Skriv gärna!

Annika hälsar att hon är kvar i häktet åtminstone fram till rättegången, den 14 april. Hon tar gärna emot hälsningar/brev. Adressen är: Stockholmsvägen 4, Box 3057, 600 03 Norrköping. Pelle och Martin flyttade idag till ett annat häkte i Norrköping. Deras adress är: Draggatan 13, 602 19 Norrköping.
Genom Marika

Daniel Berrigan - präst, poet och fredsaktivist

För någon månad sedan skrev jag till jesuitprästen Daniel Berrigan i New York. Jag berättade om vår kampanj Avrusta; hur vi bland annat med hjälp av avrustningsaktioner försöker motarbeta den växande svenska vapenexporten. Jag frågade om han, som förgrundsgestalt inom den radikala kristna fredsrörelsen i USA, kunde tänka sig att stödja vårt arbete genom ett uttalande. Veckorna gick, och jag började tänka att det nog inte skulle komma något svar. Han är ju ändå 88 år gammal, kanske är han för trött och svag för att skiva brev, tänkte jag. Men idag kom ett brev med en handskriven hälsning.

"Jag lovordar med hela mitt hjärta modet hos de svenska medborgare som gör motstånd mot sin regerings vapenexport. Detta massiva brott mot den mänskliga gemenskapen och ekologin gör religiös tro, kärlek till skapelsen och till Skaparen, till åtlöje."
Rev Daniel Berrigan, SJ

Tillsammans med sin bror Philip Berrigan var Daniel en av the Catonsville Nine som 1968, i en dramatisk aktion mot Vietnamkriget, satte eld på inkallelseordrar med hemgjord napalm. För detta dömdes han till tre års fängelse. Tolv år senare deltog han i den allra första plogbillsaktionen: en grupp på åtta personer gick in på General Electrics kärnvapenanläggning i King of Prussia, Pennsylvania, där de hamrade på vapendelar och hällde blod på dokument. Sedan dess har han, genom decennierna, varit aktiv som författare, poet och fredsaktivist. Han har också arbetat mycket med vård av aidssjuka.
Det känns häftigt att få ha kontakt med denne man, som under många år har varit en förebild för mig. Han är en av dem som verkligen förstått allvaret i det vi håller på med. "There is no peace because the making of peace is at least as costly as the making of war - at least as exigent, at least as disruptive, at least as liable to bring disgrace and prison and death in its wake."

En dag i bilder

Klockan är nio, vi är i Ung Vänsters lokal och förbereder för dagen. Andreas brer mackor till torgmötet.



Vid halv elva är det träff på ett café, de som kommit till Eskilstuna för att vara med på rättegång mm får en chans att mötas och presentera sig för varandra. Martin blir intervjuad av en irländsk journalist, bosatt i Stockholm.



Vi sätter upp ljudanläggningen på torget, gycklarna från Västerås anländer. Andreas agerar konferencier. Vi har musik, dikter och talare från bland annat Broderskapsrörelsen och Svenska freds på programmet.



Jag står vid bokbordet, där vi också bjuder på fika.



Vi går genom stan och bjuder in människor att komma till Martin och Annas rättegång, där avrustningen av Carl Gustav granatgevär ska diskuteras.



Anna och Martin fotas av media utanför rättegångssalen. De försvarar sig själva i rätten, och hävdar att deras agerande förhindrat folkrättsbrott genom att de avrustade vapnen aldrig kommer att skickas till Irakkriget.



På kvällen är det öppet möte med info, filmvisning och fika. Många kommer, bland annat ett gäng från Ung vänster. En livlig frågestund avslutar dagen.

Säkerhet och sårbarhet

Teologen Dorothee Sölle skrev, någon gång på 80-talet: ”Jag tror att innebörden i det kristna kärleksbegreppet är aktivitet, inte passiv väntan på någon annans handling. Kärlek är att bli delaktig i Guds kreativitet, att vara älskad av Gud är att bli förmögen att älska andra. Det betyder inte att bara invänta andras initiativ, det betyder istället att själv kasta sig ut i kärlekens handling, utan att kräva garantier. Gud nedrustade unilateralt i Kristus. Han avsade sig alla maktens attribut och blev en sårbar människa. När Reagan nyligen motiverade sin upprustning med att USA ’måste stänga sårbarhetens fönster’, så kände jag det som om jag skulle kvävas. Utan sårbarhet dör vi.” (citerad i boken Låt dig ej förhärdas: fredsarbete på 80-talet)
I en av Sölles egna böcker, The Window of Vulnerability, återkommer hon till detta tema. ”Att vara levande är att vara sårbar. Att vara troende är att motstå frestelsen till säkerhet.” (baksidestext)

Frestelsen till säkerhet … Så lätt faller vi, som individer och länder, för den. Förvisso tror jag att girighet och vinningslystnad är den största drivkraften bakom världens vapenhandel, men behovet av säkerhet, eller en känsla av säkerhet, är nog också en faktor. När regeringen för några månader kom fram till att även den svenska Bombkapsel 90 var ett klustervapen (kapseln innehåller 72 stycken substridsdelar som skjuts ut över ett stort område), och därmed måste avskaffas enligt den nya konventionen, så meddelades från försvaret att detta inte skulle kunna ske på några år. Detta inhumana vapen var nämligen ”en viktig komponent i det svenska invasionsförsvaret”, och man måste först komma på med vad det skulle ersättas.

Att en främmande armé skulle invadera Sverige anses av de flesta som något mycket långsökt. Men många svenskar vill fortfarande ha kvar ett starkt försvar ifall detta ändå skulle ske någon gång i framtiden. Och då räcker det alltså inte med alla de andra typerna av vapen som Sveriges militär har till sitt förfogande: vi behöver också använda klustervapen mot dessa eventuella framtida angripare! Vi måste ”stänga sårbarhetens fönster”.
Om inte ens vi svenskar vågar nedrusta och satsa på civilt försvar och fredlig konflikthantering, vem ska då våga? Eller är det fel tänkt? Kanske är det människor med traumatiska erfarenheter av krig och våld som måste gå före och säga: detta är inte rimligt! Ned med vapnen!

"Ett annat rike" är här

Idag låg det ett paket i brevlådan med min nya bok. Så roligt att se den, äntligen! Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd (SEK) frågade mig i november 2007 om jag kunde skriva ett material för dem, ”en teologisk genomlysning av vad det är i vår tro och teologi som driver oss och kallar oss” att arbeta för fred. Jag kunde inte tacka nej till ett så spännande arbete, även om jag också bävade lite inför uppgiften. Mina formella studier i teologi har ju inte varit särskilt omfattande. Från februari till september förra året arbetade jag med texten, som utvecklade sig till en bok snarare än ett material. Två gånger träffade jag en referensgrupp på SEK som gav mig respons på texten. Så småningom blev det klart att SEK skulle ge ut boken i samarbete med Arcus förlag, och nu i februari gick den till tryck.
Arcus ska strax göra om sin hemsida, och boken finns inte där än, så jag kan inte länka till den. Men om ett par veckor kanske …
En del av baksidestexten:
”Vad innebär det att följa Jesus i en värld av våld och orättvisor? Profeten från Nasaret visar på en livsstil som går tvärsemot samtidens normer; han uppmanar oss att förlåta istället för att hämnas, att älska fiender istället för att hysa illvilja mot dem och att gripa in mot förtryck istället för att slå bort blicken. Ett annat rike vill hjälpa oss att upptäcka den gåva som ickevåld är. Det handlar om Guds rike som en inbjudan till människor att leva en motkultur, och därigenom bli befriade från både våldsutövning och handlingsförlamning inför våld och förtryck.”

En bön

The Courage to Say No

May you have the courage to say no –
no to the madness of the arms race
no to shallow Christian experience
no to increasingly comfortable lives for ourselves
no to all those who have made security a god
no to policies that favour the rich at the cost of the dispossessed.
May you have the courage to say no to all these areas of death
and always,
through the way you live each day,
the courage to reaffirm life in all its hope and promise.
AMEN

Peter Millar
Skotsk teolog och författare

Välkommen till min nya blogg!

Igår bestämde jag mig för att göra slag i saken: att starta en blogg. Fick lite hjälp av min vän Martin och på kvällen fanns den redan, någon slags början i alla fall. Vad är det då som jag främst vill använda denna sida till?
Jag är för tillfället intensivt engagerad i en kampanj mot den svenska vapenexporten (Avrusta). Sverige säljer allt mer vapen, till krig, diktaturer, länder med utbredd fattigdom och länder med väpnade konflikter. Vi tjänar pengar på andra människors död. Under hösten genomförde vi två aktioner inom kampanjen, i Karlskoga och Eskilstuna, där vapen ämnade för export avrustades. Med avrusta menar jag då att med hammare eller andra enkla verktyg hamra på vapen eller delar till vapen så att dessa ska bli obrukbara. Fyra aktivister har hittills åtalats, två har dömts till tre månaders fängelse och 220 000 kr i skadestånd.
När jag pratade med kristna om dessa aktioner, och läste på ett par kristna bloggar, så blev det tydligt för mig att de inte kände igen denna aktionsform. Det fanns förstås de kristna som uttryckte glädje och stöd för aktionerna, men andra verkade i första hand se dem som skadegörelse. Förstörelse, om än med goda avsikter. Det kändes tråkigt, men jag tänker att det åtminstone delvis har att göra med att många kristna i Sverige inte har någon kunskap om den radikala kristna fredsarbetstraditionen. Om man aldrig har hört talas om att folk avrustar vapen på detta sätt, så kanske det inte är så konstigt att man följer polisens och de stora mediernas tolkning av händelsen, dvs "grov skadegörelse". En kriminell handling.
Ett syfte med min blogg är därför att göra denna tradition mer känd. Och att få kommentarer och samtala med människor om frågor kring efterföljelse, teologi, destruktionens makter och vårt motstånd mot det som hotar livet. Hoppas du vill vara med i samtalet!