September 11th 2002
A year ago today
a strange new world was born
at the heart of global wealth.
A world of misunderstanding,
of alienation,
where 'the other' was no longer
our sister and brother,
but one whose face is feared.
And one year on
those who control our lives
plan revenge; global revenge
on our connected planet.
And as the bombs are loaded
we hear again
the tears
of the One who holds us all.
Peter Millar
(En vän i Skottland)
måndag 12 juli 2010
lördag 29 maj 2010
Svenskars aversion mot oenighet
När jag sov över hos min vän Brian Palmer i veckan gav han mig en intressant artikel: A Letter from Sweden, av Susan Sontag, amerikansk författare (1933-2004). Hon skrev den 1969, efter att ha bott i Sverige i sju månader. Enligt Brian, som är antropolog, är den känd som en välskriven och djuplodande antropologisk text. Det har ju gått några år sedan den skrevs, och man kan hoppas att det mänskliga och samhälleliga klimatet i Sverige är lite mer avslappnat och varmt än det verkar ha varit för fyrtio år sedan. Men jag tror att många av hennes iakttagelser fortfarande säger något om oss svenskar.
Ett stycke handlar om vad Sontag uppfattar som ett tabu mot uttryck för aggression och en stor känslighet mot oenighet. Poliser är artiga, skriver hon, och de är respekterade, minst lika mycket som i England, men "they are also more feared, because the level of guilt about infractions of the social code ... is much higher than in England." Brott mot den sociala koden, det har vi svårt för. "There is a strong aversion to disagreement as such."
Jag tänker på de starka reaktioner mot civil olydnadsaktioner som man ibland möter. Det kan kännas som att folk reagerar med magen mer än hjärnan mot lagbrottet. Vad aktionen riktar sig mot och syftar till hamnar ofta i bakgrunden. Det viktiga är att "Så här får man inte göra!" När jag jämfört mina erfarenheter med fredsaktivisters i USA och England verkar det som att fredliga lagbrott i sig inte är lika kontroversiella där som här.
När Jim Wallis var på kyrkokonferensen i Örebro för två veckor sedan nämnde han i ett samtal med politiska ungdomsförbund att han själv gripits tjugotvå gånger vid olika politiska aktioner. Jag önskar att han hade berättat något om detta vid de stora samlingarna under konferensen, så att åhörarna förstått att den författare och pastor som de beundrar så inte ser laglydnad som något heligt, som går före allt annat.
Ett stycke handlar om vad Sontag uppfattar som ett tabu mot uttryck för aggression och en stor känslighet mot oenighet. Poliser är artiga, skriver hon, och de är respekterade, minst lika mycket som i England, men "they are also more feared, because the level of guilt about infractions of the social code ... is much higher than in England." Brott mot den sociala koden, det har vi svårt för. "There is a strong aversion to disagreement as such."
Jag tänker på de starka reaktioner mot civil olydnadsaktioner som man ibland möter. Det kan kännas som att folk reagerar med magen mer än hjärnan mot lagbrottet. Vad aktionen riktar sig mot och syftar till hamnar ofta i bakgrunden. Det viktiga är att "Så här får man inte göra!" När jag jämfört mina erfarenheter med fredsaktivisters i USA och England verkar det som att fredliga lagbrott i sig inte är lika kontroversiella där som här.
När Jim Wallis var på kyrkokonferensen i Örebro för två veckor sedan nämnde han i ett samtal med politiska ungdomsförbund att han själv gripits tjugotvå gånger vid olika politiska aktioner. Jag önskar att han hade berättat något om detta vid de stora samlingarna under konferensen, så att åhörarna förstått att den författare och pastor som de beundrar så inte ser laglydnad som något heligt, som går före allt annat.
torsdag 20 maj 2010
Anteckningar från häktet, forts
Fredag den 30 april. Regnväder. Tråkigt för dem som ska fira Valborg. Har varit på promenad - blev glad över att denna tårtbit var aningens större och hade två fönster! Tillbaka 11:08, då står lunchen på bordet. Två timmar efter frukost ...
Frågade just en vakt om telefontillstånden. Det kan ta upp till en vecka! Och de jobbar bara med det måndag till fredag. Känns märkligt att vara så här isolerad när jag inte ens är häktad utan har en dom. (På anstalten där jag var förra året var det fritt fram att ringa, inga tillstånd behövdes.) Hade hoppats få prata med Pelle idag.
Kl 16:30. En av kvinnorna som delade ut middagen tittade allvarligt, nästan surt, på mig och sa "Vad sitter du för?" Jag blev väldigt förvånad, trodde inte de fick säga en sån sak. "En fredsaktion mot vapenexporten" svarade jag. Då sa hon nåt om att jag inte ser ut som de tjejer som brukar vara här.
1 maj. Fortsatt grått ute. Ser intervju med Greider på Nyhetsmorgon apropå hans nya bok. Intressant. Önskar att jag hade en psalmbok. I häktet förra året hjälpte den mig att be.
Kl 16:30. Satt och var rörd över vänligheten från en av vakterna, en ung kille - "Ha en fin kväll nu då!" sa han genom luckan - då Y, hon med dreadlocks, kommer med en bok "från budet" (det vill säga någon har lämnat in den). Det är antologin som Hasse är med i, och på första sidan finns en hälsning från honom och resten av Kristna freds-gruppen i Göteborg. Så oväntat! Vad fint att de tänker på mig.
Kl 17:50. En lustig dialog: "Ville du gå på toaletten?" Ja. "Är det nåt som går snabbt tror du? För vi stänger nu." (Efter 18:00 är det nattlaget som jobbar, dvs färre personer per våning.)
2 maj. Söndag och sol. Längtar till promenaden (nu är kl 14:15). Blev så glad när TV-gudstjänsten var She-mässan, med Emmylou Harris låtar, från Annedalskyrkan. Tema: kvinnors situation i världen. KG predikade, jättebra. Blev en stund av andakt.
På informationsbladet jag fått står ett dagsschema: 8:00 Uppstigning, 8:15 Frukost, 11:00 Lunch, 15:30 Middag, 16:45 Låsning för natten. Tycker sista punkten är lite märkligt formulerad. Vi är ju inlåsta hela tiden. Men efter 16:45 är det ju inte meningen att man ska lämna cellen alls (förutom toa-besök). Aktiviteter utanför cellen är annars en halvtimmes promenad dagligen samt en halvtimmes träning och dusch varannan dag.
Kl 16:30. Såå skönt att känna solen i ansiktet. Halvtimmen kändes väldigt kort.
Måndag den 3 maj. Äntligen telefontillstånd - men bara till min syster. Fick nej på Pelle, eftersom hans namn inte står på abonnemanget. Kunde de inte ha skrivit något om detta på ansökningsblanketten! Hur ska man förstå annars att det är ett krav?
4 maj. När jag kommer in från promenaden ligger flera brev/kort på mitt bord. "Måtte du aldrig rehabiliteras från ditt fredssinne" skriver en av ofogarna. Dom är så fina!
6 maj, 16:00. Får tillstånd att ringa hem! Ber att få låna telefonen med en gång, och den är tack och lov ledig. Härligt att prata med Pelle och Martin.
(Efter detta blev det inte så mycket anteckningar. Flyttade till annan avdelning på fredagen, där jag fick gemensam promenad med två andra tjejer. Släpptes onsdag morgon kl 8:00, pappa väntade utanför, körde mig till tåget. Föredrag i Uppsala på kvällen ...)
onsdag 19 maj 2010
15 dagar på Göteborgs häkte
Nedanstående är från anteckningar jag gjorde mellan den 27 april och den 12 maj, då jag avtjänade femton dagar för att inte ha samverkat med övervakningen (vilken syftar till att få mig att välja bort civil olydnad).
"Välkommen - får jag säga då!" sa den ansvarige i receptionen, en stor man med rödlätt hår. Jag kände mig tacksam över hans attityd.
Halv fyra hade jag tagit hissen upp till häktet. Halv fem var intagningsproceduren klar och jag var inlåst i cellen.
Kl 22: Inget skuldbeläggande från någon. Skönt. De flesta vakter jag mött hittills har varit trevliga. Det är en restriktionsavdelning (fast jag har ju inga restriktioner). Ev kan jag flyttas till en gemensamhetsavdelning senare.
Cellen ser ut ungefär som i Norrköping. Fast man kan inte tända och släcka taklampan själv. Mellan galler och persienn ser jag den nya tingsrättsbyggnaden.
Kl 7:30. Det är tyst och lugnt här. Eller välisolerat kanske. Har sovit gott. Avslutade gårdagen med att se intervjun med Annika Östberg. Den var fin. Man får sympati för henne.
Nu har några personer intagit sina kontor i tingsrätten. Ser en man som sitter och äter framför sin dator. Jag undrar om han skulle se mig, om jag vinkar just när han tittar hit.
Kl 11:20. Så roligt att träffa Britt! (Min vän och diakonkollega som jobbar inom kriminalvården.) Vi satt och pratade i en halvtimme.
Kl 15:50. Dagen känns väldigt lång. Jag har fått duscha. Annars har jag inte varit utanför cellen (förutom för toa-besök). Min kontaktperson var här en kort stund, med information. Hon säger att hon ska skicka iväg placeringsunderlag i denna vecka, så att jag kanske får en anstaltsplacering nästa vecka.
Kl 19:00. Det blev promenad, kl 16, samtidigt som middagen kom. Ett litet utrymme på taket. Det regnade. Utsikt över nya Ullevi.
Jag försöker njuta av att ha gott om tid. Saknar ju inte sysselsättning (fyra böcker, reflektioner att skriva, föredrag att förbereda). Det går rätt bra. Tiden går långsamt, men det känns okej.
Kl 12. Känner mig uppåt idag. Lite träning efter frukost (i en lite större cell med träningscykel och några styrketräningsmaskiner), dusch, promenad. Tänkte på Seeds of Hope, deras avrustningsaktion i England 1996. Sjöng "With my hammer" på promenaden.
Kl 16. Känner mig lite gråtmild. Kommer inte att kunna ringa idag (inte fått telefontillstånd). Nu kom maten. Jag fick extra pålägg av X - mycket trevlig vakt, från Ungern - och när jag sa tack sa hon "Du behöver inte tacka." Så fint! "Vi kvinnor måste hålla ihop." Jag blir rörd, börjar nästan gråta.
Kl 20. Ska se programmet på 4:an om kungen. Förbereda några brev att lämna ut imån bitti. Jag har lyxigt mycket mat i hyllan: knäckebröd, marmelad, the, kakor jag köpte av kiosk-killen. Jag har det bra.
"Välkommen - får jag säga då!" sa den ansvarige i receptionen, en stor man med rödlätt hår. Jag kände mig tacksam över hans attityd.
Halv fyra hade jag tagit hissen upp till häktet. Halv fem var intagningsproceduren klar och jag var inlåst i cellen.
Kl 22: Inget skuldbeläggande från någon. Skönt. De flesta vakter jag mött hittills har varit trevliga. Det är en restriktionsavdelning (fast jag har ju inga restriktioner). Ev kan jag flyttas till en gemensamhetsavdelning senare.
Cellen ser ut ungefär som i Norrköping. Fast man kan inte tända och släcka taklampan själv. Mellan galler och persienn ser jag den nya tingsrättsbyggnaden.
Kl 7:30. Det är tyst och lugnt här. Eller välisolerat kanske. Har sovit gott. Avslutade gårdagen med att se intervjun med Annika Östberg. Den var fin. Man får sympati för henne.
Nu har några personer intagit sina kontor i tingsrätten. Ser en man som sitter och äter framför sin dator. Jag undrar om han skulle se mig, om jag vinkar just när han tittar hit.
Kl 11:20. Så roligt att träffa Britt! (Min vän och diakonkollega som jobbar inom kriminalvården.) Vi satt och pratade i en halvtimme.
Kl 15:50. Dagen känns väldigt lång. Jag har fått duscha. Annars har jag inte varit utanför cellen (förutom för toa-besök). Min kontaktperson var här en kort stund, med information. Hon säger att hon ska skicka iväg placeringsunderlag i denna vecka, så att jag kanske får en anstaltsplacering nästa vecka.
Kl 19:00. Det blev promenad, kl 16, samtidigt som middagen kom. Ett litet utrymme på taket. Det regnade. Utsikt över nya Ullevi.
Jag försöker njuta av att ha gott om tid. Saknar ju inte sysselsättning (fyra böcker, reflektioner att skriva, föredrag att förbereda). Det går rätt bra. Tiden går långsamt, men det känns okej.
Kl 12. Känner mig uppåt idag. Lite träning efter frukost (i en lite större cell med träningscykel och några styrketräningsmaskiner), dusch, promenad. Tänkte på Seeds of Hope, deras avrustningsaktion i England 1996. Sjöng "With my hammer" på promenaden.
Kl 16. Känner mig lite gråtmild. Kommer inte att kunna ringa idag (inte fått telefontillstånd). Nu kom maten. Jag fick extra pålägg av X - mycket trevlig vakt, från Ungern - och när jag sa tack sa hon "Du behöver inte tacka." Så fint! "Vi kvinnor måste hålla ihop." Jag blir rörd, börjar nästan gråta.
Kl 20. Ska se programmet på 4:an om kungen. Förbereda några brev att lämna ut imån bitti. Jag har lyxigt mycket mat i hyllan: knäckebröd, marmelad, the, kakor jag köpte av kiosk-killen. Jag har det bra.
söndag 25 april 2010
Josefin Dahlgren gästbloggar
Det är för mig en stor ära att få vara gästbloggare här på “Ett annorlunda rike”.
“Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” (5 Mos 6:4-5).
Detta är en av GT:s mest centrala texter. Sh`ma - Hör! Allt börjar på något sätt här. Guds relation till människan börjar med hörandet. Gud hör slavarnas nöd i Egypten. De känner ännu inte till Gud men Gud hör, vet och griper in för att befria (2 Mos 3:7). Verbet för ‘höra’ på hebreiska innebär också att låta sig beröras, att ta intryck av så att det leder till en handling - till kärlek. Den som ser, hör och vet den handlar också. Gud befriar människan och tilltalar henne, frågar efter henne. Som en brännande eld hör vi Guds tilltal, något som pockar på uppmärksamhet, som inte lämnar oss ifred utan skapar en rastlöshet, en vilja att likna rösten vi hör. Vi vill också vara en - vara hela i vår personlighet. Vi längtar efter att få leva ett helt liv, där bön och handling är ett och vi liksom Herren är en och inte många. “Jag är den jag är “ säger Gud (2 Mos 3:14) Så vill vi också vara, autentiska, helgjutna.
“/.../ och vi har hört hans röst ur elden. /.../ Denna väldiga eld förbränner oss. Om vi hör Herren, vår Gud tala igen kommer vi att dö. Ty vilken dödlig varelse har förblivit vid liv efter att som vi ha hört den levande Gudens röst ur elden? Gå du fram och lyssna till allt vad Herren, vår Gud, säger. Tala sedan om för oss allt vad Herren, vår Gud, har sagt till dig, så skall vi lyssna och lyda.”
(5 Mos 5:24-27)
Om vi hör och verkligen berörs så kommer något i oss att dö. Något av vår själviskhet, dubbelmoral och bekvämlighet kommer vi behöva lämna. Vi lockas av den helhet, den integritet som också har ett pris.
“/.../ “Vem kan bo vid en förtärande eld, vid ständigt brinnande lågor?” Den som lever rättfärdigt och talar sanning, den som skyr vad som vinns med våld och slår ifrån sig när han erbjuds mutor, den som inte vill höra talas om dråp och inte vill se åt det som är ont.” (Jes. 33:14-15)
När Gud befriat isreliterna ur Egypten så är en av de första sakerna Han gör att ge dem en lag med syfte att säkerställa att livet blir drägligt också för den minsta av dem, att resurser fördelas lika och att folket inte sätter sin lit till hästar och vagnar (dvs till vapen) utan endast till Gud. Gud vill skapa ett medkännande folk, som hör var nöden finns och griper in. Därför att vi lever i frihet är vi kallade att befria.
“Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.”
Våra liv och våra kallelser ser olika ut, men alla är vi kallade att på något sätt gripa in - så att vi blir hela människor och världen blir hel så som Gud är en och hel. Det finns ett pris att betala för det. Är vi villiga?
Det är så lätt att knäppa sina händer
och be till Gud i självgod fromhet blott,
det är så lätt att gjorda sina länder
i kärt beröm och tro att allt är gott.
Det är så lätt att be av gammal vana
och höja blicken upp till himmelen,
men svårare än någon det kan ana
det är att spränga gränserna till den
Det är så lätt att knäppa sina händer
och tacka Gud för dagligt bröd och spis
man tanklöst tuggar mellan gommens tänder,
det är så självklart blott på alla vis.
Långt svårare det är att plöja tegen
och skörda råg och korn i ladan full,
långt tyngre är det nog att följa stegen
där bonden vandrar över ler och mull.
Det är så lätt att knäppa sina händer
för livets goda, fyllt av välbehag.
Mer svårt det är att hem till skumma gränder
arbetarn'n följa efter slutad dag.
Mer svårt det är att stå i mörka schakten
och pressa svetten ur en tröttkörd kropp,
mer svårt det är att följa arbetstakten
i smedens smedja genom dagens lopp.
Det är så lätt att knäppa sina händer
och bara säga: - Tack, o gode Gud,
och tack, o Jesus, för den hjälp du sänder,
jag vill dig prisa här med sång och ljud.
Du kanske tänker, när du munnen sluter,
att Gud och kejsare ha fått sin rätt.
Det går så fort, på bara fem minuter,
man kommer undan så bekvämt och lätt.
Det är så lätt att knäppa sina händer
och att i nöden blott Guds prövning se.
Det är så lätt att låta krigets bränder
till aska brinna för att det skall ske.
Det är så lätt att slå sig själv för pannan
och säga: - Världen ska förgås i blod.
Mer svårt det är att bygga själv en annan,
det fordrar ödmjukhet och tålamod.
Ur boken MySelf, dikter av Henry Johansson
“Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” (5 Mos 6:4-5).
Detta är en av GT:s mest centrala texter. Sh`ma - Hör! Allt börjar på något sätt här. Guds relation till människan börjar med hörandet. Gud hör slavarnas nöd i Egypten. De känner ännu inte till Gud men Gud hör, vet och griper in för att befria (2 Mos 3:7). Verbet för ‘höra’ på hebreiska innebär också att låta sig beröras, att ta intryck av så att det leder till en handling - till kärlek. Den som ser, hör och vet den handlar också. Gud befriar människan och tilltalar henne, frågar efter henne. Som en brännande eld hör vi Guds tilltal, något som pockar på uppmärksamhet, som inte lämnar oss ifred utan skapar en rastlöshet, en vilja att likna rösten vi hör. Vi vill också vara en - vara hela i vår personlighet. Vi längtar efter att få leva ett helt liv, där bön och handling är ett och vi liksom Herren är en och inte många. “Jag är den jag är “ säger Gud (2 Mos 3:14) Så vill vi också vara, autentiska, helgjutna.
“/.../ och vi har hört hans röst ur elden. /.../ Denna väldiga eld förbränner oss. Om vi hör Herren, vår Gud tala igen kommer vi att dö. Ty vilken dödlig varelse har förblivit vid liv efter att som vi ha hört den levande Gudens röst ur elden? Gå du fram och lyssna till allt vad Herren, vår Gud, säger. Tala sedan om för oss allt vad Herren, vår Gud, har sagt till dig, så skall vi lyssna och lyda.”
(5 Mos 5:24-27)
Om vi hör och verkligen berörs så kommer något i oss att dö. Något av vår själviskhet, dubbelmoral och bekvämlighet kommer vi behöva lämna. Vi lockas av den helhet, den integritet som också har ett pris.
“/.../ “Vem kan bo vid en förtärande eld, vid ständigt brinnande lågor?” Den som lever rättfärdigt och talar sanning, den som skyr vad som vinns med våld och slår ifrån sig när han erbjuds mutor, den som inte vill höra talas om dråp och inte vill se åt det som är ont.” (Jes. 33:14-15)
När Gud befriat isreliterna ur Egypten så är en av de första sakerna Han gör att ge dem en lag med syfte att säkerställa att livet blir drägligt också för den minsta av dem, att resurser fördelas lika och att folket inte sätter sin lit till hästar och vagnar (dvs till vapen) utan endast till Gud. Gud vill skapa ett medkännande folk, som hör var nöden finns och griper in. Därför att vi lever i frihet är vi kallade att befria.
“Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.”
Våra liv och våra kallelser ser olika ut, men alla är vi kallade att på något sätt gripa in - så att vi blir hela människor och världen blir hel så som Gud är en och hel. Det finns ett pris att betala för det. Är vi villiga?
Det är så lätt att knäppa sina händer
och be till Gud i självgod fromhet blott,
det är så lätt att gjorda sina länder
i kärt beröm och tro att allt är gott.
Det är så lätt att be av gammal vana
och höja blicken upp till himmelen,
men svårare än någon det kan ana
det är att spränga gränserna till den
Det är så lätt att knäppa sina händer
och tacka Gud för dagligt bröd och spis
man tanklöst tuggar mellan gommens tänder,
det är så självklart blott på alla vis.
Långt svårare det är att plöja tegen
och skörda råg och korn i ladan full,
långt tyngre är det nog att följa stegen
där bonden vandrar över ler och mull.
Det är så lätt att knäppa sina händer
för livets goda, fyllt av välbehag.
Mer svårt det är att hem till skumma gränder
arbetarn'n följa efter slutad dag.
Mer svårt det är att stå i mörka schakten
och pressa svetten ur en tröttkörd kropp,
mer svårt det är att följa arbetstakten
i smedens smedja genom dagens lopp.
Det är så lätt att knäppa sina händer
och bara säga: - Tack, o gode Gud,
och tack, o Jesus, för den hjälp du sänder,
jag vill dig prisa här med sång och ljud.
Du kanske tänker, när du munnen sluter,
att Gud och kejsare ha fått sin rätt.
Det går så fort, på bara fem minuter,
man kommer undan så bekvämt och lätt.
Det är så lätt att knäppa sina händer
och att i nöden blott Guds prövning se.
Det är så lätt att låta krigets bränder
till aska brinna för att det skall ske.
Det är så lätt att slå sig själv för pannan
och säga: - Världen ska förgås i blod.
Mer svårt det är att bygga själv en annan,
det fordrar ödmjukhet och tålamod.
Ur boken MySelf, dikter av Henry Johansson
måndag 15 mars 2010
Ny bok och eskatologisk reflektion
På väg från Glasgow till Mjölby är ett paket med en liten bok: A Heart on Fire - Living as a mystic in today's world. Det känns väldigt spännande att min bok Ett brinnande hjärta, från 2007, nu kan läsas av britter, amerikaner och andra engelskspråkiga människor. Det är Iona communitys förlag Wild Goose Publications som ger ut den. Tipsa gärna om den till utländska vänner som du tror kan vara intresserade.
Och så en sista reflektion från den anabaptistiske teologen James McClendon, denna gång om eskatologi.
Enligt McClendon finns en risk att ”the last things” ses som så avlägsna i tiden att de förlorar i betydelse. Ser man på svarta kristnas andlighet kan man se att tiden fram till slutet är ”sammanpressad”. De har en ”fore-shortened (förkortad) sense of time”. På så sätt kan tron på de sista/slutgiltiga tingen bli till en hjälp här och nu, och påverka hur man lever. McClendon citerar den svarte teologen Gayraud Wilmore som skriver att ”ett eskatologiskt folk” är ett folk hos vilka ”the hope of the Kingdom to come provides the motivating power for living".
Guds nya skapelse är ett regnbågsfolk av olika raser och kulturer som går Jesus ickevåldsväg, som överskrider gränser, som styrs av ”Lammets politik”. Detta är varför historien fortsätter, varför Gud inte avslutar den; Guds avsikter håller fortfarande på att förverkligas. Och de förverkligas ”by the very method by which Jesus lived and died – not by human conquest, but by the radical politics of the cross”. Självutgivande kärlek är de kristnas kallelse.
tisdag 16 februari 2010
Den kristna resan
Som fortsättning/avslutning på temat "praktiker i den kristna gemenskapen" kommer här några reflektioner utifrån James McClendons teologi om den kristna resan. Detta ämne känns lite tabu inom det sammanhang där jag verkar: Svenska kyrkan. Får man prata om olika faser i den kristnes liv?
I ett kapitel med rubriken ”Att följa Jesus: Den kristna resan” skriver McClendon att vissa praktiker korresponderar med vissa faser. "A sequence of significant communal practices in the church marks the progress of the pilgrim on the Christian journey."
Första stadiet handlar om förberedelse, och där är katekes, det vill säga grundläggande undervisning, huvudpraktiken (som behöver vara mer radikal än den är idag i de flesta kyrkor, enligt McClendon).
Andra stadiet är omvändelsen, och denna kopplas starkt till dopet i Bibeln. Det handlar om att vända sig mot Kristus och gå in i gudsriket. Ibland har hela den kristna resan betecknats som omvändelse, men då upphör den att vara en berättelse eftersom inget nytt någonsin händer.
I det tredje stadiet, efterföljelsen, är nattvarden den tillhörande praktiken. Där förnyar de kristna sitt åtagande till Gud och varandra.
Det fjärde stadiet, som inte är särskilt uppmärksammat i kyrkorna, kallar McClendon för soaring (stigande), och här är det praktiken "gemensam urskiljning" som vägleder. Denna praktik, med sin grund i orden av Jesus i Matteus 18 om hur man ska gå tillväga när någon i gemenskapen gjort något orätt, har förvanskats under kristenhetens historia. Från att ha varit hela församlingens uppgift att ta itu med problem och synder blev det prästerskapets uppgift. Från att ha handlat om alla möjliga beslut blev det till slut bara synder som hanterades. Syftet med urskiljningen är att gå vidare i Guds nåd, att fördjupa sin kallelse. Att söka det som metodisternas grundare Wesley kallade för ”perfect love”. Detta är hela församlingens uppgift, och den inkluderar att urskilja kallelser, samt att se och uppmuntra medlemmarnas gåvor.
Detta sätt att se på det kristna livet tror jag manar till fördjupning utan att bli elitistiskt. Särskilt ett samfund som Svenska kyrkan, med sin folkkyrkotanke, skulle tjäna på att tydliggöra hur det finns olika faser i det kristna livet. Risken är stor att alla gudstjänster anpassas efter början på resan, förberedelse och omvändelse, så att den fördjupning som finns inom faserna efterföljelse och ”stigande” sällan eller aldrig utforskas. Det är i alla fall min egen erfarenhet; det är som om man ”börjar från början” hela tiden. Även om detta kan bottna i hänsyn till människor som inte är vana kyrkobesökare tror jag att det leder fel.
I ett kapitel med rubriken ”Att följa Jesus: Den kristna resan” skriver McClendon att vissa praktiker korresponderar med vissa faser. "A sequence of significant communal practices in the church marks the progress of the pilgrim on the Christian journey."
Första stadiet handlar om förberedelse, och där är katekes, det vill säga grundläggande undervisning, huvudpraktiken (som behöver vara mer radikal än den är idag i de flesta kyrkor, enligt McClendon).
Andra stadiet är omvändelsen, och denna kopplas starkt till dopet i Bibeln. Det handlar om att vända sig mot Kristus och gå in i gudsriket. Ibland har hela den kristna resan betecknats som omvändelse, men då upphör den att vara en berättelse eftersom inget nytt någonsin händer.
I det tredje stadiet, efterföljelsen, är nattvarden den tillhörande praktiken. Där förnyar de kristna sitt åtagande till Gud och varandra.
Det fjärde stadiet, som inte är särskilt uppmärksammat i kyrkorna, kallar McClendon för soaring (stigande), och här är det praktiken "gemensam urskiljning" som vägleder. Denna praktik, med sin grund i orden av Jesus i Matteus 18 om hur man ska gå tillväga när någon i gemenskapen gjort något orätt, har förvanskats under kristenhetens historia. Från att ha varit hela församlingens uppgift att ta itu med problem och synder blev det prästerskapets uppgift. Från att ha handlat om alla möjliga beslut blev det till slut bara synder som hanterades. Syftet med urskiljningen är att gå vidare i Guds nåd, att fördjupa sin kallelse. Att söka det som metodisternas grundare Wesley kallade för ”perfect love”. Detta är hela församlingens uppgift, och den inkluderar att urskilja kallelser, samt att se och uppmuntra medlemmarnas gåvor.
Detta sätt att se på det kristna livet tror jag manar till fördjupning utan att bli elitistiskt. Särskilt ett samfund som Svenska kyrkan, med sin folkkyrkotanke, skulle tjäna på att tydliggöra hur det finns olika faser i det kristna livet. Risken är stor att alla gudstjänster anpassas efter början på resan, förberedelse och omvändelse, så att den fördjupning som finns inom faserna efterföljelse och ”stigande” sällan eller aldrig utforskas. Det är i alla fall min egen erfarenhet; det är som om man ”börjar från början” hela tiden. Även om detta kan bottna i hänsyn till människor som inte är vana kyrkobesökare tror jag att det leder fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)