I början av november var jag i Karlstad för att medverka vid ett par kyrkliga arrangemang. Av den trevlige studentprästen som jag sov över hos fick jag en bok, som han trodde jag skulle uppskatta. Den var utgiven 1960 på Sanningsröstens förlag (vilket fint namn!). Titeln var David Petander: Hans liv och förkunnelse, författare Hulda Nygren. Jag läste i boken under hela hemresan, och blev fascinerad av denne man. Vilket ovanligt vittnesbörd! Här var en person som satsade allt på att leva ut Guds rike, så som han förstod det. Från Lilla Uppslagsboken: "Petander, David, präst (1875-1914). Petander lämnade 1911 sin prästtjänst för att som "vandrarpräst" frambära ett huvudsakligen på Bergspredikan grundat, asketiskt färgat budskap om Guds rike. 1914 häktades han för ohörsamhet mot mobiliseringsorder."
Petander ville leva i Jesu efterfölj. Han ville få människor att uppleva Guds kärlek och ge den vidare. Han kritiserade dem som tyckte att välståndssökande, maktsträvanden och våldsanvändning kunde förenas med kristet liv. Han gav bort sina tillhörigheter för att gå ut på vägarna, möta människor, hjälpa dem i det han kunde och prata med dem om riket.
Från hans tid som präst i Ånge berättas att inget kunde förmå honom att från predikstolen läsa något som gick emot hans övertygelse. I handboken hade han med krita strukit över sådant som han inte kunde stå för. "Efter det han gång på gång ertappades med att formulera om och ibland helt stryka vissa ritualer och böner, hade han på fråga hur han trodde det skulle gå för honom i framtiden, svarat: När det inte går längre så slutar jag." Och efter ett antal år kom han alltså till denna punkt.
Inom många religiösa kretsar betraktades han som farlig, man menade att det var gärningslära han predikade. Ofta fick han inte tillträde till kyrkolokaler för att predika. När han kom till en ny stad affischerade han, med enkla papperslappar: "Predikan hålles om Guds rike, av David Petander". Trots varningar från kyrkoledare var det många människor som kom för att lyssna.
1914, strax efter krigsutbrottet, inkallas Petander till militärtjänstgöring, men han inställer sig inte. Han är hos en vän i Västerås när en polisman kommer för att hämta honom. Han anhålls, förs till fängelset i Västerås, och nästa dag vidare till Sundsvall för att ställas inför krigsrätt. Dock är han nu sjuk, och domaren tycker också att han inte verkar riktigt "tillräknelig", så han släpps utan straff. Strax därefter avlider han. "Utslitet hjärta och lunginflammation."
Jag hoppas komma tillbaka till denne Jesusefterföljare, men avslutar här med ett citat av honom. "Evangelisterna har skrivit så litet som möjligt. Ljuset ligger i livet, ej i orden. Det är nödvändigt att ljuset lyser så klart det kan. Världen frälses genom liv. Kristus måste ha gestalt i oss."
söndag 5 december 2010
tisdag 12 oktober 2010
Älskade pappa
För ett drygt år sedan var pappa och jag på resa i norra Italien. Jag tog bilden av honom när han klättrat högt upp - i tryckande värme - i colosseumstadion i Verona. I dagarna planerade han för ännu en utlandsresa, till Turkiet. Men det blir inga mer resor för pappa. På bussen in till stan igår fick han en hjärnblödning. Pelle och jag satte oss på tåget från Mjölby, och hann vara hos honom några timmar. Han återfick inte medvetandet, och gick bort tidigt i morse.
Pappa var en av mina bästa stödpersoner under tider i fängelse. Han skrev varje vecka, kollade e-post åt mig och mycket annat. Vi hade inte samma åsikter alltid, men han respekterade mitt arbete och fanns verkligen där för mig. 1998-99 åkte han till England tre gånger för att hälsa på mig i häktet och vara med på rättegången.
I sorgen värmer det att höra från hans vänner i de föreningar, t ex Nätverket för Hörselskadade, där han var aktiv. Där la han sitt engagemang.
Jag får satsa på nästa delegation till Kurdistan istället, i april. Är oerhört tacksam för det ekonomiska stöd jag fått från många av er, kommer att spara dessa pengar för att kunna åka till våren.
söndag 3 oktober 2010
Rese-förberedelser
Om två veckor är jag i Kurdistan, norra Irak. Tidigt den 15 oktober tar jag flyget från Landvetter till Istanbul, där jag träffar de andra i delegationen för en dags gemensamma förberedelser. Det är Claire, som till vardags arbetar på CPT:s kontor i Chicago, som leder delegationen. Övriga deltagare är Tiffany, Leland och Matthew från USA.
Som förberedelse - förutom det mer praktiska med vaccinationer och diverse inköp - läser jag i den tjocka lunta med artiklar som jag fått av CPT. Det handlar bland annat om kurdernas historia i Irak. Det är många olika vändor, olika makthavare och kupper, ofta med tragiska konsekvenser för vanligt folk. 1918 tar britterna över kontrollen av området, från det ottomanska imperiet. 1920 planeras för ett självständigt Kurdistan, men det blir inget med det. 1921 bildas den nya staten Irak, som till en del överlappar det kurdiska området. 1923: Shaykh Barzinji leder ett uppror, och utropar ett kurdiskt kungadöme i norra Irak. Ett år senare intar brittiska styrkor (är de fortfarande kvar där?) Sulemaniya, staden där vi kommer att bo. 40-talet: nytt uppror, britterna bombar, kurdiska rebeller flyr över till Iran. 1958 tillerkänns kurderna vissa rättigheter, i den nya irakiska konstitutionen.
1988, vid slutet av kriget mellan Irak och Iran, organiserar den irakiska armén en stor offensiv mot kurderna, för att bryta ned den kurdiska motståndsrörelsen. Tiotusentals dödas, hundratusentals flyr. Den 16 mars attackeras Halabja - ett samhälle vi också kommer att besöka - med kemisk gas och fem tusen människor dör.
Under 90-talet utbryter vid flera tillfällen väpnat våld mellan de två kurdiska partierna KDP och PUK. 1998 mäklas fred mellan dem. Inför USA:s anfall på Irak samarbetar man för att förbereda sig. I april 2003 tar amerikanska trupper tillsammans med kurdiska över städerna Kirkuk och Mosul. I maj 2007 lämnas ansvar för säkerheten för de kurdiska provinserna Erbil, Sulemaniya och Duhok över från USA till KRG: Kurdish Regional Government. I dessa områden förbättras sedan säkerhetsläget för varje år, bland annat genom att gränsen söderut mot resten av Irak kontrolleras noga.
Från 2007 ökar däremot våldet i gränstrakterna Irak-Iran-Turkiet, då både Iran och Turkiet går in över gränsen för att med bomber och annan beskjutning komma åt kurdiska rebeller. Många civila tvingas fly från sina byar. USA stöder Turkiets agerande: vid ett möte mellan Bush och Turkiets premiärminister Erdogan i slutet av 2007 görs en överenskommelse om att samarbeta för att eliminera PKK:s (turkisk, kurdisk grupp) närvaro i Irak. Efter att Turkiet får tillgång till amerikansk underrättelseinformation sker bombningarna tätare.
PKK har utfört många våldsdåd i Turkiet, även mot civila, men enligt bland annat samtal som CPT:are haft med fd PKK-rebeller är det nu många, även inom PKK's ledning, som vill försöka nå en överenskommelse för att få ett slut på den väpnade konflikten.
Ja, det var lite av min förståelse av bakgrunden till dagens situation. Tänkte också skriva lite mer om vad CPT ser som sin uppgift i denna del av världen. Men nu ska jag ta en promenad med Pelle medan det är ljust ...
Som förberedelse - förutom det mer praktiska med vaccinationer och diverse inköp - läser jag i den tjocka lunta med artiklar som jag fått av CPT. Det handlar bland annat om kurdernas historia i Irak. Det är många olika vändor, olika makthavare och kupper, ofta med tragiska konsekvenser för vanligt folk. 1918 tar britterna över kontrollen av området, från det ottomanska imperiet. 1920 planeras för ett självständigt Kurdistan, men det blir inget med det. 1921 bildas den nya staten Irak, som till en del överlappar det kurdiska området. 1923: Shaykh Barzinji leder ett uppror, och utropar ett kurdiskt kungadöme i norra Irak. Ett år senare intar brittiska styrkor (är de fortfarande kvar där?) Sulemaniya, staden där vi kommer att bo. 40-talet: nytt uppror, britterna bombar, kurdiska rebeller flyr över till Iran. 1958 tillerkänns kurderna vissa rättigheter, i den nya irakiska konstitutionen.
1988, vid slutet av kriget mellan Irak och Iran, organiserar den irakiska armén en stor offensiv mot kurderna, för att bryta ned den kurdiska motståndsrörelsen. Tiotusentals dödas, hundratusentals flyr. Den 16 mars attackeras Halabja - ett samhälle vi också kommer att besöka - med kemisk gas och fem tusen människor dör.
Under 90-talet utbryter vid flera tillfällen väpnat våld mellan de två kurdiska partierna KDP och PUK. 1998 mäklas fred mellan dem. Inför USA:s anfall på Irak samarbetar man för att förbereda sig. I april 2003 tar amerikanska trupper tillsammans med kurdiska över städerna Kirkuk och Mosul. I maj 2007 lämnas ansvar för säkerheten för de kurdiska provinserna Erbil, Sulemaniya och Duhok över från USA till KRG: Kurdish Regional Government. I dessa områden förbättras sedan säkerhetsläget för varje år, bland annat genom att gränsen söderut mot resten av Irak kontrolleras noga.
Från 2007 ökar däremot våldet i gränstrakterna Irak-Iran-Turkiet, då både Iran och Turkiet går in över gränsen för att med bomber och annan beskjutning komma åt kurdiska rebeller. Många civila tvingas fly från sina byar. USA stöder Turkiets agerande: vid ett möte mellan Bush och Turkiets premiärminister Erdogan i slutet av 2007 görs en överenskommelse om att samarbeta för att eliminera PKK:s (turkisk, kurdisk grupp) närvaro i Irak. Efter att Turkiet får tillgång till amerikansk underrättelseinformation sker bombningarna tätare.
PKK har utfört många våldsdåd i Turkiet, även mot civila, men enligt bland annat samtal som CPT:are haft med fd PKK-rebeller är det nu många, även inom PKK's ledning, som vill försöka nå en överenskommelse för att få ett slut på den väpnade konflikten.
Ja, det var lite av min förståelse av bakgrunden till dagens situation. Tänkte också skriva lite mer om vad CPT ser som sin uppgift i denna del av världen. Men nu ska jag ta en promenad med Pelle medan det är ljust ...
torsdag 16 september 2010
Brev till kristna syskon som funderar på att stödja Alliansen
(Brevet, minus första stycket, publicerades på Aftonbladets hemsida den 13 september.)
Som kristna har vi ett uppdrag att sätta de svagas behov i centrum, att överskrida gränser mellan människor och att verka för fred och försoning i världen. Att följa Jesus är att leva i självutgivande kärlek; att hellre göra uppoffringar själv än att lasta över problem och risker på andra. Så visar vi vilken Gud vi tror på, en Gud vars kärlek är radikalt inkluderande, en Gud som vill befrielse och gott liv åt alla.
Om några dagar går Sverige till val. Kristna lägger sina röster hos olika partier, men aktiva kyrkobesökare röstar övervägande borgerligt. Vi vill argumentera för att årets val på ett särskilt sätt utmanar dessa kristna. Alliansens politik har under fyra år på flera sätt försämrat för olika utsatta grupper i samhället, skapat större klyftor mellan människor och motarbetat en fredlig, hållbar utveckling i världen. Vi uppmanar alla kristna som traditionellt röstat borgerligt, eller som lutar åt att göra det i år: Tänk efter och pröva i ditt hjärta – är stöd till denna politik förenligt med att bejaka Jesus som sin mästare och vilja följa honom?
Här är några exempel på vad vi menar.
Klimatet: Klimatfrågan är på intet sätt löst. Den är fortfarande en ödesfråga för vår planet och hela mänskligheten, och läget blir allt mer akut. Men Alliansen ger stöd till ökad flygtrafik, vägrar införa flygskatt, satsar stort på vägbyggande och har slopat stödet till kommuners klimatinvesteringar. Grunden för Alliansens ekonomiska politik är ökad konsumtion; sänkta skatter ger ökad konsumtion ger nya jobb... Detta är en katastrofal politik ur resurs- och klimathänseende. Det handlar om liv och död, inte bara för framtida generationer utan för kvinnor, män och barn idag som haft oturen att födas på ”fel” ställe.
Fattigdomsbekämpning: Sedan 2006 har regeringen tagit 13 miljarder från det svenska biståndet till andra budgetposter: exportkreditskulder, flyktingmottagande och UD-administration. Detta är pengar som borde ha använts till att bekämpa fattigdom i Syd.
Utrikespolitik: Alliansen vill fortsätta Sveriges krig i Afghanistan trots att det drabbar civila och stärker religiösa extremister. De har i sommar inrättat en ny myndighet för att stödja Sveriges vapenexport – som ändå har ökat explosionsartat de senaste åren – och planerar inte, till skillnad från de rödgröna, för nya riktlinjer för att till exempel förhindra export till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.
Djuren: Till de mest utsatta i vårt samhälle hör djuren. Alliansen försvarar pälsfarmning trots att det innebär att 1,2 miljoner minkar spärras in i trånga stålburar. De rödgröna har lovat att avveckla pälsbranschen. De vill också inrätta en djuretisk ombudsman för att stärka djurskyddet inom livsmedelsindustrin.
Välfärd i Sverige: Genom Alliansens politik har klyftan mellan de som har och de som inte har vidgats. Sjukskrivna och arbetslösa har fått betala för att skatten på arbete skulle sänkas. Individens köpkraft värderas högre än satsningar på det gemensamma. Genom privatiseringar av alltfler av samhällets funktioner överlämnar vi makten från oss själva till kommersiella intressen, och frånsäger oss möjligheten att påverka annat än som konsumenter.
Gästfrihet: Alliansen har tolkat utlänningslagen mycket strikt vilket lett till att apatiska barn utvisas, att människor skickas tillbaka till krig och kristna irakier tvångsavvisas till ett land där just kristna är extra utsatta. De rödgröna vill ha en översyn av lagen för att tydliggöra det omstridda begreppet ”väpnad konflikt”. De vill att definitionen av begreppet ändras så att det ”fullt ut motsvarar dess folkrättsliga innebörd och ger den som flyr undan krig skydd i Sverige”.
Vi säger inte att de rödgrönas politik är perfekt, men då vi försöker se och tolka verkligheten ur marginaliserade gruppers perspektiv – vilket vi tror är ett sätt att närma sig Guds rike – blir detta tydligt för oss: det finns konkreta skillnader mellan blocken. Det finns ett alternativ som är bättre och ett som är sämre. Vi vädjar till kristna människor, och alla som sympatiserar med kristna värderingar, att tänka på detta den 19 september.
Vibeke Olsson Falk, författare
Karin Hagvil, diakon, Motala
Erik Hansson, diakon, Umeå
Elisabeth Hjorth, författare och doktorand i teologi, Stockholm
Maria Küchen, författare, Lund
Per Larsson, kyrkoherde emeritus, Västerås
Lars-Göran Olsson, pastor, Sundbyberg
Annika Spalde, diakon, Mjölby
Louise Swedjemark, diakon, Västerås
Som kristna har vi ett uppdrag att sätta de svagas behov i centrum, att överskrida gränser mellan människor och att verka för fred och försoning i världen. Att följa Jesus är att leva i självutgivande kärlek; att hellre göra uppoffringar själv än att lasta över problem och risker på andra. Så visar vi vilken Gud vi tror på, en Gud vars kärlek är radikalt inkluderande, en Gud som vill befrielse och gott liv åt alla.
Om några dagar går Sverige till val. Kristna lägger sina röster hos olika partier, men aktiva kyrkobesökare röstar övervägande borgerligt. Vi vill argumentera för att årets val på ett särskilt sätt utmanar dessa kristna. Alliansens politik har under fyra år på flera sätt försämrat för olika utsatta grupper i samhället, skapat större klyftor mellan människor och motarbetat en fredlig, hållbar utveckling i världen. Vi uppmanar alla kristna som traditionellt röstat borgerligt, eller som lutar åt att göra det i år: Tänk efter och pröva i ditt hjärta – är stöd till denna politik förenligt med att bejaka Jesus som sin mästare och vilja följa honom?
Här är några exempel på vad vi menar.
Klimatet: Klimatfrågan är på intet sätt löst. Den är fortfarande en ödesfråga för vår planet och hela mänskligheten, och läget blir allt mer akut. Men Alliansen ger stöd till ökad flygtrafik, vägrar införa flygskatt, satsar stort på vägbyggande och har slopat stödet till kommuners klimatinvesteringar. Grunden för Alliansens ekonomiska politik är ökad konsumtion; sänkta skatter ger ökad konsumtion ger nya jobb... Detta är en katastrofal politik ur resurs- och klimathänseende. Det handlar om liv och död, inte bara för framtida generationer utan för kvinnor, män och barn idag som haft oturen att födas på ”fel” ställe.
Fattigdomsbekämpning: Sedan 2006 har regeringen tagit 13 miljarder från det svenska biståndet till andra budgetposter: exportkreditskulder, flyktingmottagande och UD-administration. Detta är pengar som borde ha använts till att bekämpa fattigdom i Syd.
Utrikespolitik: Alliansen vill fortsätta Sveriges krig i Afghanistan trots att det drabbar civila och stärker religiösa extremister. De har i sommar inrättat en ny myndighet för att stödja Sveriges vapenexport – som ändå har ökat explosionsartat de senaste åren – och planerar inte, till skillnad från de rödgröna, för nya riktlinjer för att till exempel förhindra export till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.
Djuren: Till de mest utsatta i vårt samhälle hör djuren. Alliansen försvarar pälsfarmning trots att det innebär att 1,2 miljoner minkar spärras in i trånga stålburar. De rödgröna har lovat att avveckla pälsbranschen. De vill också inrätta en djuretisk ombudsman för att stärka djurskyddet inom livsmedelsindustrin.
Välfärd i Sverige: Genom Alliansens politik har klyftan mellan de som har och de som inte har vidgats. Sjukskrivna och arbetslösa har fått betala för att skatten på arbete skulle sänkas. Individens köpkraft värderas högre än satsningar på det gemensamma. Genom privatiseringar av alltfler av samhällets funktioner överlämnar vi makten från oss själva till kommersiella intressen, och frånsäger oss möjligheten att påverka annat än som konsumenter.
Gästfrihet: Alliansen har tolkat utlänningslagen mycket strikt vilket lett till att apatiska barn utvisas, att människor skickas tillbaka till krig och kristna irakier tvångsavvisas till ett land där just kristna är extra utsatta. De rödgröna vill ha en översyn av lagen för att tydliggöra det omstridda begreppet ”väpnad konflikt”. De vill att definitionen av begreppet ändras så att det ”fullt ut motsvarar dess folkrättsliga innebörd och ger den som flyr undan krig skydd i Sverige”.
Vi säger inte att de rödgrönas politik är perfekt, men då vi försöker se och tolka verkligheten ur marginaliserade gruppers perspektiv – vilket vi tror är ett sätt att närma sig Guds rike – blir detta tydligt för oss: det finns konkreta skillnader mellan blocken. Det finns ett alternativ som är bättre och ett som är sämre. Vi vädjar till kristna människor, och alla som sympatiserar med kristna värderingar, att tänka på detta den 19 september.
Vibeke Olsson Falk, författare
Karin Hagvil, diakon, Motala
Erik Hansson, diakon, Umeå
Elisabeth Hjorth, författare och doktorand i teologi, Stockholm
Maria Küchen, författare, Lund
Per Larsson, kyrkoherde emeritus, Västerås
Lars-Göran Olsson, pastor, Sundbyberg
Annika Spalde, diakon, Mjölby
Louise Swedjemark, diakon, Västerås
lördag 4 september 2010
Bidra till fredsarbete i norra Irak
Som en del av er vet har jag länge funnit inspiration i det arbete Christian Peacemaker Teams gör i olika konfliktdrabbade områden i världen. De tar ickevåldets kraft på allvar och vill med sin närvaro både ställa sig i vägen för förtryck och stödja lokala freds- och rättvisearbetare i framför allt Colombia, Palestina och irakiska Kurdistan.
”I Colombia följer CPT lokala människorättskämpar och deras samhällen för att förhindra att de utsätts för våld av väpnade grupper eller ”försvinner”. I Nordamerika närvarar CPT när ursprungsbefolkningar protesterar mot skogsskövling och bär vittnesbörd om samhällets våld och förtryck. CPT finns på plats i Irak för att kunna föra vidare irakiernas berättelser om ockupationen och stötta de samhällen längs de iranska och turkiska gränserna som utsätts för regelbundna bombningar och hot. CPT har också under lång tid funnits på plats på de ockuperade palestinska territorierna för att följa palestinska skolbarn och herdar som utsätts för grovt våld i sin vardag och stödja de människor som kämpar för fred och mänskliga rättigheter.”
Från svenska CPT´s folder
Som ett sätt att sprida kunskap om situationen i dessa områden och om arbetet man gör, samt förmedla stöd och hopp till människor på plats, sänder CPT regelbundet ut delegationer: en grupp som under 10-12 dagar besöker de orter där CPT arbetar. Den 15-27 oktober ordnas en sådan resa till irakiska Kurdistan, främst staden Suleimaniya, som jag planerar att delta i. Vi kommer att besöka flera lokala grupper som jobbar med rättvise-, miljö- och kvinno-frågor, och arrangera aktiviteter tillsammans med några av de många internflyktingar som finns i området. Läs gärna mer om vad CPT:arna i Kurdistan gör på www.cpt.org/work/iraq.
Jag hoppas att efter resan kunna arbeta vidare med CPT i Sverige: sprida information om CPT bland Sveriges kristna, uppmuntra svenskar att delta på olika sätt i detta viktiga fredsarbete. (Några svenskar har redan deltagit i CPT-uppdrag, se bloggen cptsverige.blogspot.com)
Men, jag kommer att behöva sponsring för att kunna genomföra resan. Kostnaderna ser ut ungefär så här:
Avgiften för delegationen (inkl. boende, mat och resa Istanbul-Suleimaniya) ligger på ca 13 000 kr och sedan tillkommer resekostnader Sverige-Istanbul på ca 3000 kr. Vaccinationer kommer att kosta runt 2000 kr. Den sammanlagda kostnaden landar alltså på minst 18 000 kr. Jag räknar med att kunna betala 10 000 kr själv vilket lämnar ett behov av sponsring på ca 8000 kr.
Jag är mycket tacksam för alla bidrag, stora som små. Kom ihåg att det du ger går direkt till arbete för fred i ett område där förtryck och våld är vardag. Alla varken kan eller vill resa iväg på det här sättet, men att stötta ekonomiskt är också ett sätt att delta i, och bidra till, förändring och fred!
Inbetalning kan göras till mitt konto i Länsförsäkringar Bank: 9020 28 290 24. (Skriv Irak.)
Bön, uppmuntran och annan form av stöd är naturligtvis också mycket uppskattat!
Allt gott till dig,
Annika
tisdag 24 augusti 2010
Rapport från ett fredsläger i Luleå
Ett trettiotal personer samlades i Luleå den sista veckan av juli för ett fredsläger: USA:s flygvapen var i stan för att träna bombfällning. De flesta svenskar har nog inte ens hört talas om denna övning, och det är inte så konstigt. Försvarsmakten erbjöd US Air Force sekretess tillsammans med hela Norrbotten som övningsområde. Att övningen skulle ske någon gång i juli/augusti, och att bombfällning var ett inslag – så mycket hade vi i fredsnätverket Ofog fått reda på.
Jag kom upp med nattåget på onsdag förmiddag, och tog mig till samlingslokalen. Förutom vänner och bekanta från Ofog mötte jag aktiva från Kvinnor för fred, Kiruna, och lokala engagerade människor som hade slutit upp. De flesta hade varit där i några dagar, och ett par aktiviteter hade redan ägt rum: föredrag om övningen och dess sammanhang (till exempel Sveriges allt tätare samarbete med NATO) samt ett torgmöte där folk kunde ge förslag på vad Vidsels stora övningsområde skulle kunna användas till istället för militär verksamhet. Nu var det full aktivitet med förberedelser inför den kommande dagens aktioner. Klockan tolv skulle det vara en manifestation vid flygbasen F21 strax utanför Luleå – där övningen förbereddes och de amerikanska piloterna och planen skulle landa – och idén var att några också, vid denna tid, skulle försöka ta sig in på flottiljen.
Jag kunde gå med i en vängrupp som redan hade börjat förbereda sig: sju personer som ville gå in på området. Planen var att dels störa övningen genom vår närvaro, dels visa vad samhället borde lägga resurser på istället för militarism. Vi var klädda som olika samhällsnyttiga yrkesgrupper: bambatant, jordbrukare, sjuksköterska och bibliotekarie, bland annat. Kristina, Maja och jag bestämde oss för att gå en bit genom skogen nedanför området, för att minska risken att bli stoppade i förtid. ”Sjutton också, vi har glömt myggmedel!” var vår första tanke när vi började gå genom de sanka markerna. Viftande med armarna tog vi oss fram och såg efter någon timme stängslet.
Genom att använda ett par repöglor och ett liggunderlag klättrade vi över. Innanför var det byggnader som vi gick in emellan. På avstånd skymtade vi en landningsbana, och en grupp värnpliktiga som marscherade på rad. Efter fem–tio minuter blev vi hejdade av fyra soldater som körde fram till oss i en jeep. De var unga och blyga, bad att få se våra id-kort. Sedan kom det fler. Vi hade ett helt gäng militärer omkring oss och hann samtala om militarism och etiska frågor med dem en bra stund innan polisen kom för att förhöra oss. Det var intressant; de ställde frågor som för att avslöja vår ”naiva hållning” vad gäller krig och fred, men uttryckte ändå en slags beundran över vårt engagemang. En stund senare släpptes vi. Huruvida det blir åtal mot oss återstår att se.
Jag reste från Luleå några dagar senare med tacksamhet och ny motivation för fredsarbetet. Så mycket vi hann göra på denna vecka: möten med lulebor på stan, i kyrkor och i moskén, intervjuer i radio och för tidningar, gatuteater i form av bröllop som bombades (vilket hänt flera gånger i Afghanistan), fest och gemenskapsbyggande. Visst, Sverige exporterar allt mer vapen, krigar i Afghanistan, utvecklar förarlösa stridsflygplan och GPS-styrda granater för framtidens krig. Det är en nedslående utveckling, och den debatteras knappt i mainstreammedia. Men vi är en skara som inte tänker sitta stilla och acceptera den. Nästa sommar blir det ett nytt fredsläger i Luleå, då tillsammans med europeiska fredsrörelser. Välkommen!
Jag kom upp med nattåget på onsdag förmiddag, och tog mig till samlingslokalen. Förutom vänner och bekanta från Ofog mötte jag aktiva från Kvinnor för fred, Kiruna, och lokala engagerade människor som hade slutit upp. De flesta hade varit där i några dagar, och ett par aktiviteter hade redan ägt rum: föredrag om övningen och dess sammanhang (till exempel Sveriges allt tätare samarbete med NATO) samt ett torgmöte där folk kunde ge förslag på vad Vidsels stora övningsområde skulle kunna användas till istället för militär verksamhet. Nu var det full aktivitet med förberedelser inför den kommande dagens aktioner. Klockan tolv skulle det vara en manifestation vid flygbasen F21 strax utanför Luleå – där övningen förbereddes och de amerikanska piloterna och planen skulle landa – och idén var att några också, vid denna tid, skulle försöka ta sig in på flottiljen.
Jag kunde gå med i en vängrupp som redan hade börjat förbereda sig: sju personer som ville gå in på området. Planen var att dels störa övningen genom vår närvaro, dels visa vad samhället borde lägga resurser på istället för militarism. Vi var klädda som olika samhällsnyttiga yrkesgrupper: bambatant, jordbrukare, sjuksköterska och bibliotekarie, bland annat. Kristina, Maja och jag bestämde oss för att gå en bit genom skogen nedanför området, för att minska risken att bli stoppade i förtid. ”Sjutton också, vi har glömt myggmedel!” var vår första tanke när vi började gå genom de sanka markerna. Viftande med armarna tog vi oss fram och såg efter någon timme stängslet.
Genom att använda ett par repöglor och ett liggunderlag klättrade vi över. Innanför var det byggnader som vi gick in emellan. På avstånd skymtade vi en landningsbana, och en grupp värnpliktiga som marscherade på rad. Efter fem–tio minuter blev vi hejdade av fyra soldater som körde fram till oss i en jeep. De var unga och blyga, bad att få se våra id-kort. Sedan kom det fler. Vi hade ett helt gäng militärer omkring oss och hann samtala om militarism och etiska frågor med dem en bra stund innan polisen kom för att förhöra oss. Det var intressant; de ställde frågor som för att avslöja vår ”naiva hållning” vad gäller krig och fred, men uttryckte ändå en slags beundran över vårt engagemang. En stund senare släpptes vi. Huruvida det blir åtal mot oss återstår att se.
Jag reste från Luleå några dagar senare med tacksamhet och ny motivation för fredsarbetet. Så mycket vi hann göra på denna vecka: möten med lulebor på stan, i kyrkor och i moskén, intervjuer i radio och för tidningar, gatuteater i form av bröllop som bombades (vilket hänt flera gånger i Afghanistan), fest och gemenskapsbyggande. Visst, Sverige exporterar allt mer vapen, krigar i Afghanistan, utvecklar förarlösa stridsflygplan och GPS-styrda granater för framtidens krig. Det är en nedslående utveckling, och den debatteras knappt i mainstreammedia. Men vi är en skara som inte tänker sitta stilla och acceptera den. Nästa sommar blir det ett nytt fredsläger i Luleå, då tillsammans med europeiska fredsrörelser. Välkommen!
måndag 2 augusti 2010
Insändare i Dagen den 27 juli
Biörn Fjärstedt efterlyser i en debattartikel i Dagen den 2 juli samtal om "vad som är den kristna trons bärande insikt och ärende". Han beskriver en polarisering som han tycker sig se inom svensk kristenhet, en "delvis aggressiv nyliberal strävan" står mot de "traditionellt allmänkyrkliga" som söker sin inspiration "ned i den äldsta kyrkans tid". De "aggressivt nyliberala" - låter ju väldigt otrevligt, vad det nu betyder - vill ha kristna trostolkningar som är samhälls-och tidstillvända, medan de andra som sagt söker sig bakåt i historien.
Om det är ett genuint samtal man söker - och det är det säkert - är det då så klokt att börja i en förenklad och polariserande indelning av människor? De flesta kristna jag känner förstår att utlevd tro i dag både behöver vara öppen mot vår tid och dagens människor, samt vara grundad i den tro som tidigare släkten förmedlat till oss.
Samtalet behöver väl kretsa kring hur vi gestaltar detta på bästa sätt? En utmaning är att det inte bara finns en kristen tradition, eller ett sätt att läsa Bibeln. Till exempel förändras kyrkans teologi och självbild kraftigt på 300-talet då man går från att vara en utsatt minoritet i Romarriket till att bli statsreligion, i nära förbund med den politiska makten. När kristna pratar entusiastiskt om "den enade kyrkan" undrar jag om det är tiden före eller efter denna händelse de tänker på. Om det är tiden före borde till exempel avståndstagande från våldsanvändning och solidariskt delande av tillgångar bli viktiga ledstjärnor. Men det verkar främst vara liturgi och fromhetsformer som inspirationen gäller, även så i Fjärstedts artikel.
Enligt Biörn Fjärstedt finns det två handlingar som förenar över gränser: iver att fira nattvard och "symbolik kring evangeliets läsning i liturgin". Han ser samtal kring dessa handlingars betydelse som en väg framåt. Det är ju inte fel, men finns det inte väldigt mycket annat som förenar oss? Vad med våra liv i världen, utanför kyrkans väggar, vår kallelse att finnas för världen, att verka för människors och skapelsens helande, för rättvisa och fred?
Här finns ju oändliga möjligheter för samarbete över olika typer av gränser. Genom att arbeta tillsammans lär vi kärna varandra och kan lämna det olyckliga kategoriserandet av varandra bakom oss. För även de av oss som tycker att samkönade par ska få gifta sig vill följa Jesus i det dagliga livet. Även de av oss som vill ha ett inklusivt gudstjänstspråk, där Gud inte bara blir en Han, vill fördjupa förståelsen av vad försoning och omvändelse betyder för oss här och nu. Så snälla - låt oss sluta att avfärda varandra som ofromma och ytligt följsamma!
Det är ju lätt att anklaga människor för följsamhet - vilket Fjärstedt gör när det gäller kristna med en inkluderande äktenskapssyn - men inte lika lätt att praktisera icke-följsamhet gentemot vårt samhälles konsumism, individualism, statusjakt och tro på militärt våld. Om dessa frågor är det dock tämligen tyst.
Jag föreslår att vi, förutom gemensamt arbete för världen och dess invånare, samtalar om hur vi bättre kan gå efterföljelsens väg, och så gestalta ett alternativ till dessa 'världens makter".
Om det är ett genuint samtal man söker - och det är det säkert - är det då så klokt att börja i en förenklad och polariserande indelning av människor? De flesta kristna jag känner förstår att utlevd tro i dag både behöver vara öppen mot vår tid och dagens människor, samt vara grundad i den tro som tidigare släkten förmedlat till oss.
Samtalet behöver väl kretsa kring hur vi gestaltar detta på bästa sätt? En utmaning är att det inte bara finns en kristen tradition, eller ett sätt att läsa Bibeln. Till exempel förändras kyrkans teologi och självbild kraftigt på 300-talet då man går från att vara en utsatt minoritet i Romarriket till att bli statsreligion, i nära förbund med den politiska makten. När kristna pratar entusiastiskt om "den enade kyrkan" undrar jag om det är tiden före eller efter denna händelse de tänker på. Om det är tiden före borde till exempel avståndstagande från våldsanvändning och solidariskt delande av tillgångar bli viktiga ledstjärnor. Men det verkar främst vara liturgi och fromhetsformer som inspirationen gäller, även så i Fjärstedts artikel.
Enligt Biörn Fjärstedt finns det två handlingar som förenar över gränser: iver att fira nattvard och "symbolik kring evangeliets läsning i liturgin". Han ser samtal kring dessa handlingars betydelse som en väg framåt. Det är ju inte fel, men finns det inte väldigt mycket annat som förenar oss? Vad med våra liv i världen, utanför kyrkans väggar, vår kallelse att finnas för världen, att verka för människors och skapelsens helande, för rättvisa och fred?
Här finns ju oändliga möjligheter för samarbete över olika typer av gränser. Genom att arbeta tillsammans lär vi kärna varandra och kan lämna det olyckliga kategoriserandet av varandra bakom oss. För även de av oss som tycker att samkönade par ska få gifta sig vill följa Jesus i det dagliga livet. Även de av oss som vill ha ett inklusivt gudstjänstspråk, där Gud inte bara blir en Han, vill fördjupa förståelsen av vad försoning och omvändelse betyder för oss här och nu. Så snälla - låt oss sluta att avfärda varandra som ofromma och ytligt följsamma!
Det är ju lätt att anklaga människor för följsamhet - vilket Fjärstedt gör när det gäller kristna med en inkluderande äktenskapssyn - men inte lika lätt att praktisera icke-följsamhet gentemot vårt samhälles konsumism, individualism, statusjakt och tro på militärt våld. Om dessa frågor är det dock tämligen tyst.
Jag föreslår att vi, förutom gemensamt arbete för världen och dess invånare, samtalar om hur vi bättre kan gå efterföljelsens väg, och så gestalta ett alternativ till dessa 'världens makter".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)