Sorg och frustration två år efter den kurdiska våren

Idag för två år sedan sköts två unga killar ihjäl av säkerhetsvakter i Sulaimania, och ett femtiotal personer skottskadades. 15-årige Rezhwan ‘Ali var på väg till foto-affären för att hämta ut bilder. Han kom i vägen för en kula och dog omedelbart. I närheten hade en uppretad folksamling börjat kasta stenar mot KDP's (ett av de makthavande partierna) byggnad. KDP-vakter sköt då skarp ammunition ner mot folkmassan. Inspirerade av den arabiska våren hade unga människor tidigare på dagen samlats på Sara Square i basaren i en spontan manifestation. De var frustrerade över korruption och svågerpolitik.

Imorse samlades familjemedlemmar, släktingar och andra som ville visa sitt stöd vid Rezhwans grav.

  




Det var en blandning av stilla sorg och politisk manifestation. I bakgrunden uttalade sig olika personer inför tv-kameror. Årsdagen av 17 februari uppmärksammas stort av oberoende  media och av oppositionens kanaler. Förra året agerade säkerhetspolisen brutalt och slog ned de aktivister som vågade sig till Sara Square, numera omdöpt till Azadi Square, Frihetens torg. Efter samlingen på gravplatsen begav vi oss därför till basaren för att gå runt och kolla läget. Vi såg några få militärfordon - där sex soldater sitter bak på "flaket" - cirkulera, men inga folksamlingar eller protester.

Klockan tre var vi inbjudna att delta vid en ceremoni på Culture Café. Ett nätverk som bildats i solidaritet med de dödades familjer (totalt var det sju civila som dödades under de två månader som demonstrationerna pågick) organiserade en prisutdelning. Några individer och grupper som engagerat sig för att dra de ansvariga för skjutningarna inför rätta tilldelades pris.

 På en stor banderoll såg man en bild av Azadi Square fyllt av tusentals människor, samt de sju pojkar och män som sköts ihjäl.

Så här skrev teamet imorse om betydelsen av denna dag.
"As a result of the violence used to subdue a mostly non-violent movement by the government forces, 7 civilians died, hundreds where injured and hundreds arrested or detained. The families of those who died are still to see justice, and many of the activists who where arrested are still being harassed by the government. Currently journalists are being arrested for speaking out against the government and as the new budget is being written, the original call of the protesters for a just and transparent budget that benefits all within Iraqi Kurdish society is being ignored.
CPT remembers those who died, and prays for those who survived and continue to strive for justice through non-violent means."

Bilder från taket

Bergen Piramagrun i bakgrunden, Ibrahimi-moskén snett över gatan.

Skolan rakt över gatan. Vid höghusen går huvudgatan, Salim Street.

En första kontakt med kristna i Sulaimania

I söndags tog Garland med mig på en guidning "downtown". Vi utforskade basaren, särskilt grönsaksmarknaden. (Jag var på jakt efter ingredienser till en iransk rätt jag ville göra, ghormeh sabzi.) Några kvarter därifrån ligger Deir Maryam al-Adhra (Church of the Virgin Mary). Det är en liten kyrka som funnits på platsen i över hundra år. De senaste åren har den knappt använts, en lokal familj bodde vid kyrkan och släppte in tillfälliga besökare. Men i höstas flyttade en präst - Jens, ursprungligen från norra Tyskland - dit i avsikt att starta upp ett kloster, kopplat till det större klostret Deir Mar Musa i Syrien. Nu finns där också en fransk broder och en syster, Fredrike från Tyskland, ska komma denna vecka. De vill gärna verka för samarbete och dialog mellan muslimer och kristna. I ett pressmeddelande skriver kommuniteten att de är tacksamma för välkomnandet de fått av ärkebiskop Louis Sako i Kirkuk och den lokala kaldeiska kyrkan,  "which, having never been a State Church, carries a rich memory of interaction with Islam and openness towards the East, from Iran to China". (Deir Mar Musa tillhör den syrisk-katolska kyrkan.)

Vi satt en stund inne i kyrkan, som var rätt oansenlig (jag glömde tyvärr kameran hemma). Det finns runt niohundra kristna i Sulaimania. Jens firar mässa flera gånger i veckan, men det är bara ett tiotal kristna som finns i denna lilla församling. De flesta går till den större kyrkan i stan, St Joseph's. Dit begav vi oss för att delta i söndagsmässan klockan 17. Vi kom tidigt och satt och lyssnade till några ordenssystrar och andra kvinnor som bad, kanske tidegärdsbön. Till mässan kom knappt hundra personer, skulle jag gissa. Den firas på arabiska, så det var bara några ord här och där jag kunde förstå. Men liturgin var väldigt lik den katolska som jag är van vid från Sverige och Latinamerika. Vi fick ett papper med bibeltexterna på engelska, evangelietexten var om bröllopet i Kana.

Det kändes fint att vara där, delta i gemenskapen på detta sätt. Många av församlingsborna är kristna från södra Irak som flytt hit undan hot och våld. Här i KRG (Kurdistan Regional Government) kan de känna sig rätt trygga. Förutom vissa incidenter, som för något år sedan då några affärer som drevs av kristna och sålde alkohol vandaliserades, förekommer här inte attacker mot kristna. Regeringsrepresentanter lyfter ofta fram att de välkomnar kristna flyktingar. Förhoppningsvis blir läget i södra Irak så småningom sådant att kristna kan leva sina liv utan rädsla även där.     

Kyrkan i Kirkuk som CPT:arna brukar besöka vid större högtider.

 

Mitt hem i Sulaimania

Nu är det lördag kväll och jag har hunnit landa lite grann. Vi är fem i teamet (en vecka till). Garland och Bud mötte mig på flygplatsen i torsdags kväll. Garland, från Texas, spenderade en del av sitt liv inom det militära, men är nu "omvänd" till ickevåld. Bud bor vanligtvis i Catholic Worker-kollektivet i New York. Han har varit här som reservist - som jag - och åker hem på lördag. De andra två är Carrie från Pennsylvania och Lukasz från Tjeckien. De är full-timers, så de är här större delen av året.

Fredagar är teamet, som de flesta andra här, lediga. Jag gick runt lite i grannskapet, testade internet (funkar bra!), rengjorde spisen (den var bedrövligt skitig, Carrie säger att hon gett upp sina städambitioner, "I'm living with men" var hennes förklaring). På kvällen gick Carrie, Lukasz och jag ut och åt. Vi testade ett nytt ställe. Innan vi satte oss frågade vi om det fanns något vegetariskt. Tveksamt ... de ropade på chefen som kom fram och, visade det sig, pratade svenska! Hade bott många år i Hammarkullen. Kanske har vi gått förbi varandra flera gånger där, vem vet.

Ytterdörren (fick inte med andra våningen på bild)

Idag hade vi andakt och möte, vilket brukar inleda alla dagar utom fredagar. Sen fick jag några timmars "introduction", om kurdisk historia av Lukasz och om Sulaimania och dess attraktioner av Garland. Imorgon ska Garland och jag ta oss till basaren i centrum och hälsa på i en kristen kyrka där ett par bröder från ett syriskt kloster nyss startat upp en kommunitet. Det blir spännande. Det finns inte många kristna i Suli - fler i Erbil och Duhok - men här är en kyrka till, St Josephs, som ligger närmare vårt hus. Dit brukar Bud och Garland gå på mässa på söndagskvällarna. Jag tänkte följa med imorgon. Mässan är på arabiska, men ibland läser de evangeliet på engelska också.

Rakt över gatan ligger en moské, så utropen hörs väldigt väl. Det som är klockan 5:40 på morgonen har jag hört båda dagarna, men om jag minns rätt från när jag var här på delegation så vande jag mig fort och vaknade inte av dem. De är vackra tycker jag. Brukar stanna upp och meditera lite över orden "Gud är större". Igår när jag satt på min säng och läste något försvann elen, som den gör ibland, det blev becksvart och precis då kom böneropet och rösten liksom fyllde upp rummet.
  

Vardagsrummet.

Än har vi inte pratat så mycket om vilka konkreta arbetsuppgifter som ligger framför teamet den närmsta tiden. På måndag ska Mohammed (tolk och numera också kollega till teamet) och jag besöka the Ministry of Education för att, troligtvis, få tillståndet att hålla ickevåldsworkshops på skolor. Den 17 februari är det tvåårsdagen sedan den arabiska våren kom till Suli och demonstrationerna startade. Antagligen kommer lokala aktivister att vilja uppmärksamma det på något sätt, och kanske be CPT att medverka. Jag vet att de också har kontakter med hotade kvinnorättsengagerade, som de vill följa upp.

Det dåligt rengjorda köket.

Jag är glad att vara här. Tacksam över välkomnandet från de andra. Glad att det verkar vara lite mer än tio grader inne (vilket Carrie hade varnat mig var temperaturen i vårt sovrum). Och lycklig att det finns något sådant som Christian Peacemaker Teams! 

Ordna julklappar och stöd CPT!

Den 24 januari till 28 februari kommer jag att arbeta med Christian Peacemaker Teams i Sulimania, norra Irak. Tillsammans med tre, fyra andra CPT:are ska jag ge stöd åt människor som drabbats av våld, framför allt av Turkiets och Irans bombningar in över gränsen, och dokumentera brott mot mänskliga rättigheter. Teamet arbetar också nära kurdiska aktivister som kämpar för en fredlig lösning av konflikten mellan Turkiet och den kurdiska gerillan PKK.

Förutom resekostnaden är jag ålagd, av CPT, att samla in tiotusen kronor. På grund av deras svaga ekonomi behöver vi "reservister" - till skillnad från dem som arbetar heltid med CPT - på detta sätt hjälpa till att täcka omkostnader för projekten i Irak, Palestina, Colombia och Kanada. Jag har haft stora planer på att ordna kurdisk kulturafton etc för denna insamling, men har insett att min tid inte räcker till för något sådant.

Så fick jag denna idé: fixa julklapp till någon du bryr dig om samtidigt som du skänker en slant till CPT:s arbete! Sätt in summan (minst 100 kr) på mitt konto, mejla mig personens namn och adress, så skickar jag en av mina/våra böcker, signerad och inslagen, till din vän! Du kan välja mellan Ett brinnande hjärta, I vänliga rebellers sällskap och Varje varelse ett Guds ord. (Här finns böckerna beskrivna.) Jag kan förstås också skicka boken till dig, icke inslagen, om du hellre vill det.

Mitt kontonummer är 9020 28 290 24, i Länsförsäkringar Bank, och min e-post annika.spalde at gmail.com. Skriv alltså i mejlet: Namn på din vän, adress (till dig eller henom), vilken bok jag ska skicka, och när du gjort eller tänker göra insättningen. Och tack på förhand till er som på detta sätt vill bidra till konkret fredsarbete på kristen grund!

På träning med CPT

Torsdag fm, den 19 juli: Vi sitter i smågrupper runt om i träningslokalen och spånar på ideer. Hur kan vi uppmärksamma människor på vad som händer i Las Pavas, Colombia? Vad kan vanligt folk göra för att stötta de bybor som sedan förra veckan försöker stoppa palmoljeföretaget från att skövla deras grödor? Vad vill vi be Illinois senator att han vidtar för åtgärder? Senare under dagen delar vi in oss i arbetsgrupper. Jag hamnar i "props-gruppen", den som ska tillverka plakat o dyl. Vi vill göra palmer, och jag står några timmar och klipper till palmblad.

Det är slutet av första veckan av den månadslånga träningen med Christian Peacemaker Teams. Det känns som att vi redan varit tillsammans länge. Från morgon till sen kväll jobbar vi, gör övningar, lyssnar till tränarna, lär känna varandra, planerar aktion. I eftermiddags hade vi telefonkontakt med en ung kvinna i Las Pavas, Marcelis Payares, for att höra direkt från henne vad som händer där. De 123 familjerna har tvingats lämna byn flera gånger efter våld och hot från knarkmaffia och paramilitarer. De har alltid kommit tillbaka och återupptagit sin odling av majs, banan och yucca. Denna gång är hoten allvarligare, säger Marcelis. Palmoljeföretaget har rivit ner stängsel, grävt upp bananplantor och hackat dem i bitar, stulit boskap. I förra veckan när de kom med en traktor full av plantor la hon sig ner framför den. “Jag kände mig tvungen att göra något för att försvara vår mark.” Tack och lov stannade traktorn. Arbetarna tog plantorna till fots den sista biten.

Fredag fm: Med svårighet får vi in den stora kartong-traktorn på Chicagos L-train. Vi har bestämt oss för att gestalta scenen från Las Pavas då Marcelis lägger sig framför traktorn, som en gatuteater. Adriana, från Colombia, har huvudrollen. Jag och Ulrike från Tyskland “kör” traktorn. De andra agerar bybor, förutom Jonathan som är poliskontakt och några som delar ut flygblad. Första stoppet är vid Colombias konsulat. Efter drama, bön och uppläsning av brev till konsuln går vi i procession nerför Michigan Avenue, mot “the Federal Building” där senator Richard Durbin har sitt kontor. Durbin räknas som en av de mest inflytelserika demokraterna i USA’s senat.

Fem av oss går i förvag. Vi ska gå upp till kontoret och be dem att kontakta senatorn, som vi antar är i Washington, för att förmedla vår vädjan om ett ingripande från hans sida. Genom sin roll i Foreign Relations Committee har han ett stort ansvar. De två kvinnorna vid receptionsdisken är mycket vänliga. Vi frågar efter en “senior staff” men de säger att ingen har möjlighet att ta emot oss, ja, de är praktiskt taget ensamma på hela kontoret. Vi kan få boka in ett möte om någon månad eller så, eller möjligtvis lämna in material till senatorn. Vi betonar hur akut vårt ärende är, att byborna i Las Pavas just nu riskerar sina liv när de genom ickevåld försöker försvara sin mark. Ett samtal från Durbin till Colombias regering skulle kunna vara livsavgörande för dem. Mel från Kanada frågar om de inte skulle kunna ringa upp senatorn. Nej, han går absolut inte att få tag på!

Vi sätter oss ner för att fundera över hur vi kan gå vidare. Det har gått närmare en halvtimme sedan vi kom till kontoret. Plötsligt ser vi senatorn komma in genom dörren tillsammans med några medhjälpare. Stor förvåning, är han inte i Washington? Han ser vår lilla grupp och utbrister “What’s this, a wedding?” “It’s about Colombia” svarar Kryss och berättar kort men med inlevelse om situationen i Las Pavas. Han lyssnar uppmärksamt. Jag känner hur mina ögon fylls av tårar. Tacksam över att vi fått kontakt med senatorn, rörd över att vi får vara en röst for Mercelis och de andra, som CPT haft kontakt med i många år. (Sedan år 2000 finns ett CPT-team på plats i Barrancabermeja, Colombia.) “Jag ska följa upp det här”, säger Durbin. Hans trevliga medhjälpare får alla våra dokument, och hon lämnar sitt kort till oss. Lite omtumlade tar vi hissen ner till de andra som hållit bönevaka utanför.

14 dagars fängelse

Jag blev förvånad då jag fick domen i april: 14 dagars fängelse för rosamålningsaktionen vid Vidsel robotbas förra året. Jag hade fått för mig att en månad var det kortaste straff man kunde få. Men, även om två veckor kändes nästan skrattretande kort när jag först hörde det, så började det ändå kännas lite i magen när inställningsdagen närmade sig. Det är en ny miljö man ska möta (hade ej varit på Sagsjön tidigare), nya människor,en styrd vardag där man inte har möjlighet att gå därifrån om det blir jobbigt. Jag blev positivt överraskad den första dagen, de anställda hade, de allra flesta, en trevlig attityd. Och bland "tjejerna" var det också en god stämning. Efter första arbetsdagen kom arbetsledaren från köket och frågade om jag ville gå över till dem. Eftersom de hade en lunchrast på två timmar tackade jag ja. Jag blev ansvarig för den vegetariska maten, till tre personer. Sen hjälptes vi förstås åt med disk och städning, vi tre, fyra tjejer som jobbade i köket. Efter halv fem och på helgerna kunde jag läsa, träna eller göra vad jag ville.

En dag fick jag ett fint brev från en man, buddhist, som jag aldrig träffat. Han hade läst på Teologifestivalens blogg att jag kände mig lite låg efter vår rättegång. Vi fastnar ju lätt i frågan om framtida resultat, skrev han, men är inte ”varje handling, tanke och ord som talas ur kärlek, medkänsla och visdom ’belöningen’ i sig?” ”I er aktion uppstod en fredlig värld, en värld av kärlek och medkänsla. Och den måste göras om och om igen, i varje ögonblick. De som lyssnade till er i rätten delade denna värld med er då. Och frön till den ständiga förändring som är vår verklighet såddes. Vi vet inte när de blommar, vi vet inte exakt vilka blommor det blir – men att de blommar upp förr eller senare vet vi. Att de blommar upp med en energi som ligger i linje med de frön som sådde, det vet vi.” Hans ord påminde mig om några rader i den bok om Nya testamentet som jag läser nu, Jesus och de första kristna, om Guds rike. ”Enligt evangeliernas Jesus kan man gå in i det framtida Gudsherraväldet redan nu, genom att gå in i gemenskapen med honom .” Eftersom han i sin person på något sätt förenar framtiden med nutiden är Gudsriket också närvarande nu, i och genom honom. Är inte detta ett annat sätt att säga ”tänk inte så mycket på framtiden, lev det du tror på här och nu”? ”Sök gemenskapen med Kristus och låt dig formas av den.” Vilken fantastisk inbjudan, att gå in i den verklighet där Gud råder! Och en aspekt av detta är den sociala. Eller som min kursbok säger: ”Den som förkunnar ett nytt ’Guds herravälde’ ifrågasätter samtidigt rådande politiskt herravälde… Den politiska dimensionen i Jesu förkunnelse om Gudsriket är ofrånkomlig.” Amen. Den stora utmaningen: att tolka vad detta betyder i vår värld i dag.