15 dagar på Göteborgs häkte

Nedanstående är från anteckningar jag gjorde mellan den 27 april och den 12 maj, då jag avtjänade femton dagar för att inte ha samverkat med övervakningen (vilken syftar till att få mig att välja bort civil olydnad).

"Välkommen - får jag säga då!" sa den ansvarige i receptionen, en stor man med rödlätt hår. Jag kände mig tacksam över hans attityd.
Halv fyra hade jag tagit hissen upp till häktet. Halv fem var intagningsproceduren klar och jag var inlåst i cellen.
Kl 22: Inget skuldbeläggande från någon. Skönt. De flesta vakter jag mött hittills har varit trevliga. Det är en restriktionsavdelning (fast jag har ju inga restriktioner). Ev kan jag flyttas till en gemensamhetsavdelning senare.
Cellen ser ut ungefär som i Norrköping. Fast man kan inte tända och släcka taklampan själv. Mellan galler och persienn ser jag den nya tingsrättsbyggnaden.

Kl 7:30. Det är tyst och lugnt här. Eller välisolerat kanske. Har sovit gott. Avslutade gårdagen med att se intervjun med Annika Östberg. Den var fin. Man får sympati för henne.
Nu har några personer intagit sina kontor i tingsrätten. Ser en man som sitter och äter framför sin dator. Jag undrar om han skulle se mig, om jag vinkar just när han tittar hit.
Kl 11:20. Så roligt att träffa Britt! (Min vän och diakonkollega som jobbar inom kriminalvården.) Vi satt och pratade i en halvtimme.
Kl 15:50. Dagen känns väldigt lång. Jag har fått duscha. Annars har jag inte varit utanför cellen (förutom för toa-besök). Min kontaktperson var här en kort stund, med information. Hon säger att hon ska skicka iväg placeringsunderlag i denna vecka, så att jag kanske får en anstaltsplacering nästa vecka.
Kl 19:00. Det blev promenad, kl 16, samtidigt som middagen kom. Ett litet utrymme på taket. Det regnade. Utsikt över nya Ullevi.


Jag försöker njuta av att ha gott om tid. Saknar ju inte sysselsättning (fyra böcker, reflektioner att skriva, föredrag att förbereda). Det går rätt bra. Tiden går långsamt, men det känns okej.

Kl 12. Känner mig uppåt idag. Lite träning efter frukost (i en lite större cell med träningscykel och några styrketräningsmaskiner), dusch, promenad. Tänkte på Seeds of Hope, deras avrustningsaktion i England 1996. Sjöng "With my hammer" på promenaden.
Kl 16. Känner mig lite gråtmild. Kommer inte att kunna ringa idag (inte fått telefontillstånd). Nu kom maten. Jag fick extra pålägg av X - mycket trevlig vakt, från Ungern - och när jag sa tack sa hon "Du behöver inte tacka." Så fint! "Vi kvinnor måste hålla ihop." Jag blir rörd, börjar nästan gråta.
Kl 20. Ska se programmet på 4:an om kungen. Förbereda några brev att lämna ut imån bitti. Jag har lyxigt mycket mat i hyllan: knäckebröd, marmelad, the, kakor jag köpte av kiosk-killen. Jag har det bra.

Josefin Dahlgren gästbloggar

Det är för mig en stor ära att få vara gästbloggare här på “Ett annorlunda rike”.

“Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” (5 Mos 6:4-5).

Detta är en av GT:s mest centrala texter. Sh`ma - Hör! Allt börjar på något sätt här. Guds relation till människan börjar med hörandet. Gud hör slavarnas nöd i Egypten. De känner ännu inte till Gud men Gud hör, vet och griper in för att befria (2 Mos 3:7). Verbet för ‘höra’ på hebreiska innebär också att låta sig beröras, att ta intryck av så att det leder till en handling - till kärlek. Den som ser, hör och vet den handlar också. Gud befriar människan och tilltalar henne, frågar efter henne. Som en brännande eld hör vi Guds tilltal, något som pockar på uppmärksamhet, som inte lämnar oss ifred utan skapar en rastlöshet, en vilja att likna rösten vi hör. Vi vill också vara en - vara hela i vår personlighet. Vi längtar efter att få leva ett helt liv, där bön och handling är ett och vi liksom Herren är en och inte många. “Jag är den jag är “ säger Gud (2 Mos 3:14) Så vill vi också vara, autentiska, helgjutna.

“/.../ och vi har hört hans röst ur elden. /.../ Denna väldiga eld förbränner oss. Om vi hör Herren, vår Gud tala igen kommer vi att dö. Ty vilken dödlig varelse har förblivit vid liv efter att som vi ha hört den levande Gudens röst ur elden? Gå du fram och lyssna till allt vad Herren, vår Gud, säger. Tala sedan om för oss allt vad Herren, vår Gud, har sagt till dig, så skall vi lyssna och lyda.”
(5 Mos 5:24-27)

Om vi hör och verkligen berörs så kommer något i oss att dö. Något av vår själviskhet, dubbelmoral och bekvämlighet kommer vi behöva lämna. Vi lockas av den helhet, den integritet som också har ett pris.

“/.../ “Vem kan bo vid en förtärande eld, vid ständigt brinnande lågor?” Den som lever rättfärdigt och talar sanning, den som skyr vad som vinns med våld och slår ifrån sig när han erbjuds mutor, den som inte vill höra talas om dråp och inte vill se åt det som är ont.” (Jes. 33:14-15)

När Gud befriat isreliterna ur Egypten så är en av de första sakerna Han gör att ge dem en lag med syfte att säkerställa att livet blir drägligt också för den minsta av dem, att resurser fördelas lika och att folket inte sätter sin lit till hästar och vagnar (dvs till vapen) utan endast till Gud. Gud vill skapa ett medkännande folk, som hör var nöden finns och griper in. Därför att vi lever i frihet är vi kallade att befria.

“Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.”

Våra liv och våra kallelser ser olika ut, men alla är vi kallade att på något sätt gripa in - så att vi blir hela människor och världen blir hel så som Gud är en och hel. Det finns ett pris att betala för det. Är vi villiga?

Det är så lätt att knäppa sina händer
och be till Gud i självgod fromhet blott,
det är så lätt att gjorda sina länder
i kärt beröm och tro att allt är gott.
Det är så lätt att be av gammal vana
och höja blicken upp till himmelen,
men svårare än någon det kan ana
det är att spränga gränserna till den

Det är så lätt att knäppa sina händer
och tacka Gud för dagligt bröd och spis
man tanklöst tuggar mellan gommens tänder,
det är så självklart blott på alla vis.
Långt svårare det är att plöja tegen
och skörda råg och korn i ladan full,
långt tyngre är det nog att följa stegen
där bonden vandrar över ler och mull.

Det är så lätt att knäppa sina händer
för livets goda, fyllt av välbehag.
Mer svårt det är att hem till skumma gränder
arbetarn'n följa efter slutad dag.
Mer svårt det är att stå i mörka schakten
och pressa svetten ur en tröttkörd kropp,
mer svårt det är att följa arbetstakten
i smedens smedja genom dagens lopp.

Det är så lätt att knäppa sina händer
och bara säga: - Tack, o gode Gud,
och tack, o Jesus, för den hjälp du sänder,
jag vill dig prisa här med sång och ljud.
Du kanske tänker, när du munnen sluter,
att Gud och kejsare ha fått sin rätt.
Det går så fort, på bara fem minuter,
man kommer undan så bekvämt och lätt.

Det är så lätt att knäppa sina händer
och att i nöden blott Guds prövning se.
Det är så lätt att låta krigets bränder
till aska brinna för att det skall ske.
Det är så lätt att slå sig själv för pannan
och säga: - Världen ska förgås i blod.
Mer svårt det är att bygga själv en annan,
det fordrar ödmjukhet och tålamod.


Ur boken MySelf, dikter av Henry Johansson

Ny bok och eskatologisk reflektion

På väg från Glasgow till Mjölby är ett paket med en liten bok: A Heart on Fire - Living as a mystic in today's world. Det känns väldigt spännande att min bok Ett brinnande hjärta, från 2007, nu kan läsas av britter, amerikaner och andra engelskspråkiga människor. Det är Iona communitys förlag Wild Goose Publications som ger ut den. Tipsa gärna om den till utländska vänner som du tror kan vara intresserade.

Och så en sista reflektion från den anabaptistiske teologen James McClendon, denna gång om eskatologi.

Enligt McClendon finns en risk att ”the last things” ses som så avlägsna i tiden att de förlorar i betydelse. Ser man på svarta kristnas andlighet kan man se att tiden fram till slutet är ”sammanpressad”. De har en ”fore-shortened (förkortad) sense of time”. På så sätt kan tron på de sista/slutgiltiga tingen bli till en hjälp här och nu, och påverka hur man lever. McClendon citerar den svarte teologen Gayraud Wilmore som skriver att ”ett eskatologiskt folk” är ett folk hos vilka ”the hope of the Kingdom to come provides the motivating power for living".

Guds nya skapelse är ett regnbågsfolk av olika raser och kulturer som går Jesus ickevåldsväg, som överskrider gränser, som styrs av ”Lammets politik”. Detta är varför historien fortsätter, varför Gud inte avslutar den; Guds avsikter håller fortfarande på att förverkligas. Och de förverkligas ”by the very method by which Jesus lived and died – not by human conquest, but by the radical politics of the cross”. Självutgivande kärlek är de kristnas kallelse.

Den kristna resan

Som fortsättning/avslutning på temat "praktiker i den kristna gemenskapen" kommer här några reflektioner utifrån James McClendons teologi om den kristna resan. Detta ämne känns lite tabu inom det sammanhang där jag verkar: Svenska kyrkan. Får man prata om olika faser i den kristnes liv?

I ett kapitel med rubriken ”Att följa Jesus: Den kristna resan” skriver McClendon att vissa praktiker korresponderar med vissa faser. "A sequence of significant communal practices in the church marks the progress of the pilgrim on the Christian journey."

Första stadiet handlar om förberedelse, och där är katekes, det vill säga grundläggande undervisning, huvudpraktiken (som behöver vara mer radikal än den är idag i de flesta kyrkor, enligt McClendon).
Andra stadiet är omvändelsen, och denna kopplas starkt till dopet i Bibeln. Det handlar om att vända sig mot Kristus och gå in i gudsriket. Ibland har hela den kristna resan betecknats som omvändelse, men då upphör den att vara en berättelse eftersom inget nytt någonsin händer.
I det tredje stadiet, efterföljelsen, är nattvarden den tillhörande praktiken. Där förnyar de kristna sitt åtagande till Gud och varandra.
Det fjärde stadiet, som inte är särskilt uppmärksammat i kyrkorna, kallar McClendon för soaring (stigande), och här är det praktiken "gemensam urskiljning" som vägleder. Denna praktik, med sin grund i orden av Jesus i Matteus 18 om hur man ska gå tillväga när någon i gemenskapen gjort något orätt, har förvanskats under kristenhetens historia. Från att ha varit hela församlingens uppgift att ta itu med problem och synder blev det prästerskapets uppgift. Från att ha handlat om alla möjliga beslut blev det till slut bara synder som hanterades. Syftet med urskiljningen är att gå vidare i Guds nåd, att fördjupa sin kallelse. Att söka det som metodisternas grundare Wesley kallade för ”perfect love”. Detta är hela församlingens uppgift, och den inkluderar att urskilja kallelser, samt att se och uppmuntra medlemmarnas gåvor.

Detta sätt att se på det kristna livet tror jag manar till fördjupning utan att bli elitistiskt. Särskilt ett samfund som Svenska kyrkan, med sin folkkyrkotanke, skulle tjäna på att tydliggöra hur det finns olika faser i det kristna livet. Risken är stor att alla gudstjänster anpassas efter början på resan, förberedelse och omvändelse, så att den fördjupning som finns inom faserna efterföljelse och ”stigande” sällan eller aldrig utforskas. Det är i alla fall min egen erfarenhet; det är som om man ”börjar från början” hela tiden. Även om detta kan bottna i hänsyn till människor som inte är vana kyrkobesökare tror jag att det leder fel.

Förlåtelse och fredsskapande som kristna praktiker

Fredag eftermiddag. Jag ska strax till tåget för att resa till Skåne, medverkar på kvinnofrukost i Kristianstad imorgon. Temat är "Fredsfursten Jesus". Det är roligt att få dela sina tankar med andra. Att det finns folk som är intresserade av "mina" perspektiv. På måndag är det föredrag i Skövde, nästa helg teologifestivalen. Jag skulle gärna delta mer i det teologiska samtalet, t ex i Kyrkans tidning, men det är svårt att få tid till allt man vill göra. När jag läste en insändare i KT idag fick jag en väldig lust att skriva ett inlägg. Tycker det är jobbigt när folk hävdar att den objektiva försoningsläran är den enda som gäller om man ska få kalla sig kristen.
Här följer lite tankar om två praktiker som jag tror är grundläggande för den kristna gemenskapen. Inspirationen kommer främst från den anabaptistiske teologen James McClendon.

Förlåtelse
Att ge och ta emot förlåtelse, det var en central praktik i tidiga kristna gemenskaper. Men, skriver McClendon, det betyder att också lagen var central, för förlåtelse krävs bara om man brutit mot någon lag/regel/norm.
Vilken lag var det då som dessa församlingar höll sig till? Jack Suggs hävdar att för Matteus var det givet att Jesus var Visheten, som också var källan till Torah. Så när Jesus talar är det Visheten-Torah som talar. Därmed kan det inte finnas någon grundläggande motsättning mellan Jesu lag och den mosaiska lagen. På vissa punkter ändrar Jesus lagen, men det handlar egentligen om kontinuitet, Jesus ser ”where the story must go". Att göra Guds vilja, ”vara perfekt” etc, handlar inte om att vara utan fel, det handlar om att gå Jesus väg, ”…the way of the full-grown kingdom now at hand”. Men hur fick man en stor gemenskap att gå samma väg och följa rikets normer? Genom en ständigt pågående konversation. De beslut som församlingen tar, till exempel när någon felat, är det som formar lagen.

Förlåtelse, och inte straff, är normen i den kristna gemenskapen. En definition av förlåtelse är ”to grant pardon without harboring resentment". Förlåtelsen har alltså både en yttre och en inre dimension. Det handlar inte om att glömma, utan om att komma ihåg på ett särskilt sätt. Att se att den andre, den som gjort mig illa, också är en del av mig; vi är ett i Gud.
Utan en levande förlåtelse-praktik är risken överhängande att den sociala kraften i en tät gemenskap krossar dess medlemmar. Vilket har hänt så många gånger genom kyrkans historia.

Fredsskapande
Jesus ”evokes and guides a program of nonviolent action that transforms human conduct for its sharers". Detta programs kärna finns i bergspredikan. Kristnas förhållande till frågan om våld och ickevåld hänger delvis ihop med deras eskatologi. ”Eskatologi utan fred” kan man kalla en ståndpunkt (milleniaristernas). Endast i framtiden kommer Gud att upprätta fred, tills dess är det krig och konflikter på jorden. Niebuhrs hållning skulle däremot kunna kallas ”fred utan eskatologi”. Den räknar inte med något Guds ingripande, vare sig idag eller imorgon. Jesus blir då moraliskt irrelevant. Niebuhr menar sig vara realist, och säger implicit att Jesus inte var det! Han avfärdar också den Heliga Andens förmåga att förvandla människor.
Det är tydligt, skriver McClendon, att fred och fiendekärlek är ett centralt tema genom hela Nya testamentet. Desto märkligare är den kristna historien av våld och stöd för krig. Kyrkorna har inte övat sig i fredsskapande praktiker. De behöver ta till sig de ickevåldspraktiker som bland annat kan ses i Gandhis liv och verk.

Den svåra frågan om dopet

Trettondedagsafton. Vi har haft en mycket avkopplande julhelg, med familjer i Göteborg och Sundsvall. Idag var jag åter på jobbet. Planerar bland annat inför att starta kristen djupmeditation, med yoga som förberedelse. Det känns spännande.

Jag skrev förra gången om de praktiker som baptistteologen McClendon anser är viktiga för den kristna församlingen. Han börjar med dopet, som står lite vid sidan av/över de andra praktikerna, eftersom det är en grund och en förutsättning för resten. Dopet i den tidiga kristna gemenskapen hade Johannes Döparens dop som modell, skriver McClendon. Tre aspekter var desamma: upptagande i en gemenskap som väntade på den nya tiden, omvändelse till detta nya som en förutsättning för inträdet (det vill säga: dopet hade en moralisk betydelse), och Guds förlåtelse för ens synder. Två aspekter menar han tillkom i de kristna församlingarna 1) att det var i Jesu namn som man döptes (”in i Jesus” och hans historia), samt 2) att handlingen knöts till Helig Ande och nytt liv. Anden ges som gåva vid dopet. Man tar sin egen historia och förenar den med Jesus livshistoria. (Åter blir det tydligt hur McClendons teologi binder samman Jesus Kristus med de kristnas liv i världen.)

Sedan Andra Vatikankonciliet har flera aspekter av dopet återupplivats inom den katolska kyrkan, skriver Regis Duffy. Han kallar detta ”the catechumenal paradigm”, och inspirationen hämtas främst från de tidiga kristna församlingarna. Det handlar bland annat om vikten av förberedelse inför dopet, församlingens betydelse som föredömen och stöd, och dess deltagande i ”den katekumenala processen” – där även konfirmation och nattvard ingår. Detta är förstås en process som kan underlätta en strävan att hålla samman gemenskap, etik och relationen till Kristus.

Det är oklart om spädbarn döptes under kyrkans första århundraden, men i så fall handlade det om en strävan att ”hålla ihop” en familj, inte om någon tanke om arvsynd. På 400-talet vet vi dock att spädbarn döptes. Barndop har rättfärdigats på olika sätt, bland annat hävdade Calvin att ”the work of the Spirit already nurtures the beginnings of faith and repentance in infants”. Duffy skriver, angående den katekumenala förnyelsen, att kyrkans pastorala praxis är barndop, men att den teologiska normen förblir ”the person capable of asking for these sacraments in faith”. Det låter i mina öron inte som en ideal situation, att praxis och teologi inte är samstämmiga.

För mig har det blivit uppenbart att barndop inte går att förena med Nya testamentets dopsyn. Borde man inte egentligen då verka för att det ska avskaffas? Eller borde jag byta samfund (mer realistisk lösning än att få Svenska kyrkan att gå ifrån barndop...)? Eller kanske är det inget stort problem att man har en annan syn än Nya testamentets författare i denna fråga? Jag vet inte, men tänker att största förlusten är hur vi inte längre ser efterföljelsens betydelse. Dopet var tänkt som början på ett nytt liv, med mycket konkreta konsekvenser för ens livsföring. Hur kan vi återerövra något av den inställningen?

Betydelsen av praktiker i församlingen

Nedan följer ett nytt stycke från min tenta om den anabaptistiske teologen McClendons tankar. Det handlar om kristen gemenskap, och betydelsen av vad vi gör tillsammans.

McClendon lyfter fram vikten av att koppla ihop det inre livets kamp med den sociala kristna kampen. Sedan 1600-talets England har det funnits en schism här, det inre och det yttre har separerats. Men församlingen behöver ha ett politiskt liv. Föreställningen om församlingen som Kristi kropp är den sammanbindande länken mellan individmoral och social moral, enligt McClendon. Vi behöver ”congregational reflection, discernment, discipline and action". På så sätt ges vägledning åt både individen och det gemensamma vittnesbördet. Det som vi ska gestalta tillsammans i församlingen är efterföljelse. Enligt Matteus evangelium betyder efterföljelse lydnad och solidaritet; att knyta sitt liv till Jesus och till varandra, i en gemenskap utan hierarkier.
Enligt McClendon är det vissa praktiker vi behöver för att ha en chans att klara av dessa utmaningar. De är nödvändiga för att levandegöra och föra vidare berättelsen om Jesus. Men vad innebär en praktik? Enligt en definition är de ”any coherent and complex form of socially established cooperative human activity through which goods internal to that form of activity are realized …”

Exempel på sekulära praktiker är konst, utbildning och äktenskap. Praktiker påminner om att spela spel: de har egna, interna mål (t ex vänskap, är ett mål i sig självt), det måste finnas bestämda riktlinjer (t ex lojalitet för vänskap), och det måste finnas en avsikt hos individen att vara med. Praktiker kräver och uppmuntrar vissa dygder. På så sätt är de viktiga ingredienser i en social moral. Det krävs viss kontinuitet i ett liv för att avsikter ska kunna upprätthållas och dygder formas; ”the practices of morality require the coherence of a singular story, the story of our lives”. På så vis formas en narrativ etik; det är hela livet med dess olika sammanhang och dess utveckling som är studieobjektet, inte enskilda beslut.

De tidiga församlingarna gjorde inte som esséerna och drog sig undan ute i öknen, utan levde i världen. Praktiken ”vittnesbörd/evangelism” var styrande, och bestämde hur man förhöll sig till andra praktiker. I enlighet med missionsbefallningen var det inte ett alternativ att dra sig undan, engagemang i och för mänskligheten låg i själva uppdraget.
Praktikerna inom gemenskapen, som stärker gemenskapen och är inriktade på förlåtelse, kan också – ska också – användas i kontakten med människor utanför församlingen.

”The church is a society that embodies powerful practices” skriver McClendon. Vilka är då dessa? Jag hittar inte någon uttömmande lista hos McClendon, men han nämner bland annat dop, nattvard, mission, undervisning, förlåtelse och fredsskapande. Jag skriver något om dessa nedan. I den andra delen av trilogin hävdar han att Nya testamentet tydligt pekar på fyra praktiker: gemensam bön, arbete för riket, lärjungarnas vittnesbörd och att lyssna till Ordet. Bibeln, word, tolkad genom ”the baptist vision”, tjänar som norm och vägledare för de tre andra aktiviteterna: worship, kingdom work och witness.

Enligt Svenska kyrkans kyrkoordning finns det fyra praktiker som är oundgängliga för en kristen, luthersk församling. ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.” Om man kopplar undervisning till word så överensstämmer dessa fyra med McClendons fyra grundpraktiker. Med inspiration från hans texter skulle man kunna utveckla på vilket sätt dessa är viktiga och hur de kan stärkas. Det kanske är en uppgift för ett framtida arbete!