingen tar, till exempel när någon felat, är det som formar lagen.

Förlåtelse, och inte straff, är normen i den kristna gemenskapen. En definition av förlåtelse är ”to grant pardon without harboring resentment". Förlåtelsen har alltså både en yttre och en inre dimension. Det handlar inte om att glömma, utan om att komma ihåg på ett särskilt sätt. Att se att den andre, den som gjort mig illa, också är en del av mig; vi är ett i Gud.
Utan en levande förlåtelse-praktik är risken överhängande att den sociala kraften i en tät gemenskap krossar dess medlemmar. Vilket har hänt så många gånger genom kyrkans historia.

Fredsskapande
Jesus ”evokes and guides a program of nonviolent action that transforms human conduct for its sharers". Detta programs kärna finns i bergspredikan. Kristnas förhållande till frågan om våld och ickevåld hänger delvis ihop med deras eskatologi. ”Eskatologi utan fred” kan man kalla en ståndpunkt (milleniaristernas). Endast i framtiden kommer Gud att upprätta fred, tills dess är det krig och konflikter på jorden. Niebuhrs hållning skulle däremot kunna kallas ”fred utan eskatologi”. Den räknar inte med något Guds ingripande, vare sig idag eller imorgon. Jesus blir då moraliskt irrelevant. Niebuhr menar sig vara realist, och säger implicit att Jesus inte var det! Han avfärdar också den Heliga Andens förmåga att förvandla människor.
Det är tydligt, skriver McClendon, att fred och fiendekärlek är ett centralt tema genom hela Nya testamentet. Desto märkligare är den kristna historien av våld och stöd för krig. Kyrkorna har inte övat sig i fredsskapande praktiker. De behöver ta till sig de ickevåldspraktiker som bland annat kan ses i Gandhis liv och verk.

Den svåra frågan om dopet

2010-01-05T16:17:00.003+01:00

Trettondedagsafton. Vi har haft en mycket avkopplande julhelg, med familjer i Göteborg och Sundsvall. Idag var jag åter på jobbet. Planerar bland annat inför att starta kristen djupmeditation, med yoga som förberedelse. Det känns spännande.

Jag skrev förra gången om de praktiker som baptistteologen McClendon anser är viktiga för den kristna församlingen. Han börjar med dopet, som står lite vid sidan av/över de andra praktikerna, eftersom det är en grund och en förutsättning för resten. Dopet i den tidiga kristna gemenskapen hade Johannes Döparens dop som modell, skriver McClendon. Tre aspekter var desamma: upptagande i en gemenskap som väntade på den nya tiden, omvändelse till detta nya som en förutsättning för inträdet (det vill säga: dopet hade en moralisk betydelse), och Guds förlåtelse för ens synder. Två aspekter menar han tillkom i de kristna församlingarna 1) att det var i Jesu namn som man döptes (”in i Jesus” och hans historia), samt 2) att handlingen knöts till Helig Ande och nytt liv. Anden ges som gåva vid dopet. Man tar sin egen historia och förenar den med Jesus livshistoria. (Åter blir det tydligt hur McClendons teologi binder samman Jesus Kristus med de kristnas liv i världen.)

Sedan Andra Vatikankonciliet har flera aspekter av dopet återupplivats inom den katolska kyrkan, skriver Regis Duffy. Han kallar detta ”the catechumenal paradigm”, och inspirationen hämtas främst från de tidiga kristna församlingarna. Det handlar bland annat om vikten av förberedelse inför dopet, församlingens betydelse som föredömen och stöd, och dess deltagande i ”den katekumenala processen” – där även konfirmation och nattvard ingår. Detta är förstås en process som kan underlätta en strävan att hålla samman gemenskap, etik och relationen till Kristus.

Det är oklart om spädbarn döptes under kyrkans första århundraden, men i så fall handlade det om en strävan att ”hålla ihop” en familj, inte om någon tanke om arvsynd. På 400-talet vet vi dock att spädbarn döptes. Barndop har rättfärdigats på olika sätt, bland annat hävdade Calvin att ”the work of the Spirit already nurtures the beginnings of faith and repentance in infants”. Duffy skriver, angående den katekumenala förnyelsen, att kyrkans pastorala praxis är barndop, men att den teologiska normen förblir ”the person capable of asking for these sacraments in faith”. Det låter i mina öron inte som en ideal situation, att praxis och teologi inte är samstämmiga.

För mig har det blivit uppenbart att barndop inte går att förena med Nya testamentets dopsyn. Borde man inte egentligen då verka för att det ska avskaffas? Eller borde jag byta samfund (mer realistisk lösning än att få Svenska kyrkan att gå ifrån barndop...)? Eller kanske är det inget stort problem att man har en annan syn än Nya testamentets författare i denna fråga? Jag vet inte, men tänker att största förlusten är hur vi inte längre ser efterföljelsens betydelse. Dopet var tänkt som början på ett nytt liv, med mycket konkreta konsekvenser för ens livsföring. Hur kan vi återerövra något av den inställningen?

Betydelsen av praktiker i församlingen

2009-12-07T12:37:00.003+01:00

Nedan följer ett nytt stycke från min tenta om den anabaptistiske teologen McClendons tankar. Det handlar om kristen gemenskap, och betydelsen av vad vi gör tillsammans.

McClendon lyfter fram vikten av att koppla ihop det inre livets kamp med den sociala kristna kampen. Sedan 1600-talets England har det funnits en schism här, det inre och det yttre har separerats. Men församlingen behöver ha ett politiskt liv. Föreställningen om församlingen som Kristi kropp är den sammanbindande länken mellan individmoral och social moral, enligt McClendon. Vi behöver ”congregational reflection, discernment, discipline and action". På så sätt ges vägledning åt både individen och det gemensamma vittnesbördet. Det som vi ska gestalta tillsammans i församlingen är efterföljelse. Enligt Matteus evangelium betyder efterföljelse lydnad och solidaritet; att knyta sitt liv till Jesus och till varandra, i en gemenskap utan hierarkier.
Enligt McClendon är det vissa praktiker vi behöver för att ha en chans att klara av dessa utmaningar. De är nödvändiga för att levandegöra och föra vidare berättelsen om Jesus. Men vad innebär en praktik? Enligt en definition är de ”any coherent and complex form of socially established cooperative human activity through which goods internal to that form of activity are realized …”

Exempel på sekulära praktiker är konst, utbildning och äktenskap. Praktiker påminner om att spela spel: de har egna, interna mål (t ex vänskap, är ett mål i sig självt), det måste finnas bestämda riktlinjer (t ex lojalitet för vänskap), och det måste finnas en avsikt hos individen att vara med. Praktiker kräver och uppmuntrar vissa dygder. På så sätt är de viktiga ingredienser i en social moral. Det krävs viss kontinuitet i ett liv för att avsikter ska kunna upprätthållas och dygder formas; ”the practices of morality require the coherence of a singular story, the story of our lives”. På så vis formas en narrativ etik; det är hela livet med dess olika sammanhang och dess utveckling som är studieobjektet, inte enskilda beslut.

De tidiga församlingarna gjorde inte som esséerna och drog sig undan ute i öknen, utan levde i världen. Praktiken ”vittnesbörd/evangelism” var styrande, och bestämde hur man förhöll sig till andra praktiker. I enlighet med missionsbefallningen var det inte ett alternativ att dra sig undan, engagemang i och för mänskligheten låg i själva uppdraget.
Praktikerna inom gemenskapen, som stärker gemenskapen och är inriktade på förlåtelse, kan också – ska också – användas i kontakten med människor utanför församlingen.

”The church is a society that embodies powerful practices” skriver McClendon. Vilka är då dessa? Jag hittar inte någon uttömmande lista hos McClendon, men han nämner bland annat dop, nattvard, mission, undervisning, förlåtelse och fredsskapande. Jag skriver något om dessa nedan. I den andra delen av trilogin hävdar han att Nya testamentet tydligt pekar på fyra praktiker: gemensam bön, arbete för riket, lärjungarnas vittnesbörd och att lyssna till Ordet. Bibeln, word, tolkad genom ”the baptist vision”, tjänar som norm och vägledare för de tre andra aktiviteterna: worship, kingdom work och witness.

Enligt Svenska kyrkans kyrkoordning finns det fyra praktiker som är oundgängliga för en kristen, luthersk församling. ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.” Om man kopplar undervisning till word så överensstämmer dessa fyra med McClendons fyra grundpraktiker. Med inspiration från hans texter skulle man kunna utveckla på vilket sätt dessa är viktiga och hur de kan stärkas. Det kanske är en uppgift för ett framtida arbete!

Dödens palm

2009-11-27T16:51:00.002+01:00

Fredag kväll. Snart första advent. Ser fram emot en (nästan) ledig helg.
Inspirerad av min vän Josefins engagemang mot palmoljan läste jag noga den artikel om plantager i Colombia som skickades ut med materialet för Globala veckan. Det är Magnus Linton som skrivit artikeln, och det är fruktansvärt att läsa om vad som hände i regionen Bajo Atrato för ett tiotal år sedan: tusentals människor fördrevs, många mördades, för att paramilitära grupper skulle få mark för odling av palmolja. Nu har i alla fall regeringen erkänt att brott har begåtts, men om familjerna får tillbaka sin mark är nog tveksamt. Och det är ett svårt arbete att gräva upp palmer som har fått växa i några år. Läs artikeln här.

Den mesta palmoljan går fortfarande till livsmedel, men nu vill man dessutom satsa på denna olja som råvara för diesel till bilar. Det skulle naturligtvis ytterligare förvärra läget för människor och djur som lever i eller nära de skogar som huggs ner då nya oljeplantager ska anläggas. Greenpeace har en kampanj mot denna utveckling, läs frågor och svar om detta här.

Enligt Naturskyddsföreningen är det inte ett vettigt alternativ att bojkotta produkter med palmolja. Dels är det nästan hopplöst då det finns i så många produkter, men framför allt menar de att producenterna då bara skulle ersätta oljan med någon annan lika dålig produkt, som sojaolja. Vad man däremot kan och bör göra är att upplysa sin lokala handlare om konsekvenserna av storskalig palmoljeproduktion och fråga vilken policy (om någon) som finns för palmolja. Företagen "måste ta ansvar för varifrån och hur palmoljan produceras" skriver Naturskyddsföreningen på sin hemsida. "Det krävs kriterier för finansiellt stöd (genom biståndsorganisationer, privata eller offentliga finansiella institutioner) till exportorienterade monokulturer som oljepalmsplantage, stöd till organisationer på plats i produktionsländerna och lyhördhet för deras analys av behov av åtgärder."

Mitt nya liv som församlingsarbetare

2009-11-08T19:28:00.005+01:00

Söndag kväll. Idag blev jag välkomnad till församlingen vid en mässa i en av pastoratets kyrkor. Det brukar inte vara några stora skaror i kyrkan på söndagarna i denna del av landet, det har jag fått höra. Blev ändå rätt förvånad, och lite ledsen faktiskt, av att ingen kom, utom de som hade särskilda uppgifter.
Jag började jobbet (halvtidstjänst som diakon) den 1 oktober. Det väcker mycket tankar. Om vad man gör och inte gör, och hur man arbetar. Och vad min uppgift i det hela ska vara. Tyvärr saknas mycket vad gäller gemensam reflektion och inriktning. Men det finns också en öppenhet för att pröva nya saker, som pilgrimsvandringar och kristen djupmeditation. Två saker som jag hoppas kunna jobba med.
Intresset för att integrera arbete för fred, miljö och liknande i församlingslivet verkar inte vara stort. Det finns ingen internationell grupp (men jag hoppas starta en).
Jag hoppas verkligen att jag ska finna uppgifter och en roll som känns meningsfull. Så att jag inte hamnar i upplevelsen: världen håller på att gå under och här står jag och ber böner inför tomma kyrkbänkar!

Ber om vägledning.
Hur följer jag bäst min kallelse?
Nu och på lång sikt...

Vakna upp, svenska folk!

2009-10-21T17:22:00.002+02:00

Igår kväll läste jag i det nya numret av tidningen Djurens rätt. Jag vet inte varför ämnet "köttkonsumtion och klimatet" gör mig så fruktansvärt upprörd. Det är nåt med hyckleriet, tror jag. Alla dessa människor som är så väldigt oroliga över klimatförändringarna men likväl fortsätter med sitt köttätande. Visst, alla vet kanske inte hur det ligger till, men många har hört budskapet vid det här laget: Kött är det sämsta man kan äta för klimatet! Om man ska välja är det bättre att strunta i både ekologiskt och närodlat och istället byta ut köttet mot vegetariska proteiner.

Stefan Wirsenius är doktor i miljövetenskap och verksam vid Institutionen för energi och miljö på Chalmers. Följande citat av honom är värt att lära sig utantill, och sen sprida till alla som säger att de vill göra något för klimatet. "Jämfört med bönor orsakar produktionen av nötkött 99,5 procent mer växthusgasutsläpp. Så är det även om bönorna har odlats i Sydamerika och nötdjuren har levt i Sverige."

Tummen upp från pingstpastor

2009-10-18T15:14:00.004+02:00

Söndag eftermiddag. Jag var på ekumenisk mässa i Norrköping idag. Ortodoxa, svenskkyrkliga och "frikyrkliga" tillsammans. Det var en upplevelse att se ortodoxa präster dela ut nattvard tillsammans med andra präster och pastorer. Det trodde jag inte förekom. När jag var på väg in i kyrkan stod en man i prästskjorta och hälsade välkommen. När jag sa mitt namn sa han "Visst var det du som skrev brevet till Alf?" (min debattartikel i Expressen den 4 oktober om att Alf Svensson stödjer vapenindustrin) Jovisst, svarade jag. Då gjorde han tummen upp. Han var pastor i pingstkyrkan. Det kändes väldigt roligt.

Här kommer fortsättningen på den baptistiske teologen James McClendons syn på Jesus och Guds rike (från tentan jag skrev på anstalten).

McClendon reflekterar över vilka slags tolkningar av Jesu korsdöd som man kan finna i Nya testamentet. Den tidigaste förståelsen av Jesu död var enligt McClendon eskatologisk. Den betydde slutet på en era, och uppståndelsen – ”eskatologisk gryning” – betydde början på en ny. Händelserna förklarade sig själva, skriver han, eftersom de kunde förstås av alla samtida på detta sätt.

De metaforer man använde för att förklara Jesus hämtades från Gamla testamentet. Det var framför allt Messias-Kungen och Herrens lidande tjänare. En bild som är helt frånvarande i Nya testamentet är den om att Jesu död gottgör, att den återställer Guds rättvisa. Det är ju intressant med tanke på att den senare i historien blev så dominerande. I många texter blandas olika metaforer för att förklara Jesus död. Det är inte fruktbart, skriver McClendon, att ta en av dem och utveckla en teori utifrån den. Man måste se att alla bilderna försöker förklara och utlägga en grundberättelse, det vill säga evangeliet. Vi skulle kunna se försoningsteorier som midrash, föreslår han, namnet för judiska rabbiners tolkningar av den hebreiska Bibeln. Typiskt för midrash är frihet i tolkningarna – rabbinerna tog inte avstånd från texten, men begränsades inte heller av den –, samt relevans för samtiden. Alla försoningsteorier har haft något att ge till människorna, åtminstone under den epok då de uppstod. Och fortfarande upplyser de någon aspekt av tron.

I slutet av kapitlet om försoningen gör McClendon en sammanfattning av sin egen syn, och där är det Guds rike, ”the rule of God”, som står i centrum. Jesus livsverk innebar ”nonviolent warfare to establish the new rule of God”. Som en andra men ickevåldslig Joshua kom han med budskapet: en ny värld är på gång! Detta rike kräver rättvisa av ett slag som går utanför lagen, det utlovar syndernas förlåtelse och helade sår, konfronterar militärens makt men också religionens, utmanar traditionella familjestrukturer och etnisk stolthet. Guds Vishet driver ut de demoner som härjar i skadade människosjälar, samlar män och kvinnor till en ny gemenskap, framkallar en ny social ordning och ett nytt hopp: ”the coming of the Truly Human One”.

Det borde ha varit tolv kors bredvid Jesus, det vill säga lärjungarnas. Men de följde inte kallelsen. Han hängde där ensam, ”where all were to have borne witness. Christ was in their place – by the Baptist vision, it was our place. He was buried then, one for all”.

McClendons teologi verkar här ligga nära Denny Weavers. Han, som också befinner sig inom den anabaptistiska traditionen, har bland annat skrivit boken The Nonviolent Atonement. För mig är hans teologi mycket attraktiv eftersom den tydligt förbinder Jesus liv med hans död och uppståndelse, samt med efterföljelsen. Centrala tankar är hur Jesu liv är en konfrontation med destruktiva makter, hur hans uppståndelse innebär en seger över dem (en variant av Christus Victor-teologin) samt hur vi genom hans ande stärks att bekämpa dessa makter i våra egna liv.

Vår nya plats på jorden

2009-09-25T11:48:00.002+02:00

Fredag förmiddag hos pappa i Göteborg. Hade ett ärende på bokmässan igår, passar på att träffa familjen. För nu bor jag i Mjölby! Känns fortfarande lite konstigt att säga. För ett par veckor sedan var Pelle och jag i området för att titta på lägenheter, och nu har vi redan flyttat in. (Bra att det fanns lägenheter som stod tomma.) Bostadsbolaget var först tveksamma - när de såg våra små inkomster och stora skulder - men med ett intyg från mitt jobb och en borgensman så gick det bra för oss att hyra. Det är en fyra: ett sovrum till oss, ett till Martin och ett för gäster - eller så småningom ytterligare en kollektivmedlem. Så: är du i närheten och vill hälsa på, tveka inte att slå en signal.

På torsdag börjar jag mitt nya jobb som diakon i Mantorp, 9 km från Mjölby, fem minuter med pendeltåget. Det känns väldigt spännande. Har redan träffat min blivande diakonkollega några gånger och tror att vi kommer funka bra tillsammans.

Här kommer ytterligare ett stycke från min tenta om Guds rike. Det handlar om hur den baptistiske teologen James McClendon ser på frälsningen.

Vad menas med räddningen i Jesus, som kristna talar om? Många olika termer används i Nya testamentet för att uttrycka denna tro. McClendon delar in dem i tre grupper.
1. Rätta relationer, tro, rättfärdiggörelse etc
2. Att vara ”i Kristus”, sakramental syn, Kristi kropp, de heliga, bli lik honom etc
3. Att följa Jesu väg, lärjungaskap

McClendon ser den första aspekten främst hos protestanter, den andra hos katoliker och den tredje hos baptister. Han menar att den tredje är starkare än de andra två i Nya testamentet, framför allt i evangelierna, och att den var det i urkyrkan, tills de andra tog över.
”The salvific gift of God and its human answer in following Jesus were two sides of one reality.” Att gå Vägen – vilket möjliggörs genom Kristus – det är det som är räddningen. Frälsningen, detta ”nya i Kristus”, uttrycker McClendon med orden ”having a share in the liberation and healing associated with the rule of God Jesus proclaimed”. Som jag förstår hans position kan tankar och bilder från de första två perspektiven också vara användbara för att tala om denna nya verklighet, men att det tredje perspektivet är det grundläggande. Kristet liv handlar om att följa Jesus. Här håller jag med honom, och tror att katoliker och protestanter skulle vinna mycket på att ta till sig mer av det baptistiska perspektivet. Livet tillsammans i världen hamnar då i fokus, inte tron på syndernas förlåtelse eller det sakramentala livet inom kyrkans väggar.

Jona och den djurrättsliga församlingen

2009-09-06T15:59:00.002+02:00

I onsdags, den 2 september, begravdes Jona Himlensson. Familj och vänner samlades vid Lötsjö kapell i Sundbyberg för att ta avsked. Vi var fler än vad jag hade trott. Jona hade skaffat sig vänner i många olika sammanhang. Jag lärde känna honom genom Vildåsnan - kristen vegetarisk förening. Kristen tro och engagemang för djuren var sammanflätat för honom, och han ville jobba med Vildåsnan, men hans psykiska ohälsa satte käppar i hjulet. Han blev 42 år. Orkade inte leva längre.

I flera kristna församlingar försökte han tala med människor om Guds kärlek till djuren, om djurförtrycket och om möjligheten att välja vegetariskt. Men det var inte många som var öppna för detta budskap. Jona längtade efter att få tillhöra en församling där omsorgen om djuren var ett självklart inslag. Tyvärr finns det inte någon sådan församling i Sverige. Han blev bedrövad över hur vissa kyrkor bytte ut kyrkkaffet mot "kyrkkorv". Och då var det inte tal om sojakorv.

Den helige Franciskus var en av Jonas inspirationskällor. När Pelle och jag fick beskedet om Jonas bortgång sa Pelle: Nu har han i alla fall fått komma till sin djurrättsliga församling. Vi tänkte båda två på slutscenen i Axel Munthes Boken om San Michele, från 1929. (Följande stycke kommer från vår bok Varje varelse ett Guds ord.)

Boken kulminerar på de sista sidorna i en drömskildring; berättarjaget i boken förs till himlen för att dömas. Han längtar efter att träffa Franciskus, men hamnar istället bland ett antal bistra och inskränkta helgon och profeter med vilka han diskuterar, stundtals hetsigt.
När en hund dyker upp utbryter uppståndelse.

– En hund vid himlens portar, vrålade Habbakuk, en hund, ett orent djur!
Det var för mycket för mig.
– Han är inte ett orent djur, röt jag tillbaka och blängde argt på Habbakuk, han skapades av samme Gud, som skapade dig och mig. Om det finns en himmel för oss, måste det också finnas en himmel för djuren, fast ni bistra gamla profeter i er oomkullrunkeliga helighet helt och hållet glömt bort dem. Det har förresten ni också, fromma apostlar, fortsatte jag och tappade huvudet mer och mer, eller varför återgav ni i era heliga skrifter inte ett enda ord från Jesu Kristi läppar till försvar för våra stumma bröder, jag är säker på att han yttrade sådana ord.
– Den heliga kyrkan som jag tillhörde på jorden har aldrig intresserat sig för djuren, avbröt sankt Anastasius, inte heller önskar vi höra något om dem i himmelen.

När domarna hade dömt honom – ”Till helvetet! Till helvetet!” ekade det genom domarsalen – och han känner sig övergiven av både Gud och människor tycker han sig plötsligt höra kvittret av en fågel. En liten trädgårdssångare slår sig ner på hans skuldra och sjunger:

– Du räddade min mormor, min faster och tre av mina kusiner från pina och död av människohand på klippön. Välkommen! Välkommen!
I samma ögonblick pickade en lärka på mitt finger och kvittrade:
– Jag mötte en gång en flugsnappare i Lappland som berättade för mig att när du var pojke lagade du vingen på en av hans förfäder och värmde hans frusna kropp vid ditt hjärta, och när du öppnade handen för att låta honom flyga kysste du honom på huvudet och sade: Lycka på resan lille broder! Lycka på resan lille broder! Välkommen hit! Välkommen hit!
– Hjälp mig lille broder! Hjälp mig lille broder!
– Lita på mig, sjöng lärkan och flög sin väg med en drill av fröjd, lita på mig!

Lärkan gav sig iväg för att hämta Franciskus, som snart kom vandrande tillsammans med sina munkbröder och omsvärmad av fåglar. De åt ur hans hand. De fladdrade kring hans huvud. Några sov bland hans kåpas vida veck. ”Den helige Franciskus stod stilla vid min sida och såg på mina domare med sina underbara ögon, dessa ögon som varken Gud eller människor kunde möta med vrede.” Frikänd, räddad; äntligen kunde han sjunka ner på helgonets skuldra.

Hur ska vi förstå gudsriket?

2009-08-30T16:12:00.003+02:00

Hemma igen. (Hemma är för tillfället pappas tvåa i Göteborg.) Nedan några reflektioner kring Guds rike utifrån två olika teologer, en baptist och en katolik. Det är intressant att se hur McClendon definierar det nya som Jesus kommer med, tycker jag. Den självutgivande kärleken, som ska gälla alla, och som ska praktiseras här och nu.

Riket, basileia, har enligt den baptistiske teologen James McClendon alltför sällan varit en huvudpunkt inom teologin, trots att temat finns med genom hela Bibeln och Jesus talar så mycket om det. Kanske för att man under medeltiden fick för sig att det var samma sak som ”Kyrkan”. Kanske för att reformatorerna fokuserade på Paulus och han talar mindre om riket. Kanske också för att ämnet anknyter till eskatologi, och detta var länge ett marginaliserat tema inom teologin.

Är riket som profeterna talade om detsamma som det Jesus kommer med? Judarnas tro på Guds herravälde, ”a dominion marked by true justice”, var enligt McClendon något nytt i mänsklighetens historia. När de senare väljer en egen kung görs det tydligt att detta egentligen går emot Guds anspråk. Vid tiden för Jesus var längtan efter detta rike intensivt bland det judiska folket. Han tillför, menar McClendon, tre aspekter 1) riket var ”at hand” och det kunde ”be entered”, 2) dess karaktär var en interaktiv kärlek där även fiender inkluderades, och 3) priset för detta rike var korset, först för Jesus men också för hans anhängare.

Många kristna författare har gett sin bild av riket och dess förhållande till världen och kyrkan. McClendon lyfter särskilt fram dem som skrev runt förra sekelskiftet och som förknippas med riktningen social gospel. En av dessa var pastorn Washington Gladden (1836 – 1918). Han menade att gudsriket var denna världen ”viewed in its capacity to express the intent of God in Christ”. Världen håller på att räddas, menade han, för riket är aktivt inom världen, “pervading it as electricity pervaded physical nature". Kyrkans uppgift var att på alla sätt främja riket, att vara dess ombud i världen.

Den katolske teologen Roger Haight skriver att historiens mening och mål är Guds rike. Detta rike ”implies an order of justice, of peace and harmony among people” som alla lovar Gud genom att leva samstämmigt med Guds vilja. Utifrån sin teologi om synd och nåd skriver han att syftet med människornas frihet och agerande här i världen är att å ena sidan göra motstånd mot synden och å andra sidan älska och tjäna medmänniskan, både på individnivå och samhällsnivå. Genom tilliten till Guds kärlek befrias vi från oro, och får så möjlighet att ge oss in i kärleksfull, ansvarsfull handling i världen. Genom sådan handling förenas vi med Gud, bland annat genom ”cooperative grace”: ”this participation in God’s life implies new capacity, energy, empowerment, and coaction within the power of God’s Spirit”.

Haights tolkning av vad Guds rike betyder för oss idag - bland annat inspirerad av befrielseteologen Juan Luis Segundo - är att människor ska använda sin frihet för att skapa ”benådade” (graced) strukturer. (Eftersom den allvarligaste ondskan och synden i dagens värld är social behöver vi också se nåden som social, annars finns det inget hopp om världen, skriver Haight. Vi vet hur beroende människor är av varandra och av strukturer. Kärlek till nästan kan därför inte enbart ses som en interpersonell sak.) Dessa kommer, om än i omvandlad form, att utgöra en del av det framtida riket. För att mänskligt liv ska vara meningsfullt krävs ytterst att det bidrar till detta gudsrike, enligt Haight. Annars är alla våra ansträngningar i någon mening förgäves, ja, vår frihet skulle vara meningslös om den inte kan bidra till ”the construction of final reality”. ”What is done in freedom informed and sustained by grace will be transformed into the permanent, definitive, and ultimate reality of the kingdom of God.” ”In the end what is done in love supported by God’s grace will constitute the kingdom of God.”

Från ett hett Italien

2009-08-28T10:21:00.004+02:00

Det är fredag förmiddag och pappa och jag har varit i Italien i nästan en vecka. Snart bär det av hemåt. Han bjöd med mig på en resa som försenad 40-årspresent. Han är snäll han. Vi har varit i Bergamo, Milano, vid Gardasjön och här i Verona; en mycket vacker stad med byggnader från romartiden och framåt. Den största turistattraktionen är Julias hus, och balkongen där hon stod och bedyrade sin kärlek till Romeo (och enligt vår guidebok är det bara de oromantiska som tvivlar på att de två tonåringarna funnits i verklgheten...). Bilden är från Sirmione vid Garda.

Jag återkommer med reflektioner om gudsriket här nästa vecka. Om någon är intresserad av de texter jag skrev som Dagens sommarbloggare så finns de på www.dagen.se/blogg/annikaspalde

Fortsättning: om gudsriket och etiken

2009-08-06T11:23:00.002+02:00

Förra inlägget avslutades med ett konstaterande att människors agerande formas av de sammanhang där de befinner sig, och att det därför är avgörande för etiken vilka kulturer och strukturer vi har i våra gemenskaper, bland annat i församlingen.
När jag läste om detta i den baptistiske teologen James McClendons bok så gick mina tankar till hur man inom ickevåldsrörelsen betonar vikten av strukturer istället för att lägga allt ansvar på individens axlar. Man utvecklar praktiker, som till exempel rundor och olika typer av underlättarfunktioner, för att stärka demokratin inom aktionsgrupperna. Man jobbar på att praktisera en kultur av ingripande, så att många reagerar och griper in om någon skulle agera på ett förtryckande sätt. Vanor och strukturer kan vara till stor hjälp för oss bräckliga människor. Vi kommer alltid att fortsätta synda; därför behöver vi en kultur som minimerar dessa handlingars skadeverkningar. Ett konkret exempel: när man hör någon prata nedvärderande om någon som inte är närvarande, då ska det sitta i ryggmärgen att snabbt gå in och avbryta, till exempel genom att säga ”Jag tycker inte att vi ska prata om henne när hon inte är här för att försvara sig”.
McClendon menar att just praktiker är viktiga för den kristna gemenskapen. Med min bakgrund inom ickevåldsrörelsen är jag böjd att hålla med honom. I ett senare inlägg kommer jag att skriva något om de praktiker som han lyfter fram, till exempel dop, nattvard, undervisning, förlåtelse och fredsskapande.

Nu åker jag och Pelle strax till Sidensjö (utanför Örnsköldsvik) för att umgås med Pelles familj i några dagar. I nästa vecka kommer jag att vara "sommarbloggare" på dagen.se, så vi får se om jag hinner med något inlägg här då. Allt gott så länge!

Tankar om etik och gudsriket

2009-07-31T14:08:00.003+02:00

Fredag eftermiddag. Regn i Göteborg. Och jag som vill vara vid havet och bada... Men, jag har det bra ändå, fint att träffa familjen här. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av lite tankar från essän som jag skrev inom teologi-kursen på anstalten. (Eftersom ett övergripande tema för den är Guds rike så passar det ju bra in på den här bloggen.) Kursen var på 7,5 poäng, och ämnet samtida systematisk teologi.

I den här läskursen har jag kunnat jämföra katolska perspektiv – från antologin Systematic Theology (red Fiorenza) samt antologin Freeing Theology (red LaCugna) – med ett baptistiskt perspektiv, James McClendons. Jag har läst litteraturen med begreppet Guds rike i bakhuvudet. Allteftersom har olika frågor och tankar uppstått hos mig. Kan det vara så att utan Guds rike som sammanhållande ram så splittras teologin lätt upp i en mängd ämnen utan närmare kontakt med varandra? Kan det vara så att ”traditionell” kristen etik ofta hamnat snett eftersom den frikopplats från 1) Kristus och 2) den kristna gemenskapen? Det främsta exemplet på vad jag menar med ”hamnat snett” är när betydelsen av Jesus liv och undervisning reducerats till en bisak. Min hypotes är att dessa tre ämnen – etik, synen på Kristus och kristen gemenskap – måste hållas ihop, och att detta kan ske genom begreppet/föreställningen Guds rike.
Etik finns inte med i någon rubrik i Fiorenzas antologi. Hur kommer det sig? Inte heller Guds rike, eller efterföljelse. Kapitlet som ligger närmast dessa ämnen verkar vara det om synd och nåd. Och, i någon mån, kapitlet om kyrkan, eftersom kristet liv i en katolsk förståelse handlar mycket om att delta i kyrkans liv.

Det finns ett fokus på människans vilja i vår kultur, skriver McClendon, och härav följer betoningen på beslutsfattande inom etiken. Beslut betyder, enligt ordets historia, slutet på en inre kamp, där en sida vinner över en annan. Både bland kristna tänkare och bland andra etiker har fokus ofta hamnat på det inre livet - från Augustinus och Luther kan man hämta många exempel på detta - till skillnad från till exempel på gemenskapen.

McClendon hävdar att kristen etik måste vara narrativ etik. Varför? För att det är en berättelse vi bygger våra liv på; berättelsen om Jesus. Den ger oss moralisk vägledning ”to the extent that we get the point of the story, recognize the one there called Christ as our Lord, and thus confess ourselves to be among the disciples in the kingdom".
Han gör en mycket intressant reflektion över liknelsen med fåren och getterna i Matteus 25. När de döms är det inte överlagda handlingar som betyder något, utan det som spontant strömmat fram i deras liv. Detta synsätt tycker jag är både sympatiskt och rimligt. Människors agerande formas av de sammanhang där de befinner sig; av familjen, av samhällskulturen, av den religiösa tron. För kristna så borde församlingsgemenskapen vara en plats där man hjälps åt att formas allt mer av evangeliet, vilket naturligtvis inkluderar etiska aspekter.

Ute igen

2009-07-23T17:41:00.003+02:00

Torsdag kväll. Jag sitter i Pelles pojkrum - hos hans föräldrar i Sundsvall - och skriver. Pelle tränar, Martin förbereder kvällsmaten. Det är så fint att vara tillsammans alla tre igen. Av en händelse var Martin på väg från Umeå till Stockholm denna vecka, och kunde stanna till nån dag här. Vi har pratat hela dagen, om hur vi har haft det men framför allt om hur vi tänker kring den närmaste framtiden.

Igår morse släpptes jag ut från Ljustadalen klockan åtta. Mittnytt och Sundsvalls Tidning var där och intervjuade mig. Sen åkte Pelle och jag till en liten vik på Alnön och åt frukost på en filt på stranden. Solen tittade fram och det var riktigt varmt ett tag.
På hemvägen passerade vi anstalten. Jag kikade för att se om någon var ute och gick på slingan, men såg ingen. Tänker en del på tjejerna där borta, särskilt några av dem. En sak hände den sista helgen som förändrade min bild av anstalten. En kvinna straffades på ett helt orimligt sätt för sitt uppförande genom att skickas iväg till sluten avdelning på Hinseberg (utanför Örebro). Hon hade bara två veckor kvar på sitt straff. På fredag eftermiddag fick hon beskedet. "Transporten kommer på söndag morgon och hämtar dig." Under lördagen mådde hon mycket dåligt, hon kände sig kränkt och var rädd. Hon bad mig om hjälp med att skriva en överklagan. Jag tvivlar dock på att den hinner behandlas inom två veckor.

Idag blev jag glatt överraskad av en nyhet på Radio Västernorrland: biskop Tony Guldbrandzén försvarade vår aktion. Sundsvalls Tidning hade ringt upp honom för en kommentar igår, och idag gjorde de på P4 en nyhet av hans positiva inställning. "Den här typen av aktivism hindrar inte att hon fortsätter att arbeta som diakon" sa han bland annat. Vad bra, för det hoppas jag ju göra.

Sista hälsningen från Ljustadalen

2009-07-17T19:22:00.003+02:00

Tisdag den 14 juli. Det är en vacker sommarkväll, och jag ser på firandet av kronprinsessan på teve.(Nu kom Tony in för att låsa fönstret - "Skriver du på ett blogginlägg?") Jag saknar faktiskt min stickning, men den ligger "på sträckning". I morgon ska jag sy ihop tröjan.

En vecka kvar! Bara en vecka. Tiden går långsammare, jag stör mig mer på grejer här
- jag längtar ut helt enkelt. Delvis beror väl detta på att jag vet att jag snart är fri. Morgonen den 22 juli går jag härifrån. Det blir skönt att få rå sig själv igen; ha kontrollen över sin vardag. Jag ser fram emot att åka till Göteborg och träffa familjen. Kanske gå till Liseberg och åka berg- och dalbana.

De senaste veckorna har tankarna rört sig mycket kring den närmaste framtiden. Vad händer i höst? Var kommer vi att bo? Än så länge är allt oklart. Öppet. Ibland blir jag frustrerad över det, men jag försöker tänka att hur det än blir så blir det säkert bra. Vi har ju varandra. Martin, Pelle och jag ska, som Martin skrev i ett brev nyligen, "vandra ickevåldets väg tillsammans". Bo tillsammans och arbeta med ickevåld på olika sätt; kampanja och göra aktioner, skriva och hålla kurser. Det känns jättebra. Om jag sen kunde komplettera med en deltidstjänst som diakon, så skulle det vara perfekt.

Onsdag morgon. Vi har precis haft stormöte, akut inkallat på grund av problem i köket. Det behövdes fler köksarbetare, men ingen ville gå in. Alla menade att de blivit tilldelade och lovade andra uppgifter. Men det löste sig, några lät sig övertalas. Nu sitter jag framför den gamla datorn i teverummet och ska försöka skriva klart min tenta/essä. Den handlar om kristen gemenskap och etik utifrån Guds rike som sammanhållande tema. Utifrån Mc Clendons anabaptistiska teologi och texterna i Systematic Theology: Roman Catholic Perspectives.

Allt gott till er! Och tack igen Marika, för att du hjält mig skriva in dessa texter!
(Det har jag gjort med nöje och glädje - jag ska tacka Dig Annika!! kram/marika)

Är ickevåld "vänster"?

2009-07-09T15:39:00.003+02:00

Annika har bett mig att skriva ett inlägg här som gästbloggare. En ära!
Jag tar min utgångspunkt i Inga-Lina Lindqvists artikel ”Gud hjälpe vänstern” på Aftonbladets kultursida i tisdags, där Annikas böcker om kristet ickevåld nämndes som exempel på ”den kristna vänstern”. Om Annika själv betecknar sig som ”vänster” vet jag inte, men här vill jag kort kommentera frågan: Är ickevåld ”vänster”?
Det går inte att placera in ickevåld på en enkel höger–vänster-skala (lika lite som man enkelt kan placera in till exempel feminism eller djurrätt på en sådan). Ickevåld rör sig på en annan axel, en där till exempel synen på mål och medel är viktig (mer om det nedan). Dessutom är det ju så att historiskt sett så har stora delar av vänstern (särskilt marxister) varit misstänksamma mot ickevåld, som man betraktat som ”småborgerlig idealism”, ”naiv pacifism” och så vidare. (Jag säger inte att det inte kan ha funnits fog för en del av den kritiken. Allt som torgförs som ”ickevåld” är inte nödvändigtvis bra.) Dessa vänsterkämpar har istället menat att vapenmakt är en nödvändig del av krossandet av borgarklassen och upprättandet av socialismen (som vid den ryska revolutionen 1917). De som varit ”stora namn” i ickevåldstraditionen – till exempel Gandhi, Thoreau, Martin Luther King och Dorothy Day – har ju inte varit stora bland marxister. En förklaring kan vara att de historiska ickevåldsprofilerna ofta har varit troende människor, något som vänsterfolk, åtminstone tidigare, och åtminstone i Sverige, har varit svala inför.
Med detta sagt: I sakfrågor har de som definierar sig som ”ickevåldsanhängare” respektive ”vänsterfolk” i högre grad gemensamma åsikter än ”ickevåldsanhängare” respektive ”högerfolk”. Exempel är våra moraliska skyldigheter mot de fattiga, global rättvisa, synen på militären, den internationalistiska andan (anti-nationalismen) samt kvinnofrigörelsen.

En skillnad mellan ickevåldstraditionen och den marxistiska socialismen är att den förstnämnda har betonat vikten av att mål och medel hänger ihop. ”Ta hand om medlen så ser målen efter sig själv”, lär Gandhi ha sagt. Marxister har däremot varit beredda att använda negativa medel (våld) för att uppnå ett positivt mål (fred och frihet).
Idéhistorikern Amanda Peralta, som har egna erfarenheter av den väpnade kampen mot militärdiktaturen i Argentina, visar i sin doktorsavhandling ”… med andra medel” (1990) hur marxistiskt tänkande på ett ofta ödesdigert sätt har kommit att präglas av militärstrategiska överväganden. Kan socialism uppnås med krig? frågar Peralta. Marx, Engels och Lenin ansåg det. Men då bortsåg de från att krigets aktivitet skapar nya förhållanden, som hierarkier, en auktoritär människosyn, instrumentalistiska tanke- och handlingsmönster. Socialismen, ett utopiskt politiskt projekt som syftade till att bland annat avskaffa krig och våld, blev militariserat genom att dess förkämpar använde väpnade medel. ”Man kan faktiskt inte föra och vinna ett krig utan att bli militär”, konstaterar Peralta, och citerar två veteraner från den revolutionära kampen i Argentina: ”När man börjar tänka så, när man tar på sig en uniform och upptar fiendens rangordningar och organisationsmodeller, slutar detta med att man blir fienden … Fienden har besegrat dig för han har lyckats förvandla dig till honom.”
Ickevåldstraditionen sitter inte inne med alla svar. Ickevåldsaktivister har mycket att lära av andra idéströmningar. Till exempel tycker jag att fredsfolk och pacifister kan lära sig av marxister och andra socialister när det gäller att se de ekonomiska orsakerna till att krig och våld uppkommer. En insikt har emellertid ickevåldsfolk gjort, en som andra radikaler gärna får ta till sig, och det är att revolutionärer måste undvika att bli en avbild av den känslokyla och det förtryck som de föresätter sig att bekämpa. En rörelse, ja också en enskild människa, formas av de metoder som den väljer.

Pelle Strindlund
Ps. Mina tankar om socialismen utvecklas i Toivo Jokkalas och min bok ”Djurrätt och socialism”. Mina tankar om civil olydnad uttrycker jag i denna intervju med SVT:s Mittnytt, som gjordes i juni när jag släpptes från anstalten Viskan, Medelpad.

I köttätarnas land

2009-06-24T21:05:00.002+02:00

Söndag den 21 juni. Så har vi firat midsommar här på Ljustadalen, med extra god mat, kubbspel och en mini-midsommarstång på uteplatsen. För mig har det varit en underbar helg eftersom Pelle har fått komma på obevakat besök, tre timmar om dagen. (Och det bevakade besöket i måndags var inte så hemskt. Vi satt på var sin sida av ett brett bord, vakten satt fem meter bort och tittade åt ett annat håll. Ingen fysisk kontakt var ordern - vi vågade inte ens tåflirta med varandra - men det var i alla fall fint att ses och prata i en halvtimme.) Det känns roligt att han får se hur vi har det här. Han tyckte det var så litet och trevligt, lugnt jämfört med ställena där han suttit.

Häromdagen fick jag brev från min vän Anna. Vi två tillhörde de som grundade Vildåsnan, en kristen vegetarisk förening. Således är vi en del av ansträngningen att få svenskar att upptäcka att man kan äta hälsosamt, gott och etiskt - genom att anamma gröna matvanor. Det är inte alltid enkelt. För tillfället känner jag mig lite pessimistisk angående kampen för korna, grisarna och de andra i djurfabrikerna. Det har nog att göra med de senaste månadernas besök i "köttätarnas land". I vanliga fall umgås jag mycket med andra veganer och vegetarianer, men här på anstalten - och det gäller både intagna och vårdare - är jag ensam om att välja bort kött. Jag känner mig ensam om att överhuvudtaget reflektera etiskt kring matvanor.
"Nu missar du nånting Annika" ropade en vårdare när hon smakade på en hallonparfait som köket bjöd på vid en fredagsfika. Jag fick lust att säga något om kalvarna som tas från sina mammor redan efter ett dygn - för att kons mjölk ska till människorna - men gjorde det förstås inte. Jag tycker inte om att prata djurrätt när folk äter.
Om folk här är representativa för medelsvenssons vanor och attityder så är det illa ställt, ur djurens perspektiv. (Men kanske är de inte representativa. Jag är förvånad över hur många i personalen som röker. Flera tjejer i trettioårsåldern till exempel. Jag som trodde att rökning var på väg ut!)

En bekant, författare till flera böcker om kristen tro, skrev till mig att om vi som jobbar inom fredsrörelsen pratar om djurförtrycket och vegetarianism så kommer kyrkans folk aldrig att ta till sig fredsfrågorna. Djurrätt är ett "särintresse" som måste offras om vi vill få med oss kristna på fredsbudskapet, det var hans övertygelse. För mig låter det som en uppmaning att offra djuren. För när ska vi då ta oss an våldet som riktas mot dem? När det är fred på jorden? Det kan ju dröja några årtionden.
Vad tänker du? Ligger det något i vad han säger? Är djurrätt en "död fråga" i församlingarna? Skriv gärna kommentarer - Marika skickar in dem till mig.

Med maken på utsidan

2009-06-17T19:24:00.003+02:00

Söndag den 14 juni. Det är regngrått ute. Från mitt fönster ser jag flaggstången, där kriminalvårdens flaggga står rakt ut i blåsten. Emblemet består av två nycklar, en vit och en gul, och en krona överst. Som om man vill säga: inlåsning, det är vår grej.

Veckans stora händelse, för mig, var att Pelle släpptes. Vi hade räknat med att Högsta domstolen skulle hinna avslå hans och Cattis överklagan av "Boforsdomen" innan han var klar med "Saab-straffet". Att han alltså skulle avtjäna de två straffen efter varandra. Men HD tog lång tid på sig, och Pelle kan nu vänta i upp till tre månader innan han gör resterande en månad och tio dagar. Det är så skönt att kunna ringa honom när jag vill! Och så har han ansökt om att få besöka mig. Det lär bli bevakat första gången. Jag återkommer med en rapport!

Nu ska jag ner till träningslokalen en stund. Såren på knäna - efter en olycka på löpbandet förrförra veckan - är nästan läkta. Sen funderar jag på att skaffa mig en stickning, som alla andra här. Deras hantverksiver har smittat mig. I dagens DN fanns en intressant artikel om craftivism (craft + activism). Det kanske vore ett projekt för framtiden.

Min första permission

2009-06-10T20:13:00.002+02:00

Måndag den 8 juni. Det är lite "dagen efter" för mig, efter helgen med permission och långväga besök. Vad ska jag nu se fram emot? Nästa åttatimmarspermission om fyra veckor känns väl avlägset. Jag borde naturligtvis leva inuet istället och uppskatta varje dags små glädjeämnen. Men det är svårt.

I lördgs kom min syster, svåger och systerson hit från Göteborg. Det var underbart. Gustav, 3år, uppskattade särskilt lekstugan som finns här. När de kom igen igår sa han "kan vi inte leka i din trädgård igen?" Hn vet att detta är ett fängelse, men har förstås svårt at grepa vad det betyder. Klockan 13:15 började min permis och vi gav oss av alla fyra mot anstalten Viskan, fem mil inåt landet. Först träffade jag Pelle själv, sen kom de andra in en stund. Det var både härligt och jobbigt at träffas; känslor revs upp, längtan blev starkare. Nu är det brev och ett tio-minuters telefonsamtal i veckan som gäller ett tag framöver. Sen åkte vi hem till Pelles föräldrar i Sundsvall, där min vän Mrika väntade och åt middag tillsammans och hade det jättetrevligt. Vid nio blev jag skjutsad tillbaka hit. Det kändes helt okej - dagen efter skulle både famljen oh Marika komma på besök.

En sak som Marika berättade gjorde mig väldigt glad. En gemensam bekant som är journalist ä i USA för at göra et stort reportage om amerikanska soldater som har använt svenska vapen i krig. Lås oss hoppas att den blir uppmärksammad. Och nu på onsdag kväll handlar det om Jas i uppdrag granskning; om de ojusta och olagliga metoder som Saab och andra vapenhandlare använder sig av. Jag tror det är affären med Tjeckien som står i centrum, men kanske kommer de in på Sydafrika -skandalen också. Som jag skrev i en artikel nyligen: "En tredjedel av sydafrikas befolkning lever i fattigdom. Fem miljoner är HIV-smittade; många får inte behandling. För tio år sedan sålde Saab 28 Jasplan till Sydaftika med hjälp a mutor. Nu betalar landet miljarder kronor årligen för stridsflygplan de inte behöver".

Tänk om fattiga människors behov någon gång kunde sättas före svenska företags vinstbehov. Men det är inte den värld vi lever i, än.

En vacker födelsedag

2009-05-31T16:13:00.004+02:00

Måndag den 25 maj. Det är en så vacker, stilla kväll. Jag gick ett varv på slingarn nu, trots att jag redan hade bytt om till nattlinne och morgonrock. Jag gick långsamt på grusgången, njöt av kvällssolen och fick en känsla av att vara en japanska, som med kímonon på tog en sväng i sin trädgård... När jag kom in gick jag till pentryt för att bre mina två kvällsmackor (vi får två brödskovor i en påse vid middagen). Stötte på den nya tjejen. Hon kom i eftermiddags, Vi pratade lite, och när jag sa att jag också kom hit från häktet frågade hon hur länge jag varit häktad. Hennes reaktion förvånade mig lite, eftersom många ju sitter häktade mycket längre än vad jag gjorde: "Fett vad länge!" Jag kunde inte låta bli att känna mig en smula cool.

Sedan i onsdags studerar jag istället för att jobba. Det känns lyxigt att få ägna dagarna åt systematisk teologi. En bok har jag köpt själv (dvs genom min käre vän Hasse) för att kunna komma igång. De andra fem har jag fjärrlånat genom Sundsvalls bibliotek, så de ska förhoppningsvis vara på väg. Ingen av dem är, tyvärr, av amerikanen Stanley Hauerwas - trots att jag hört att han är min lärares favoritteolog. I senaste numret av tidskriften "Trots allt" intervjuas Hauerwas. Han verkar så klok.onar bland annat praktikens, livets, betydelse för teologin. "Ibland får man intrycket av att om man bara får ordning på läran och teologin, så kommer man sedan dra slutsatser om hur man ska leva praktiskt. Jag är helt emot detta sätt att tänka!" säger han. Och så frmahäver han ickmevåldets betydelse: "Pacifismen är inte en tillämpning av teologin, jutan konstituerara den kristna teologin." Häftigt! Jag måste läsa mer av honom.

Tisdag den 26 maj. Vilken dag det har varit! Vilken 40-årsdag. Jag känner mig så firad. tack alla ni som har skickat hälsningar! Efter mycket fram och tillbaka blev det en tårta, anstalten bjöd. och förtroenderådet (det vill säga de övriga intagna) hade köpt en stor bukett med rosa liljor och rosor. Någon hade skickat in ärkebiskopens hälsning att vår aktion "fyller en viktig funktion" - den gjorde mig väldigt glad. Och när jag fram mot kvällen bläddrade i Dagen så upptäcker jag en recension av min bok "Ett annat rike", där det bland annat står att boken möter ett skriande behov. Nu känner jag mis så uppfylld av dagens händelser att jag inte vet hur jag ska kunna somna.

I morse kom beskedet från placeringsenheten; jag får avslag på min ansöken om förflyttning till Sagsjön, Göteborg. Men jag hade redan börjat ställa in mig på det. Kanske var det till och med det bästa, för igår fick jag reda på att Pelle flyttar till anstalten Viskan inom kort, fem mil härifrån. Och det finns en viss chans att jag får besöka honom på min permission den 6 juni. Hoppas, hoppas...

Till sist, från en av de kära ofogarna, en parafras på Thoreau som jag skrattade gott åt: I ett korrupt samhälle är fängelse den enda platsen för en fri födelsedag!

Girard och den kristna pacifismen

2009-05-20T23:41:00.003+02:00

När jag skrev Ett annat rike blev jag fascinerad av den franske filosofen René Girards tankar om kopplingarna mellan våld och religion. Framför allt hans poäng om att kristendomen avslöjar syndabocksmekanismen. Sedan historiens begynnelse har människor försökt lösa konflikter genom att utse en syndabock och offra, ofta döda, denne. Tidigt fick sådana offer en religiös betydelse. Ansvaret för våldet lades på Gud; det var i själva verket Gud som krävde dessa offer och inte människorna. Genom Gamla testamentet kan man se en brottning med dessa tankar, och ett motstånd mot dem. Offret - annars helt nedtystat - för här och där röst, till exempel i vissa psaltarpsalmer. Och i berättelsen om Jesus avslöjas syndabockstänkandet fullt ut. Som Göran Sahlberg skriver i senaste numret av NoD: "En gud som själv låter sig offras ogiltigförklarar och avslöjar en gång för alla de ´makter och myndighete` som opererar med syndabockslogikens sataniska krafter". De kristna befrias, genom att se på och efterlikan Jesus, från detta våldsamma handlingsmönster. Vi ska tvärtom vara vaksamma på om individer eller grupper riskerar att göras till syndabockar. Eftersom det främst är människor i marginalen - ofta annorlunda på något sätt, utan tillgång till samhällsmakt - som drabbas går denna inställning hand i hand med en allmän solidaritet med utsatta grupper.

Men tyvärr har denna del av kristendomens budskap ofta gått förlorad. Den 10 maj fanns den en essä i DN där Stoika Hristova, präst och författare, skriver om Girards teori och "kristendomens revolutionerande avsakralisering av våldet". Hon menar att mycken kristen teologi och andlighet i själva verket genomsyras av syndabockslogik. "Girard... ör övertygad om att kristendomens radikalpacifism är modernitetens grundprincip. Det gäller dock inte den tradiotionella kristendomen med dess offerriter och lidandemystik som är en imitation av de arkaiska religionerna. George Bushts gudstro har, med dess dualistiska syn på världen, mytologisering av ondskan och valet av Saddam Hussein till syndabock, tydligt för-kristna drag." Visst är det intressant? (Fast kanske orättvist mot för-kristna religioner, jag kan inte avgöra det.) Att motarbeta fiendebilder, ha medlidande med offer, avslöja våldets orättfärdighet - det är sånt kristna ska hålla på med.

Ett problem i sammanhanget -enligt Girard, och jag håller med honom - är den teologi som tolkar Jesu död som ett syndabocksoffer, önskad av Gud. Istället för att undergräva syndabockstänkande så rättfärdigar man det. Om du är intresserad, läs gärna Ett annat rike, där finns ett helt kapitel om just detta.

(Ni som vill komma i kontakt med Annika kan göra detta genom att skriva till henne: Adressen är:Kalendervägen 4, 863 36 SUNDSBRUK.
Fredshälsningar Marika, som skriver Annikas Blogg nu när Annika inte själv har tillgång till Internet)

Ett bra fängelse?

2009-05-15T20:42:00.002+02:00

Onsdag den 13 maj. I morgon är det en månad sedan jag såg Pelle och Martin. Skönt i alla fall att veta att de mår bra. Breven åker mellan Dragsgatan och Ljustadalen nästan varje dag.

Livet på anstalt känns helt okej just nu. Jag har inte lärt känna någon av kvinnorna här närmare, men genom det vardagliga umgänget byggs ändå relationer upp. Några av oss sitter ju många timmar om dagen och paketerara; det blir en del småprat. De flesta är mycket förtegna om varför de är här. Vad gäller personalen så är det väldigt annorlunda jämfört med häktet. Om man hade själmordstankar och om man hade barn - det var umgeför så långt deras intresse sträckte sig. Här försöker de utröna om man har några problem inom missbruk, nära relationer, försörjning, bostad etc, för att sen göra upp en plan över hur man kan jobba med eventuella problem under fängelsetiden. Och det upplevelse jag har fått är att de tar detta arbete på stort allvar och verkligen vill vara behjälpliga. Jag är också rätt imponerad över resurserna som finns tillgänbgliga här. De har en lärare anställd trots att det bara är några få personer som studerar. De kör ett speciellt program, där man åker iväg till anstaltens lägenhet utanför området för att ha gruppsamtal varje dag under en månad, även om det bara är tre intagna som är med. Och varje tisdag kommer en prykoterapeut hit. Alla som vill får ha samtal med henne, det är bara att säga till. Sen är sjuksköterskan här 2-3 gånger i veckan.

Jag förstår att Ljustadagen har ett gott rykte; det är en god stämning här. Varje fredag klockan två är det gemensamt fika. Då bakar köket en kaka och alla - chefen, vårdare, intagna - sätter sig vid ett stort bord och fikar tillsammans. Chefen, Anita, är rätt ny, men jag har förstått att hon är uppskattad.

Ja, frågan är om man kan ha det bättre under ett fängelsestraff än vad jag har det. Med de lagar och riktlinjer som finns, de begränsningar som är inbyggda i systemet. Jag vet inte, men just nu känner jag mig tacksam över det bemötande jag får här och den vardag jag har (okej, förutom paketeringen...)

Att landa - livet på Ljustadalen

2009-05-07T18:01:00.002+02:00

Tisdag den 5 maj. Nu har jag fått träffa min kontaktperson. Hon gav ett sympatiskt intryck. Vi pratade i en halvtime ungefär, men i morgon ska vi ha ett längre samtal. Det är någon slags djupintervju som de har med alla som fått ett straff på minst två månader. Utifrån den intormation som kommer fram där ska en "verkställighetsplan" upprättas. I den ska stå hur jag under denna tid ska jobba med mina ev problem och förbereda mig inför frigivningen.

Det är arbetsplikt som gäller här, 40 timmar i veckan. Jag hade frågat om ute-laget (trädgårdsarbete) men det var kö dit. Istället blir det paketering av plåster. Till att börja med i alla fall; jag ska få prata med en studievägledare om möjligheten att läsa högskolekurser på distans.

Jag börjar landa här nu. Det är ett bra ställe för att vara en anstalt. Ändå kan jag leka med tanken att bara gå härifrån - det finns ju inget stängsel. Eller ta mig upp till Luleå om en månad för att vara med på aktkionslägret mot NATO. Att få komma härifrån... kanske bli placerad någon annanstans... få se något nytt. Men det skulle ju ge rätt trista konsekvenser; upp till två månader extra att sitta av (det vill säga den trejedel av straffet som man normalt inte sitter)

Mitt muck-datum nu är den 22 juli, fyra månader efter att vi greps på Saab. Häromdagen pratade jag med en kvinna som ska vara här till september nästa år. Då kände jag mig glad för mitt lite kortare straff.

Det är lätt att tappa bort varför jag är här, känner jag. vardagens bekymmer, och små glädjeämnen, tar över. Jag ska planera in lite insändarskrivande och liknande på kvällarna för att hålla kontakten med fredskampen vid liv.

Mitt nya hem

2009-05-05T20:43:00.002+02:00

Fredag 1 maj. Klockan är nio på kvällen och jag är jättetrött. Ändå har jag mest suttit i en bil hela dagen. Blev hämtad i Norrköping halv tio. Vi var tre häktade som tillsammans med tre personer kte norrut i en minibuss. Slapp handbojor, det var skönt. Den första timmen satt jag och kände mig störd över att avskedet på häktet blivit så trist. Jag har ju ändå varit där i över fem veckor och lärt känna vakterna lite grann. Men dom som jobbade när transporttjänst kom och hämtade mig sa inte hejdå över huvud taget, fast att deom var precis i närheten. Konstigt. En av dom var en kille som jag tyckt varit trevlig. Jaja. Kanske berodde min reaktion på att jag kände en anings separationsångest: att lämna något välbekant för något helt okänt.

Efter tre och en halv timma var vi framme vid häktet i Gävle, där det blev lunchpaus i en trist cell. Den hade i alla fall utsikt; jag såg ett första majtåg gå förbi på en gatan en bit bort. Sen var det en ny buss, med personal från Härnösand, som tog oss vidare.

Strax efter fem blev jag inskriven på anstalten Ljustadalen, en av de minsta anstalterna i Sverige. Här finns tjugo platser men vi är nu fjorton kvinnor intagna här. De två killarna som skrev in mig var väldigt trevliga. De verkade ha tagit reda på lite om mig för den ene sa "så du är prast?" Jag fick rum nr 4, ett trevligt litet rum med toalett, typ folkhögskolestandard. Ingen teve tyvärr, men man har tillgång till teve-rum och påentry i korridoren.

För en stund sen kom två tjejer och knackade på. Dom ville hälsa mig välkommen. Det ska nog bli bra det här. Fast jag känner mig ensam. Ber Gud om styrka.

Idag flyttar Annika

2009-05-01T11:54:00.004+02:00

Idag den 1 maj flyttar Annika till Anstalten Ljustadalen, lite norr om Sundsvall. Hennes nya adress är: Anstalten Ljustadalen, 863 36 SUNDSBRUK. Besöksadress: Kalendervägen 4. Telefon: 060- 785 30 55. Skriv gärna massor av fina peppande brev till Annika!(Marika)

Reflektioner över häkteslivet

2009-04-27T18:07:00.012+02:00

Lördag den 25 april. Det var en ovanligt händelserik dag igår. På morgonen skrev jag under på att jag inte tänker överklaga, och fyllde i ett sk placeingsunderlag där man blan annat anger önskemål om anstält. Jag var ute på "promenad" i nästan två timmar - fast när det är sol sitter jag mest still och solar - och tränade en haltimme på en "cross-trainer" (Känns så skönt efteråt!). Men datens höjdpunkt var mitt första besök; min kära vän Marika kom hit från Stockholm för att hälsa på! Besöksrummet var litet och fönsterlöst men det gjorde inget för det var härligt att sitta där och prata. Timmen gick fort, och det var lite jobbigt att ta farväl.

Efteråt funderade jag på vad det egentligen är som är påfrestande med att vara här. Jag har alltid tänkt att jag klarar ensamhet bra, och ofta upskattar den, men attt vara instängd med sig själv 22 timmar om dygnet är öndå en helt ny upplevelse. Man har ju böcker, skrivmaterial och teve - det borde inte vara något problem att fördriva tiden, kan man tänka. Och det är det inte. Jag hinner knappt med allt jag vill hinna med: en deckare har stått i min hylla i tre veckor och jag har bara läst 25 sidor. Ett litet "jobb" som jag har, ett manus som ska korrekturläsas, borde har varit klart för länge sen. (Delvis beror detta på att jag ser mycket på teve på kvällarna, men åndå)

Det jobbiga med att vara häktad, som jag upplever det nu, är tre aspekter: att vara isolerad från nära och kära, att vara berövad friheten/kontrollen över sina dagar, samt enformigheten: att se samma väggar och vara med om samma rutiner dag efter dag. Den första är den tuffaste. Brev och telefonsamtal betyder förstås mycket för att avhjälpa isoleringskänslan, men de kan ändå inte ta bort upplevelsen av att vara avskuren från alla man känner. (Och den person som betyder mest för mig, Pelle, får jag inte ringa)

Jag skriver inte detta för att beklaga mig utan bara för attt beskriva min varda och mina känslor just nu. Jag lever ett mycket rikmt liv och skulle inte vilja byta bort det. Vi gick in på Saab för att avrusta stridsflygplan väl medvetna om de möjliga konsekvenserna. Och det ger mycket mening och tillfredsställelse att göra något man tror starkt på. Jag är tacksam för att jag får vara delaktig i den stora kampen för fred och rättvisa. När jag pratade med värmor häromdagen sa hon, apropå att de kallat oss fredsaktivister, "Vad fint det låter, fredsaktivister". Ja, jag är stolt över att kunna kalla mig fredsaktivist

Så kom domen...

2009-04-22T16:41:00.003+02:00

Tisdag den 21 april. För en stund sedan kom "klienthandläggaren" in till mig. Han har bland annat som upgift att förmedla domar. Jag visste ju att den skulle komma idag. och sedan igr kväll har jag kännt mig lite hispig. Han gav mig apprena - bara två sidor, hela domen kommer med posten imorgon - och jag ägnade dom för att hitta själva straffet. Efter någranervösa sekunder såg jag det: sec månaders fängelse och 150 000kr i skadestånd. Sex månader var faktiskt precis vad jag hade gissat på. Men jag lev lite förvånad över att Pelle och Martin inte fick mer: fyra resp fem månader. Vad skönt! (Att jag och Martin fick mer beror på att vi också dömdes för en vapeninspektion på Bofors i juni förra året. Jag dömdes dessutom för min aktion på Bofors i oktober.) Jag har varit lite orolig att dom skulle straffas hårt eftersom dom så nyligen dömts till gängelse för aktionerna i höstas.

Om jag inte överklagar kan ja flyttas till anstalt redan i början av nästa vecka. Det lockar verkligen - jag känner mig instängd och uttråkad här - men jag vill inte fatta något beslut innan jag haft kontakt med Pelle och Martin.

Det är en placeringsenhet i Stockholm som beslutar om var folk ska placeras. Jag har hört att dom brukar ta hänsyn till var man kommer ifrån, och jag hoppas på Sagsjön i Lindome utanför Göteborg. (Jag är uppvuxen i Linome - undrar om jag kan använda det som argument...)

Höjdpunkten igår var förstås att se debattartikeln om oss i DN: Tänk att dessa kändisar - Wollter är numera min favoritskådespelare - ville ge oss sitt stöd, i största morgontidningen. Det värmde. Och förhoppningsvis var det några nya människor som fick sin en tankeställare om hyckleriet med den svenska vapenexporten.

Rättegång och omhäkting

2009-04-16T13:31:00.000+02:00

Onsdagen den 15 april. Jag är kvar. Det känns lite konstigt. Jag hade, visade det sig, ställt in mig på att bli släppt efter rättegången. Men rätten menade att det fanns risk för “fortsatt brottslighet”, och att vi därför skulle omhäktas. Domen får vi om en vecka, den 21.

Det kändes skönt att åka iväg till Linköping igår, lite som en utflykt. Jag var inte så särskilt nervös och jag såg fram emot att träffa Pelle och Martin. Vi kom fram precis till klockan nio när rättegången skulle börja. Domaren hette Jim Karlsson och hade en sympatisk attityd. Åtminstone under förmiddagen var han på gott humör, sen tror jag han blev lite trött. En trekvart in i förhandlingarna, när jag hade börjat med mitt vittnesmål, fick vi plötsligt avbryta för att en av nämndemännen kom på att han var jävig. Han arbetade på Saab. Som tur var kunde dom få tag på en ersättare, så efter en paus kunde vi fortsätta. Eller ja, vi fick börja om från början då. Allt gick bra, vi blev inte avbrutna när vi tog upp politiska eller moraliska frågor. Saab vill ha 220 000 kr av oss för staket, två dörrar och extraarbete. Dyra dörrar. Vittnet från Saab, som var chef för Jasprojektet, bekräftade att det hade funnits plan avsedda för export i hangaren denna natt.

Vid halv fyra var förhandlingen klar, och domaren drog sig undan med de tre nämndemännen (av vilka två var kvinnor, vet inte vad man kallar dom) för att fatta beslut om när domen skulle avkunnas och om vi skulle släppas eller inte, Martin, Pelle och jag fick sitta och vänta i ett litet rum. Vi var lite spända. Konstig känsla att några främmande människor ska ta viktiga beslut som rör mitt liv. Efter en halvtimme kallades vi tillbaka till salen och fick beskedet.

Pelle och jag åkte i samma minibuss tillbaka till Norrköping, och vi fick sitta bredvid varandra i baksätet trots att det inte var tillåtet egentligen. Jag tror dom snälla vakterna - som suttit med och lyssnat under hela rättegången - ville ge oss lite tid för oss själva. Det var mycket uppskattat! Det skulle ju kunna dröja flera månader innan vi ses igen, då på vår första permission.

Nu har jag Ghandi och Arundhati Roy med mig här i cellen. Jag fick tillbaka de två bilderna, som vi skulle ha satt upp i hangaren, av polisen igår. Det känns fint att ha dem här på anslagstavlan. “Det är omänskligt att lyda orättfärdiga lagar” säger Ghandi. “Det blir ingen verklig fred utan rättvisa” säger Roy. “Och utan motstånd blir det ingen rättvisa”.

Häktesbubblan

2009-04-16T12:32:00.001+02:00

Skärtorsdagen. Kiosktanten var förbi nyss. Jag köpte en chokladkaka som Martin beställt av henne i förra veckan. Vanligtvis har hon inte mörk choklad i sortimentet. Hon är så trevlig och ser ut som en gammaldags tant i sitt förkläde med ficka på magen.
På förmiddagen hade prästen och pastorn nattvardsandakt med alla som ville. Av säkerhetsskäl fick de bara ta en i taget, så det blev lite löpande-band-känsla. Det hela tog 15-20 minuter. Jag hade gärna stannat en stund och pratat, men det kändes som om det inte fanns tid.
Vakterna här - som väl egentligen ska kallas vårdare, men det låter fel - tar i princip aldrig initiativ till samtal. De svarar på frågor, och ställer frågor om vad man vill ha till frukost o dyl, men annars så pratar dom inte med en. Kanske för att det inte finns tid till det. Fast ibland är det ju lugnt här, på kvällarna till exempel, och dom verkar inte alls stressade. Jag tycker det är lite konstigt. Många sitter ju här i månader utan att få ringa eller ta emot brev. De måste vara helt svältfödda på mänsklig kontakt.
På tal om kontakt så valde jag enskild “promenad” istället för gemensam idag. Även om det har gått bra att umgås med de andra intagna så kände jag att jag ville njuta av den friska luften utan att behöva vara social. Så jag fick en egen “tårtbit” att gå runt i. Det blev inte så mycket motion, men solen tittade fram och det var härligt att vara ute. Om jag ställde mig på tå kunde jag kika ner på en mack och en bit av gatan. Jag såg en man gå förbi, en kvinna på cykel och många bilar. Jag kände hur mitt sinne liksom lättade, och höjde sig över den bubbla av häktesliv jag varit i ett tag nu. Avståndet krympte mellan där ute och här inne. Ja, just det, detta är ju inte allt. jag har ett liv, och denna erfarenhet är bara en liten del av det livet. Jag är mer än “den häktade fredsaktivisten”. Och snart, om det nu är i nästa vecka eller till hösten - är jag ute igen.

Ensam kvar

2009-04-08T18:52:00.002+02:00

Tisdag den 7 april. I södags fick Martin och Pelle reda på att de skulle flyttas till det andra häktet i stan någon gång i början av veckan. De försökte argumentera för att få stanna kvar här, men det gick inte. Igår morse tränade vi tillsammans, och trodde sen att vi skulle ses på rastgården efter duschen. Men när dom hämtade mig för "promenad" så fick jag höra att killarna redan var på väg att åka. När jag kom tillbaka till cellen låg där en hälsning från Pelle på sängen. "Ja, det blev ett snabbt uppbrott... Jag skriver från nya stället".

Det kändes väldigt ensamt först. Kontrasten blev så stor: vi har ju umgåtts flera timmar om dagen de senaste tio dagarna. Och dagen blir mycket längre när det inte händer något på eftermiddagen. Efter promenaden, som är slut strax före elva, sitter man i sin cell resten av dagen (förutom träningen som är varannan dag, antingen på morgonen eller eftermiddan). Jag tänker på dom som sitter här i månader med restriktioner, utan möjlighet till samsittning, utan att få träffa andra under promenaden. Hur skulle man klara det? Inte konstigt att Sverige har fått kritik för hur man behandlar häktade.

Sen fick jag sju brev, och genast kändes allt mycket bättre! Det blir en del samtal med de andra på rastgården nu när Pelle och Martin inte är här. Idag var vi tre kvinnor och fyra män. Först pratade jag med en kille i 30-års åldern som varit inlåst till och från sedan har var tonåring. Han ville ge mig lite goda råd om hur systemet funkar. Lita inte på att någon ser till ditt bästa, var hans huvudbudskap. Men han hade också tips på hur vi skulle kunna förbättra vårt politiska arbete, t ex genom att får representater från vapenindustrin att försäga sig/ avslöja för mycket och spela in det men en gömd kamera.

Sen pratade jag med en kvinna som fått sex års fängelse för något hon anser sig delvis oskyldig till. Hon hoppas att högsta domstolen ska ta upp fallet. Hennes tre barn bor nu med sin pappa och styvmamma. Hon grät när hon berättade om barnen. "Det är lättare att vara inlåst om man inte har några barn" sa hon, och det kunde jag bara hålla med om.

Nu måste jag jobba lite med rättegångsförberedelser, och få iväg ett brev om det till Martin och Pelle. Tack för att du delar min erfarenhet genom att läsa min blogg!

Skriv gärna!

2009-04-06T18:27:00.002+02:00

Annika hälsar att hon är kvar i häktet åtminstone fram till rättegången, den 14 april. Hon tar gärna emot hälsningar/brev. Adressen är: Stockholmsvägen 4, Box 3057, 600 03 Norrköping. Pelle och Martin flyttade idag till ett annat häkte i Norrköping. Deras adress är: Draggatan 13, 602 19 Norrköping.
Genom Marika

Att vrida perspektiven rätt

2009-04-03T10:49:00.002+02:00

Torsdagen den 2 april. Klockan är 12. jag har just pratat med min advokat, Gustav, på telefon. Han är väldigt trevlig, en ung kille. Vi pratade om brottsrubriceringen, som nu är försök till (alt förberedelse av) sabotage. Jag sa att vi tror gruppen Jas till plogbillar, som hamrade på ett Jasplan 1993, dömdes till grov skadegörelse, och att det i så fall verkar konstigt om vi ska dömas för sabotage. Han skulle kolla upp det.

Igår var prästen här. Hon, jag och Martin firade nattvard tillsammans. I biblioteksrummet finns det ett litet skåp man kan öppna, som ett altarskåg, med en bild och ett krucifix. jag hade valt ut några psalmer. Vi avslutade med Må friden från kjorden följa dig (731). "Stor frid omsluter dig. Guds fridd växer inom dig". Det var en stund av frid. Av närvaro. Men också sorg över lidandet i världen. Vi bad om rent vatten och mat för alla människor. Är det inte märkligt att något så basalt och självklart fortfarande är så långt från att förverkligas?

En bekant skrev så fint i ett kort jag fick häromdagen: "Så bra att ni hade en tyst minut för barnen! Så bra att ni vågar vara konsekventa i denna abnorma värld... Det är väl det vi får sträva mot på olika sätt: att vrida perspektiven rätt. Att orättvisorna i världen inte normaliseras och ses som något vi inte kan påverka."

Nu ska jag posta detta till Marika, så att det kommer iväg idag. Tack Marika för att du skriven in mina bloggtexter!! (Nej, vi har inte tillgång till internet.)

Innan gryningen

2009-03-31T20:58:00.002+02:00

Söndagen den 29e mars. Våren har inte kommit till Norrköping än. Jag lånar både mössa och vantar när jag ska ut på "promenad". Men snart ska det bli varmare, har jag hört.

Det blir ingen gudstjänst för mig idag. Eftersom de flesta som sitter här har restriktioner kan de inte ha några gemensamma aktiviteter. Men Maria, prästen, har lovat att ta med bröd och vin när hon kommer nästa gång, på onsdag, så att vi kan ha en nattvardsandakt.

Jag har lånat en psalmbok i biblioteket, och sjunger en del. En av de nya psalmerna som jag tycker mycket om är 717, Innan gryningen, med text av Ylva Eggehorn:

"Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.
Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
Du bjuder ålskande på moget vin ..."

Mörkret erkänns: "du är den sån om livet som jag glömde, den sanning jag förrådde dag för dag." Men hoppet får sista ordet: "Ditt liv ska bära mig: jag hör et koltrast, som sjunger timmen innan gryningen."

Jag har känt mig lite tungsint de senaste dagarna. Vad tjänar fredsarbetet till? är frågan som dyker upp då. Vad spelar det för roll vad vi gör? I och för sig tänker jag att vi bör göra motstånd mot det destruktiva även om chanderna att "lyckas" är små.m Men det är inte så bra för motivationen om man inte tror att ens ansträngningar har någon slags positiv efffekt. Å andra sidan: vi fastnar så lätt i ett förenklat - och falskt - orsak-verkan-tänkandet. Vad som leder till positiv samhällsförändring är väldigt svårt att säga. Det finns för många faktorer för att de ska gå att överblicka. Jag kommer ihåg att jag läste ett intressant resonemang om detta i en bok av Jacques E. Han menade att de kristna borde strunta i att fråga vilka medel som leder till vilka mål, och istället koncentrera sig på att "leva målen". Tanken påminne om ett uttryck som finns inom ickevåldstraditionen: Var förändringen som du vill se i världen.

Vad tror du? Vilka kopplingar finns det mellan mål/medel- resonemang och kristen efterföljelse? Lämna gärna en kommentar, även om jag inte kan läsa den eller svara just nu.

Ankomst till Norrköping

2009-03-27T16:16:00.002+01:00

25/3 -09 Klockan borde vara runt 12. Jag sitter i min nya "bostad", på häktet i Norrköping. Vi kördes hit i morse. Ja, åtminstone jag och Martin, som fick sitta brevid varandra i minibussen! Det var jätteroligt att ses och hinna prata om vad vi upplevt de senaste dagarna. Cellen var något av en besvikelse. Liten och sunkig, en massa klotter överallt, ett litet fönster som vätter mot en innergård. På grund av galler och plåtskivor som ska begränsa sikt nedåt ser jag bara en bit av en vägg och en bit av himlen (om jag ställer mig nära fönstret). Här finns ingen toalett i cellen, som Pelle och Cattis berättade att det fanns på häktet i Örebro. Men handfat finns. Och en liten tv, tack och lov. Den känns lite som "räddningen" just nu. Ventilationssystemet dånar.

"Man blir psyk här inne - instängd som ett djur" är ett av många budskap skrivna på bordet. "Micke 6/11-08 till 4/12-08, 30 dagar med restruktioner" ett annat. Själv börjar jag undra, efter en timme i cellen, hur jag ska stå ut med detta oväsen från ventilationen.

Kväll. Tv-kväll. Även om det känns lite skrämmande att jag ska tillbringa så många timmar de närmaste veckorna på denna lilla yta, så mår jag rätt bra nu. Jag har mött några trevliga vakter, en trevlig sjuksköterska och en trevlig präst. Dessutom finns det möjlighet till "samsittning" med sin make! Idag fick Pelle göra ett besök på 40 minuter i min cell. Det var underbart att se honom.

Jag fick låna Corren och där var en artikel om att vi blivit häktade. De hade med några citat från oss - saker vi sa under förhandlingen - men jag tyckte inte att våra argument för Jas-avrustningen kom fram så bra. Det fick mig att fundera en del över hur den "vanlige" linköpingsbon/östgöten uppfattar vår aktion. Jag är rädd att många mest ser "uppbruten dörr" och "försök till sabotage" och liknande. Det gäller att vi genom insändare, manifestationer runt rättegången och på andra sätt gör tydligt vilka moraliska frågor som detta handlar om (En artikel om Jas och Sydafrika som jag skrev för Arbetarn kan du läsa här http://www.arbetaren.se/articles/utrikes20090318)

Men det är kämpigt. Att försöka lyfta frågor om orättvisor och våld som inte har någon direkt koppling till svenskars liv och vardag - det är att jobba i motvind.

En lång dag

2009-03-25T20:42:00.003+01:00

Måndag den 23 mars. Nej, ingen förhandling idag. Det blir antingen i morgon eller på onsdag, enligt Cajsa från Ofog som hade pratat med åklagare idag (Ja, jag fick reda på att man får ringa härifrån. Det trodde jag inte. Två samtal per dag). Det känns lite jobbigt att tänka sig att stanna här i ett par dygn till, faktiskt. På ett häkte har man TV i cellen, får gå till en träningslokal då och då, får ta emot besök. Här finns inte så mycket att göra. Fast jag har ju några böcker, så jag ska inte klaga.

Dagens händelser: en dusch på förmiddagen, en kvart ute i den pyttelilla rastgården, två telefonsamtal. Jag ber med hjälp av tidegärdsboken. På första sidan står det "Till OASEN, Polishuset i Linköping, vid välsignelsegudtjänsten den 9/12 1997. Martin Lind"

Första dagen i arresten

2009-03-25T20:12:00.002+01:00

Söndagen den 22 mars. Klockan är runt 19 nu, tror jag. Vi kom hit till polisstationen vid fem - halv sex i morse, efter att vi gripits hos Saab.
Det känns som om tiden går långsamt. Så mycket tystnad.

Jag känner mig välgigt nöjd över aktionen, även om vi inte kom fram till planen.
Vi visste ju att det skulle bli jätte svårt. Stridsflygplan värda en halv miljard styck är man förstås rädd om. Särkilt de som är klara att skickas iväg. I hangaren som vi försökte ta oss in i - och hade vi fått fem minuter till så tror jag faktiskt att vi hade lyckats - står med stor sannolikhet ett plan redo att skickas iväg till Sydafrika. Det sjätte av de tjugoåtta som beställts. För varje plan som levereras minskar chansen att få affären upphävd - det som bland annat Sydafrikas kristna råd hoppas på. Eller som biskop Tutu uttryckte det i en intervju nyligen: "Take the planes back, and give us back our money!"

Efter att vi hade suttit några timmar på en restaurang i Linköping, och pratat igenom några sista småsaker, tog vi bussen ut till området. Runt halv ett klippte vi upp ett hål i det yttersta stängslet och gick in. På stängslet hängde vi upp två bilder (som du hittar på avrusta.se): En på Desmond Tutu, med ett citat från intervjun i januari om Jas-affären . Den andra var ett foto på Elsie Jakobs, indisk aktivist, med ett citat om hur Indiens fattiga behöver andra saker än vapen. Sen höll vi en tyst minut för att minnas alla de barn (ca 20st varje minut) som dör av svält eller sjukdomar som hade varit enkla att behandla. Med hjälp av ett flygfoto från Eniro började vi sen att söka oss mot den sk testhangaren. Inte så lång sträcka egentligen, men eftersom vi inte ville bli sedda smög vi en del i buskage, och fastnade med kläderna i grenar med sylvassa taggar (Det kanske är dessa buskar som är Saabs avancerade säkerhetssystem! - tänkte jag...) Efter att ha klippt upp ytterligare två stängsel, och gått helt synliga över en stor öppen yta, kom vi fram till hangaren, och bestämde oss för attförsöka bryta upp en dörr strax brevid. Pelle började bryta med kofoten. Efter en halv minut började kortläsaren vid dörren att pipa, och vi antog att vakterna skulle komma när som helst. Efter bpgra nubyter gucj dörren upp. Lampan tändes därinne och vi såg dörren med en massa skyltar, bland annat varningar för bullernivån i lokalen, som vi antog ledde till hangaren med planen. Pelle och Martin började bryta tillsammans, medan jag filmade med vår intenetuppkopplade mobil. När dörren verkligen började ge vika så rycktes den andra dörren upp och en vakt skrek åt oss att lägga oss ner på golvet. De förstod dock väldigt snart (om inte omedelbart) att vi var aktivister, slutade skrika, och började berätta om det tidiga 90-talet då de hade många besök av fredsaktivister. Polisen var snabbt på plats, och eller en trekvart eller så kördes vi in till polisstationen. "Ni kom väldigt långt ändå" sa en ung poliman vid inskrivningen.

Ja, sen har det inte hänt så mycket, Cellen är kal, men här finns i alla fall täcke, kudde och lakan. Det känns lyxigt! Jag var jättehungrig på morgonen, men vi fick ingen frukost, "eftersom ni kom in så sent" enligt vakten. Största händelsen var när en civilklädd man med ett brett leende steg in i cellen vid 9 på morgonen. "Hej! Jag heter Anders och jobbar i Norrköping" sa han väldigt glatt. Jag fick för mig att det var advokaten, men nej, det var en utredare från polisens våldsrotel(!). Vi hade ett trevligt samtal/förhör. Han uttryckte respekt för vårt engagemang.

Vid lunchtid var jag mycket hungrig, och blev lite besviken, men också full i skratt, när måltiden visade sig bestå av te, saft och brödskivor utan margarin. De förklarade lite ursäktande att de inte hunnit skaffa någon vegansk mat. Jaja, det är ju i alla fall fastetid, tänkte jag för mig själv.

På eftermiddagen fick jag låna böcker i ett litet bokrum och valde Amandas bröllop, Eb nedbirgare höjd över varje jmisstanke av Guillou, en tidegärdsbönbok och en bibel.

Nu är det mörkt ute. Ska fråga efter tandborste och tandkräm. Och i morgon blir det häktningsförhandling.

Daniel Berrigan - präst, poet och fredsaktivist

2009-03-16T16:39:00.004+01:00

För någon månad sedan skrev jag till jesuitprästen Daniel Berrigan i New York. Jag berättade om vår kampanj Avrusta; hur vi bland annat med hjälp av avrustningsaktioner försöker motarbeta den växande svenska vapenexporten. Jag frågade om han, som förgrundsgestalt inom den radikala kristna fredsrörelsen i USA, kunde tänka sig att stödja vårt arbete genom ett uttalande. Veckorna gick, och jag började tänka att det nog inte skulle komma något svar. Han är ju ändå 88 år gammal, kanske är han för trött och svag för att skiva brev, tänkte jag. Men idag kom ett brev med en handskriven hälsning.

"Jag lovordar med hela mitt hjärta modet hos de svenska medborgare som gör motstånd mot sin regerings vapenexport. Detta massiva brott mot den mänskliga gemenskapen och ekologin gör religiös tro, kärlek till skapelsen och till Skaparen, till åtlöje."
Rev Daniel Berrigan, SJ

Tillsammans med sin bror Philip Berrigan var Daniel en av the Catonsville Nine som 1968, i en dramatisk aktion mot Vietnamkriget, satte eld på inkallelseordrar med hemgjord napalm. För detta dömdes han till tre års fängelse. Tolv år senare deltog han i den allra första plogbillsaktionen: en grupp på åtta personer gick in på General Electrics kärnvapenanläggning i King of Prussia, Pennsylvania, där de hamrade på vapendelar och hällde blod på dokument. Sedan dess har han, genom decennierna, varit aktiv som författare, poet och fredsaktivist. Han har också arbetat mycket med vård av aidssjuka.
Det känns häftigt att få ha kontakt med denne man, som under många år har varit en förebild för mig. Han är en av dem som verkligen förstått allvaret i det vi håller på med. "There is no peace because the making of peace is at least as costly as the making of war - at least as exigent, at least as disruptive, at least as liable to bring disgrace and prison and death in its wake."

En dag i bilder

2009-03-12T19:48:00.010+01:00

Klockan är nio, vi är i Ung Vänsters lokal och förbereder för dagen. Andreas brer mackor till torgmötet.

Vid halv elva är det träff på ett café, de som kommit till Eskilstuna för att vara med på rättegång mm får en chans att mötas och presentera sig för varandra. Martin blir intervjuad av en irländsk journalist, bosatt i Stockholm.

Vi sätter upp ljudanläggningen på torget, gycklarna från Västerås anländer. Andreas agerar konferencier. Vi har musik, dikter och talare från bland annat Broderskapsrörelsen och Svenska freds på programmet.

Jag står vid bokbordet, där vi också bjuder på fika.

Vi går genom stan och bjuder in människor att komma till Martin och Annas rättegång, där avrustningen av Carl Gustav granatgevär ska diskuteras.

Anna och Martin fotas av media utanför rättegångssalen. De försvarar sig själva i rätten, och hävdar att deras agerande förhindrat folkrättsbrott genom att de avrustade vapnen aldrig kommer att skickas till Irakkriget.

På kvällen är det öppet möte med info, filmvisning och fika. Många kommer, bland annat ett gäng från Ung vänster. En livlig frågestund avslutar dagen.

Säkerhet och sårbarhet

2009-03-05T21:46:00.001+01:00

Teologen Dorothee Sölle skrev, någon gång på 80-talet: ”Jag tror att innebörden i det kristna kärleksbegreppet är aktivitet, inte passiv väntan på någon annans handling. Kärlek är att bli delaktig i Guds kreativitet, att vara älskad av Gud är att bli förmögen att älska andra. Det betyder inte att bara invänta andras initiativ, det betyder istället att själv kasta sig ut i kärlekens handling, utan att kräva garantier. Gud nedrustade unilateralt i Kristus. Han avsade sig alla maktens attribut och blev en sårbar människa. När Reagan nyligen motiverade sin upprustning med att USA ’måste stänga sårbarhetens fönster’, så kände jag det som om jag skulle kvävas. Utan sårbarhet dör vi.” (citerad i boken Låt dig ej förhärdas: fredsarbete på 80-talet)
I en av Sölles egna böcker, The Window of Vulnerability, återkommer hon till detta tema. ”Att vara levande är att vara sårbar. Att vara troende är att motstå frestelsen till säkerhet.” (baksidestext)

Frestelsen till säkerhet … Så lätt faller vi, som individer och länder, för den. Förvisso tror jag att girighet och vinningslystnad är den största drivkraften bakom världens vapenhandel, men behovet av säkerhet, eller en känsla av säkerhet, är nog också en faktor. När regeringen för några månader kom fram till att även den svenska Bombkapsel 90 var ett klustervapen (kapseln innehåller 72 stycken substridsdelar som skjuts ut över ett stort område), och därmed måste avskaffas enligt den nya konventionen, så meddelades från försvaret att detta inte skulle kunna ske på några år. Detta inhumana vapen var nämligen ”en viktig komponent i det svenska invasionsförsvaret”, och man måste först komma på med vad det skulle ersättas.

Att en främmande armé skulle invadera Sverige anses av de flesta som något mycket långsökt. Men många svenskar vill fortfarande ha kvar ett starkt försvar ifall detta ändå skulle ske någon gång i framtiden. Och då räcker det alltså inte med alla de andra typerna av vapen som Sveriges militär har till sitt förfogande: vi behöver också använda klustervapen mot dessa eventuella framtida angripare! Vi måste ”stänga sårbarhetens fönster”.
Om inte ens vi svenskar vågar nedrusta och satsa på civilt försvar och fredlig konflikthantering, vem ska då våga? Eller är det fel tänkt? Kanske är det människor med traumatiska erfarenheter av krig och våld som måste gå före och säga: detta är inte rimligt! Ned med vapnen!

"Ett annat rike" är här

2009-02-27T18:05:00.003+01:00

Idag låg det ett paket i brevlådan med min nya bok. Så roligt att se den, äntligen! Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd (SEK) frågade mig i november 2007 om jag kunde skriva ett material för dem, ”en teologisk genomlysning av vad det är i vår tro och teologi som driver oss och kallar oss” att arbeta för fred. Jag kunde inte tacka nej till ett så spännande arbete, även om jag också bävade lite inför uppgiften. Mina formella studier i teologi har ju inte varit särskilt omfattande. Från februari till september förra året arbetade jag med texten, som utvecklade sig till en bok snarare än ett material. Två gånger träffade jag en referensgrupp på SEK som gav mig respons på texten. Så småningom blev det klart att SEK skulle ge ut boken i samarbete med Arcus förlag, och nu i februari gick den till tryck.
Arcus ska strax göra om sin hemsida, och boken finns inte där än, så jag kan inte länka till den. Men om ett par veckor kanske …
En del av baksidestexten:
”Vad innebär det att följa Jesus i en värld av våld och orättvisor? Profeten från Nasaret visar på en livsstil som går tvärsemot samtidens normer; han uppmanar oss att förlåta istället för att hämnas, att älska fiender istället för att hysa illvilja mot dem och att gripa in mot förtryck istället för att slå bort blicken. Ett annat rike vill hjälpa oss att upptäcka den gåva som ickevåld är. Det handlar om Guds rike som en inbjudan till människor att leva en motkultur, och därigenom bli befriade från både våldsutövning och handlingsförlamning inför våld och förtryck.”

En bön

2009-02-27T18:05:00.000+01:00

The Courage to Say No

May you have the courage to say no –
no to the madness of the arms race
no to shallow Christian experience
no to increasingly comfortable lives for ourselves
no to all those who have made security a god
no to policies that favour the rich at the cost of the dispossessed.
May you have the courage to say no to all these areas of death
and always,
through the way you live each day,
the courage to reaffirm life in all its hope and promise.
AMEN

Peter Millar
Skotsk teolog och författare

Välkommen till min nya blogg!

2009-02-25T14:10:00.000+01:00

Igår bestämde jag mig för att göra slag i saken: att starta en blogg. Fick lite hjälp av min vän Martin och på kvällen fanns den redan, någon slags början i alla fall. Vad är det då som jag främst vill använda denna sida till?
Jag är för tillfället intensivt engagerad i en kampanj mot den svenska vapenexporten (Avrusta). Sverige säljer allt mer vapen, till krig, diktaturer, länder med utbredd fattigdom och länder med väpnade konflikter. Vi tjänar pengar på andra människors död. Under hösten genomförde vi två aktioner inom kampanjen, i Karlskoga och Eskilstuna, där vapen ämnade för export avrustades. Med avrusta menar jag då att med hammare eller andra enkla verktyg hamra på vapen eller delar till vapen så att dessa ska bli obrukbara. Fyra aktivister har hittills åtalats, två har dömts till tre månaders fängelse och 220 000 kr i skadestånd.
När jag pratade med kristna om dessa aktioner, och läste på ett par kristna bloggar, så blev det tydligt för mig att de inte kände igen denna aktionsform. Det fanns förstås de kristna som uttryckte glädje och stöd för aktionerna, men andra verkade i första hand se dem som skadegörelse. Förstörelse, om än med goda avsikter. Det kändes tråkigt, men jag tänker att det åtminstone delvis har att göra med att många kristna i Sverige inte har någon kunskap om den radikala kristna fredsarbetstraditionen. Om man aldrig har hört talas om att folk avrustar vapen på detta sätt, så kanske det inte är så konstigt att man följer polisens och de stora mediernas tolkning av händelsen, dvs "grov skadegörelse". En kriminell handling.
Ett syfte med min blogg är därför att göra denna tradition mer känd. Och att få kommentarer och samtala med människor om frågor kring efterföljelse, teologi, destruktionens makter och vårt motstånd mot det som hotar livet. Hoppas du vill vara med i samtalet!

Pelle testar kameran

2009-02-24T21:37:00.000+01:00

En dag i stugan

2009-02-24T19:15:00.000+01:00

Brasan sprakar. Vi sitter och jobbar med våra datorer. I förmiddags hade vi ett pass kring mediaarbete. Det känns spännande att försöka lära sig av de erfarenheter vi gjort under det senaste halvåret. I det stora hela är vi nöjda med hur media har skrivit om kampanjen och aktionerna. Vid några tillfällen har det inte framkommit att vårt fokus är på exporten, mer än på vapentillverkning i allmänhet.

En journalist från en fransk tv-kanal har uttryckt intresse av att göra ett reportage om oss. Det vore ju roligt. Pelle har utsetts till foto-ansvarig i gruppen, och fotar oss när vi lägger in ved i kaminen eller sitter och arbetar.