MR-arbete vid Europas yttre gräns

Den grekiska ön Lesbos, nära turkiska fastlandet, är en av några platser längs EU:s gränser där allra flest flyktingar försöker komma in i Europa. Sedan i söndags finns ett litet CPT-team (Christian Peacemaker Teams) i staden Mytilene på ön, huvudstad i regionen Nordegeiska öarna. Under tio dagar i september kommer jag att vara en del av teamet. Vill du stötta eller delta i detta arbete? Läs vidare.

I januari och april gjorde CPT-are resor till Lesbos för att undersöka möjligheterna för CPT att bidra. Här följer ett utdrag från en rese-rapport efter besöket i januari, som beskriver några av de kränkningar som Laura och Marius bevittnade.

“We expected to witness grave injustice – but we were overwhelmed by the extent of the crisis.

In the ports we saw the coast guard ships that regularly and lethally – and illegally – 'push back' refugees to Turkish waters. We entered the detention center on Lesbos where undocumented migrants are kept in cramped conditions with no shade. We heard activists' stories of targeted racist attacks by Golden Dawn members, police violence also against minors and refugees' bodies washed up on the beach.

On Lesbos we saw a trial of migrants accused of helping others cross the border - and witnessed the judge convicting clueless 20-year-old men to sentences of 10, 25 and 35 years based on fuzzy evidence and uncertain coast guard witnesses. On a ship from Lesbos back to Athens we found these same men handcuffed in a prisoner transfer to the prison in Chios. They reached out to us, saying “after you left [the courtroom], the judge didn't listen to anybody anymore. We are innocent.” They had started a hunger strike. Police officers threatened to arrest us if we continued talking to the men.

 

We were however encouraged by the work being done by local activists and organizations. Many Greeks and migrants are actively organizing to protect the rights of migrants - through humanitarian help, legal aid, medical support and social outreach. They are doing incredible work.”

En uppgift för teamet blir att finnas med vid rättegångar, som den beskriven ovan, som observatörer. Planen är att teamet, på två-tre personer i taget, ska finnas i Mytilene fram till mitten av oktober. Efter det får arbetet utvärderas. CPT Europa har mycket små resurser och alla kostnader för projektet samlas in från kyrkor och enskilda. 

Jag behöver samla in minst femtusen kronor för att finansiera mitt deltagande i detta arbete (förutom resekostnader som jag står för själv), samt stötta CPT:s verksamhet i stort. Om du vill och kan bidra, sätt in en slant på mitt konto (Länsförsäkringar Bank, konto 9020 28 290 24). Om du bidrar med 200 kr eller mer skickar jag dig gärna en av mina böcker, mejla mig i så fall din adress - till annika.spalde at gmail.com - och skriv om du vill ha "Ett brinnande hjärta", "Varje varelse ett Guds ord" eller "I vänliga rebellers sällskap" (för info om dessa böcker se här).

Har du erfarenhet av liknande arbete och är intresserad av att jobba med teamet i september/oktober? Mejla mig så förmedlar jag kontakt. 

Och be gärna för detta arbete och för alla de flyktingar som riskerar sina liv för att komma bort från krig och förtryck. Tack!

Ny "Retreat för aktivister"

Sista helgen i april hölls en "retreat för aktivister" på Björkö i Göteborgs skärgård. Föreningen Vildåsnan stod som arrangör, undertecknad och Martin Smedjeback höll i reflektionerna. Tio deltagare tillbringade helgen tillsammans med oss. För många var det en helt ny erfarenhet att vara så länge i tystnad, tillsammans med andra. Vid den avslutande rundan stod det klart att de flesta upplevt dagarna som mycket värdefulla.

Vi tror att människor som är starkt engagerade i arbetet för en bättre värld behöver platser och tider då de egna behoven får stå i centrum. Då man kan fundera över engagemanget, över hur liv och kamp går ihop, och hur man kan verka för hållbarhet både i världen och i sitt eget inre.

Så nu kör vi helgen en gång till, men denna gång i Stockholmsområdet. Det blir på Barnens ö utanför Norrtälje, helgen den 15-17 augusti. Nedan inbjudningstexten från facebook. Sprid gärna till folk som du tror kan vara intresserade!

Välkommen till en icke-religiös retreat på temat "Hållbart engagemang"! En helg då vi är tillsammans i tystnad, får introduktion till mindfulnessmeditation, lyssnar till korta reflektioner från retreat-underlättarna, och har mycket egen tid för promenader, vila, dagboksskrivande etc.

Efter en introduktion går vi in i tystnaden på fredag kväll, och är sedan i tystnad fram till söndag förmiddag. Det finns möjlighet till enskilda samtal med retreat-underlättarna (Annika Spalde och Martin Smedjeback).

Platsen är vackra Barnens ö utanför Norrtälje. Vi hyr två hus med sammanlagt tolv rum, fyra tvåbäddsrum och åtta enkelrum. Antalet deltagare är dock begränsat till tolv pga utrymme i kök/matsal.

Om vädret tillåter blir det yoga-pass - korta och enkla - på altanen på morgnarna. All mat kommer vara vegansk.

Kostnad: 750 kr med logi i 2-bäddsrum, 850 kr för enkelrum.
Anmälan: annika.spalde at gmail.com
Arrangör: Kollektivet Gandhi

Att vara besvärlig - reflektion efter aktion vid ISP

Vad skulle Jesus ha gjort? frågar kristna ibland varandra. Jag såg en rolig bild häromdagen på facebook. Det var en målning av Jesus i färd med att jaga ut människor och djur från tempelområdet. På den hade man skrivit ”Om någon ställer frågan 'Vad skulle Jesus ha gjort?', kom ihåg att 'vält bord och jagat människor med en piska' är inom möjligheternas område.” Men när skulle välartade kristna göra något sådant? Vi är ju ett sällsynt trevligt, artigt och laglydigt släkte, åtminstone om man tänker på kristna i Sverige. Ja, varför gjorde Jesus något så jobbigt och störande? Tänk på de stackars människorna som satt där vid borden, intet ont anandes!

När jag var i kyrkan på fastlagssöndagen inleddes evangelieläsningen ”De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först.” (Mark 10:32-45) Då kom jag att tänka på denna passage i evangelierna, och eftersom jag samtidigt satt och oroade mig lite över en planerad fredsaktion på askonsdagen föll det sig naturligt att se paralleller. Vi var en grupp, från tre olika organisationer, som planerade en brottsplatsundersökning på Inspektionen för Strategiska Produkter. Vad är detta för ställe, undrar du kanske. Det är den myndighet som ger tillstånd åt alla vapenaffärer som företag i Sverige gör med utlandet. Det händer att de säger nej – några fall de senaste åren – men nästan jämt säger de ja. Utifrån sina riktlinjer, där det står om hänsyn till mänskliga rättigheter och risken att vapnen göder väpnade konflikter, så hamnar bedömningen ändå alltid i att en affär är bra för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. På något sätt. Kanoner till Indien, Jas-plan till Sydafrika och Thailand, GPS-styrda granater till USA, radarsystem till Saudiarabien. Inga problem, enligt ISP.

Vi hade begärt ut information från ISP om vilken typ av krigsmateriel som tillstånden för affärer med diktaturer under år 2013 gällde. När pappersbunten kom var all relevant information överstruken på grund av sekretess. Vi hade polisanmält myndigheten då vi misstänkte att de bidragit till människors död genom att tillåta vapenförsäljning till Saudiarabien och Bahrain före och under den arabiska våren, då militär och polis hårdhänt slog ner demokratiuppror i dessa länder. Men polisen verkade inte intresserade av att utreda vår misstanke. Därför kände vi oss manade att själva börja utreda.

Morgonen den 5 mars gick vi, sex personer i åldrarna 25 till 60, mot ISP:s kontor på Klarabergsviadukten nära T-centralen. Vi hängde på ett par andra personer som skulle in till trapphuset, eftersom den skyddades av en dörr med kodlås. Det gick bra, de tittade lite men ställde inga frågor. Två trappor upp ringde vi på ISP:s dörr. En ung kille öppnade, och vi frågade vänligt om vi fick komma in för att ställa några frågor, sa att det hade att göra med den polisanmälan vi tidigare lämnat in. Han hämtade ställföreträdande generaldirektören, högste ansvarige på plats. Vi upprepade vår fråga, men nej, det gick inte. ”Boka tid, återkom en annan dag.”

”Nej, det här kan inte vänta”, sa någon av oss då. ”Människor skadas och dör idag av svenska vapen. Det är mycket angeläget att stoppa export som kan leda till framtida dödsoffer. Vi känner oss ansvariga att ingripa, eftersom vapenexportens offer inte har någon möjlighet att komma hit själva och göra sina röster hörda.” Vi fällde ut våra campingpallar och satte oss ned utanför dörren. Efter cirka en halvtimme kom polisen. ”Vad bra att ni kom”, sa vi, ”vi behöver hjälp att genomföra en brottsplatsundersökning.” ”Nej, det har vi inte mandat till” sa de. ”Ni måste gå härifrån. Ni har tagit er in i trapphuset utan tillstånd.”

De upprepade sin begäran ett par gånger. Det kändes kymigt att inte lyda. Att vara besvärlig. Men, tänkte jag, om det är någon verksamhet som ska störas så är det väl denna. En myndighet som hade kunnat verka för mindre vapen och mindre destruktivitet i världen, men framhärdar i att göra tvärtom. Polismännen bad att få se våra id-kort, och förvarnade att de skulle avhysa oss. Ett par av oss bars ut, andra leddes ut, ned till väntande polisbilar. ”Ni är misstänkta för olaga intrång”, sa polisen vid ratten. ”Men nu kommer vi att köra er bort till Gullmarsplan och släppa av er där.”

En stund senare var vi alla återsamlade på kaféet på centralen där vi hade börjat vår dag tillsammans. Vi pratade igenom vad som hänt, tackade varandra för en god insats. Jag kände stor tacksamhet för dessa människor som varit beredda att riskera åtal och böter för att ingripa mot den vapenhandel som år efter år ställer vinst och arbetstillfällen före människoliv.

”Om någon ställer frågan 'Vad skulle Jesus ha gjort?', kom ihåg att 'vält bord och jagat människor med en piska' är inom möjligheternas område.” Vad skulle inte kunna hända om vi kristna någon gång då och då, efter moget övervägande, var lite mer besvärliga? Om vi ställde oss upp, eller satte oss ned, trotsade obehagskänslor och sa ”Detta kan vi inte ställa upp på”? En sådan kristenhet längtar jag efter.

Må kärlekens Gud leda oss alla till större frimodighet.

Bilder från basaren

Något jag verkligen uppskattar här är basaren. Att kunna göra sina inköp - av mat, hygienartiklar, kläder, ja, det mesta man behöver - på ett mer småskaligt sätt, från individer eller "hål i väggen-affärer". Ja, ungefär som på en torgmarknad i Sverige. Fast mycket, mycket större.

Det handlar förstås också om stämningen. Folkvimlet. Att betrakta människor och fundera över hur deras liv ser ut.

Jag är inte bra på att ta kort, så jag frågade min medarbetare i teamet, Kathy Moorhead Thiessen, om jag fick dela med mig av några av hennes bilder från basaren. Tack Kathy!

Tuffa kvinnor.

Många lägger stor vikt vid den estetiska aspekten när de arrangerar sina varor.

Det är bra att kunna de kurdiska siffrorna när man handlar här. En nolla betyder fem. 

Kurdisk, vegansk snabbmat - kokta bönor med lite kryddning på. 

Radband av olika slag. 

Små gröna bär man kan tugga på, eller torka och göra radband av.

Riskerna med att utmana makten

För några dagar sedan träffade teamet en man som har gjort sitt bästa för att uppmärksamma hoten mot vattenförsörjningen här i irakiska Kurdistan, men nu känner att han har nått vägs ände. Muhammed – det är inte hans riktiga namn, han vill vara anonym på grund av hot – har en magisterexamen i hydrologi. Han har arbetat länge med vattenfrågor, både här och utomlands. För två år sedan flyttade han tillbaka efter att ha tillbringat flera år i ett europeiskt land, ivrig att använda sin kunskap till gagn för människorna här. På olika sätt har han försökt att utbilda folk och myndigheter om vikten av rent dricksvatten och hur man kan säkra rent vatten för kommande generationer.

Eftersom ett hot mot vattnet här är oljeborrning och oljeraffinaderier så har Mohammed studerat denna verksamhet och dess inverkan på miljön. Ett problem han har uppmärksammat är att det sitter personer på viktiga poster, till exempel de som ger olika tillstånd åt oljebolag, utan rätt kompetens. Ett misstag som gjorts är att man tillåtit ett stort oljeraffinaderi att byggas på en plats där det, sju meter under jordytan, finns en stor underjordisk sjö med sötvatten. En sådan plats borde vara ett skyddsområde, istället tar man risken att allt detta vatten förorenas.

Förra året varnade personer med kopplingar till makten Mohammed, de bad honom att sluta med sina aktiviteter, “för din egen skull”. Mohammed fortsatte ändå att skriva artiklar och hålla seminarier. I början av detta år tog han initiativ till ett teveprogram om oljeutvinningens miljöpåverkan. Programmet sändes flera gånger, i en kanal med koppling till oppositionen. De senaste månaderna har han fått flera hotfulla telefonsamtal. Okända män ringer från okända nummer och säger att han måste sluta med vad han gör, annars kommer något att hända honom eller hans barn. Han misstänker att hans telefon är avlyssnad, och att man övervakar hans liv på andra sätt. En kväll för ett par månader sedan kom två män på en motorcykel upp bakifrån då Mohammed var på väg hem. En av dem slog till honom över näsan med en pistol, sedan försvann de snabbt. Mohammed blödde kraftigt och fick uppsöka sjukhus.

Mohammed överväger nu att lämna landet och bosätta sig någon annanstans. Han känner sig besviken på det offentliga livet i irakiska Kurdistan. “Utbildning och erfarenhet värderas inte här. Allt handlar om att tillhöra rätt parti.”

Många är de “höga män” som tjänar stora pengar på oljan. Att utmana makthavarnas ställning och privilegier, “speaking truth to power”, medför ofta risker. Jag tänker på alla människorättsförsvarare som vi känner här i Kurdistan, och hoppas och ber att de får kraft att fortsätta sitt arbete. Och att vi som lever tryggare liv kan finnas vid deras sida, i solidaritet.

"Vatten rinner från högt upp i bergen.
Vatten rinner djupt i jorden.
Mirakulöst kommer vatten till oss,
och upprätthåller allt liv. "

Thich Nhat Hanh

Spänt läge inför val i irakiska Kurdistan

(Krönika i Fria Tidningen den 14 september 2013)

Salim street är en av huvudgatorna i Suleimani, irakiska Kurdistan. En varm kväll i förra veckan gick vi ut vid tio-tiden och flanerade längs gatan för att titta på det som nu sker här varje kväll; människor åker runt i bilar med flaggor för sitt parti och viftar och tutar. Detta är det mest synliga tecknet på att valet närmar sig. Den 21 september ska ett nytt parlament väljas, för tredje gången sedan denna del av Irak blev autonom. Denna kväll kändes det som att feststämning rådde, särskilt bland Gorran-partiets anhängare, det största oppositionspartiet. Gorran betyder förändring, och partiet lockar många människor som är trötta på svågerpolitik och korruption bland makthavarna. De hoppas få en majoritet av rösterna här i Suleimani-regionen. Om det sker skulle det innebära en smärre revolution; PUK – Patriotic Union of Kurdistan – har haft i princip oinskränkt makt över myndigheter, polis och militär här sedan 1990-talet.

Gorran- och PUK-anhängare möts, denna gång utan problem.

Men tyvärr är inte situationen så fredlig som man skulle hoppas. Den senaste veckan har jag flera gånger, när jag lagt mig för att sova, hört skott avlossas någonstans i staden. Zmnako, fotograf och vän till teamet, sa när vi träffades häromdagen att spänningarna ökar för varje dag. Han är ute och fotar varje kväll under valkampanjen och har sett en hel del övergrepp med egna ögon. ”PUK har svårt att acceptera att de kanske måste lämna ifrån sig makten. De offrade mycket i den väpnade kampen för den här regionen. Då har de väl rätt att regera här! Ungefär så argumenterar de” menade Zmnako. PUK-anhängare har gett sig på andra partiers folk och misshandlat dem med glasflaskor och andra tillhyggen. Vid minst två tillfällen har civilklädda män åkt in i grupper med Gorran-supportrar och skjutit. Ett trettiotal har skadats totalt, tre har dött av sina skador.

I onsdags kväll besökte vi den Gorran-kampanjplats – en av tre i stan – där en dödsskjutning inträffat. Vi ville vara på plats åtminstone under en kväll för att observera och dokumentera eventuellt våld. När kampanjledningen på plats hörde att en grupp internationella, däribland svenskar, var på väg dit ville de absolut mötas och prata. Så fort vi närmade oss platsen skyndade en äldre man fram: “Are you from Sweden? Come with me!” Det visade sig att tre av de mest aktiva Gorran-arbetarna här denna kväll var svensktalande. Robitan Kakazal har bott i Kållered och har en magisterexamen från Göteborgs universitet, men är tillbaka i Kurdistan sedan 2008. Han är nu kandidat för Gorran till parlamentet. När vi pratade lät han bekymrad över situationen. “De försöker skapa kaos så att de har en ursäkt att ställa in valet.”

Vi blev visade in i containern som för tillfället tjänar som kontor. De berättade om kvällen före då en kvinna blev träffad i huvudet av en kula efter att en man skjutit mot Gorran-anhängare från flaket på en lastbil. De betygar alla – sju, åtta män och en kvinna – att de är fast beslutna att inte ge efter för några provokationer. “Vi vill arbeta utan våld, vi vill övertyga med argument!”

Utanför vajar rader av blå partiflaggor med Gorran-symbolen: en ljuslåga. Jag önskar och hoppas att dessa människors övertygelse, och längtan hos de många irakiska kurder som vill ha verklig demokrati, ska slå igenom och så småningom vinna över våldet.

Att stå upp mot ett av världens största företag

Det är kväll den 3 september. Vi är på besök i en by några timmars bilfärd från Suleimani. Latifs mor och systrar dukar fram ris, stekta grönsaker, färska tomater och annat gott. Latif är en av initiativtagarna till en förening "för miljön och gemensamma rättigheter". De har nu trettio medlemmar, ett tiotal aktiva.

Flera av dem är uppvuxna i den vackra dalgången, och de är mycket oroade över vad som skulle hända om oljeföretaget hittar olja i dalen och börjar pumpa upp den. De vet att det inte är en lätt uppgift, men de vill kämpa för att företaget helt ska lämna området i fred. Latif återkommer flera gånger till hur de vill arbeta: "fight peacefully".

Jag imponeras över hans principfasthet. Det finns andra i dessa byar - kanske peshmergas, män som tidigare krigat i bergen -  som har pratat om att hota bolagets anställda till livet. Men sådant tar Latif och hans förening avstånd ifrån. De är glada över att ha fått kontakt med CPT och vill gärna lära sig mer om ickevåld. Eftermiddagens korta workshop ser de bara som en början.

Han berättar om aktionen ett par veckor tidigare. De hade bjudit in folk till en samling, vid en vägkorsning centralt i samhället, för att manifestera mot oljeföretagets närvaro. På lappar hade de skrivit ut sina budskap, bland annat "Förstör inte vår miljö för ledarnas fickor" (det vill säga pengar som hamnar där), och "Resurserna finns ovan jord, inte under", bland annat med tanke på att turismen skulle kunna utvecklas på denna oerhört vackra plats, som en alternativ inkomstkälla. Ett par tv-kanaler kom dit och han blev intervjuad.

 
CPT:arna på plats uppskattade att det var ett hundratal människor samlade. Spontant började en grupp att dra trästockar till vägen för att blockera den. De visste att företagets bilar snart skulle komma ner denna väg, då deras arbetsdag var över. Mycket riktigt, strax kom de, flera stycken. Polis kom också till platsen. De tog det lugnt, tack och lov, när de försökte skingra folk och få igång trafiken.

Efter en stund kom en representant från företaget (vi vill tills vidare inte gå ut med vilket företag det är), och erbjöd sig att tala med folket. De gick till en moské i närheten för en kort samling. Han sa vad byborna redan visste, att företaget arbetar med tillstånd från regeringen. Problemet är ju att de närmast berörda inte tillfrågats.

Det blev sent och vi gick och la oss, Mohammed och Lukasz erbjöds sovplats på verandan, Rosemary och jag i familjens vardagsrum. Klockan sex vaknar jag av en tupp som gal och slammer från någon som diskar utanför fönstret. Smyger runt huset till den enkla toaletten. Vilken plats att vakna på! Känns nästan som om jag hamnat i paradiset.

Efter frukosten tar vi adjö av den fina familjen och påbörjar resan hemåt. Jag hoppas det inte var mitt sista besök här. Och jag hoppas att byborna och den lilla föreningen fortsätter att kämpa för sin vackra dalgång.

PS: Teamet håller på att sammanställa en rapport om problemen med oljeföretagens snabbt växande närvaro i irakiska Kurdistan. När den publiceras kommer där bland annat att finnas förslag på hur människor internationellt kan bidra/påverka.       

Vårt besök i byn Gulan

I tisdags körde vi norrut i några timmar för att möta och hålla ickevåldsworkshop med unga människor i ett litet samhälle. De har bildat en förening som ska arbeta för att skydda miljö och mänskliga rättigheter i dalen där de bor. 

Längst upp i dalgången arbetar ett oljebolag med att förbereda för borrning. Många i byarna i närheten är oroade över vad sådan verksamhet skulle leda till. Kommer de bäckar som rinner genom dalen att förorenas? Kommer de att kunna odla sin mat här om tjugo år?

Människorna här är självförsörjande på frukt och grönsaker. De odlar granatäpplen, druvor, persikor, äpplen, tomater, aubergine mm.

Efter workshopen blir vi inbjudna av Latif, 26 år och nybliven jurist, att komma och sova över hos hans familj.

De dukar upp på verandan.

Latif berättar om den nybildade gruppen. För några veckor sedan organiserade de sin första manifestation.
De fick stort gensvar från befolkningen. Utmed vägen där oljebolagets bilar måste passera samlades ca hundra människor. Det blev till en blockad, något som egentligen inte var planerat. (Fortsättning följer ...)

Bilder från kulturfestivalen i Rania

Den arabiska gruppen kom från Kirkuk. 

En grupp turkmener (etnisk grupp besläktad med turkar) från Kirkuk.

En dansgrupp från Duhok, norra irakiska Kurdistan.

Den här gruppen, också kurdisk, kom från Diyarbakir, Turkiet.

Min vän från Bagdad

För några veckor sedan lärde teamet känna en tjej, vi kan kalla henne Jasmin. Hon hade flyttat till Suleimani bara någon månad tidigare, från sin hemstad Bagdad. Här hade hon nu både jobb och lägenhet, men hon kämpade med att finna sig tillrätta. Saknade sin familj. Det är inte så lätt att bo här som ensam kvinna. Hennes mamma var tvungen att komma upp hit och gå till någon myndighet för att Jasmin skulle få tillstånd att hyra en bostad!

Min första kväll i Suli åt Jasmin middag med oss i teamet. Hon var rejält trött på trakasserierna hon möter som kvinna här. Visst, det kanske var värre på vissa sätt i Bagdad. Hon hade sökt sig hit till irakiska Kurdistan med förhoppningen att kunna leva ett lite friare liv, och så behövde hon stå ut med mäns trakasserier till och med på arbetsplatsen. Hon kände sig fångad, vart skulle hon vända sig, vart skulle hon kunna ta vägen för att slippa detta?! "På Saddams tid kunde man åtminstone gå säker på gatorna. Män som antastade kvinnor greps och ställdes inför rätta."  

Häromkvällen åkte vi till en kulturfestival i en stad, Rania, ett par timmars bilresa härifrån. Grupper från olika delar av regionen uppträdde; kurder från Iran och Syrien, jezidier, araber från södra Irak, en grupp från Turkiet. När den arabiska gruppen dansade - ett tiotal killar i vita fotsida dräkter och keffiyehs - började Jasmin gråta. "När jag växte upp såg vi ofta såna här grupper uppträda", sa hon. "Nu förekommer det inte längre i Bagdad, det tillåts inte av de religiösa ledarna. Bagdad är en annan plats idag."

Dagen efter ser jag en artikel som bekräftar det Jasmin säger. Den är skriven i mars i år, runt tio-årsdagen av USAs invasion. Kvinnan som intervjuas säger, om läget i Bagdad idag: “Religious zealots from both sides [Sunni and Shiite] have taken over. It has become a far, far, far more conservative, reserved society”.

Det känns så oerhört sorgligt. Jag tänker på alla unga människor, och äldre för den delen, som har smakat på en frihet (även om den inte gällde för det politiska området, förstås) som nu är borta. Jasmin är lik mig på många sätt; högskoleutbildad, engelsktalande, popmusiklyssnande, frivilligarbetare i organisationer som vill göra livet bättre för utsatta grupper. Apropå den hemska syn som mötte oss på damtoalett under vår utflykt (skitigt var bara förnamnet) skämtade hon: "Jag säger som Phoebe i Friends 'My eyes, my eyes!'" (Förstår om alla inte hänger med här, men eftersom Pelle och jag haft en Vänner-period de senaste månaderna - hm, lite pinsamt - så ser jag direkt scenen med Phoebe framför mig.)

Nästa gång jag hör om en bombattack i Bagdad kommer jag att undra om Jasmins mamma och systrar är okej. Staden, dess människor, har kommit så mycket närmare. Tack, Jasmin, för det. 

Det lilla klostret i Suleimani

Jag är tillbaka i Suleimani, irakiska Kurdistan, för att under fyra veckor arbeta med Christian Peacemaker Teams. Igår på vår lediga dag gick min kollega Sandra och jag ner till basaren för att handla och för att hälsa på i Deir Maryam al-Adhra, dvs Jungfru Marie kloster, som också ligger i den äldsta delen av stan. Det var fint att återse fader Jan, syster Fredrike och novisen Sebastien. Det är nu runt 1,5 år sedan de först kom till Suleimani, från moderklostret Mar Musa i Syrien, och började restaurera de gamla byggnaderna. Kyrkan är ca 150 år gammal. Traditionellt bodde det en hel del kristna i kvarteren runt omkring, men de flesta av dessa har nu flyttat till modernare delar av staden. (Och en ny, större kyrka har byggts, den ligger nära området där CPT-teamet bor.)

Fader Jan bjöd på lunch, och vi pratade om vad som hänt sen sist. De jobbar fortfarande med att renovera byggnaderna - inklusive nya toaletter för soldaterna som ständigt står på vakt utanför på gatan (trots att hotet mot kristna i denna del av Irak är mycket litet). De förbereder sig också på att ta emot ett antal kristna ungdomar från olika delar av landet för en veckas läger. De vill ta med dem på vandringar i bergen, ha samtal om kristen andlighet och prata om olika kallelser inom kyrkan.

Vi gick in i kyrkan och satt en stund. Den är rätt avskalad med vitmålade väggar. (Bilden hittade jag på nätet, från en kvällsmeditation.) Nästan varje kväll har de tyst meditation och mässa här.    

På väg hem i bilen - vi fick skjuts av fader Jan - frågade vi om de hört något nytt om fader Paolo (Dall'Oglio). Han är den som tog initiativ till återuppbyggnaden av Mar Musa kloster, från 500-talet, och på 1990-talet grundade Al-Khalil Community där, en monastisk gemenskap inriktad på dialog med muslimer. Som utlänning - han är italienare men sedan trettio år bosatt i Syrien - blev han snabbt utkastad ur Syrien då han förra året allt mer offentligt kritiserade regimens handlingar. När jag träffade honom här i Deir Maryam i februari förberedde han sig för att ta sig in i Syrien igen för att träffa olika parter i konflikten och försöka medla. Vi pratade en stund över en sen frukost, om ickevåld och möjligheterna för ickevåldslig kamp i Syrien. Fader Paolo är inte vilken munk som helst, han är en verklig fredskämpe med ett stort engagemang för försoningsarbete. Förra året fick han regionen Lombardiets fredspris för sitt arbete i Syrien.


Under ett medlingsuppdrag i staden Raqqa blev han den 29 juli i år bortförd av militanta islamister. Enligt fader Jan hade fader Paolo stämt möte med några av dem för att förhandla om frisläppandet av en kidnappad man. Att denna man faktiskt släpptes strax efteråt ser kommuniteten som ett gott tecken.

De hoppas och tror att fader Paolo lever och så småningom kommer att bli fri. Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara att ha en nära vän och broder i en sådan situation. Be gärna för honom, och för alla andra kämpande och lidande människor i Syrien. 

Sorg och frustration två år efter den kurdiska våren

Idag för två år sedan sköts två unga killar ihjäl av säkerhetsvakter i Sulaimania, och ett femtiotal personer skottskadades. 15-årige Rezhwan ‘Ali var på väg till foto-affären för att hämta ut bilder. Han kom i vägen för en kula och dog omedelbart. I närheten hade en uppretad folksamling börjat kasta stenar mot KDP's (ett av de makthavande partierna) byggnad. KDP-vakter sköt då skarp ammunition ner mot folkmassan. Inspirerade av den arabiska våren hade unga människor tidigare på dagen samlats på Sara Square i basaren i en spontan manifestation. De var frustrerade över korruption och svågerpolitik.

Imorse samlades familjemedlemmar, släktingar och andra som ville visa sitt stöd vid Rezhwans grav.

  




Det var en blandning av stilla sorg och politisk manifestation. I bakgrunden uttalade sig olika personer inför tv-kameror. Årsdagen av 17 februari uppmärksammas stort av oberoende  media och av oppositionens kanaler. Förra året agerade säkerhetspolisen brutalt och slog ned de aktivister som vågade sig till Sara Square, numera omdöpt till Azadi Square, Frihetens torg. Efter samlingen på gravplatsen begav vi oss därför till basaren för att gå runt och kolla läget. Vi såg några få militärfordon - där sex soldater sitter bak på "flaket" - cirkulera, men inga folksamlingar eller protester.

Klockan tre var vi inbjudna att delta vid en ceremoni på Culture Café. Ett nätverk som bildats i solidaritet med de dödades familjer (totalt var det sju civila som dödades under de två månader som demonstrationerna pågick) organiserade en prisutdelning. Några individer och grupper som engagerat sig för att dra de ansvariga för skjutningarna inför rätta tilldelades pris.

 På en stor banderoll såg man en bild av Azadi Square fyllt av tusentals människor, samt de sju pojkar och män som sköts ihjäl.

Så här skrev teamet imorse om betydelsen av denna dag.
"As a result of the violence used to subdue a mostly non-violent movement by the government forces, 7 civilians died, hundreds where injured and hundreds arrested or detained. The families of those who died are still to see justice, and many of the activists who where arrested are still being harassed by the government. Currently journalists are being arrested for speaking out against the government and as the new budget is being written, the original call of the protesters for a just and transparent budget that benefits all within Iraqi Kurdish society is being ignored.
CPT remembers those who died, and prays for those who survived and continue to strive for justice through non-violent means."

Bilder från taket

Bergen Piramagrun i bakgrunden, Ibrahimi-moskén snett över gatan.

Skolan rakt över gatan. Vid höghusen går huvudgatan, Salim Street.

En första kontakt med kristna i Sulaimania

I söndags tog Garland med mig på en guidning "downtown". Vi utforskade basaren, särskilt grönsaksmarknaden. (Jag var på jakt efter ingredienser till en iransk rätt jag ville göra, ghormeh sabzi.) Några kvarter därifrån ligger Deir Maryam al-Adhra (Church of the Virgin Mary). Det är en liten kyrka som funnits på platsen i över hundra år. De senaste åren har den knappt använts, en lokal familj bodde vid kyrkan och släppte in tillfälliga besökare. Men i höstas flyttade en präst - Jens, ursprungligen från norra Tyskland - dit i avsikt att starta upp ett kloster, kopplat till det större klostret Deir Mar Musa i Syrien. Nu finns där också en fransk broder och en syster, Fredrike från Tyskland, ska komma denna vecka. De vill gärna verka för samarbete och dialog mellan muslimer och kristna. I ett pressmeddelande skriver kommuniteten att de är tacksamma för välkomnandet de fått av ärkebiskop Louis Sako i Kirkuk och den lokala kaldeiska kyrkan,  "which, having never been a State Church, carries a rich memory of interaction with Islam and openness towards the East, from Iran to China". (Deir Mar Musa tillhör den syrisk-katolska kyrkan.)

Vi satt en stund inne i kyrkan, som var rätt oansenlig (jag glömde tyvärr kameran hemma). Det finns runt niohundra kristna i Sulaimania. Jens firar mässa flera gånger i veckan, men det är bara ett tiotal kristna som finns i denna lilla församling. De flesta går till den större kyrkan i stan, St Joseph's. Dit begav vi oss för att delta i söndagsmässan klockan 17. Vi kom tidigt och satt och lyssnade till några ordenssystrar och andra kvinnor som bad, kanske tidegärdsbön. Till mässan kom knappt hundra personer, skulle jag gissa. Den firas på arabiska, så det var bara några ord här och där jag kunde förstå. Men liturgin var väldigt lik den katolska som jag är van vid från Sverige och Latinamerika. Vi fick ett papper med bibeltexterna på engelska, evangelietexten var om bröllopet i Kana.

Det kändes fint att vara där, delta i gemenskapen på detta sätt. Många av församlingsborna är kristna från södra Irak som flytt hit undan hot och våld. Här i KRG (Kurdistan Regional Government) kan de känna sig rätt trygga. Förutom vissa incidenter, som för något år sedan då några affärer som drevs av kristna och sålde alkohol vandaliserades, förekommer här inte attacker mot kristna. Regeringsrepresentanter lyfter ofta fram att de välkomnar kristna flyktingar. Förhoppningsvis blir läget i södra Irak så småningom sådant att kristna kan leva sina liv utan rädsla även där.     

Kyrkan i Kirkuk som CPT:arna brukar besöka vid större högtider.

 

Mitt hem i Sulaimania

Nu är det lördag kväll och jag har hunnit landa lite grann. Vi är fem i teamet (en vecka till). Garland och Bud mötte mig på flygplatsen i torsdags kväll. Garland, från Texas, spenderade en del av sitt liv inom det militära, men är nu "omvänd" till ickevåld. Bud bor vanligtvis i Catholic Worker-kollektivet i New York. Han har varit här som reservist - som jag - och åker hem på lördag. De andra två är Carrie från Pennsylvania och Lukasz från Tjeckien. De är full-timers, så de är här större delen av året.

Fredagar är teamet, som de flesta andra här, lediga. Jag gick runt lite i grannskapet, testade internet (funkar bra!), rengjorde spisen (den var bedrövligt skitig, Carrie säger att hon gett upp sina städambitioner, "I'm living with men" var hennes förklaring). På kvällen gick Carrie, Lukasz och jag ut och åt. Vi testade ett nytt ställe. Innan vi satte oss frågade vi om det fanns något vegetariskt. Tveksamt ... de ropade på chefen som kom fram och, visade det sig, pratade svenska! Hade bott många år i Hammarkullen. Kanske har vi gått förbi varandra flera gånger där, vem vet.

Ytterdörren (fick inte med andra våningen på bild)

Idag hade vi andakt och möte, vilket brukar inleda alla dagar utom fredagar. Sen fick jag några timmars "introduction", om kurdisk historia av Lukasz och om Sulaimania och dess attraktioner av Garland. Imorgon ska Garland och jag ta oss till basaren i centrum och hälsa på i en kristen kyrka där ett par bröder från ett syriskt kloster nyss startat upp en kommunitet. Det blir spännande. Det finns inte många kristna i Suli - fler i Erbil och Duhok - men här är en kyrka till, St Josephs, som ligger närmare vårt hus. Dit brukar Bud och Garland gå på mässa på söndagskvällarna. Jag tänkte följa med imorgon. Mässan är på arabiska, men ibland läser de evangeliet på engelska också.

Rakt över gatan ligger en moské, så utropen hörs väldigt väl. Det som är klockan 5:40 på morgonen har jag hört båda dagarna, men om jag minns rätt från när jag var här på delegation så vande jag mig fort och vaknade inte av dem. De är vackra tycker jag. Brukar stanna upp och meditera lite över orden "Gud är större". Igår när jag satt på min säng och läste något försvann elen, som den gör ibland, det blev becksvart och precis då kom böneropet och rösten liksom fyllde upp rummet.
  

Vardagsrummet.

Än har vi inte pratat så mycket om vilka konkreta arbetsuppgifter som ligger framför teamet den närmsta tiden. På måndag ska Mohammed (tolk och numera också kollega till teamet) och jag besöka the Ministry of Education för att, troligtvis, få tillståndet att hålla ickevåldsworkshops på skolor. Den 17 februari är det tvåårsdagen sedan den arabiska våren kom till Suli och demonstrationerna startade. Antagligen kommer lokala aktivister att vilja uppmärksamma det på något sätt, och kanske be CPT att medverka. Jag vet att de också har kontakter med hotade kvinnorättsengagerade, som de vill följa upp.

Det dåligt rengjorda köket.

Jag är glad att vara här. Tacksam över välkomnandet från de andra. Glad att det verkar vara lite mer än tio grader inne (vilket Carrie hade varnat mig var temperaturen i vårt sovrum). Och lycklig att det finns något sådant som Christian Peacemaker Teams! 

Ordna julklappar och stöd CPT!

Den 24 januari till 28 februari kommer jag att arbeta med Christian Peacemaker Teams i Sulimania, norra Irak. Tillsammans med tre, fyra andra CPT:are ska jag ge stöd åt människor som drabbats av våld, framför allt av Turkiets och Irans bombningar in över gränsen, och dokumentera brott mot mänskliga rättigheter. Teamet arbetar också nära kurdiska aktivister som kämpar för en fredlig lösning av konflikten mellan Turkiet och den kurdiska gerillan PKK.

Förutom resekostnaden är jag ålagd, av CPT, att samla in tiotusen kronor. På grund av deras svaga ekonomi behöver vi "reservister" - till skillnad från dem som arbetar heltid med CPT - på detta sätt hjälpa till att täcka omkostnader för projekten i Irak, Palestina, Colombia och Kanada. Jag har haft stora planer på att ordna kurdisk kulturafton etc för denna insamling, men har insett att min tid inte räcker till för något sådant.

Så fick jag denna idé: fixa julklapp till någon du bryr dig om samtidigt som du skänker en slant till CPT:s arbete! Sätt in summan (minst 100 kr) på mitt konto, mejla mig personens namn och adress, så skickar jag en av mina/våra böcker, signerad och inslagen, till din vän! Du kan välja mellan Ett brinnande hjärta, I vänliga rebellers sällskap och Varje varelse ett Guds ord. (Här finns böckerna beskrivna.) Jag kan förstås också skicka boken till dig, icke inslagen, om du hellre vill det.

Mitt kontonummer är 9020 28 290 24, i Länsförsäkringar Bank, och min e-post annika.spalde at gmail.com. Skriv alltså i mejlet: Namn på din vän, adress (till dig eller henom), vilken bok jag ska skicka, och när du gjort eller tänker göra insättningen. Och tack på förhand till er som på detta sätt vill bidra till konkret fredsarbete på kristen grund!

På träning med CPT

Torsdag fm, den 19 juli: Vi sitter i smågrupper runt om i träningslokalen och spånar på ideer. Hur kan vi uppmärksamma människor på vad som händer i Las Pavas, Colombia? Vad kan vanligt folk göra för att stötta de bybor som sedan förra veckan försöker stoppa palmoljeföretaget från att skövla deras grödor? Vad vill vi be Illinois senator att han vidtar för åtgärder? Senare under dagen delar vi in oss i arbetsgrupper. Jag hamnar i "props-gruppen", den som ska tillverka plakat o dyl. Vi vill göra palmer, och jag står några timmar och klipper till palmblad.

Det är slutet av första veckan av den månadslånga träningen med Christian Peacemaker Teams. Det känns som att vi redan varit tillsammans länge. Från morgon till sen kväll jobbar vi, gör övningar, lyssnar till tränarna, lär känna varandra, planerar aktion. I eftermiddags hade vi telefonkontakt med en ung kvinna i Las Pavas, Marcelis Payares, for att höra direkt från henne vad som händer där. De 123 familjerna har tvingats lämna byn flera gånger efter våld och hot från knarkmaffia och paramilitarer. De har alltid kommit tillbaka och återupptagit sin odling av majs, banan och yucca. Denna gång är hoten allvarligare, säger Marcelis. Palmoljeföretaget har rivit ner stängsel, grävt upp bananplantor och hackat dem i bitar, stulit boskap. I förra veckan när de kom med en traktor full av plantor la hon sig ner framför den. “Jag kände mig tvungen att göra något för att försvara vår mark.” Tack och lov stannade traktorn. Arbetarna tog plantorna till fots den sista biten.

Fredag fm: Med svårighet får vi in den stora kartong-traktorn på Chicagos L-train. Vi har bestämt oss för att gestalta scenen från Las Pavas då Marcelis lägger sig framför traktorn, som en gatuteater. Adriana, från Colombia, har huvudrollen. Jag och Ulrike från Tyskland “kör” traktorn. De andra agerar bybor, förutom Jonathan som är poliskontakt och några som delar ut flygblad. Första stoppet är vid Colombias konsulat. Efter drama, bön och uppläsning av brev till konsuln går vi i procession nerför Michigan Avenue, mot “the Federal Building” där senator Richard Durbin har sitt kontor. Durbin räknas som en av de mest inflytelserika demokraterna i USA’s senat.

Fem av oss går i förvag. Vi ska gå upp till kontoret och be dem att kontakta senatorn, som vi antar är i Washington, för att förmedla vår vädjan om ett ingripande från hans sida. Genom sin roll i Foreign Relations Committee har han ett stort ansvar. De två kvinnorna vid receptionsdisken är mycket vänliga. Vi frågar efter en “senior staff” men de säger att ingen har möjlighet att ta emot oss, ja, de är praktiskt taget ensamma på hela kontoret. Vi kan få boka in ett möte om någon månad eller så, eller möjligtvis lämna in material till senatorn. Vi betonar hur akut vårt ärende är, att byborna i Las Pavas just nu riskerar sina liv när de genom ickevåld försöker försvara sin mark. Ett samtal från Durbin till Colombias regering skulle kunna vara livsavgörande för dem. Mel från Kanada frågar om de inte skulle kunna ringa upp senatorn. Nej, han går absolut inte att få tag på!

Vi sätter oss ner för att fundera över hur vi kan gå vidare. Det har gått närmare en halvtimme sedan vi kom till kontoret. Plötsligt ser vi senatorn komma in genom dörren tillsammans med några medhjälpare. Stor förvåning, är han inte i Washington? Han ser vår lilla grupp och utbrister “What’s this, a wedding?” “It’s about Colombia” svarar Kryss och berättar kort men med inlevelse om situationen i Las Pavas. Han lyssnar uppmärksamt. Jag känner hur mina ögon fylls av tårar. Tacksam över att vi fått kontakt med senatorn, rörd över att vi får vara en röst for Mercelis och de andra, som CPT haft kontakt med i många år. (Sedan år 2000 finns ett CPT-team på plats i Barrancabermeja, Colombia.) “Jag ska följa upp det här”, säger Durbin. Hans trevliga medhjälpare får alla våra dokument, och hon lämnar sitt kort till oss. Lite omtumlade tar vi hissen ner till de andra som hållit bönevaka utanför.

14 dagars fängelse

Jag blev förvånad då jag fick domen i april: 14 dagars fängelse för rosamålningsaktionen vid Vidsel robotbas förra året. Jag hade fått för mig att en månad var det kortaste straff man kunde få. Men, även om två veckor kändes nästan skrattretande kort när jag först hörde det, så började det ändå kännas lite i magen när inställningsdagen närmade sig. Det är en ny miljö man ska möta (hade ej varit på Sagsjön tidigare), nya människor,en styrd vardag där man inte har möjlighet att gå därifrån om det blir jobbigt. Jag blev positivt överraskad den första dagen, de anställda hade, de allra flesta, en trevlig attityd. Och bland "tjejerna" var det också en god stämning. Efter första arbetsdagen kom arbetsledaren från köket och frågade om jag ville gå över till dem. Eftersom de hade en lunchrast på två timmar tackade jag ja. Jag blev ansvarig för den vegetariska maten, till tre personer. Sen hjälptes vi förstås åt med disk och städning, vi tre, fyra tjejer som jobbade i köket. Efter halv fem och på helgerna kunde jag läsa, träna eller göra vad jag ville.

En dag fick jag ett fint brev från en man, buddhist, som jag aldrig träffat. Han hade läst på Teologifestivalens blogg att jag kände mig lite låg efter vår rättegång. Vi fastnar ju lätt i frågan om framtida resultat, skrev han, men är inte ”varje handling, tanke och ord som talas ur kärlek, medkänsla och visdom ’belöningen’ i sig?” ”I er aktion uppstod en fredlig värld, en värld av kärlek och medkänsla. Och den måste göras om och om igen, i varje ögonblick. De som lyssnade till er i rätten delade denna värld med er då. Och frön till den ständiga förändring som är vår verklighet såddes. Vi vet inte när de blommar, vi vet inte exakt vilka blommor det blir – men att de blommar upp förr eller senare vet vi. Att de blommar upp med en energi som ligger i linje med de frön som sådde, det vet vi.” Hans ord påminde mig om några rader i den bok om Nya testamentet som jag läser nu, Jesus och de första kristna, om Guds rike. ”Enligt evangeliernas Jesus kan man gå in i det framtida Gudsherraväldet redan nu, genom att gå in i gemenskapen med honom .” Eftersom han i sin person på något sätt förenar framtiden med nutiden är Gudsriket också närvarande nu, i och genom honom. Är inte detta ett annat sätt att säga ”tänk inte så mycket på framtiden, lev det du tror på här och nu”? ”Sök gemenskapen med Kristus och låt dig formas av den.” Vilken fantastisk inbjudan, att gå in i den verklighet där Gud råder! Och en aspekt av detta är den sociala. Eller som min kursbok säger: ”Den som förkunnar ett nytt ’Guds herravälde’ ifrågasätter samtidigt rådande politiskt herravälde… Den politiska dimensionen i Jesu förkunnelse om Gudsriket är ofrånkomlig.” Amen. Den stora utmaningen: att tolka vad detta betyder i vår värld i dag.

Vill du stödja mitt arbete med CPT?

Efter CPT-delegationen till norra Irak, ett par aprilveckor förra året, har det varit Christian Peacemaker Teams utbildning som jag siktat in mig på. Den är förutsättningen för att kunna arbeta med CPT "på riktigt". Varje sommar hålls den månadslånga utbildningen i Chicago. Stora delar handlar om ickevåldsträning. Omständigheterna är enkla, man bor i skolsal el liknande, och upplägget intensivt, från morgon till kväll med endast tre lediga dagar under månaden. En tanke med detta är att lite grann efterlikna de tuffa förhållanden som kan vara hos teamen.

Om ledarna i slutet av månaden tycker att man är lämplig - och man själv känner att CPT är rätt plats för en - kan man då gå in i ett åtagande som heltidare, deltidare eller reservist. Som reservist ger man en till två månader om året åt arbetet. Jag tänker mig att arbeta med teamet i Hebron, Västbanken, under en månad om året, men är öppen för andra platser om CPT har större behov där (dvs i norra Irak eller i Colombia).

För träningen, som är från 13 juli till 13 augusti, betalar man en avgift på knappt femtusen kronor. Sen kostar flygresan drygt sextusen. Jag kommer förstås att ta vad jag kan ur egen ficka, men behöver också få in lite pengar för att ha råd att åka. Jag är mycket tacksam för alla bidrag, stora som små. Kanske känner du att detta kan vara ett sätt för dig att bli delaktig i CPT:s arbete? Inbetalning kan göras till mitt konto i Länsförsäkringar Bank: 9020 28 290 24. (Skriv Träning.) Bön, uppmuntran och annan form av stöd är naturligtvis också mycket uppskattat!

Kort om CPT's arbete (från folder):
”I Colombia följer CPT lokala människorättskämpar och deras samhällen för att förhindra att de utsätts för våld av väpnade grupper eller ”försvinner”. I Nordamerika närvarar CPT när ursprungsbefolkningar protesterar mot skogsskövling och bär vittnesbörd om samhällets våld och förtryck. CPT finns på plats i Irak för att kunna föra vidare irakiernas berättelser om ockupationen och stötta de samhällen längs de iranska och turkiska gränserna som utsätts för regelbundna bombningar och hot. CPT har också under lång tid funnits på plats på de ockuperade palestinska territorierna för att följa palestinska skolbarn och herdar som utsätts för grovt våld i sin vardag och stödja de människor som kämpar för fred och mänskliga rättigheter.”

CPT Sverige söker kontakt!

I helgen hade vi möte med CPT Sverige här hemma hos oss i Mjölby. Det är nu fem svenskar som har gått Christian Peacemaker Teams månadslånga utbildning. Inger Styrbjörn arbetar med teamet i Hebron, Palestina, sex månader per år. De andra är reservister, vilket betyder att man är ute ca en månad per år.

Vad gör då CPT? Organisationen vill, sedan 25 år, bjuda in kristna till ett ickevåldsalternativ till krig. Man vill utforska hur kraften i Guds sanning och kärlek kan gestaltas i konkreta situationer av våld eller förtryck. I Colombia följer man lokala människorättskämpar för att minska risken för våld mot dem. I Kanada står man med ursprungsbefolkningen då de ingriper mot skogsskövling på deras land. I Palestina arbetar man med lokala grupper bland annat för att säkra lantbrukares och herdars rätt att arbeta utan att bli trakasserade av bosättare. I kurdiska Irak förmedlar man till omvärlden vad som händer med de människor som hamnat i riskzonen för iranska eller turkiska bombningar. Se gärna introduktionsfilmen på tio minuter om CPT:s arbete som finns här på deras hemsida.

Jesus utmanar oss att följa honom, inte bara i krigssituationer utan också här i våra egna sammanhang. CPT har i Sverige bland annat firat mässa utanför Migrationsverket i Malmö och bjudit in till samtal om den flyktingpolitik som vägrar förföljda människor en fristad i vårt land. Man har också hållit workshops om praktisk kristendom, ickevåld och motstånd mot förtryck. Bjud gärna in oss till din församling!

På mötet i helgen beslöt vi att börja ge ut ett mail-nyhetsbrev en gång i kvartalet. Genom att sprida kunskap om CPT:s arbete hoppas vi skapa ett nätverk av människor som vill stödja CPT och/eller bli CPT:are. Första delmålet är att få ihop en grupp som vill resa på en delegation till Palestina någon gång under 2013. Det skulle då bli den första delegationen på svenska. En sådan resa, på 10-12 dagar, ger kunskap om kristet ickevåldsarbete och inblick i hur CPT jobbar.

Låter det intressant? Anmäl din adress till mig om du vill få nyhetsbrevet.



Amy leker med barn i Halabja under delegationen till norra Irak våren 2011.