Är ickevåld "vänster"?

Annika har bett mig att skriva ett inlägg här som gästbloggare. En ära!
Jag tar min utgångspunkt i Inga-Lina Lindqvists artikel ”Gud hjälpe vänstern” på Aftonbladets kultursida i tisdags, där Annikas böcker om kristet ickevåld nämndes som exempel på ”den kristna vänstern”. Om Annika själv betecknar sig som ”vänster” vet jag inte, men här vill jag kort kommentera frågan: Är ickevåld ”vänster”?
Det går inte att placera in ickevåld på en enkel höger–vänster-skala (lika lite som man enkelt kan placera in till exempel feminism eller djurrätt på en sådan). Ickevåld rör sig på en annan axel, en där till exempel synen på mål och medel är viktig (mer om det nedan). Dessutom är det ju så att historiskt sett så har stora delar av vänstern (särskilt marxister) varit misstänksamma mot ickevåld, som man betraktat som ”småborgerlig idealism”, ”naiv pacifism” och så vidare. (Jag säger inte att det inte kan ha funnits fog för en del av den kritiken. Allt som torgförs som ”ickevåld” är inte nödvändigtvis bra.) Dessa vänsterkämpar har istället menat att vapenmakt är en nödvändig del av krossandet av borgarklassen och upprättandet av socialismen (som vid den ryska revolutionen 1917). De som varit ”stora namn” i ickevåldstraditionen – till exempel Gandhi, Thoreau, Martin Luther King och Dorothy Day – har ju inte varit stora bland marxister. En förklaring kan vara att de historiska ickevåldsprofilerna ofta har varit troende människor, något som vänsterfolk, åtminstone tidigare, och åtminstone i Sverige, har varit svala inför.
Med detta sagt: I sakfrågor har de som definierar sig som ”ickevåldsanhängare” respektive ”vänsterfolk” i högre grad gemensamma åsikter än ”ickevåldsanhängare” respektive ”högerfolk”. Exempel är våra moraliska skyldigheter mot de fattiga, global rättvisa, synen på militären, den internationalistiska andan (anti-nationalismen) samt kvinnofrigörelsen.

En skillnad mellan ickevåldstraditionen och den marxistiska socialismen är att den förstnämnda har betonat vikten av att mål och medel hänger ihop. ”Ta hand om medlen så ser målen efter sig själv”, lär Gandhi ha sagt. Marxister har däremot varit beredda att använda negativa medel (våld) för att uppnå ett positivt mål (fred och frihet).
Idéhistorikern Amanda Peralta, som har egna erfarenheter av den väpnade kampen mot militärdiktaturen i Argentina, visar i sin doktorsavhandling ”… med andra medel” (1990) hur marxistiskt tänkande på ett ofta ödesdigert sätt har kommit att präglas av militärstrategiska överväganden. Kan socialism uppnås med krig? frågar Peralta. Marx, Engels och Lenin ansåg det. Men då bortsåg de från att krigets aktivitet skapar nya förhållanden, som hierarkier, en auktoritär människosyn, instrumentalistiska tanke- och handlingsmönster. Socialismen, ett utopiskt politiskt projekt som syftade till att bland annat avskaffa krig och våld, blev militariserat genom att dess förkämpar använde väpnade medel. ”Man kan faktiskt inte föra och vinna ett krig utan att bli militär”, konstaterar Peralta, och citerar två veteraner från den revolutionära kampen i Argentina: ”När man börjar tänka så, när man tar på sig en uniform och upptar fiendens rangordningar och organisationsmodeller, slutar detta med att man blir fienden … Fienden har besegrat dig för han har lyckats förvandla dig till honom.”
Ickevåldstraditionen sitter inte inne med alla svar. Ickevåldsaktivister har mycket att lära av andra idéströmningar. Till exempel tycker jag att fredsfolk och pacifister kan lära sig av marxister och andra socialister när det gäller att se de ekonomiska orsakerna till att krig och våld uppkommer. En insikt har emellertid ickevåldsfolk gjort, en som andra radikaler gärna får ta till sig, och det är att revolutionärer måste undvika att bli en avbild av den känslokyla och det förtryck som de föresätter sig att bekämpa. En rörelse, ja också en enskild människa, formas av de metoder som den väljer.

Pelle Strindlund
Ps. Mina tankar om socialismen utvecklas i Toivo Jokkalas och min bok ”Djurrätt och socialism”. Mina tankar om civil olydnad uttrycker jag i denna intervju med SVT:s Mittnytt, som gjordes i juni när jag släpptes från anstalten Viskan, Medelpad.

Girard och den kristna pacifismen

När jag skrev Ett annat rike blev jag fascinerad av den franske filosofen René Girards tankar om kopplingarna mellan våld och religion. Framför allt hans poäng om att kristendomen avslöjar syndabocksmekanismen. Sedan historiens begynnelse har människor försökt lösa konflikter genom att utse en syndabock och offra, ofta döda, denne. Tidigt fick sådana offer en religiös betydelse. Ansvaret för våldet lades på Gud; det var i själva verket Gud som krävde dessa offer och inte människorna. Genom Gamla testamentet kan man se en brottning med dessa tankar, och ett motstånd mot dem. Offret - annars helt nedtystat - för här och där röst, till exempel i vissa psaltarpsalmer. Och i berättelsen om Jesus avslöjas syndabockstänkandet fullt ut. Som Göran Sahlberg skriver i senaste numret av NoD: "En gud som själv låter sig offras ogiltigförklarar och avslöjar en gång för alla de ´makter och myndighete` som opererar med syndabockslogikens sataniska krafter". De kristna befrias, genom att se på och efterlikan Jesus, från detta våldsamma handlingsmönster. Vi ska tvärtom vara vaksamma på om individer eller grupper riskerar att göras till syndabockar. Eftersom det främst är människor i marginalen - ofta annorlunda på något sätt, utan tillgång till samhällsmakt - som drabbas går denna inställning hand i hand med en allmän solidaritet med utsatta grupper.

Men tyvärr har denna del av kristendomens budskap ofta gått förlorad. Den 10 maj fanns den en essä i DN där Stoika Hristova, präst och författare, skriver om Girards teori och "kristendomens revolutionerande avsakralisering av våldet". Hon menar att mycken kristen teologi och andlighet i själva verket genomsyras av syndabockslogik. "Girard... ör övertygad om att kristendomens radikalpacifism är modernitetens grundprincip. Det gäller dock inte den tradiotionella kristendomen med dess offerriter och lidandemystik som är en imitation av de arkaiska religionerna. George Bushts gudstro har, med dess dualistiska syn på världen, mytologisering av ondskan och valet av Saddam Hussein till syndabock, tydligt för-kristna drag." Visst är det intressant? (Fast kanske orättvist mot för-kristna religioner, jag kan inte avgöra det.) Att motarbeta fiendebilder, ha medlidande med offer, avslöja våldets orättfärdighet - det är sånt kristna ska hålla på med.

Ett problem i sammanhanget -enligt Girard, och jag håller med honom - är den teologi som tolkar Jesu död som ett syndabocksoffer, önskad av Gud. Istället för att undergräva syndabockstänkande så rättfärdigar man det. Om du är intresserad, läs gärna Ett annat rike, där finns ett helt kapitel om just detta.

(Ni som vill komma i kontakt med Annika kan göra detta genom att skriva till henne: Adressen är:Kalendervägen 4, 863 36 SUNDSBRUK.
Fredshälsningar Marika, som skriver Annikas Blogg nu när Annika inte själv har tillgång till Internet)

Idag flyttar Annika

Idag den 1 maj flyttar Annika till Anstalten Ljustadalen, lite norr om Sundsvall. Hennes nya adress är: Anstalten Ljustadalen, 863 36 SUNDSBRUK. Besöksadress: Kalendervägen 4. Telefon: 060- 785 30 55. Skriv gärna massor av fina peppande brev till Annika!(Marika)

Skriv gärna!

Annika hälsar att hon är kvar i häktet åtminstone fram till rättegången, den 14 april. Hon tar gärna emot hälsningar/brev. Adressen är: Stockholmsvägen 4, Box 3057, 600 03 Norrköping. Pelle och Martin flyttade idag till ett annat häkte i Norrköping. Deras adress är: Draggatan 13, 602 19 Norrköping.
Genom Marika

Daniel Berrigan - präst, poet och fredsaktivist

För någon månad sedan skrev jag till jesuitprästen Daniel Berrigan i New York. Jag berättade om vår kampanj Avrusta; hur vi bland annat med hjälp av avrustningsaktioner försöker motarbeta den växande svenska vapenexporten. Jag frågade om han, som förgrundsgestalt inom den radikala kristna fredsrörelsen i USA, kunde tänka sig att stödja vårt arbete genom ett uttalande. Veckorna gick, och jag började tänka att det nog inte skulle komma något svar. Han är ju ändå 88 år gammal, kanske är han för trött och svag för att skiva brev, tänkte jag. Men idag kom ett brev med en handskriven hälsning.

"Jag lovordar med hela mitt hjärta modet hos de svenska medborgare som gör motstånd mot sin regerings vapenexport. Detta massiva brott mot den mänskliga gemenskapen och ekologin gör religiös tro, kärlek till skapelsen och till Skaparen, till åtlöje."
Rev Daniel Berrigan, SJ

Tillsammans med sin bror Philip Berrigan var Daniel en av the Catonsville Nine som 1968, i en dramatisk aktion mot Vietnamkriget, satte eld på inkallelseordrar med hemgjord napalm. För detta dömdes han till tre års fängelse. Tolv år senare deltog han i den allra första plogbillsaktionen: en grupp på åtta personer gick in på General Electrics kärnvapenanläggning i King of Prussia, Pennsylvania, där de hamrade på vapendelar och hällde blod på dokument. Sedan dess har han, genom decennierna, varit aktiv som författare, poet och fredsaktivist. Han har också arbetat mycket med vård av aidssjuka.
Det känns häftigt att få ha kontakt med denne man, som under många år har varit en förebild för mig. Han är en av dem som verkligen förstått allvaret i det vi håller på med. "There is no peace because the making of peace is at least as costly as the making of war - at least as exigent, at least as disruptive, at least as liable to bring disgrace and prison and death in its wake."

En dag i bilder

Klockan är nio, vi är i Ung Vänsters lokal och förbereder för dagen. Andreas brer mackor till torgmötet.



Vid halv elva är det träff på ett café, de som kommit till Eskilstuna för att vara med på rättegång mm får en chans att mötas och presentera sig för varandra. Martin blir intervjuad av en irländsk journalist, bosatt i Stockholm.



Vi sätter upp ljudanläggningen på torget, gycklarna från Västerås anländer. Andreas agerar konferencier. Vi har musik, dikter och talare från bland annat Broderskapsrörelsen och Svenska freds på programmet.



Jag står vid bokbordet, där vi också bjuder på fika.



Vi går genom stan och bjuder in människor att komma till Martin och Annas rättegång, där avrustningen av Carl Gustav granatgevär ska diskuteras.



Anna och Martin fotas av media utanför rättegångssalen. De försvarar sig själva i rätten, och hävdar att deras agerande förhindrat folkrättsbrott genom att de avrustade vapnen aldrig kommer att skickas till Irakkriget.



På kvällen är det öppet möte med info, filmvisning och fika. Många kommer, bland annat ett gäng från Ung vänster. En livlig frågestund avslutar dagen.

Säkerhet och sårbarhet

Teologen Dorothee Sölle skrev, någon gång på 80-talet: ”Jag tror att innebörden i det kristna kärleksbegreppet är aktivitet, inte passiv väntan på någon annans handling. Kärlek är att bli delaktig i Guds kreativitet, att vara älskad av Gud är att bli förmögen att älska andra. Det betyder inte att bara invänta andras initiativ, det betyder istället att själv kasta sig ut i kärlekens handling, utan att kräva garantier. Gud nedrustade unilateralt i Kristus. Han avsade sig alla maktens attribut och blev en sårbar människa. När Reagan nyligen motiverade sin upprustning med att USA ’måste stänga sårbarhetens fönster’, så kände jag det som om jag skulle kvävas. Utan sårbarhet dör vi.” (citerad i boken Låt dig ej förhärdas: fredsarbete på 80-talet)
I en av Sölles egna böcker, The Window of Vulnerability, återkommer hon till detta tema. ”Att vara levande är att vara sårbar. Att vara troende är att motstå frestelsen till säkerhet.” (baksidestext)

Frestelsen till säkerhet … Så lätt faller vi, som individer och länder, för den. Förvisso tror jag att girighet och vinningslystnad är den största drivkraften bakom världens vapenhandel, men behovet av säkerhet, eller en känsla av säkerhet, är nog också en faktor. När regeringen för några månader kom fram till att även den svenska Bombkapsel 90 var ett klustervapen (kapseln innehåller 72 stycken substridsdelar som skjuts ut över ett stort område), och därmed måste avskaffas enligt den nya konventionen, så meddelades från försvaret att detta inte skulle kunna ske på några år. Detta inhumana vapen var nämligen ”en viktig komponent i det svenska invasionsförsvaret”, och man måste först komma på med vad det skulle ersättas.

Att en främmande armé skulle invadera Sverige anses av de flesta som något mycket långsökt. Men många svenskar vill fortfarande ha kvar ett starkt försvar ifall detta ändå skulle ske någon gång i framtiden. Och då räcker det alltså inte med alla de andra typerna av vapen som Sveriges militär har till sitt förfogande: vi behöver också använda klustervapen mot dessa eventuella framtida angripare! Vi måste ”stänga sårbarhetens fönster”.
Om inte ens vi svenskar vågar nedrusta och satsa på civilt försvar och fredlig konflikthantering, vem ska då våga? Eller är det fel tänkt? Kanske är det människor med traumatiska erfarenheter av krig och våld som måste gå före och säga: detta är inte rimligt! Ned med vapnen!