(Brevet, minus första stycket, publicerades på Aftonbladets hemsida den 13 september.)
Som kristna har vi ett uppdrag att sätta de svagas behov i centrum, att överskrida gränser mellan människor och att verka för fred och försoning i världen. Att följa Jesus är att leva i självutgivande kärlek; att hellre göra uppoffringar själv än att lasta över problem och risker på andra. Så visar vi vilken Gud vi tror på, en Gud vars kärlek är radikalt inkluderande, en Gud som vill befrielse och gott liv åt alla.
Om några dagar går Sverige till val. Kristna lägger sina röster hos olika partier, men aktiva kyrkobesökare röstar övervägande borgerligt. Vi vill argumentera för att årets val på ett särskilt sätt utmanar dessa kristna. Alliansens politik har under fyra år på flera sätt försämrat för olika utsatta grupper i samhället, skapat större klyftor mellan människor och motarbetat en fredlig, hållbar utveckling i världen. Vi uppmanar alla kristna som traditionellt röstat borgerligt, eller som lutar åt att göra det i år: Tänk efter och pröva i ditt hjärta – är stöd till denna politik förenligt med att bejaka Jesus som sin mästare och vilja följa honom?
Här är några exempel på vad vi menar.
Klimatet: Klimatfrågan är på intet sätt löst. Den är fortfarande en ödesfråga för vår planet och hela mänskligheten, och läget blir allt mer akut. Men Alliansen ger stöd till ökad flygtrafik, vägrar införa flygskatt, satsar stort på vägbyggande och har slopat stödet till kommuners klimatinvesteringar. Grunden för Alliansens ekonomiska politik är ökad konsumtion; sänkta skatter ger ökad konsumtion ger nya jobb... Detta är en katastrofal politik ur resurs- och klimathänseende. Det handlar om liv och död, inte bara för framtida generationer utan för kvinnor, män och barn idag som haft oturen att födas på ”fel” ställe.
Fattigdomsbekämpning: Sedan 2006 har regeringen tagit 13 miljarder från det svenska biståndet till andra budgetposter: exportkreditskulder, flyktingmottagande och UD-administration. Detta är pengar som borde ha använts till att bekämpa fattigdom i Syd.
Utrikespolitik: Alliansen vill fortsätta Sveriges krig i Afghanistan trots att det drabbar civila och stärker religiösa extremister. De har i sommar inrättat en ny myndighet för att stödja Sveriges vapenexport – som ändå har ökat explosionsartat de senaste åren – och planerar inte, till skillnad från de rödgröna, för nya riktlinjer för att till exempel förhindra export till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.
Djuren: Till de mest utsatta i vårt samhälle hör djuren. Alliansen försvarar pälsfarmning trots att det innebär att 1,2 miljoner minkar spärras in i trånga stålburar. De rödgröna har lovat att avveckla pälsbranschen. De vill också inrätta en djuretisk ombudsman för att stärka djurskyddet inom livsmedelsindustrin.
Välfärd i Sverige: Genom Alliansens politik har klyftan mellan de som har och de som inte har vidgats. Sjukskrivna och arbetslösa har fått betala för att skatten på arbete skulle sänkas. Individens köpkraft värderas högre än satsningar på det gemensamma. Genom privatiseringar av alltfler av samhällets funktioner överlämnar vi makten från oss själva till kommersiella intressen, och frånsäger oss möjligheten att påverka annat än som konsumenter.
Gästfrihet: Alliansen har tolkat utlänningslagen mycket strikt vilket lett till att apatiska barn utvisas, att människor skickas tillbaka till krig och kristna irakier tvångsavvisas till ett land där just kristna är extra utsatta. De rödgröna vill ha en översyn av lagen för att tydliggöra det omstridda begreppet ”väpnad konflikt”. De vill att definitionen av begreppet ändras så att det ”fullt ut motsvarar dess folkrättsliga innebörd och ger den som flyr undan krig skydd i Sverige”.
Vi säger inte att de rödgrönas politik är perfekt, men då vi försöker se och tolka verkligheten ur marginaliserade gruppers perspektiv – vilket vi tror är ett sätt att närma sig Guds rike – blir detta tydligt för oss: det finns konkreta skillnader mellan blocken. Det finns ett alternativ som är bättre och ett som är sämre. Vi vädjar till kristna människor, och alla som sympatiserar med kristna värderingar, att tänka på detta den 19 september.
Vibeke Olsson Falk, författare
Karin Hagvil, diakon, Motala
Erik Hansson, diakon, Umeå
Elisabeth Hjorth, författare och doktorand i teologi, Stockholm
Maria Küchen, författare, Lund
Per Larsson, kyrkoherde emeritus, Västerås
Lars-Göran Olsson, pastor, Sundbyberg
Annika Spalde, diakon, Mjölby
Louise Swedjemark, diakon, Västerås
torsdag 16 september 2010
lördag 4 september 2010
Bidra till fredsarbete i norra Irak
Som en del av er vet har jag länge funnit inspiration i det arbete Christian Peacemaker Teams gör i olika konfliktdrabbade områden i världen. De tar ickevåldets kraft på allvar och vill med sin närvaro både ställa sig i vägen för förtryck och stödja lokala freds- och rättvisearbetare i framför allt Colombia, Palestina och irakiska Kurdistan.
”I Colombia följer CPT lokala människorättskämpar och deras samhällen för att förhindra att de utsätts för våld av väpnade grupper eller ”försvinner”. I Nordamerika närvarar CPT när ursprungsbefolkningar protesterar mot skogsskövling och bär vittnesbörd om samhällets våld och förtryck. CPT finns på plats i Irak för att kunna föra vidare irakiernas berättelser om ockupationen och stötta de samhällen längs de iranska och turkiska gränserna som utsätts för regelbundna bombningar och hot. CPT har också under lång tid funnits på plats på de ockuperade palestinska territorierna för att följa palestinska skolbarn och herdar som utsätts för grovt våld i sin vardag och stödja de människor som kämpar för fred och mänskliga rättigheter.”
Från svenska CPT´s folder
Som ett sätt att sprida kunskap om situationen i dessa områden och om arbetet man gör, samt förmedla stöd och hopp till människor på plats, sänder CPT regelbundet ut delegationer: en grupp som under 10-12 dagar besöker de orter där CPT arbetar. Den 15-27 oktober ordnas en sådan resa till irakiska Kurdistan, främst staden Suleimaniya, som jag planerar att delta i. Vi kommer att besöka flera lokala grupper som jobbar med rättvise-, miljö- och kvinno-frågor, och arrangera aktiviteter tillsammans med några av de många internflyktingar som finns i området. Läs gärna mer om vad CPT:arna i Kurdistan gör på www.cpt.org/work/iraq.
Jag hoppas att efter resan kunna arbeta vidare med CPT i Sverige: sprida information om CPT bland Sveriges kristna, uppmuntra svenskar att delta på olika sätt i detta viktiga fredsarbete. (Några svenskar har redan deltagit i CPT-uppdrag, se bloggen cptsverige.blogspot.com)
Men, jag kommer att behöva sponsring för att kunna genomföra resan. Kostnaderna ser ut ungefär så här:
Avgiften för delegationen (inkl. boende, mat och resa Istanbul-Suleimaniya) ligger på ca 13 000 kr och sedan tillkommer resekostnader Sverige-Istanbul på ca 3000 kr. Vaccinationer kommer att kosta runt 2000 kr. Den sammanlagda kostnaden landar alltså på minst 18 000 kr. Jag räknar med att kunna betala 10 000 kr själv vilket lämnar ett behov av sponsring på ca 8000 kr.
Jag är mycket tacksam för alla bidrag, stora som små. Kom ihåg att det du ger går direkt till arbete för fred i ett område där förtryck och våld är vardag. Alla varken kan eller vill resa iväg på det här sättet, men att stötta ekonomiskt är också ett sätt att delta i, och bidra till, förändring och fred!
Inbetalning kan göras till mitt konto i Länsförsäkringar Bank: 9020 28 290 24. (Skriv Irak.)
Bön, uppmuntran och annan form av stöd är naturligtvis också mycket uppskattat!
Allt gott till dig,
Annika
tisdag 24 augusti 2010
Rapport från ett fredsläger i Luleå
Ett trettiotal personer samlades i Luleå den sista veckan av juli för ett fredsläger: USA:s flygvapen var i stan för att träna bombfällning. De flesta svenskar har nog inte ens hört talas om denna övning, och det är inte så konstigt. Försvarsmakten erbjöd US Air Force sekretess tillsammans med hela Norrbotten som övningsområde. Att övningen skulle ske någon gång i juli/augusti, och att bombfällning var ett inslag – så mycket hade vi i fredsnätverket Ofog fått reda på.
Jag kom upp med nattåget på onsdag förmiddag, och tog mig till samlingslokalen. Förutom vänner och bekanta från Ofog mötte jag aktiva från Kvinnor för fred, Kiruna, och lokala engagerade människor som hade slutit upp. De flesta hade varit där i några dagar, och ett par aktiviteter hade redan ägt rum: föredrag om övningen och dess sammanhang (till exempel Sveriges allt tätare samarbete med NATO) samt ett torgmöte där folk kunde ge förslag på vad Vidsels stora övningsområde skulle kunna användas till istället för militär verksamhet. Nu var det full aktivitet med förberedelser inför den kommande dagens aktioner. Klockan tolv skulle det vara en manifestation vid flygbasen F21 strax utanför Luleå – där övningen förbereddes och de amerikanska piloterna och planen skulle landa – och idén var att några också, vid denna tid, skulle försöka ta sig in på flottiljen.
Jag kunde gå med i en vängrupp som redan hade börjat förbereda sig: sju personer som ville gå in på området. Planen var att dels störa övningen genom vår närvaro, dels visa vad samhället borde lägga resurser på istället för militarism. Vi var klädda som olika samhällsnyttiga yrkesgrupper: bambatant, jordbrukare, sjuksköterska och bibliotekarie, bland annat. Kristina, Maja och jag bestämde oss för att gå en bit genom skogen nedanför området, för att minska risken att bli stoppade i förtid. ”Sjutton också, vi har glömt myggmedel!” var vår första tanke när vi började gå genom de sanka markerna. Viftande med armarna tog vi oss fram och såg efter någon timme stängslet.
Genom att använda ett par repöglor och ett liggunderlag klättrade vi över. Innanför var det byggnader som vi gick in emellan. På avstånd skymtade vi en landningsbana, och en grupp värnpliktiga som marscherade på rad. Efter fem–tio minuter blev vi hejdade av fyra soldater som körde fram till oss i en jeep. De var unga och blyga, bad att få se våra id-kort. Sedan kom det fler. Vi hade ett helt gäng militärer omkring oss och hann samtala om militarism och etiska frågor med dem en bra stund innan polisen kom för att förhöra oss. Det var intressant; de ställde frågor som för att avslöja vår ”naiva hållning” vad gäller krig och fred, men uttryckte ändå en slags beundran över vårt engagemang. En stund senare släpptes vi. Huruvida det blir åtal mot oss återstår att se.
Jag reste från Luleå några dagar senare med tacksamhet och ny motivation för fredsarbetet. Så mycket vi hann göra på denna vecka: möten med lulebor på stan, i kyrkor och i moskén, intervjuer i radio och för tidningar, gatuteater i form av bröllop som bombades (vilket hänt flera gånger i Afghanistan), fest och gemenskapsbyggande. Visst, Sverige exporterar allt mer vapen, krigar i Afghanistan, utvecklar förarlösa stridsflygplan och GPS-styrda granater för framtidens krig. Det är en nedslående utveckling, och den debatteras knappt i mainstreammedia. Men vi är en skara som inte tänker sitta stilla och acceptera den. Nästa sommar blir det ett nytt fredsläger i Luleå, då tillsammans med europeiska fredsrörelser. Välkommen!
Jag kom upp med nattåget på onsdag förmiddag, och tog mig till samlingslokalen. Förutom vänner och bekanta från Ofog mötte jag aktiva från Kvinnor för fred, Kiruna, och lokala engagerade människor som hade slutit upp. De flesta hade varit där i några dagar, och ett par aktiviteter hade redan ägt rum: föredrag om övningen och dess sammanhang (till exempel Sveriges allt tätare samarbete med NATO) samt ett torgmöte där folk kunde ge förslag på vad Vidsels stora övningsområde skulle kunna användas till istället för militär verksamhet. Nu var det full aktivitet med förberedelser inför den kommande dagens aktioner. Klockan tolv skulle det vara en manifestation vid flygbasen F21 strax utanför Luleå – där övningen förbereddes och de amerikanska piloterna och planen skulle landa – och idén var att några också, vid denna tid, skulle försöka ta sig in på flottiljen.
Jag kunde gå med i en vängrupp som redan hade börjat förbereda sig: sju personer som ville gå in på området. Planen var att dels störa övningen genom vår närvaro, dels visa vad samhället borde lägga resurser på istället för militarism. Vi var klädda som olika samhällsnyttiga yrkesgrupper: bambatant, jordbrukare, sjuksköterska och bibliotekarie, bland annat. Kristina, Maja och jag bestämde oss för att gå en bit genom skogen nedanför området, för att minska risken att bli stoppade i förtid. ”Sjutton också, vi har glömt myggmedel!” var vår första tanke när vi började gå genom de sanka markerna. Viftande med armarna tog vi oss fram och såg efter någon timme stängslet.
Genom att använda ett par repöglor och ett liggunderlag klättrade vi över. Innanför var det byggnader som vi gick in emellan. På avstånd skymtade vi en landningsbana, och en grupp värnpliktiga som marscherade på rad. Efter fem–tio minuter blev vi hejdade av fyra soldater som körde fram till oss i en jeep. De var unga och blyga, bad att få se våra id-kort. Sedan kom det fler. Vi hade ett helt gäng militärer omkring oss och hann samtala om militarism och etiska frågor med dem en bra stund innan polisen kom för att förhöra oss. Det var intressant; de ställde frågor som för att avslöja vår ”naiva hållning” vad gäller krig och fred, men uttryckte ändå en slags beundran över vårt engagemang. En stund senare släpptes vi. Huruvida det blir åtal mot oss återstår att se.
Jag reste från Luleå några dagar senare med tacksamhet och ny motivation för fredsarbetet. Så mycket vi hann göra på denna vecka: möten med lulebor på stan, i kyrkor och i moskén, intervjuer i radio och för tidningar, gatuteater i form av bröllop som bombades (vilket hänt flera gånger i Afghanistan), fest och gemenskapsbyggande. Visst, Sverige exporterar allt mer vapen, krigar i Afghanistan, utvecklar förarlösa stridsflygplan och GPS-styrda granater för framtidens krig. Det är en nedslående utveckling, och den debatteras knappt i mainstreammedia. Men vi är en skara som inte tänker sitta stilla och acceptera den. Nästa sommar blir det ett nytt fredsläger i Luleå, då tillsammans med europeiska fredsrörelser. Välkommen!
måndag 2 augusti 2010
Insändare i Dagen den 27 juli
Biörn Fjärstedt efterlyser i en debattartikel i Dagen den 2 juli samtal om "vad som är den kristna trons bärande insikt och ärende". Han beskriver en polarisering som han tycker sig se inom svensk kristenhet, en "delvis aggressiv nyliberal strävan" står mot de "traditionellt allmänkyrkliga" som söker sin inspiration "ned i den äldsta kyrkans tid". De "aggressivt nyliberala" - låter ju väldigt otrevligt, vad det nu betyder - vill ha kristna trostolkningar som är samhälls-och tidstillvända, medan de andra som sagt söker sig bakåt i historien.
Om det är ett genuint samtal man söker - och det är det säkert - är det då så klokt att börja i en förenklad och polariserande indelning av människor? De flesta kristna jag känner förstår att utlevd tro i dag både behöver vara öppen mot vår tid och dagens människor, samt vara grundad i den tro som tidigare släkten förmedlat till oss.
Samtalet behöver väl kretsa kring hur vi gestaltar detta på bästa sätt? En utmaning är att det inte bara finns en kristen tradition, eller ett sätt att läsa Bibeln. Till exempel förändras kyrkans teologi och självbild kraftigt på 300-talet då man går från att vara en utsatt minoritet i Romarriket till att bli statsreligion, i nära förbund med den politiska makten. När kristna pratar entusiastiskt om "den enade kyrkan" undrar jag om det är tiden före eller efter denna händelse de tänker på. Om det är tiden före borde till exempel avståndstagande från våldsanvändning och solidariskt delande av tillgångar bli viktiga ledstjärnor. Men det verkar främst vara liturgi och fromhetsformer som inspirationen gäller, även så i Fjärstedts artikel.
Enligt Biörn Fjärstedt finns det två handlingar som förenar över gränser: iver att fira nattvard och "symbolik kring evangeliets läsning i liturgin". Han ser samtal kring dessa handlingars betydelse som en väg framåt. Det är ju inte fel, men finns det inte väldigt mycket annat som förenar oss? Vad med våra liv i världen, utanför kyrkans väggar, vår kallelse att finnas för världen, att verka för människors och skapelsens helande, för rättvisa och fred?
Här finns ju oändliga möjligheter för samarbete över olika typer av gränser. Genom att arbeta tillsammans lär vi kärna varandra och kan lämna det olyckliga kategoriserandet av varandra bakom oss. För även de av oss som tycker att samkönade par ska få gifta sig vill följa Jesus i det dagliga livet. Även de av oss som vill ha ett inklusivt gudstjänstspråk, där Gud inte bara blir en Han, vill fördjupa förståelsen av vad försoning och omvändelse betyder för oss här och nu. Så snälla - låt oss sluta att avfärda varandra som ofromma och ytligt följsamma!
Det är ju lätt att anklaga människor för följsamhet - vilket Fjärstedt gör när det gäller kristna med en inkluderande äktenskapssyn - men inte lika lätt att praktisera icke-följsamhet gentemot vårt samhälles konsumism, individualism, statusjakt och tro på militärt våld. Om dessa frågor är det dock tämligen tyst.
Jag föreslår att vi, förutom gemensamt arbete för världen och dess invånare, samtalar om hur vi bättre kan gå efterföljelsens väg, och så gestalta ett alternativ till dessa 'världens makter".
Om det är ett genuint samtal man söker - och det är det säkert - är det då så klokt att börja i en förenklad och polariserande indelning av människor? De flesta kristna jag känner förstår att utlevd tro i dag både behöver vara öppen mot vår tid och dagens människor, samt vara grundad i den tro som tidigare släkten förmedlat till oss.
Samtalet behöver väl kretsa kring hur vi gestaltar detta på bästa sätt? En utmaning är att det inte bara finns en kristen tradition, eller ett sätt att läsa Bibeln. Till exempel förändras kyrkans teologi och självbild kraftigt på 300-talet då man går från att vara en utsatt minoritet i Romarriket till att bli statsreligion, i nära förbund med den politiska makten. När kristna pratar entusiastiskt om "den enade kyrkan" undrar jag om det är tiden före eller efter denna händelse de tänker på. Om det är tiden före borde till exempel avståndstagande från våldsanvändning och solidariskt delande av tillgångar bli viktiga ledstjärnor. Men det verkar främst vara liturgi och fromhetsformer som inspirationen gäller, även så i Fjärstedts artikel.
Enligt Biörn Fjärstedt finns det två handlingar som förenar över gränser: iver att fira nattvard och "symbolik kring evangeliets läsning i liturgin". Han ser samtal kring dessa handlingars betydelse som en väg framåt. Det är ju inte fel, men finns det inte väldigt mycket annat som förenar oss? Vad med våra liv i världen, utanför kyrkans väggar, vår kallelse att finnas för världen, att verka för människors och skapelsens helande, för rättvisa och fred?
Här finns ju oändliga möjligheter för samarbete över olika typer av gränser. Genom att arbeta tillsammans lär vi kärna varandra och kan lämna det olyckliga kategoriserandet av varandra bakom oss. För även de av oss som tycker att samkönade par ska få gifta sig vill följa Jesus i det dagliga livet. Även de av oss som vill ha ett inklusivt gudstjänstspråk, där Gud inte bara blir en Han, vill fördjupa förståelsen av vad försoning och omvändelse betyder för oss här och nu. Så snälla - låt oss sluta att avfärda varandra som ofromma och ytligt följsamma!
Det är ju lätt att anklaga människor för följsamhet - vilket Fjärstedt gör när det gäller kristna med en inkluderande äktenskapssyn - men inte lika lätt att praktisera icke-följsamhet gentemot vårt samhälles konsumism, individualism, statusjakt och tro på militärt våld. Om dessa frågor är det dock tämligen tyst.
Jag föreslår att vi, förutom gemensamt arbete för världen och dess invånare, samtalar om hur vi bättre kan gå efterföljelsens väg, och så gestalta ett alternativ till dessa 'världens makter".
måndag 12 juli 2010
Och kriget i Afghanistan fortsätter
September 11th 2002
A year ago today
a strange new world was born
at the heart of global wealth.
A world of misunderstanding,
of alienation,
where 'the other' was no longer
our sister and brother,
but one whose face is feared.
And one year on
those who control our lives
plan revenge; global revenge
on our connected planet.
And as the bombs are loaded
we hear again
the tears
of the One who holds us all.
Peter Millar
(En vän i Skottland)
A year ago today
a strange new world was born
at the heart of global wealth.
A world of misunderstanding,
of alienation,
where 'the other' was no longer
our sister and brother,
but one whose face is feared.
And one year on
those who control our lives
plan revenge; global revenge
on our connected planet.
And as the bombs are loaded
we hear again
the tears
of the One who holds us all.
Peter Millar
(En vän i Skottland)
lördag 29 maj 2010
Svenskars aversion mot oenighet
När jag sov över hos min vän Brian Palmer i veckan gav han mig en intressant artikel: A Letter from Sweden, av Susan Sontag, amerikansk författare (1933-2004). Hon skrev den 1969, efter att ha bott i Sverige i sju månader. Enligt Brian, som är antropolog, är den känd som en välskriven och djuplodande antropologisk text. Det har ju gått några år sedan den skrevs, och man kan hoppas att det mänskliga och samhälleliga klimatet i Sverige är lite mer avslappnat och varmt än det verkar ha varit för fyrtio år sedan. Men jag tror att många av hennes iakttagelser fortfarande säger något om oss svenskar.
Ett stycke handlar om vad Sontag uppfattar som ett tabu mot uttryck för aggression och en stor känslighet mot oenighet. Poliser är artiga, skriver hon, och de är respekterade, minst lika mycket som i England, men "they are also more feared, because the level of guilt about infractions of the social code ... is much higher than in England." Brott mot den sociala koden, det har vi svårt för. "There is a strong aversion to disagreement as such."
Jag tänker på de starka reaktioner mot civil olydnadsaktioner som man ibland möter. Det kan kännas som att folk reagerar med magen mer än hjärnan mot lagbrottet. Vad aktionen riktar sig mot och syftar till hamnar ofta i bakgrunden. Det viktiga är att "Så här får man inte göra!" När jag jämfört mina erfarenheter med fredsaktivisters i USA och England verkar det som att fredliga lagbrott i sig inte är lika kontroversiella där som här.
När Jim Wallis var på kyrkokonferensen i Örebro för två veckor sedan nämnde han i ett samtal med politiska ungdomsförbund att han själv gripits tjugotvå gånger vid olika politiska aktioner. Jag önskar att han hade berättat något om detta vid de stora samlingarna under konferensen, så att åhörarna förstått att den författare och pastor som de beundrar så inte ser laglydnad som något heligt, som går före allt annat.
Ett stycke handlar om vad Sontag uppfattar som ett tabu mot uttryck för aggression och en stor känslighet mot oenighet. Poliser är artiga, skriver hon, och de är respekterade, minst lika mycket som i England, men "they are also more feared, because the level of guilt about infractions of the social code ... is much higher than in England." Brott mot den sociala koden, det har vi svårt för. "There is a strong aversion to disagreement as such."
Jag tänker på de starka reaktioner mot civil olydnadsaktioner som man ibland möter. Det kan kännas som att folk reagerar med magen mer än hjärnan mot lagbrottet. Vad aktionen riktar sig mot och syftar till hamnar ofta i bakgrunden. Det viktiga är att "Så här får man inte göra!" När jag jämfört mina erfarenheter med fredsaktivisters i USA och England verkar det som att fredliga lagbrott i sig inte är lika kontroversiella där som här.
När Jim Wallis var på kyrkokonferensen i Örebro för två veckor sedan nämnde han i ett samtal med politiska ungdomsförbund att han själv gripits tjugotvå gånger vid olika politiska aktioner. Jag önskar att han hade berättat något om detta vid de stora samlingarna under konferensen, så att åhörarna förstått att den författare och pastor som de beundrar så inte ser laglydnad som något heligt, som går före allt annat.
torsdag 20 maj 2010
Anteckningar från häktet, forts
Fredag den 30 april. Regnväder. Tråkigt för dem som ska fira Valborg. Har varit på promenad - blev glad över att denna tårtbit var aningens större och hade två fönster! Tillbaka 11:08, då står lunchen på bordet. Två timmar efter frukost ...
Frågade just en vakt om telefontillstånden. Det kan ta upp till en vecka! Och de jobbar bara med det måndag till fredag. Känns märkligt att vara så här isolerad när jag inte ens är häktad utan har en dom. (På anstalten där jag var förra året var det fritt fram att ringa, inga tillstånd behövdes.) Hade hoppats få prata med Pelle idag.
Kl 16:30. En av kvinnorna som delade ut middagen tittade allvarligt, nästan surt, på mig och sa "Vad sitter du för?" Jag blev väldigt förvånad, trodde inte de fick säga en sån sak. "En fredsaktion mot vapenexporten" svarade jag. Då sa hon nåt om att jag inte ser ut som de tjejer som brukar vara här.
1 maj. Fortsatt grått ute. Ser intervju med Greider på Nyhetsmorgon apropå hans nya bok. Intressant. Önskar att jag hade en psalmbok. I häktet förra året hjälpte den mig att be.
Kl 16:30. Satt och var rörd över vänligheten från en av vakterna, en ung kille - "Ha en fin kväll nu då!" sa han genom luckan - då Y, hon med dreadlocks, kommer med en bok "från budet" (det vill säga någon har lämnat in den). Det är antologin som Hasse är med i, och på första sidan finns en hälsning från honom och resten av Kristna freds-gruppen i Göteborg. Så oväntat! Vad fint att de tänker på mig.
Kl 17:50. En lustig dialog: "Ville du gå på toaletten?" Ja. "Är det nåt som går snabbt tror du? För vi stänger nu." (Efter 18:00 är det nattlaget som jobbar, dvs färre personer per våning.)
2 maj. Söndag och sol. Längtar till promenaden (nu är kl 14:15). Blev så glad när TV-gudstjänsten var She-mässan, med Emmylou Harris låtar, från Annedalskyrkan. Tema: kvinnors situation i världen. KG predikade, jättebra. Blev en stund av andakt.
På informationsbladet jag fått står ett dagsschema: 8:00 Uppstigning, 8:15 Frukost, 11:00 Lunch, 15:30 Middag, 16:45 Låsning för natten. Tycker sista punkten är lite märkligt formulerad. Vi är ju inlåsta hela tiden. Men efter 16:45 är det ju inte meningen att man ska lämna cellen alls (förutom toa-besök). Aktiviteter utanför cellen är annars en halvtimmes promenad dagligen samt en halvtimmes träning och dusch varannan dag.
Kl 16:30. Såå skönt att känna solen i ansiktet. Halvtimmen kändes väldigt kort.
Måndag den 3 maj. Äntligen telefontillstånd - men bara till min syster. Fick nej på Pelle, eftersom hans namn inte står på abonnemanget. Kunde de inte ha skrivit något om detta på ansökningsblanketten! Hur ska man förstå annars att det är ett krav?
4 maj. När jag kommer in från promenaden ligger flera brev/kort på mitt bord. "Måtte du aldrig rehabiliteras från ditt fredssinne" skriver en av ofogarna. Dom är så fina!
6 maj, 16:00. Får tillstånd att ringa hem! Ber att få låna telefonen med en gång, och den är tack och lov ledig. Härligt att prata med Pelle och Martin.
(Efter detta blev det inte så mycket anteckningar. Flyttade till annan avdelning på fredagen, där jag fick gemensam promenad med två andra tjejer. Släpptes onsdag morgon kl 8:00, pappa väntade utanför, körde mig till tåget. Föredrag i Uppsala på kvällen ...)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)