Fredag eftermiddag. Regn i Göteborg. Och jag som vill vara vid havet och bada... Men, jag har det bra ändå, fint att träffa familjen här. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av lite tankar från essän som jag skrev inom teologi-kursen på anstalten. (Eftersom ett övergripande tema för den är Guds rike så passar det ju bra in på den här bloggen.) Kursen var på 7,5 poäng, och ämnet samtida systematisk teologi.
I den här läskursen har jag kunnat jämföra katolska perspektiv – från antologin Systematic Theology (red Fiorenza) samt antologin Freeing Theology (red LaCugna) – med ett baptistiskt perspektiv, James McClendons. Jag har läst litteraturen med begreppet Guds rike i bakhuvudet. Allteftersom har olika frågor och tankar uppstått hos mig. Kan det vara så att utan Guds rike som sammanhållande ram så splittras teologin lätt upp i en mängd ämnen utan närmare kontakt med varandra? Kan det vara så att ”traditionell” kristen etik ofta hamnat snett eftersom den frikopplats från 1) Kristus och 2) den kristna gemenskapen? Det främsta exemplet på vad jag menar med ”hamnat snett” är när betydelsen av Jesus liv och undervisning reducerats till en bisak. Min hypotes är att dessa tre ämnen – etik, synen på Kristus och kristen gemenskap – måste hållas ihop, och att detta kan ske genom begreppet/föreställningen Guds rike.
Etik finns inte med i någon rubrik i Fiorenzas antologi. Hur kommer det sig? Inte heller Guds rike, eller efterföljelse. Kapitlet som ligger närmast dessa ämnen verkar vara det om synd och nåd. Och, i någon mån, kapitlet om kyrkan, eftersom kristet liv i en katolsk förståelse handlar mycket om att delta i kyrkans liv.
Det finns ett fokus på människans vilja i vår kultur, skriver McClendon, och härav följer betoningen på beslutsfattande inom etiken. Beslut betyder, enligt ordets historia, slutet på en inre kamp, där en sida vinner över en annan. Både bland kristna tänkare och bland andra etiker har fokus ofta hamnat på det inre livet - från Augustinus och Luther kan man hämta många exempel på detta - till skillnad från till exempel på gemenskapen.
McClendon hävdar att kristen etik måste vara narrativ etik. Varför? För att det är en berättelse vi bygger våra liv på; berättelsen om Jesus. Den ger oss moralisk vägledning ”to the extent that we get the point of the story, recognize the one there called Christ as our Lord, and thus confess ourselves to be among the disciples in the kingdom".
Han gör en mycket intressant reflektion över liknelsen med fåren och getterna i Matteus 25. När de döms är det inte överlagda handlingar som betyder något, utan det som spontant strömmat fram i deras liv. Detta synsätt tycker jag är både sympatiskt och rimligt. Människors agerande formas av de sammanhang där de befinner sig; av familjen, av samhällskulturen, av den religiösa tron. För kristna så borde församlingsgemenskapen vara en plats där man hjälps åt att formas allt mer av evangeliet, vilket naturligtvis inkluderar etiska aspekter.
fredag 31 juli 2009
torsdag 23 juli 2009
Ute igen
Torsdag kväll. Jag sitter i Pelles pojkrum - hos hans föräldrar i Sundsvall - och skriver. Pelle tränar, Martin förbereder kvällsmaten. Det är så fint att vara tillsammans alla tre igen. Av en händelse var Martin på väg från Umeå till Stockholm denna vecka, och kunde stanna till nån dag här. Vi har pratat hela dagen, om hur vi har haft det men framför allt om hur vi tänker kring den närmaste framtiden.
Igår morse släpptes jag ut från Ljustadalen klockan åtta. Mittnytt och Sundsvalls Tidning var där och intervjuade mig. Sen åkte Pelle och jag till en liten vik på Alnön och åt frukost på en filt på stranden. Solen tittade fram och det var riktigt varmt ett tag.
På hemvägen passerade vi anstalten. Jag kikade för att se om någon var ute och gick på slingan, men såg ingen. Tänker en del på tjejerna där borta, särskilt några av dem. En sak hände den sista helgen som förändrade min bild av anstalten. En kvinna straffades på ett helt orimligt sätt för sitt uppförande genom att skickas iväg till sluten avdelning på Hinseberg (utanför Örebro). Hon hade bara två veckor kvar på sitt straff. På fredag eftermiddag fick hon beskedet. "Transporten kommer på söndag morgon och hämtar dig." Under lördagen mådde hon mycket dåligt, hon kände sig kränkt och var rädd. Hon bad mig om hjälp med att skriva en överklagan. Jag tvivlar dock på att den hinner behandlas inom två veckor.
Idag blev jag glatt överraskad av en nyhet på Radio Västernorrland: biskop Tony Guldbrandzén försvarade vår aktion. Sundsvalls Tidning hade ringt upp honom för en kommentar igår, och idag gjorde de på P4 en nyhet av hans positiva inställning. "Den här typen av aktivism hindrar inte att hon fortsätter att arbeta som diakon" sa han bland annat. Vad bra, för det hoppas jag ju göra.
Igår morse släpptes jag ut från Ljustadalen klockan åtta. Mittnytt och Sundsvalls Tidning var där och intervjuade mig. Sen åkte Pelle och jag till en liten vik på Alnön och åt frukost på en filt på stranden. Solen tittade fram och det var riktigt varmt ett tag.
På hemvägen passerade vi anstalten. Jag kikade för att se om någon var ute och gick på slingan, men såg ingen. Tänker en del på tjejerna där borta, särskilt några av dem. En sak hände den sista helgen som förändrade min bild av anstalten. En kvinna straffades på ett helt orimligt sätt för sitt uppförande genom att skickas iväg till sluten avdelning på Hinseberg (utanför Örebro). Hon hade bara två veckor kvar på sitt straff. På fredag eftermiddag fick hon beskedet. "Transporten kommer på söndag morgon och hämtar dig." Under lördagen mådde hon mycket dåligt, hon kände sig kränkt och var rädd. Hon bad mig om hjälp med att skriva en överklagan. Jag tvivlar dock på att den hinner behandlas inom två veckor.
Idag blev jag glatt överraskad av en nyhet på Radio Västernorrland: biskop Tony Guldbrandzén försvarade vår aktion. Sundsvalls Tidning hade ringt upp honom för en kommentar igår, och idag gjorde de på P4 en nyhet av hans positiva inställning. "Den här typen av aktivism hindrar inte att hon fortsätter att arbeta som diakon" sa han bland annat. Vad bra, för det hoppas jag ju göra.
torsdag 9 juli 2009
Är ickevåld "vänster"?
Annika har bett mig att skriva ett inlägg här som gästbloggare. En ära!
Jag tar min utgångspunkt i Inga-Lina Lindqvists artikel ”Gud hjälpe vänstern” på Aftonbladets kultursida i tisdags, där Annikas böcker om kristet ickevåld nämndes som exempel på ”den kristna vänstern”. Om Annika själv betecknar sig som ”vänster” vet jag inte, men här vill jag kort kommentera frågan: Är ickevåld ”vänster”?
Det går inte att placera in ickevåld på en enkel höger–vänster-skala (lika lite som man enkelt kan placera in till exempel feminism eller djurrätt på en sådan). Ickevåld rör sig på en annan axel, en där till exempel synen på mål och medel är viktig (mer om det nedan). Dessutom är det ju så att historiskt sett så har stora delar av vänstern (särskilt marxister) varit misstänksamma mot ickevåld, som man betraktat som ”småborgerlig idealism”, ”naiv pacifism” och så vidare. (Jag säger inte att det inte kan ha funnits fog för en del av den kritiken. Allt som torgförs som ”ickevåld” är inte nödvändigtvis bra.) Dessa vänsterkämpar har istället menat att vapenmakt är en nödvändig del av krossandet av borgarklassen och upprättandet av socialismen (som vid den ryska revolutionen 1917). De som varit ”stora namn” i ickevåldstraditionen – till exempel Gandhi, Thoreau, Martin Luther King och Dorothy Day – har ju inte varit stora bland marxister. En förklaring kan vara att de historiska ickevåldsprofilerna ofta har varit troende människor, något som vänsterfolk, åtminstone tidigare, och åtminstone i Sverige, har varit svala inför.
Med detta sagt: I sakfrågor har de som definierar sig som ”ickevåldsanhängare” respektive ”vänsterfolk” i högre grad gemensamma åsikter än ”ickevåldsanhängare” respektive ”högerfolk”. Exempel är våra moraliska skyldigheter mot de fattiga, global rättvisa, synen på militären, den internationalistiska andan (anti-nationalismen) samt kvinnofrigörelsen.
En skillnad mellan ickevåldstraditionen och den marxistiska socialismen är att den förstnämnda har betonat vikten av att mål och medel hänger ihop. ”Ta hand om medlen så ser målen efter sig själv”, lär Gandhi ha sagt. Marxister har däremot varit beredda att använda negativa medel (våld) för att uppnå ett positivt mål (fred och frihet).
Idéhistorikern Amanda Peralta, som har egna erfarenheter av den väpnade kampen mot militärdiktaturen i Argentina, visar i sin doktorsavhandling ”… med andra medel” (1990) hur marxistiskt tänkande på ett ofta ödesdigert sätt har kommit att präglas av militärstrategiska överväganden. Kan socialism uppnås med krig? frågar Peralta. Marx, Engels och Lenin ansåg det. Men då bortsåg de från att krigets aktivitet skapar nya förhållanden, som hierarkier, en auktoritär människosyn, instrumentalistiska tanke- och handlingsmönster. Socialismen, ett utopiskt politiskt projekt som syftade till att bland annat avskaffa krig och våld, blev militariserat genom att dess förkämpar använde väpnade medel. ”Man kan faktiskt inte föra och vinna ett krig utan att bli militär”, konstaterar Peralta, och citerar två veteraner från den revolutionära kampen i Argentina: ”När man börjar tänka så, när man tar på sig en uniform och upptar fiendens rangordningar och organisationsmodeller, slutar detta med att man blir fienden … Fienden har besegrat dig för han har lyckats förvandla dig till honom.”
Ickevåldstraditionen sitter inte inne med alla svar. Ickevåldsaktivister har mycket att lära av andra idéströmningar. Till exempel tycker jag att fredsfolk och pacifister kan lära sig av marxister och andra socialister när det gäller att se de ekonomiska orsakerna till att krig och våld uppkommer. En insikt har emellertid ickevåldsfolk gjort, en som andra radikaler gärna får ta till sig, och det är att revolutionärer måste undvika att bli en avbild av den känslokyla och det förtryck som de föresätter sig att bekämpa. En rörelse, ja också en enskild människa, formas av de metoder som den väljer.
Pelle Strindlund
Ps. Mina tankar om socialismen utvecklas i Toivo Jokkalas och min bok ”Djurrätt och socialism”. Mina tankar om civil olydnad uttrycker jag i denna intervju med SVT:s Mittnytt, som gjordes i juni när jag släpptes från anstalten Viskan, Medelpad.
Jag tar min utgångspunkt i Inga-Lina Lindqvists artikel ”Gud hjälpe vänstern” på Aftonbladets kultursida i tisdags, där Annikas böcker om kristet ickevåld nämndes som exempel på ”den kristna vänstern”. Om Annika själv betecknar sig som ”vänster” vet jag inte, men här vill jag kort kommentera frågan: Är ickevåld ”vänster”?
Det går inte att placera in ickevåld på en enkel höger–vänster-skala (lika lite som man enkelt kan placera in till exempel feminism eller djurrätt på en sådan). Ickevåld rör sig på en annan axel, en där till exempel synen på mål och medel är viktig (mer om det nedan). Dessutom är det ju så att historiskt sett så har stora delar av vänstern (särskilt marxister) varit misstänksamma mot ickevåld, som man betraktat som ”småborgerlig idealism”, ”naiv pacifism” och så vidare. (Jag säger inte att det inte kan ha funnits fog för en del av den kritiken. Allt som torgförs som ”ickevåld” är inte nödvändigtvis bra.) Dessa vänsterkämpar har istället menat att vapenmakt är en nödvändig del av krossandet av borgarklassen och upprättandet av socialismen (som vid den ryska revolutionen 1917). De som varit ”stora namn” i ickevåldstraditionen – till exempel Gandhi, Thoreau, Martin Luther King och Dorothy Day – har ju inte varit stora bland marxister. En förklaring kan vara att de historiska ickevåldsprofilerna ofta har varit troende människor, något som vänsterfolk, åtminstone tidigare, och åtminstone i Sverige, har varit svala inför.
Med detta sagt: I sakfrågor har de som definierar sig som ”ickevåldsanhängare” respektive ”vänsterfolk” i högre grad gemensamma åsikter än ”ickevåldsanhängare” respektive ”högerfolk”. Exempel är våra moraliska skyldigheter mot de fattiga, global rättvisa, synen på militären, den internationalistiska andan (anti-nationalismen) samt kvinnofrigörelsen.
En skillnad mellan ickevåldstraditionen och den marxistiska socialismen är att den förstnämnda har betonat vikten av att mål och medel hänger ihop. ”Ta hand om medlen så ser målen efter sig själv”, lär Gandhi ha sagt. Marxister har däremot varit beredda att använda negativa medel (våld) för att uppnå ett positivt mål (fred och frihet).
Idéhistorikern Amanda Peralta, som har egna erfarenheter av den väpnade kampen mot militärdiktaturen i Argentina, visar i sin doktorsavhandling ”… med andra medel” (1990) hur marxistiskt tänkande på ett ofta ödesdigert sätt har kommit att präglas av militärstrategiska överväganden. Kan socialism uppnås med krig? frågar Peralta. Marx, Engels och Lenin ansåg det. Men då bortsåg de från att krigets aktivitet skapar nya förhållanden, som hierarkier, en auktoritär människosyn, instrumentalistiska tanke- och handlingsmönster. Socialismen, ett utopiskt politiskt projekt som syftade till att bland annat avskaffa krig och våld, blev militariserat genom att dess förkämpar använde väpnade medel. ”Man kan faktiskt inte föra och vinna ett krig utan att bli militär”, konstaterar Peralta, och citerar två veteraner från den revolutionära kampen i Argentina: ”När man börjar tänka så, när man tar på sig en uniform och upptar fiendens rangordningar och organisationsmodeller, slutar detta med att man blir fienden … Fienden har besegrat dig för han har lyckats förvandla dig till honom.”
Ickevåldstraditionen sitter inte inne med alla svar. Ickevåldsaktivister har mycket att lära av andra idéströmningar. Till exempel tycker jag att fredsfolk och pacifister kan lära sig av marxister och andra socialister när det gäller att se de ekonomiska orsakerna till att krig och våld uppkommer. En insikt har emellertid ickevåldsfolk gjort, en som andra radikaler gärna får ta till sig, och det är att revolutionärer måste undvika att bli en avbild av den känslokyla och det förtryck som de föresätter sig att bekämpa. En rörelse, ja också en enskild människa, formas av de metoder som den väljer.
Pelle Strindlund
Ps. Mina tankar om socialismen utvecklas i Toivo Jokkalas och min bok ”Djurrätt och socialism”. Mina tankar om civil olydnad uttrycker jag i denna intervju med SVT:s Mittnytt, som gjordes i juni när jag släpptes från anstalten Viskan, Medelpad.
onsdag 20 maj 2009
Girard och den kristna pacifismen
När jag skrev Ett annat rike blev jag fascinerad av den franske filosofen René Girards tankar om kopplingarna mellan våld och religion. Framför allt hans poäng om att kristendomen avslöjar syndabocksmekanismen. Sedan historiens begynnelse har människor försökt lösa konflikter genom att utse en syndabock och offra, ofta döda, denne. Tidigt fick sådana offer en religiös betydelse. Ansvaret för våldet lades på Gud; det var i själva verket Gud som krävde dessa offer och inte människorna. Genom Gamla testamentet kan man se en brottning med dessa tankar, och ett motstånd mot dem. Offret - annars helt nedtystat - för här och där röst, till exempel i vissa psaltarpsalmer. Och i berättelsen om Jesus avslöjas syndabockstänkandet fullt ut. Som Göran Sahlberg skriver i senaste numret av NoD: "En gud som själv låter sig offras ogiltigförklarar och avslöjar en gång för alla de ´makter och myndighete` som opererar med syndabockslogikens sataniska krafter". De kristna befrias, genom att se på och efterlikan Jesus, från detta våldsamma handlingsmönster. Vi ska tvärtom vara vaksamma på om individer eller grupper riskerar att göras till syndabockar. Eftersom det främst är människor i marginalen - ofta annorlunda på något sätt, utan tillgång till samhällsmakt - som drabbas går denna inställning hand i hand med en allmän solidaritet med utsatta grupper.
Men tyvärr har denna del av kristendomens budskap ofta gått förlorad. Den 10 maj fanns den en essä i DN där Stoika Hristova, präst och författare, skriver om Girards teori och "kristendomens revolutionerande avsakralisering av våldet". Hon menar att mycken kristen teologi och andlighet i själva verket genomsyras av syndabockslogik. "Girard... ör övertygad om att kristendomens radikalpacifism är modernitetens grundprincip. Det gäller dock inte den tradiotionella kristendomen med dess offerriter och lidandemystik som är en imitation av de arkaiska religionerna. George Bushts gudstro har, med dess dualistiska syn på världen, mytologisering av ondskan och valet av Saddam Hussein till syndabock, tydligt för-kristna drag." Visst är det intressant? (Fast kanske orättvist mot för-kristna religioner, jag kan inte avgöra det.) Att motarbeta fiendebilder, ha medlidande med offer, avslöja våldets orättfärdighet - det är sånt kristna ska hålla på med.
Ett problem i sammanhanget -enligt Girard, och jag håller med honom - är den teologi som tolkar Jesu död som ett syndabocksoffer, önskad av Gud. Istället för att undergräva syndabockstänkande så rättfärdigar man det. Om du är intresserad, läs gärna Ett annat rike, där finns ett helt kapitel om just detta.
(Ni som vill komma i kontakt med Annika kan göra detta genom att skriva till henne: Adressen är:Kalendervägen 4, 863 36 SUNDSBRUK.
Fredshälsningar Marika, som skriver Annikas Blogg nu när Annika inte själv har tillgång till Internet)
fredag 1 maj 2009
Idag flyttar Annika
Idag den 1 maj flyttar Annika till Anstalten Ljustadalen, lite norr om Sundsvall. Hennes nya adress är: Anstalten Ljustadalen, 863 36 SUNDSBRUK. Besöksadress: Kalendervägen 4. Telefon: 060- 785 30 55. Skriv gärna massor av fina peppande brev till Annika!(Marika)
måndag 6 april 2009
Skriv gärna!
Annika hälsar att hon är kvar i häktet åtminstone fram till rättegången, den 14 april. Hon tar gärna emot hälsningar/brev. Adressen är: Stockholmsvägen 4, Box 3057, 600 03 Norrköping. Pelle och Martin flyttade idag till ett annat häkte i Norrköping. Deras adress är: Draggatan 13, 602 19 Norrköping.
Genom Marika
Genom Marika
måndag 16 mars 2009
Daniel Berrigan - präst, poet och fredsaktivist
För någon månad sedan skrev jag till jesuitprästen Daniel Berrigan i New York. Jag berättade om vår kampanj Avrusta; hur vi bland annat med hjälp av avrustningsaktioner försöker motarbeta den växande svenska vapenexporten. Jag frågade om han, som förgrundsgestalt inom den radikala kristna fredsrörelsen i USA, kunde tänka sig att stödja vårt arbete genom ett uttalande. Veckorna gick, och jag började tänka att det nog inte skulle komma något svar. Han är ju ändå 88 år gammal, kanske är han för trött och svag för att skiva brev, tänkte jag. Men idag kom ett brev med en handskriven hälsning.
"Jag lovordar med hela mitt hjärta modet hos de svenska medborgare som gör motstånd mot sin regerings vapenexport. Detta massiva brott mot den mänskliga gemenskapen och ekologin gör religiös tro, kärlek till skapelsen och till Skaparen, till åtlöje."
Rev Daniel Berrigan, SJ
Tillsammans med sin bror Philip Berrigan var Daniel en av the Catonsville Nine som 1968, i en dramatisk aktion mot Vietnamkriget, satte eld på inkallelseordrar med hemgjord napalm. För detta dömdes han till tre års fängelse. Tolv år senare deltog han i den allra första plogbillsaktionen: en grupp på åtta personer gick in på General Electrics kärnvapenanläggning i King of Prussia, Pennsylvania, där de hamrade på vapendelar och hällde blod på dokument. Sedan dess har han, genom decennierna, varit aktiv som författare, poet och fredsaktivist. Han har också arbetat mycket med vård av aidssjuka.
Det känns häftigt att få ha kontakt med denne man, som under många år har varit en förebild för mig. Han är en av dem som verkligen förstått allvaret i det vi håller på med. "There is no peace because the making of peace is at least as costly as the making of war - at least as exigent, at least as disruptive, at least as liable to bring disgrace and prison and death in its wake."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)