MR-arbete vid Europas yttre gräns

Den grekiska ön Lesbos, nära turkiska fastlandet, är en av några platser längs EU:s gränser där allra flest flyktingar försöker komma in i Europa. Sedan i söndags finns ett litet CPT-team (Christian Peacemaker Teams) i staden Mytilene på ön, huvudstad i regionen Nordegeiska öarna. Under tio dagar i september kommer jag att vara en del av teamet. Vill du stötta eller delta i detta arbete? Läs vidare.

I januari och april gjorde CPT-are resor till Lesbos för att undersöka möjligheterna för CPT att bidra. Här följer ett utdrag från en rese-rapport efter besöket i januari, som beskriver några av de kränkningar som Laura och Marius bevittnade.

“We expected to witness grave injustice – but we were overwhelmed by the extent of the crisis.

In the ports we saw the coast guard ships that regularly and lethally – and illegally – 'push back' refugees to Turkish waters. We entered the detention center on Lesbos where undocumented migrants are kept in cramped conditions with no shade. We heard activists' stories of targeted racist attacks by Golden Dawn members, police violence also against minors and refugees' bodies washed up on the beach.

On Lesbos we saw a trial of migrants accused of helping others cross the border - and witnessed the judge convicting clueless 20-year-old men to sentences of 10, 25 and 35 years based on fuzzy evidence and uncertain coast guard witnesses. On a ship from Lesbos back to Athens we found these same men handcuffed in a prisoner transfer to the prison in Chios. They reached out to us, saying “after you left [the courtroom], the judge didn't listen to anybody anymore. We are innocent.” They had started a hunger strike. Police officers threatened to arrest us if we continued talking to the men.

 

We were however encouraged by the work being done by local activists and organizations. Many Greeks and migrants are actively organizing to protect the rights of migrants - through humanitarian help, legal aid, medical support and social outreach. They are doing incredible work.”

En uppgift för teamet blir att finnas med vid rättegångar, som den beskriven ovan, som observatörer. Planen är att teamet, på två-tre personer i taget, ska finnas i Mytilene fram till mitten av oktober. Efter det får arbetet utvärderas. CPT Europa har mycket små resurser och alla kostnader för projektet samlas in från kyrkor och enskilda. 

Jag behöver samla in minst femtusen kronor för att finansiera mitt deltagande i detta arbete (förutom resekostnader som jag står för själv), samt stötta CPT:s verksamhet i stort. Om du vill och kan bidra, sätt in en slant på mitt konto (Länsförsäkringar Bank, konto 9020 28 290 24). Om du bidrar med 200 kr eller mer skickar jag dig gärna en av mina böcker, mejla mig i så fall din adress - till annika.spalde at gmail.com - och skriv om du vill ha "Ett brinnande hjärta", "Varje varelse ett Guds ord" eller "I vänliga rebellers sällskap" (för info om dessa böcker se här).

Har du erfarenhet av liknande arbete och är intresserad av att jobba med teamet i september/oktober? Mejla mig så förmedlar jag kontakt. 

Och be gärna för detta arbete och för alla de flyktingar som riskerar sina liv för att komma bort från krig och förtryck. Tack!

Ny "Retreat för aktivister"

Sista helgen i april hölls en "retreat för aktivister" på Björkö i Göteborgs skärgård. Föreningen Vildåsnan stod som arrangör, undertecknad och Martin Smedjeback höll i reflektionerna. Tio deltagare tillbringade helgen tillsammans med oss. För många var det en helt ny erfarenhet att vara så länge i tystnad, tillsammans med andra. Vid den avslutande rundan stod det klart att de flesta upplevt dagarna som mycket värdefulla.

Vi tror att människor som är starkt engagerade i arbetet för en bättre värld behöver platser och tider då de egna behoven får stå i centrum. Då man kan fundera över engagemanget, över hur liv och kamp går ihop, och hur man kan verka för hållbarhet både i världen och i sitt eget inre.

Så nu kör vi helgen en gång till, men denna gång i Stockholmsområdet. Det blir på Barnens ö utanför Norrtälje, helgen den 15-17 augusti. Nedan inbjudningstexten från facebook. Sprid gärna till folk som du tror kan vara intresserade!

Välkommen till en icke-religiös retreat på temat "Hållbart engagemang"! En helg då vi är tillsammans i tystnad, får introduktion till mindfulnessmeditation, lyssnar till korta reflektioner från retreat-underlättarna, och har mycket egen tid för promenader, vila, dagboksskrivande etc.

Efter en introduktion går vi in i tystnaden på fredag kväll, och är sedan i tystnad fram till söndag förmiddag. Det finns möjlighet till enskilda samtal med retreat-underlättarna (Annika Spalde och Martin Smedjeback).

Platsen är vackra Barnens ö utanför Norrtälje. Vi hyr två hus med sammanlagt tolv rum, fyra tvåbäddsrum och åtta enkelrum. Antalet deltagare är dock begränsat till tolv pga utrymme i kök/matsal.

Om vädret tillåter blir det yoga-pass - korta och enkla - på altanen på morgnarna. All mat kommer vara vegansk.

Kostnad: 750 kr med logi i 2-bäddsrum, 850 kr för enkelrum.
Anmälan: annika.spalde at gmail.com
Arrangör: Kollektivet Gandhi

Att vara besvärlig - reflektion efter aktion vid ISP

Vad skulle Jesus ha gjort? frågar kristna ibland varandra. Jag såg en rolig bild häromdagen på facebook. Det var en målning av Jesus i färd med att jaga ut människor och djur från tempelområdet. På den hade man skrivit ”Om någon ställer frågan 'Vad skulle Jesus ha gjort?', kom ihåg att 'vält bord och jagat människor med en piska' är inom möjligheternas område.” Men när skulle välartade kristna göra något sådant? Vi är ju ett sällsynt trevligt, artigt och laglydigt släkte, åtminstone om man tänker på kristna i Sverige. Ja, varför gjorde Jesus något så jobbigt och störande? Tänk på de stackars människorna som satt där vid borden, intet ont anandes!

När jag var i kyrkan på fastlagssöndagen inleddes evangelieläsningen ”De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först.” (Mark 10:32-45) Då kom jag att tänka på denna passage i evangelierna, och eftersom jag samtidigt satt och oroade mig lite över en planerad fredsaktion på askonsdagen föll det sig naturligt att se paralleller. Vi var en grupp, från tre olika organisationer, som planerade en brottsplatsundersökning på Inspektionen för Strategiska Produkter. Vad är detta för ställe, undrar du kanske. Det är den myndighet som ger tillstånd åt alla vapenaffärer som företag i Sverige gör med utlandet. Det händer att de säger nej – några fall de senaste åren – men nästan jämt säger de ja. Utifrån sina riktlinjer, där det står om hänsyn till mänskliga rättigheter och risken att vapnen göder väpnade konflikter, så hamnar bedömningen ändå alltid i att en affär är bra för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. På något sätt. Kanoner till Indien, Jas-plan till Sydafrika och Thailand, GPS-styrda granater till USA, radarsystem till Saudiarabien. Inga problem, enligt ISP.

Vi hade begärt ut information från ISP om vilken typ av krigsmateriel som tillstånden för affärer med diktaturer under år 2013 gällde. När pappersbunten kom var all relevant information överstruken på grund av sekretess. Vi hade polisanmält myndigheten då vi misstänkte att de bidragit till människors död genom att tillåta vapenförsäljning till Saudiarabien och Bahrain före och under den arabiska våren, då militär och polis hårdhänt slog ner demokratiuppror i dessa länder. Men polisen verkade inte intresserade av att utreda vår misstanke. Därför kände vi oss manade att själva börja utreda.

Morgonen den 5 mars gick vi, sex personer i åldrarna 25 till 60, mot ISP:s kontor på Klarabergsviadukten nära T-centralen. Vi hängde på ett par andra personer som skulle in till trapphuset, eftersom den skyddades av en dörr med kodlås. Det gick bra, de tittade lite men ställde inga frågor. Två trappor upp ringde vi på ISP:s dörr. En ung kille öppnade, och vi frågade vänligt om vi fick komma in för att ställa några frågor, sa att det hade att göra med den polisanmälan vi tidigare lämnat in. Han hämtade ställföreträdande generaldirektören, högste ansvarige på plats. Vi upprepade vår fråga, men nej, det gick inte. ”Boka tid, återkom en annan dag.”

”Nej, det här kan inte vänta”, sa någon av oss då. ”Människor skadas och dör idag av svenska vapen. Det är mycket angeläget att stoppa export som kan leda till framtida dödsoffer. Vi känner oss ansvariga att ingripa, eftersom vapenexportens offer inte har någon möjlighet att komma hit själva och göra sina röster hörda.” Vi fällde ut våra campingpallar och satte oss ned utanför dörren. Efter cirka en halvtimme kom polisen. ”Vad bra att ni kom”, sa vi, ”vi behöver hjälp att genomföra en brottsplatsundersökning.” ”Nej, det har vi inte mandat till” sa de. ”Ni måste gå härifrån. Ni har tagit er in i trapphuset utan tillstånd.”

De upprepade sin begäran ett par gånger. Det kändes kymigt att inte lyda. Att vara besvärlig. Men, tänkte jag, om det är någon verksamhet som ska störas så är det väl denna. En myndighet som hade kunnat verka för mindre vapen och mindre destruktivitet i världen, men framhärdar i att göra tvärtom. Polismännen bad att få se våra id-kort, och förvarnade att de skulle avhysa oss. Ett par av oss bars ut, andra leddes ut, ned till väntande polisbilar. ”Ni är misstänkta för olaga intrång”, sa polisen vid ratten. ”Men nu kommer vi att köra er bort till Gullmarsplan och släppa av er där.”

En stund senare var vi alla återsamlade på kaféet på centralen där vi hade börjat vår dag tillsammans. Vi pratade igenom vad som hänt, tackade varandra för en god insats. Jag kände stor tacksamhet för dessa människor som varit beredda att riskera åtal och böter för att ingripa mot den vapenhandel som år efter år ställer vinst och arbetstillfällen före människoliv.

”Om någon ställer frågan 'Vad skulle Jesus ha gjort?', kom ihåg att 'vält bord och jagat människor med en piska' är inom möjligheternas område.” Vad skulle inte kunna hända om vi kristna någon gång då och då, efter moget övervägande, var lite mer besvärliga? Om vi ställde oss upp, eller satte oss ned, trotsade obehagskänslor och sa ”Detta kan vi inte ställa upp på”? En sådan kristenhet längtar jag efter.

Må kärlekens Gud leda oss alla till större frimodighet.

Bilder från basaren

Något jag verkligen uppskattar här är basaren. Att kunna göra sina inköp - av mat, hygienartiklar, kläder, ja, det mesta man behöver - på ett mer småskaligt sätt, från individer eller "hål i väggen-affärer". Ja, ungefär som på en torgmarknad i Sverige. Fast mycket, mycket större.

Det handlar förstås också om stämningen. Folkvimlet. Att betrakta människor och fundera över hur deras liv ser ut.

Jag är inte bra på att ta kort, så jag frågade min medarbetare i teamet, Kathy Moorhead Thiessen, om jag fick dela med mig av några av hennes bilder från basaren. Tack Kathy!

Tuffa kvinnor.

Många lägger stor vikt vid den estetiska aspekten när de arrangerar sina varor.

Det är bra att kunna de kurdiska siffrorna när man handlar här. En nolla betyder fem. 

Kurdisk, vegansk snabbmat - kokta bönor med lite kryddning på. 

Radband av olika slag. 

Små gröna bär man kan tugga på, eller torka och göra radband av.

Riskerna med att utmana makten

För några dagar sedan träffade teamet en man som har gjort sitt bästa för att uppmärksamma hoten mot vattenförsörjningen här i irakiska Kurdistan, men nu känner att han har nått vägs ände. Muhammed – det är inte hans riktiga namn, han vill vara anonym på grund av hot – har en magisterexamen i hydrologi. Han har arbetat länge med vattenfrågor, både här och utomlands. För två år sedan flyttade han tillbaka efter att ha tillbringat flera år i ett europeiskt land, ivrig att använda sin kunskap till gagn för människorna här. På olika sätt har han försökt att utbilda folk och myndigheter om vikten av rent dricksvatten och hur man kan säkra rent vatten för kommande generationer.

Eftersom ett hot mot vattnet här är oljeborrning och oljeraffinaderier så har Mohammed studerat denna verksamhet och dess inverkan på miljön. Ett problem han har uppmärksammat är att det sitter personer på viktiga poster, till exempel de som ger olika tillstånd åt oljebolag, utan rätt kompetens. Ett misstag som gjorts är att man tillåtit ett stort oljeraffinaderi att byggas på en plats där det, sju meter under jordytan, finns en stor underjordisk sjö med sötvatten. En sådan plats borde vara ett skyddsområde, istället tar man risken att allt detta vatten förorenas.

Förra året varnade personer med kopplingar till makten Mohammed, de bad honom att sluta med sina aktiviteter, “för din egen skull”. Mohammed fortsatte ändå att skriva artiklar och hålla seminarier. I början av detta år tog han initiativ till ett teveprogram om oljeutvinningens miljöpåverkan. Programmet sändes flera gånger, i en kanal med koppling till oppositionen. De senaste månaderna har han fått flera hotfulla telefonsamtal. Okända män ringer från okända nummer och säger att han måste sluta med vad han gör, annars kommer något att hända honom eller hans barn. Han misstänker att hans telefon är avlyssnad, och att man övervakar hans liv på andra sätt. En kväll för ett par månader sedan kom två män på en motorcykel upp bakifrån då Mohammed var på väg hem. En av dem slog till honom över näsan med en pistol, sedan försvann de snabbt. Mohammed blödde kraftigt och fick uppsöka sjukhus.

Mohammed överväger nu att lämna landet och bosätta sig någon annanstans. Han känner sig besviken på det offentliga livet i irakiska Kurdistan. “Utbildning och erfarenhet värderas inte här. Allt handlar om att tillhöra rätt parti.”

Många är de “höga män” som tjänar stora pengar på oljan. Att utmana makthavarnas ställning och privilegier, “speaking truth to power”, medför ofta risker. Jag tänker på alla människorättsförsvarare som vi känner här i Kurdistan, och hoppas och ber att de får kraft att fortsätta sitt arbete. Och att vi som lever tryggare liv kan finnas vid deras sida, i solidaritet.

"Vatten rinner från högt upp i bergen.
Vatten rinner djupt i jorden.
Mirakulöst kommer vatten till oss,
och upprätthåller allt liv. "

Thich Nhat Hanh

Spänt läge inför val i irakiska Kurdistan

(Krönika i Fria Tidningen den 14 september 2013)

Salim street är en av huvudgatorna i Suleimani, irakiska Kurdistan. En varm kväll i förra veckan gick vi ut vid tio-tiden och flanerade längs gatan för att titta på det som nu sker här varje kväll; människor åker runt i bilar med flaggor för sitt parti och viftar och tutar. Detta är det mest synliga tecknet på att valet närmar sig. Den 21 september ska ett nytt parlament väljas, för tredje gången sedan denna del av Irak blev autonom. Denna kväll kändes det som att feststämning rådde, särskilt bland Gorran-partiets anhängare, det största oppositionspartiet. Gorran betyder förändring, och partiet lockar många människor som är trötta på svågerpolitik och korruption bland makthavarna. De hoppas få en majoritet av rösterna här i Suleimani-regionen. Om det sker skulle det innebära en smärre revolution; PUK – Patriotic Union of Kurdistan – har haft i princip oinskränkt makt över myndigheter, polis och militär här sedan 1990-talet.

Gorran- och PUK-anhängare möts, denna gång utan problem.

Men tyvärr är inte situationen så fredlig som man skulle hoppas. Den senaste veckan har jag flera gånger, när jag lagt mig för att sova, hört skott avlossas någonstans i staden. Zmnako, fotograf och vän till teamet, sa när vi träffades häromdagen att spänningarna ökar för varje dag. Han är ute och fotar varje kväll under valkampanjen och har sett en hel del övergrepp med egna ögon. ”PUK har svårt att acceptera att de kanske måste lämna ifrån sig makten. De offrade mycket i den väpnade kampen för den här regionen. Då har de väl rätt att regera här! Ungefär så argumenterar de” menade Zmnako. PUK-anhängare har gett sig på andra partiers folk och misshandlat dem med glasflaskor och andra tillhyggen. Vid minst två tillfällen har civilklädda män åkt in i grupper med Gorran-supportrar och skjutit. Ett trettiotal har skadats totalt, tre har dött av sina skador.

I onsdags kväll besökte vi den Gorran-kampanjplats – en av tre i stan – där en dödsskjutning inträffat. Vi ville vara på plats åtminstone under en kväll för att observera och dokumentera eventuellt våld. När kampanjledningen på plats hörde att en grupp internationella, däribland svenskar, var på väg dit ville de absolut mötas och prata. Så fort vi närmade oss platsen skyndade en äldre man fram: “Are you from Sweden? Come with me!” Det visade sig att tre av de mest aktiva Gorran-arbetarna här denna kväll var svensktalande. Robitan Kakazal har bott i Kållered och har en magisterexamen från Göteborgs universitet, men är tillbaka i Kurdistan sedan 2008. Han är nu kandidat för Gorran till parlamentet. När vi pratade lät han bekymrad över situationen. “De försöker skapa kaos så att de har en ursäkt att ställa in valet.”

Vi blev visade in i containern som för tillfället tjänar som kontor. De berättade om kvällen före då en kvinna blev träffad i huvudet av en kula efter att en man skjutit mot Gorran-anhängare från flaket på en lastbil. De betygar alla – sju, åtta män och en kvinna – att de är fast beslutna att inte ge efter för några provokationer. “Vi vill arbeta utan våld, vi vill övertyga med argument!”

Utanför vajar rader av blå partiflaggor med Gorran-symbolen: en ljuslåga. Jag önskar och hoppas att dessa människors övertygelse, och längtan hos de många irakiska kurder som vill ha verklig demokrati, ska slå igenom och så småningom vinna över våldet.

Att stå upp mot ett av världens största företag

Det är kväll den 3 september. Vi är på besök i en by några timmars bilfärd från Suleimani. Latifs mor och systrar dukar fram ris, stekta grönsaker, färska tomater och annat gott. Latif är en av initiativtagarna till en förening "för miljön och gemensamma rättigheter". De har nu trettio medlemmar, ett tiotal aktiva.

Flera av dem är uppvuxna i den vackra dalgången, och de är mycket oroade över vad som skulle hända om oljeföretaget hittar olja i dalen och börjar pumpa upp den. De vet att det inte är en lätt uppgift, men de vill kämpa för att företaget helt ska lämna området i fred. Latif återkommer flera gånger till hur de vill arbeta: "fight peacefully".

Jag imponeras över hans principfasthet. Det finns andra i dessa byar - kanske peshmergas, män som tidigare krigat i bergen -  som har pratat om att hota bolagets anställda till livet. Men sådant tar Latif och hans förening avstånd ifrån. De är glada över att ha fått kontakt med CPT och vill gärna lära sig mer om ickevåld. Eftermiddagens korta workshop ser de bara som en början.

Han berättar om aktionen ett par veckor tidigare. De hade bjudit in folk till en samling, vid en vägkorsning centralt i samhället, för att manifestera mot oljeföretagets närvaro. På lappar hade de skrivit ut sina budskap, bland annat "Förstör inte vår miljö för ledarnas fickor" (det vill säga pengar som hamnar där), och "Resurserna finns ovan jord, inte under", bland annat med tanke på att turismen skulle kunna utvecklas på denna oerhört vackra plats, som en alternativ inkomstkälla. Ett par tv-kanaler kom dit och han blev intervjuad.

 
CPT:arna på plats uppskattade att det var ett hundratal människor samlade. Spontant började en grupp att dra trästockar till vägen för att blockera den. De visste att företagets bilar snart skulle komma ner denna väg, då deras arbetsdag var över. Mycket riktigt, strax kom de, flera stycken. Polis kom också till platsen. De tog det lugnt, tack och lov, när de försökte skingra folk och få igång trafiken.

Efter en stund kom en representant från företaget (vi vill tills vidare inte gå ut med vilket företag det är), och erbjöd sig att tala med folket. De gick till en moské i närheten för en kort samling. Han sa vad byborna redan visste, att företaget arbetar med tillstånd från regeringen. Problemet är ju att de närmast berörda inte tillfrågats.

Det blev sent och vi gick och la oss, Mohammed och Lukasz erbjöds sovplats på verandan, Rosemary och jag i familjens vardagsrum. Klockan sex vaknar jag av en tupp som gal och slammer från någon som diskar utanför fönstret. Smyger runt huset till den enkla toaletten. Vilken plats att vakna på! Känns nästan som om jag hamnat i paradiset.

Efter frukosten tar vi adjö av den fina familjen och påbörjar resan hemåt. Jag hoppas det inte var mitt sista besök här. Och jag hoppas att byborna och den lilla föreningen fortsätter att kämpa för sin vackra dalgång.

PS: Teamet håller på att sammanställa en rapport om problemen med oljeföretagens snabbt växande närvaro i irakiska Kurdistan. När den publiceras kommer där bland annat att finnas förslag på hur människor internationellt kan bidra/påverka.