I onsdags, den 2 september, begravdes Jona Himlensson. Familj och vänner samlades vid Lötsjö kapell i Sundbyberg för att ta avsked. Vi var fler än vad jag hade trott. Jona hade skaffat sig vänner i många olika sammanhang. Jag lärde känna honom genom Vildåsnan - kristen vegetarisk förening. Kristen tro och engagemang för djuren var sammanflätat för honom, och han ville jobba med Vildåsnan, men hans psykiska ohälsa satte käppar i hjulet. Han blev 42 år. Orkade inte leva längre.
I flera kristna församlingar försökte han tala med människor om Guds kärlek till djuren, om djurförtrycket och om möjligheten att välja vegetariskt. Men det var inte många som var öppna för detta budskap. Jona längtade efter att få tillhöra en församling där omsorgen om djuren var ett självklart inslag. Tyvärr finns det inte någon sådan församling i Sverige. Han blev bedrövad över hur vissa kyrkor bytte ut kyrkkaffet mot "kyrkkorv". Och då var det inte tal om sojakorv.
Den helige Franciskus var en av Jonas inspirationskällor. När Pelle och jag fick beskedet om Jonas bortgång sa Pelle: Nu har han i alla fall fått komma till sin djurrättsliga församling. Vi tänkte båda två på slutscenen i Axel Munthes Boken om San Michele, från 1929. (Följande stycke kommer från vår bok Varje varelse ett Guds ord.)
Boken kulminerar på de sista sidorna i en drömskildring; berättarjaget i boken förs till himlen för att dömas. Han längtar efter att träffa Franciskus, men hamnar istället bland ett antal bistra och inskränkta helgon och profeter med vilka han diskuterar, stundtals hetsigt.
När en hund dyker upp utbryter uppståndelse.
– En hund vid himlens portar, vrålade Habbakuk, en hund, ett orent djur!
Det var för mycket för mig.
– Han är inte ett orent djur, röt jag tillbaka och blängde argt på Habbakuk, han skapades av samme Gud, som skapade dig och mig. Om det finns en himmel för oss, måste det också finnas en himmel för djuren, fast ni bistra gamla profeter i er oomkullrunkeliga helighet helt och hållet glömt bort dem. Det har förresten ni också, fromma apostlar, fortsatte jag och tappade huvudet mer och mer, eller varför återgav ni i era heliga skrifter inte ett enda ord från Jesu Kristi läppar till försvar för våra stumma bröder, jag är säker på att han yttrade sådana ord.
– Den heliga kyrkan som jag tillhörde på jorden har aldrig intresserat sig för djuren, avbröt sankt Anastasius, inte heller önskar vi höra något om dem i himmelen.
När domarna hade dömt honom – ”Till helvetet! Till helvetet!” ekade det genom domarsalen – och han känner sig övergiven av både Gud och människor tycker han sig plötsligt höra kvittret av en fågel. En liten trädgårdssångare slår sig ner på hans skuldra och sjunger:
– Du räddade min mormor, min faster och tre av mina kusiner från pina och död av människohand på klippön. Välkommen! Välkommen!
I samma ögonblick pickade en lärka på mitt finger och kvittrade:
– Jag mötte en gång en flugsnappare i Lappland som berättade för mig att när du var pojke lagade du vingen på en av hans förfäder och värmde hans frusna kropp vid ditt hjärta, och när du öppnade handen för att låta honom flyga kysste du honom på huvudet och sade: Lycka på resan lille broder! Lycka på resan lille broder! Välkommen hit! Välkommen hit!
– Hjälp mig lille broder! Hjälp mig lille broder!
– Lita på mig, sjöng lärkan och flög sin väg med en drill av fröjd, lita på mig!
Lärkan gav sig iväg för att hämta Franciskus, som snart kom vandrande tillsammans med sina munkbröder och omsvärmad av fåglar. De åt ur hans hand. De fladdrade kring hans huvud. Några sov bland hans kåpas vida veck. ”Den helige Franciskus stod stilla vid min sida och såg på mina domare med sina underbara ögon, dessa ögon som varken Gud eller människor kunde möta med vrede.” Frikänd, räddad; äntligen kunde han sjunka ner på helgonets skuldra.
söndag 6 september 2009
söndag 30 augusti 2009
Hur ska vi förstå gudsriket?
Hemma igen. (Hemma är för tillfället pappas tvåa i Göteborg.) Nedan några reflektioner kring Guds rike utifrån två olika teologer, en baptist och en katolik. Det är intressant att se hur McClendon definierar det nya som Jesus kommer med, tycker jag. Den självutgivande kärleken, som ska gälla alla, och som ska praktiseras här och nu.
Riket, basileia, har enligt den baptistiske teologen James McClendon alltför sällan varit en huvudpunkt inom teologin, trots att temat finns med genom hela Bibeln och Jesus talar så mycket om det. Kanske för att man under medeltiden fick för sig att det var samma sak som ”Kyrkan”. Kanske för att reformatorerna fokuserade på Paulus och han talar mindre om riket. Kanske också för att ämnet anknyter till eskatologi, och detta var länge ett marginaliserat tema inom teologin.
Är riket som profeterna talade om detsamma som det Jesus kommer med? Judarnas tro på Guds herravälde, ”a dominion marked by true justice”, var enligt McClendon något nytt i mänsklighetens historia. När de senare väljer en egen kung görs det tydligt att detta egentligen går emot Guds anspråk. Vid tiden för Jesus var längtan efter detta rike intensivt bland det judiska folket. Han tillför, menar McClendon, tre aspekter 1) riket var ”at hand” och det kunde ”be entered”, 2) dess karaktär var en interaktiv kärlek där även fiender inkluderades, och 3) priset för detta rike var korset, först för Jesus men också för hans anhängare.
Många kristna författare har gett sin bild av riket och dess förhållande till världen och kyrkan. McClendon lyfter särskilt fram dem som skrev runt förra sekelskiftet och som förknippas med riktningen social gospel. En av dessa var pastorn Washington Gladden (1836 – 1918). Han menade att gudsriket var denna världen ”viewed in its capacity to express the intent of God in Christ”. Världen håller på att räddas, menade han, för riket är aktivt inom världen, “pervading it as electricity pervaded physical nature". Kyrkans uppgift var att på alla sätt främja riket, att vara dess ombud i världen.
Den katolske teologen Roger Haight skriver att historiens mening och mål är Guds rike. Detta rike ”implies an order of justice, of peace and harmony among people” som alla lovar Gud genom att leva samstämmigt med Guds vilja. Utifrån sin teologi om synd och nåd skriver han att syftet med människornas frihet och agerande här i världen är att å ena sidan göra motstånd mot synden och å andra sidan älska och tjäna medmänniskan, både på individnivå och samhällsnivå. Genom tilliten till Guds kärlek befrias vi från oro, och får så möjlighet att ge oss in i kärleksfull, ansvarsfull handling i världen. Genom sådan handling förenas vi med Gud, bland annat genom ”cooperative grace”: ”this participation in God’s life implies new capacity, energy, empowerment, and coaction within the power of God’s Spirit”.
Haights tolkning av vad Guds rike betyder för oss idag - bland annat inspirerad av befrielseteologen Juan Luis Segundo - är att människor ska använda sin frihet för att skapa ”benådade” (graced) strukturer. (Eftersom den allvarligaste ondskan och synden i dagens värld är social behöver vi också se nåden som social, annars finns det inget hopp om världen, skriver Haight. Vi vet hur beroende människor är av varandra och av strukturer. Kärlek till nästan kan därför inte enbart ses som en interpersonell sak.) Dessa kommer, om än i omvandlad form, att utgöra en del av det framtida riket. För att mänskligt liv ska vara meningsfullt krävs ytterst att det bidrar till detta gudsrike, enligt Haight. Annars är alla våra ansträngningar i någon mening förgäves, ja, vår frihet skulle vara meningslös om den inte kan bidra till ”the construction of final reality”. ”What is done in freedom informed and sustained by grace will be transformed into the permanent, definitive, and ultimate reality of the kingdom of God.” ”In the end what is done in love supported by God’s grace will constitute the kingdom of God.”
Riket, basileia, har enligt den baptistiske teologen James McClendon alltför sällan varit en huvudpunkt inom teologin, trots att temat finns med genom hela Bibeln och Jesus talar så mycket om det. Kanske för att man under medeltiden fick för sig att det var samma sak som ”Kyrkan”. Kanske för att reformatorerna fokuserade på Paulus och han talar mindre om riket. Kanske också för att ämnet anknyter till eskatologi, och detta var länge ett marginaliserat tema inom teologin.
Är riket som profeterna talade om detsamma som det Jesus kommer med? Judarnas tro på Guds herravälde, ”a dominion marked by true justice”, var enligt McClendon något nytt i mänsklighetens historia. När de senare väljer en egen kung görs det tydligt att detta egentligen går emot Guds anspråk. Vid tiden för Jesus var längtan efter detta rike intensivt bland det judiska folket. Han tillför, menar McClendon, tre aspekter 1) riket var ”at hand” och det kunde ”be entered”, 2) dess karaktär var en interaktiv kärlek där även fiender inkluderades, och 3) priset för detta rike var korset, först för Jesus men också för hans anhängare.
Många kristna författare har gett sin bild av riket och dess förhållande till världen och kyrkan. McClendon lyfter särskilt fram dem som skrev runt förra sekelskiftet och som förknippas med riktningen social gospel. En av dessa var pastorn Washington Gladden (1836 – 1918). Han menade att gudsriket var denna världen ”viewed in its capacity to express the intent of God in Christ”. Världen håller på att räddas, menade han, för riket är aktivt inom världen, “pervading it as electricity pervaded physical nature". Kyrkans uppgift var att på alla sätt främja riket, att vara dess ombud i världen.
Den katolske teologen Roger Haight skriver att historiens mening och mål är Guds rike. Detta rike ”implies an order of justice, of peace and harmony among people” som alla lovar Gud genom att leva samstämmigt med Guds vilja. Utifrån sin teologi om synd och nåd skriver han att syftet med människornas frihet och agerande här i världen är att å ena sidan göra motstånd mot synden och å andra sidan älska och tjäna medmänniskan, både på individnivå och samhällsnivå. Genom tilliten till Guds kärlek befrias vi från oro, och får så möjlighet att ge oss in i kärleksfull, ansvarsfull handling i världen. Genom sådan handling förenas vi med Gud, bland annat genom ”cooperative grace”: ”this participation in God’s life implies new capacity, energy, empowerment, and coaction within the power of God’s Spirit”.
Haights tolkning av vad Guds rike betyder för oss idag - bland annat inspirerad av befrielseteologen Juan Luis Segundo - är att människor ska använda sin frihet för att skapa ”benådade” (graced) strukturer. (Eftersom den allvarligaste ondskan och synden i dagens värld är social behöver vi också se nåden som social, annars finns det inget hopp om världen, skriver Haight. Vi vet hur beroende människor är av varandra och av strukturer. Kärlek till nästan kan därför inte enbart ses som en interpersonell sak.) Dessa kommer, om än i omvandlad form, att utgöra en del av det framtida riket. För att mänskligt liv ska vara meningsfullt krävs ytterst att det bidrar till detta gudsrike, enligt Haight. Annars är alla våra ansträngningar i någon mening förgäves, ja, vår frihet skulle vara meningslös om den inte kan bidra till ”the construction of final reality”. ”What is done in freedom informed and sustained by grace will be transformed into the permanent, definitive, and ultimate reality of the kingdom of God.” ”In the end what is done in love supported by God’s grace will constitute the kingdom of God.”
fredag 28 augusti 2009
Från ett hett Italien
Det är fredag förmiddag och pappa och jag har varit i Italien i nästan en vecka. Snart bär det av hemåt. Han bjöd med mig på en resa som försenad 40-årspresent. Han är snäll han. Vi har varit i Bergamo, Milano, vid Gardasjön och här i Verona; en mycket vacker stad med byggnader från romartiden och framåt. Den största turistattraktionen är Julias hus, och balkongen där hon stod och bedyrade sin kärlek till Romeo (och enligt vår guidebok är det bara de oromantiska som tvivlar på att de två tonåringarna funnits i verklgheten...). Bilden är från Sirmione vid Garda.
Jag återkommer med reflektioner om gudsriket här nästa vecka. Om någon är intresserad av de texter jag skrev som Dagens sommarbloggare så finns de på www.dagen.se/blogg/annikaspalde
torsdag 6 augusti 2009
Fortsättning: om gudsriket och etiken
Förra inlägget avslutades med ett konstaterande att människors agerande formas av de sammanhang där de befinner sig, och att det därför är avgörande för etiken vilka kulturer och strukturer vi har i våra gemenskaper, bland annat i församlingen.
När jag läste om detta i den baptistiske teologen James McClendons bok så gick mina tankar till hur man inom ickevåldsrörelsen betonar vikten av strukturer istället för att lägga allt ansvar på individens axlar. Man utvecklar praktiker, som till exempel rundor och olika typer av underlättarfunktioner, för att stärka demokratin inom aktionsgrupperna. Man jobbar på att praktisera en kultur av ingripande, så att många reagerar och griper in om någon skulle agera på ett förtryckande sätt. Vanor och strukturer kan vara till stor hjälp för oss bräckliga människor. Vi kommer alltid att fortsätta synda; därför behöver vi en kultur som minimerar dessa handlingars skadeverkningar. Ett konkret exempel: när man hör någon prata nedvärderande om någon som inte är närvarande, då ska det sitta i ryggmärgen att snabbt gå in och avbryta, till exempel genom att säga ”Jag tycker inte att vi ska prata om henne när hon inte är här för att försvara sig”.
McClendon menar att just praktiker är viktiga för den kristna gemenskapen. Med min bakgrund inom ickevåldsrörelsen är jag böjd att hålla med honom. I ett senare inlägg kommer jag att skriva något om de praktiker som han lyfter fram, till exempel dop, nattvard, undervisning, förlåtelse och fredsskapande.
Nu åker jag och Pelle strax till Sidensjö (utanför Örnsköldsvik) för att umgås med Pelles familj i några dagar. I nästa vecka kommer jag att vara "sommarbloggare" på dagen.se, så vi får se om jag hinner med något inlägg här då. Allt gott så länge!
När jag läste om detta i den baptistiske teologen James McClendons bok så gick mina tankar till hur man inom ickevåldsrörelsen betonar vikten av strukturer istället för att lägga allt ansvar på individens axlar. Man utvecklar praktiker, som till exempel rundor och olika typer av underlättarfunktioner, för att stärka demokratin inom aktionsgrupperna. Man jobbar på att praktisera en kultur av ingripande, så att många reagerar och griper in om någon skulle agera på ett förtryckande sätt. Vanor och strukturer kan vara till stor hjälp för oss bräckliga människor. Vi kommer alltid att fortsätta synda; därför behöver vi en kultur som minimerar dessa handlingars skadeverkningar. Ett konkret exempel: när man hör någon prata nedvärderande om någon som inte är närvarande, då ska det sitta i ryggmärgen att snabbt gå in och avbryta, till exempel genom att säga ”Jag tycker inte att vi ska prata om henne när hon inte är här för att försvara sig”.
McClendon menar att just praktiker är viktiga för den kristna gemenskapen. Med min bakgrund inom ickevåldsrörelsen är jag böjd att hålla med honom. I ett senare inlägg kommer jag att skriva något om de praktiker som han lyfter fram, till exempel dop, nattvard, undervisning, förlåtelse och fredsskapande.
Nu åker jag och Pelle strax till Sidensjö (utanför Örnsköldsvik) för att umgås med Pelles familj i några dagar. I nästa vecka kommer jag att vara "sommarbloggare" på dagen.se, så vi får se om jag hinner med något inlägg här då. Allt gott så länge!
fredag 31 juli 2009
Tankar om etik och gudsriket
Fredag eftermiddag. Regn i Göteborg. Och jag som vill vara vid havet och bada... Men, jag har det bra ändå, fint att träffa familjen här. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av lite tankar från essän som jag skrev inom teologi-kursen på anstalten. (Eftersom ett övergripande tema för den är Guds rike så passar det ju bra in på den här bloggen.) Kursen var på 7,5 poäng, och ämnet samtida systematisk teologi.
I den här läskursen har jag kunnat jämföra katolska perspektiv – från antologin Systematic Theology (red Fiorenza) samt antologin Freeing Theology (red LaCugna) – med ett baptistiskt perspektiv, James McClendons. Jag har läst litteraturen med begreppet Guds rike i bakhuvudet. Allteftersom har olika frågor och tankar uppstått hos mig. Kan det vara så att utan Guds rike som sammanhållande ram så splittras teologin lätt upp i en mängd ämnen utan närmare kontakt med varandra? Kan det vara så att ”traditionell” kristen etik ofta hamnat snett eftersom den frikopplats från 1) Kristus och 2) den kristna gemenskapen? Det främsta exemplet på vad jag menar med ”hamnat snett” är när betydelsen av Jesus liv och undervisning reducerats till en bisak. Min hypotes är att dessa tre ämnen – etik, synen på Kristus och kristen gemenskap – måste hållas ihop, och att detta kan ske genom begreppet/föreställningen Guds rike.
Etik finns inte med i någon rubrik i Fiorenzas antologi. Hur kommer det sig? Inte heller Guds rike, eller efterföljelse. Kapitlet som ligger närmast dessa ämnen verkar vara det om synd och nåd. Och, i någon mån, kapitlet om kyrkan, eftersom kristet liv i en katolsk förståelse handlar mycket om att delta i kyrkans liv.
Det finns ett fokus på människans vilja i vår kultur, skriver McClendon, och härav följer betoningen på beslutsfattande inom etiken. Beslut betyder, enligt ordets historia, slutet på en inre kamp, där en sida vinner över en annan. Både bland kristna tänkare och bland andra etiker har fokus ofta hamnat på det inre livet - från Augustinus och Luther kan man hämta många exempel på detta - till skillnad från till exempel på gemenskapen.
McClendon hävdar att kristen etik måste vara narrativ etik. Varför? För att det är en berättelse vi bygger våra liv på; berättelsen om Jesus. Den ger oss moralisk vägledning ”to the extent that we get the point of the story, recognize the one there called Christ as our Lord, and thus confess ourselves to be among the disciples in the kingdom".
Han gör en mycket intressant reflektion över liknelsen med fåren och getterna i Matteus 25. När de döms är det inte överlagda handlingar som betyder något, utan det som spontant strömmat fram i deras liv. Detta synsätt tycker jag är både sympatiskt och rimligt. Människors agerande formas av de sammanhang där de befinner sig; av familjen, av samhällskulturen, av den religiösa tron. För kristna så borde församlingsgemenskapen vara en plats där man hjälps åt att formas allt mer av evangeliet, vilket naturligtvis inkluderar etiska aspekter.
I den här läskursen har jag kunnat jämföra katolska perspektiv – från antologin Systematic Theology (red Fiorenza) samt antologin Freeing Theology (red LaCugna) – med ett baptistiskt perspektiv, James McClendons. Jag har läst litteraturen med begreppet Guds rike i bakhuvudet. Allteftersom har olika frågor och tankar uppstått hos mig. Kan det vara så att utan Guds rike som sammanhållande ram så splittras teologin lätt upp i en mängd ämnen utan närmare kontakt med varandra? Kan det vara så att ”traditionell” kristen etik ofta hamnat snett eftersom den frikopplats från 1) Kristus och 2) den kristna gemenskapen? Det främsta exemplet på vad jag menar med ”hamnat snett” är när betydelsen av Jesus liv och undervisning reducerats till en bisak. Min hypotes är att dessa tre ämnen – etik, synen på Kristus och kristen gemenskap – måste hållas ihop, och att detta kan ske genom begreppet/föreställningen Guds rike.
Etik finns inte med i någon rubrik i Fiorenzas antologi. Hur kommer det sig? Inte heller Guds rike, eller efterföljelse. Kapitlet som ligger närmast dessa ämnen verkar vara det om synd och nåd. Och, i någon mån, kapitlet om kyrkan, eftersom kristet liv i en katolsk förståelse handlar mycket om att delta i kyrkans liv.
Det finns ett fokus på människans vilja i vår kultur, skriver McClendon, och härav följer betoningen på beslutsfattande inom etiken. Beslut betyder, enligt ordets historia, slutet på en inre kamp, där en sida vinner över en annan. Både bland kristna tänkare och bland andra etiker har fokus ofta hamnat på det inre livet - från Augustinus och Luther kan man hämta många exempel på detta - till skillnad från till exempel på gemenskapen.
McClendon hävdar att kristen etik måste vara narrativ etik. Varför? För att det är en berättelse vi bygger våra liv på; berättelsen om Jesus. Den ger oss moralisk vägledning ”to the extent that we get the point of the story, recognize the one there called Christ as our Lord, and thus confess ourselves to be among the disciples in the kingdom".
Han gör en mycket intressant reflektion över liknelsen med fåren och getterna i Matteus 25. När de döms är det inte överlagda handlingar som betyder något, utan det som spontant strömmat fram i deras liv. Detta synsätt tycker jag är både sympatiskt och rimligt. Människors agerande formas av de sammanhang där de befinner sig; av familjen, av samhällskulturen, av den religiösa tron. För kristna så borde församlingsgemenskapen vara en plats där man hjälps åt att formas allt mer av evangeliet, vilket naturligtvis inkluderar etiska aspekter.
torsdag 23 juli 2009
Ute igen
Torsdag kväll. Jag sitter i Pelles pojkrum - hos hans föräldrar i Sundsvall - och skriver. Pelle tränar, Martin förbereder kvällsmaten. Det är så fint att vara tillsammans alla tre igen. Av en händelse var Martin på väg från Umeå till Stockholm denna vecka, och kunde stanna till nån dag här. Vi har pratat hela dagen, om hur vi har haft det men framför allt om hur vi tänker kring den närmaste framtiden.
Igår morse släpptes jag ut från Ljustadalen klockan åtta. Mittnytt och Sundsvalls Tidning var där och intervjuade mig. Sen åkte Pelle och jag till en liten vik på Alnön och åt frukost på en filt på stranden. Solen tittade fram och det var riktigt varmt ett tag.
På hemvägen passerade vi anstalten. Jag kikade för att se om någon var ute och gick på slingan, men såg ingen. Tänker en del på tjejerna där borta, särskilt några av dem. En sak hände den sista helgen som förändrade min bild av anstalten. En kvinna straffades på ett helt orimligt sätt för sitt uppförande genom att skickas iväg till sluten avdelning på Hinseberg (utanför Örebro). Hon hade bara två veckor kvar på sitt straff. På fredag eftermiddag fick hon beskedet. "Transporten kommer på söndag morgon och hämtar dig." Under lördagen mådde hon mycket dåligt, hon kände sig kränkt och var rädd. Hon bad mig om hjälp med att skriva en överklagan. Jag tvivlar dock på att den hinner behandlas inom två veckor.
Idag blev jag glatt överraskad av en nyhet på Radio Västernorrland: biskop Tony Guldbrandzén försvarade vår aktion. Sundsvalls Tidning hade ringt upp honom för en kommentar igår, och idag gjorde de på P4 en nyhet av hans positiva inställning. "Den här typen av aktivism hindrar inte att hon fortsätter att arbeta som diakon" sa han bland annat. Vad bra, för det hoppas jag ju göra.
Igår morse släpptes jag ut från Ljustadalen klockan åtta. Mittnytt och Sundsvalls Tidning var där och intervjuade mig. Sen åkte Pelle och jag till en liten vik på Alnön och åt frukost på en filt på stranden. Solen tittade fram och det var riktigt varmt ett tag.
På hemvägen passerade vi anstalten. Jag kikade för att se om någon var ute och gick på slingan, men såg ingen. Tänker en del på tjejerna där borta, särskilt några av dem. En sak hände den sista helgen som förändrade min bild av anstalten. En kvinna straffades på ett helt orimligt sätt för sitt uppförande genom att skickas iväg till sluten avdelning på Hinseberg (utanför Örebro). Hon hade bara två veckor kvar på sitt straff. På fredag eftermiddag fick hon beskedet. "Transporten kommer på söndag morgon och hämtar dig." Under lördagen mådde hon mycket dåligt, hon kände sig kränkt och var rädd. Hon bad mig om hjälp med att skriva en överklagan. Jag tvivlar dock på att den hinner behandlas inom två veckor.
Idag blev jag glatt överraskad av en nyhet på Radio Västernorrland: biskop Tony Guldbrandzén försvarade vår aktion. Sundsvalls Tidning hade ringt upp honom för en kommentar igår, och idag gjorde de på P4 en nyhet av hans positiva inställning. "Den här typen av aktivism hindrar inte att hon fortsätter att arbeta som diakon" sa han bland annat. Vad bra, för det hoppas jag ju göra.
torsdag 9 juli 2009
Är ickevåld "vänster"?
Annika har bett mig att skriva ett inlägg här som gästbloggare. En ära!
Jag tar min utgångspunkt i Inga-Lina Lindqvists artikel ”Gud hjälpe vänstern” på Aftonbladets kultursida i tisdags, där Annikas böcker om kristet ickevåld nämndes som exempel på ”den kristna vänstern”. Om Annika själv betecknar sig som ”vänster” vet jag inte, men här vill jag kort kommentera frågan: Är ickevåld ”vänster”?
Det går inte att placera in ickevåld på en enkel höger–vänster-skala (lika lite som man enkelt kan placera in till exempel feminism eller djurrätt på en sådan). Ickevåld rör sig på en annan axel, en där till exempel synen på mål och medel är viktig (mer om det nedan). Dessutom är det ju så att historiskt sett så har stora delar av vänstern (särskilt marxister) varit misstänksamma mot ickevåld, som man betraktat som ”småborgerlig idealism”, ”naiv pacifism” och så vidare. (Jag säger inte att det inte kan ha funnits fog för en del av den kritiken. Allt som torgförs som ”ickevåld” är inte nödvändigtvis bra.) Dessa vänsterkämpar har istället menat att vapenmakt är en nödvändig del av krossandet av borgarklassen och upprättandet av socialismen (som vid den ryska revolutionen 1917). De som varit ”stora namn” i ickevåldstraditionen – till exempel Gandhi, Thoreau, Martin Luther King och Dorothy Day – har ju inte varit stora bland marxister. En förklaring kan vara att de historiska ickevåldsprofilerna ofta har varit troende människor, något som vänsterfolk, åtminstone tidigare, och åtminstone i Sverige, har varit svala inför.
Med detta sagt: I sakfrågor har de som definierar sig som ”ickevåldsanhängare” respektive ”vänsterfolk” i högre grad gemensamma åsikter än ”ickevåldsanhängare” respektive ”högerfolk”. Exempel är våra moraliska skyldigheter mot de fattiga, global rättvisa, synen på militären, den internationalistiska andan (anti-nationalismen) samt kvinnofrigörelsen.
En skillnad mellan ickevåldstraditionen och den marxistiska socialismen är att den förstnämnda har betonat vikten av att mål och medel hänger ihop. ”Ta hand om medlen så ser målen efter sig själv”, lär Gandhi ha sagt. Marxister har däremot varit beredda att använda negativa medel (våld) för att uppnå ett positivt mål (fred och frihet).
Idéhistorikern Amanda Peralta, som har egna erfarenheter av den väpnade kampen mot militärdiktaturen i Argentina, visar i sin doktorsavhandling ”… med andra medel” (1990) hur marxistiskt tänkande på ett ofta ödesdigert sätt har kommit att präglas av militärstrategiska överväganden. Kan socialism uppnås med krig? frågar Peralta. Marx, Engels och Lenin ansåg det. Men då bortsåg de från att krigets aktivitet skapar nya förhållanden, som hierarkier, en auktoritär människosyn, instrumentalistiska tanke- och handlingsmönster. Socialismen, ett utopiskt politiskt projekt som syftade till att bland annat avskaffa krig och våld, blev militariserat genom att dess förkämpar använde väpnade medel. ”Man kan faktiskt inte föra och vinna ett krig utan att bli militär”, konstaterar Peralta, och citerar två veteraner från den revolutionära kampen i Argentina: ”När man börjar tänka så, när man tar på sig en uniform och upptar fiendens rangordningar och organisationsmodeller, slutar detta med att man blir fienden … Fienden har besegrat dig för han har lyckats förvandla dig till honom.”
Ickevåldstraditionen sitter inte inne med alla svar. Ickevåldsaktivister har mycket att lära av andra idéströmningar. Till exempel tycker jag att fredsfolk och pacifister kan lära sig av marxister och andra socialister när det gäller att se de ekonomiska orsakerna till att krig och våld uppkommer. En insikt har emellertid ickevåldsfolk gjort, en som andra radikaler gärna får ta till sig, och det är att revolutionärer måste undvika att bli en avbild av den känslokyla och det förtryck som de föresätter sig att bekämpa. En rörelse, ja också en enskild människa, formas av de metoder som den väljer.
Pelle Strindlund
Ps. Mina tankar om socialismen utvecklas i Toivo Jokkalas och min bok ”Djurrätt och socialism”. Mina tankar om civil olydnad uttrycker jag i denna intervju med SVT:s Mittnytt, som gjordes i juni när jag släpptes från anstalten Viskan, Medelpad.
Jag tar min utgångspunkt i Inga-Lina Lindqvists artikel ”Gud hjälpe vänstern” på Aftonbladets kultursida i tisdags, där Annikas böcker om kristet ickevåld nämndes som exempel på ”den kristna vänstern”. Om Annika själv betecknar sig som ”vänster” vet jag inte, men här vill jag kort kommentera frågan: Är ickevåld ”vänster”?
Det går inte att placera in ickevåld på en enkel höger–vänster-skala (lika lite som man enkelt kan placera in till exempel feminism eller djurrätt på en sådan). Ickevåld rör sig på en annan axel, en där till exempel synen på mål och medel är viktig (mer om det nedan). Dessutom är det ju så att historiskt sett så har stora delar av vänstern (särskilt marxister) varit misstänksamma mot ickevåld, som man betraktat som ”småborgerlig idealism”, ”naiv pacifism” och så vidare. (Jag säger inte att det inte kan ha funnits fog för en del av den kritiken. Allt som torgförs som ”ickevåld” är inte nödvändigtvis bra.) Dessa vänsterkämpar har istället menat att vapenmakt är en nödvändig del av krossandet av borgarklassen och upprättandet av socialismen (som vid den ryska revolutionen 1917). De som varit ”stora namn” i ickevåldstraditionen – till exempel Gandhi, Thoreau, Martin Luther King och Dorothy Day – har ju inte varit stora bland marxister. En förklaring kan vara att de historiska ickevåldsprofilerna ofta har varit troende människor, något som vänsterfolk, åtminstone tidigare, och åtminstone i Sverige, har varit svala inför.
Med detta sagt: I sakfrågor har de som definierar sig som ”ickevåldsanhängare” respektive ”vänsterfolk” i högre grad gemensamma åsikter än ”ickevåldsanhängare” respektive ”högerfolk”. Exempel är våra moraliska skyldigheter mot de fattiga, global rättvisa, synen på militären, den internationalistiska andan (anti-nationalismen) samt kvinnofrigörelsen.
En skillnad mellan ickevåldstraditionen och den marxistiska socialismen är att den förstnämnda har betonat vikten av att mål och medel hänger ihop. ”Ta hand om medlen så ser målen efter sig själv”, lär Gandhi ha sagt. Marxister har däremot varit beredda att använda negativa medel (våld) för att uppnå ett positivt mål (fred och frihet).
Idéhistorikern Amanda Peralta, som har egna erfarenheter av den väpnade kampen mot militärdiktaturen i Argentina, visar i sin doktorsavhandling ”… med andra medel” (1990) hur marxistiskt tänkande på ett ofta ödesdigert sätt har kommit att präglas av militärstrategiska överväganden. Kan socialism uppnås med krig? frågar Peralta. Marx, Engels och Lenin ansåg det. Men då bortsåg de från att krigets aktivitet skapar nya förhållanden, som hierarkier, en auktoritär människosyn, instrumentalistiska tanke- och handlingsmönster. Socialismen, ett utopiskt politiskt projekt som syftade till att bland annat avskaffa krig och våld, blev militariserat genom att dess förkämpar använde väpnade medel. ”Man kan faktiskt inte föra och vinna ett krig utan att bli militär”, konstaterar Peralta, och citerar två veteraner från den revolutionära kampen i Argentina: ”När man börjar tänka så, när man tar på sig en uniform och upptar fiendens rangordningar och organisationsmodeller, slutar detta med att man blir fienden … Fienden har besegrat dig för han har lyckats förvandla dig till honom.”
Ickevåldstraditionen sitter inte inne med alla svar. Ickevåldsaktivister har mycket att lära av andra idéströmningar. Till exempel tycker jag att fredsfolk och pacifister kan lära sig av marxister och andra socialister när det gäller att se de ekonomiska orsakerna till att krig och våld uppkommer. En insikt har emellertid ickevåldsfolk gjort, en som andra radikaler gärna får ta till sig, och det är att revolutionärer måste undvika att bli en avbild av den känslokyla och det förtryck som de föresätter sig att bekämpa. En rörelse, ja också en enskild människa, formas av de metoder som den väljer.
Pelle Strindlund
Ps. Mina tankar om socialismen utvecklas i Toivo Jokkalas och min bok ”Djurrätt och socialism”. Mina tankar om civil olydnad uttrycker jag i denna intervju med SVT:s Mittnytt, som gjordes i juni när jag släpptes från anstalten Viskan, Medelpad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)