Om ickevåldets andlighet skriver den amerikanska rörelsen Pace e Bene:
"This spirituality invites us to cultivate reverence for God’s presence in every being.
It summons us to see the reality around us.
It recognizes that the evil and woundedness we struggle against in the world is within us as well.
It calls us to disarm ourselves and others.
It invites us to respond to fear with love more than courage.
It gathers us into communities, knowing that we cannot do this work alone.
It asks us to be willing to offer our own life rather than take someone else’s.
It urges us to slow down, learn patience, resist injustice, practice forgiveness, and plant the tiny seeds of love.
Each of us is invited to discover the prayers, rituals and practices which we can use each day to help us remain aware of this spiritual journey from fear and greed to justice and compassion.”
Ur From Violence to Wholeness: a ten part program in the spirituality and practice of active nonviolence (s 50), utgiven av Pace e Bene Nonviolence Service.
torsdag 27 januari 2011
onsdag 5 januari 2011
Bilder från 90-talet: Trident Ploughshares
Hittade en CD med gamla bilder. 1998-99 deltog jag i kampanjen Trident Ploughshares, för nedrustning av Storbritanniens kärnvapenarsenal. Vår grupp - Bröd inte Bomber - gjorde aktion i september 1998, i Barrow i England, på varvet som tillverkade kärnvapenubåtarna.
Ann-Britt Sternfeldt, jag och Stellan Vinthagen någon månad före aktionen, hemma i Sverige, med ett par plogar vi hittat.
Vi åkte över till Skottland och deltog under några dagar i det läger som inledde kampanjen. Vi var fyra i gruppen, Ann-Britt, Stellan och jag som skulle gå in på varvet och försöka avrusta Trident-ubåten, och Per Herngren som var vår kontakt med omvärlden, med media etc. Här lyssnar vi på någon på lägret.
Kampanjen inleds med en demonstration vid Faslane-basen, hemmabas för de kärnvapenbestyckade ubåtarna.
Natten till den 13 september 1998 gick vi in på varvet. Efter att smygande ha närmat oss ubåten under ett par timmar grips vi av vakter, och förs till polisstationen i Barrow. Vi åtalas för "conspiracy to commit criminal damage" - är helt öppna med att vår avsikt var att hamra på delar av ubåten för att avrusta den - och tas efter några dygn till häkte, Stellan till Preston, Ann-Britt och jag till Risley utanför Liverpool.
Vi blir kvar i häkte i drygt fyra månader. Plötsligt vid en häktningsförhandling i januari är det en domare som beslutar att släppa oss (men han behåller våra pass). Våra snälla engelska stödpersoner tar hand om oss, och vi får bo hos Catholic Worker kommuniteten i Liverpool.
Efter ett par månader i frihet, en mindre aktion i Barrow och ytterligare två månader i häkte är det dags för rättegång. Efter flera dagars förhandlingar ska juryn överlägga, och fatta sitt beslut: guilty or not guilty. Men: de kan inte komma överens! Vi släpps, eftersom vi lovar att komma tillbaka till en ny rättegång, där fallet ska prövas igen. (Den gången blir vi dömda, men får inget mer straff.) Här har Stellan och jag hämtat ut de tillhörigheter vi samlat på oss i häktet.
Våra kära med-aktivister stod utanför rätten med plakat under en stor del av rättegången. Det var en bra plats, med en stor väg precis bredvid.
Vi kommer ut från rätten, till friheten igen efter ett par månader inlåsta. Vår vän buddistnunnan - har glömt hennes namn - har suttit utanför domstolsbyggnaden och bett, med bilder från Hiroshima efter bomben utlagda framför sig.
Stor glädje! Att vara återsamlade. Och att flera i juryn ville frikänna oss!
Och hemma i Hammarkullen väntar syster och vänner, med en hemkomstfest.
Ann-Britt Sternfeldt, jag och Stellan Vinthagen någon månad före aktionen, hemma i Sverige, med ett par plogar vi hittat.
Vi åkte över till Skottland och deltog under några dagar i det läger som inledde kampanjen. Vi var fyra i gruppen, Ann-Britt, Stellan och jag som skulle gå in på varvet och försöka avrusta Trident-ubåten, och Per Herngren som var vår kontakt med omvärlden, med media etc. Här lyssnar vi på någon på lägret.
Kampanjen inleds med en demonstration vid Faslane-basen, hemmabas för de kärnvapenbestyckade ubåtarna.
Natten till den 13 september 1998 gick vi in på varvet. Efter att smygande ha närmat oss ubåten under ett par timmar grips vi av vakter, och förs till polisstationen i Barrow. Vi åtalas för "conspiracy to commit criminal damage" - är helt öppna med att vår avsikt var att hamra på delar av ubåten för att avrusta den - och tas efter några dygn till häkte, Stellan till Preston, Ann-Britt och jag till Risley utanför Liverpool.
Vi blir kvar i häkte i drygt fyra månader. Plötsligt vid en häktningsförhandling i januari är det en domare som beslutar att släppa oss (men han behåller våra pass). Våra snälla engelska stödpersoner tar hand om oss, och vi får bo hos Catholic Worker kommuniteten i Liverpool.
Efter ett par månader i frihet, en mindre aktion i Barrow och ytterligare två månader i häkte är det dags för rättegång. Efter flera dagars förhandlingar ska juryn överlägga, och fatta sitt beslut: guilty or not guilty. Men: de kan inte komma överens! Vi släpps, eftersom vi lovar att komma tillbaka till en ny rättegång, där fallet ska prövas igen. (Den gången blir vi dömda, men får inget mer straff.) Här har Stellan och jag hämtat ut de tillhörigheter vi samlat på oss i häktet.
Våra kära med-aktivister stod utanför rätten med plakat under en stor del av rättegången. Det var en bra plats, med en stor väg precis bredvid.
Vi kommer ut från rätten, till friheten igen efter ett par månader inlåsta. Vår vän buddistnunnan - har glömt hennes namn - har suttit utanför domstolsbyggnaden och bett, med bilder från Hiroshima efter bomben utlagda framför sig.
Stor glädje! Att vara återsamlade. Och att flera i juryn ville frikänna oss!
Och hemma i Hammarkullen väntar syster och vänner, med en hemkomstfest.
söndag 19 december 2010
End These Wars!
Den 16 december - i torsdags - ordnades en stor manifestation vid Vita Huset, under rubriken End These Wars. Arrangör var Veterans for Peace, och många av dem som deltog hade själva tjänstgjort i Irak/Afghanistan. 131 personer greps efter att ha vägrat lämna området, bland dem Daniel Ellsberg, whistle-blower under Vietnamkriget.
Chris Hedges, författare och krigskorrespondent, höll ett tal om hopp. "Hope will not come in trusting in the ultimate goodness of Barack Obama, who, like Herod of old, sold out his people. It will not be realized by chanting packaged campaign slogans or attempting to influence the democratic party. It will not come through our bankrupt liberal institutions-- from the press, to the withered stump that is the labor movement.
Hope will only come now when we physically defy the violence of the state. All who resist, all who are here today, keep hope alive. All who succumb to fear, despair and apathy become an enemy of hope. They become, in their passivity, agents of injustice.
Hope has a cost. Hope is not comfortable or easy. Hope requires personal risk. It is not about the right attitude. Hope is not about peace of mind. Hope is action. Hope is doing something. The more futile, the more useless, the more irrelevant and incomprehensible an act of rebellion is, the vaster and more potent hope becomes.
Hope never makes sense. Hope is weak, unorganized and absurd. Hope, which is always nonviolent, exposes in its powerlessness, the lies, fraud and coercion employed by the state. Hope knows that an injustice visited on our neighbor is an injustice visited on all of us. Hope posits that people are drawn to the good by the good. This is the secret of hope's power. Hope demands for others what we demand for ourselves. Hope does not separate us from them. Hope sees in our enemy our own face."
Det finns ett par filmer på nätet från denna dag, bland annat den här.
Chris Hedges, författare och krigskorrespondent, höll ett tal om hopp. "Hope will not come in trusting in the ultimate goodness of Barack Obama, who, like Herod of old, sold out his people. It will not be realized by chanting packaged campaign slogans or attempting to influence the democratic party. It will not come through our bankrupt liberal institutions-- from the press, to the withered stump that is the labor movement.
Hope will only come now when we physically defy the violence of the state. All who resist, all who are here today, keep hope alive. All who succumb to fear, despair and apathy become an enemy of hope. They become, in their passivity, agents of injustice.
Hope has a cost. Hope is not comfortable or easy. Hope requires personal risk. It is not about the right attitude. Hope is not about peace of mind. Hope is action. Hope is doing something. The more futile, the more useless, the more irrelevant and incomprehensible an act of rebellion is, the vaster and more potent hope becomes.
Hope never makes sense. Hope is weak, unorganized and absurd. Hope, which is always nonviolent, exposes in its powerlessness, the lies, fraud and coercion employed by the state. Hope knows that an injustice visited on our neighbor is an injustice visited on all of us. Hope posits that people are drawn to the good by the good. This is the secret of hope's power. Hope demands for others what we demand for ourselves. Hope does not separate us from them. Hope sees in our enemy our own face."
Det finns ett par filmer på nätet från denna dag, bland annat den här.
söndag 5 december 2010
David Petander - en ny bekantskap
I början av november var jag i Karlstad för att medverka vid ett par kyrkliga arrangemang. Av den trevlige studentprästen som jag sov över hos fick jag en bok, som han trodde jag skulle uppskatta. Den var utgiven 1960 på Sanningsröstens förlag (vilket fint namn!). Titeln var David Petander: Hans liv och förkunnelse, författare Hulda Nygren. Jag läste i boken under hela hemresan, och blev fascinerad av denne man. Vilket ovanligt vittnesbörd! Här var en person som satsade allt på att leva ut Guds rike, så som han förstod det. Från Lilla Uppslagsboken: "Petander, David, präst (1875-1914). Petander lämnade 1911 sin prästtjänst för att som "vandrarpräst" frambära ett huvudsakligen på Bergspredikan grundat, asketiskt färgat budskap om Guds rike. 1914 häktades han för ohörsamhet mot mobiliseringsorder."
Petander ville leva i Jesu efterfölj. Han ville få människor att uppleva Guds kärlek och ge den vidare. Han kritiserade dem som tyckte att välståndssökande, maktsträvanden och våldsanvändning kunde förenas med kristet liv. Han gav bort sina tillhörigheter för att gå ut på vägarna, möta människor, hjälpa dem i det han kunde och prata med dem om riket.
Från hans tid som präst i Ånge berättas att inget kunde förmå honom att från predikstolen läsa något som gick emot hans övertygelse. I handboken hade han med krita strukit över sådant som han inte kunde stå för. "Efter det han gång på gång ertappades med att formulera om och ibland helt stryka vissa ritualer och böner, hade han på fråga hur han trodde det skulle gå för honom i framtiden, svarat: När det inte går längre så slutar jag." Och efter ett antal år kom han alltså till denna punkt.
Inom många religiösa kretsar betraktades han som farlig, man menade att det var gärningslära han predikade. Ofta fick han inte tillträde till kyrkolokaler för att predika. När han kom till en ny stad affischerade han, med enkla papperslappar: "Predikan hålles om Guds rike, av David Petander". Trots varningar från kyrkoledare var det många människor som kom för att lyssna.
1914, strax efter krigsutbrottet, inkallas Petander till militärtjänstgöring, men han inställer sig inte. Han är hos en vän i Västerås när en polisman kommer för att hämta honom. Han anhålls, förs till fängelset i Västerås, och nästa dag vidare till Sundsvall för att ställas inför krigsrätt. Dock är han nu sjuk, och domaren tycker också att han inte verkar riktigt "tillräknelig", så han släpps utan straff. Strax därefter avlider han. "Utslitet hjärta och lunginflammation."
Jag hoppas komma tillbaka till denne Jesusefterföljare, men avslutar här med ett citat av honom. "Evangelisterna har skrivit så litet som möjligt. Ljuset ligger i livet, ej i orden. Det är nödvändigt att ljuset lyser så klart det kan. Världen frälses genom liv. Kristus måste ha gestalt i oss."
Petander ville leva i Jesu efterfölj. Han ville få människor att uppleva Guds kärlek och ge den vidare. Han kritiserade dem som tyckte att välståndssökande, maktsträvanden och våldsanvändning kunde förenas med kristet liv. Han gav bort sina tillhörigheter för att gå ut på vägarna, möta människor, hjälpa dem i det han kunde och prata med dem om riket.
Från hans tid som präst i Ånge berättas att inget kunde förmå honom att från predikstolen läsa något som gick emot hans övertygelse. I handboken hade han med krita strukit över sådant som han inte kunde stå för. "Efter det han gång på gång ertappades med att formulera om och ibland helt stryka vissa ritualer och böner, hade han på fråga hur han trodde det skulle gå för honom i framtiden, svarat: När det inte går längre så slutar jag." Och efter ett antal år kom han alltså till denna punkt.
Inom många religiösa kretsar betraktades han som farlig, man menade att det var gärningslära han predikade. Ofta fick han inte tillträde till kyrkolokaler för att predika. När han kom till en ny stad affischerade han, med enkla papperslappar: "Predikan hålles om Guds rike, av David Petander". Trots varningar från kyrkoledare var det många människor som kom för att lyssna.
1914, strax efter krigsutbrottet, inkallas Petander till militärtjänstgöring, men han inställer sig inte. Han är hos en vän i Västerås när en polisman kommer för att hämta honom. Han anhålls, förs till fängelset i Västerås, och nästa dag vidare till Sundsvall för att ställas inför krigsrätt. Dock är han nu sjuk, och domaren tycker också att han inte verkar riktigt "tillräknelig", så han släpps utan straff. Strax därefter avlider han. "Utslitet hjärta och lunginflammation."
Jag hoppas komma tillbaka till denne Jesusefterföljare, men avslutar här med ett citat av honom. "Evangelisterna har skrivit så litet som möjligt. Ljuset ligger i livet, ej i orden. Det är nödvändigt att ljuset lyser så klart det kan. Världen frälses genom liv. Kristus måste ha gestalt i oss."
tisdag 12 oktober 2010
Älskade pappa
För ett drygt år sedan var pappa och jag på resa i norra Italien. Jag tog bilden av honom när han klättrat högt upp - i tryckande värme - i colosseumstadion i Verona. I dagarna planerade han för ännu en utlandsresa, till Turkiet. Men det blir inga mer resor för pappa. På bussen in till stan igår fick han en hjärnblödning. Pelle och jag satte oss på tåget från Mjölby, och hann vara hos honom några timmar. Han återfick inte medvetandet, och gick bort tidigt i morse.
Pappa var en av mina bästa stödpersoner under tider i fängelse. Han skrev varje vecka, kollade e-post åt mig och mycket annat. Vi hade inte samma åsikter alltid, men han respekterade mitt arbete och fanns verkligen där för mig. 1998-99 åkte han till England tre gånger för att hälsa på mig i häktet och vara med på rättegången.
I sorgen värmer det att höra från hans vänner i de föreningar, t ex Nätverket för Hörselskadade, där han var aktiv. Där la han sitt engagemang.
Jag får satsa på nästa delegation till Kurdistan istället, i april. Är oerhört tacksam för det ekonomiska stöd jag fått från många av er, kommer att spara dessa pengar för att kunna åka till våren.
söndag 3 oktober 2010
Rese-förberedelser
Om två veckor är jag i Kurdistan, norra Irak. Tidigt den 15 oktober tar jag flyget från Landvetter till Istanbul, där jag träffar de andra i delegationen för en dags gemensamma förberedelser. Det är Claire, som till vardags arbetar på CPT:s kontor i Chicago, som leder delegationen. Övriga deltagare är Tiffany, Leland och Matthew från USA.
Som förberedelse - förutom det mer praktiska med vaccinationer och diverse inköp - läser jag i den tjocka lunta med artiklar som jag fått av CPT. Det handlar bland annat om kurdernas historia i Irak. Det är många olika vändor, olika makthavare och kupper, ofta med tragiska konsekvenser för vanligt folk. 1918 tar britterna över kontrollen av området, från det ottomanska imperiet. 1920 planeras för ett självständigt Kurdistan, men det blir inget med det. 1921 bildas den nya staten Irak, som till en del överlappar det kurdiska området. 1923: Shaykh Barzinji leder ett uppror, och utropar ett kurdiskt kungadöme i norra Irak. Ett år senare intar brittiska styrkor (är de fortfarande kvar där?) Sulemaniya, staden där vi kommer att bo. 40-talet: nytt uppror, britterna bombar, kurdiska rebeller flyr över till Iran. 1958 tillerkänns kurderna vissa rättigheter, i den nya irakiska konstitutionen.
1988, vid slutet av kriget mellan Irak och Iran, organiserar den irakiska armén en stor offensiv mot kurderna, för att bryta ned den kurdiska motståndsrörelsen. Tiotusentals dödas, hundratusentals flyr. Den 16 mars attackeras Halabja - ett samhälle vi också kommer att besöka - med kemisk gas och fem tusen människor dör.
Under 90-talet utbryter vid flera tillfällen väpnat våld mellan de två kurdiska partierna KDP och PUK. 1998 mäklas fred mellan dem. Inför USA:s anfall på Irak samarbetar man för att förbereda sig. I april 2003 tar amerikanska trupper tillsammans med kurdiska över städerna Kirkuk och Mosul. I maj 2007 lämnas ansvar för säkerheten för de kurdiska provinserna Erbil, Sulemaniya och Duhok över från USA till KRG: Kurdish Regional Government. I dessa områden förbättras sedan säkerhetsläget för varje år, bland annat genom att gränsen söderut mot resten av Irak kontrolleras noga.
Från 2007 ökar däremot våldet i gränstrakterna Irak-Iran-Turkiet, då både Iran och Turkiet går in över gränsen för att med bomber och annan beskjutning komma åt kurdiska rebeller. Många civila tvingas fly från sina byar. USA stöder Turkiets agerande: vid ett möte mellan Bush och Turkiets premiärminister Erdogan i slutet av 2007 görs en överenskommelse om att samarbeta för att eliminera PKK:s (turkisk, kurdisk grupp) närvaro i Irak. Efter att Turkiet får tillgång till amerikansk underrättelseinformation sker bombningarna tätare.
PKK har utfört många våldsdåd i Turkiet, även mot civila, men enligt bland annat samtal som CPT:are haft med fd PKK-rebeller är det nu många, även inom PKK's ledning, som vill försöka nå en överenskommelse för att få ett slut på den väpnade konflikten.
Ja, det var lite av min förståelse av bakgrunden till dagens situation. Tänkte också skriva lite mer om vad CPT ser som sin uppgift i denna del av världen. Men nu ska jag ta en promenad med Pelle medan det är ljust ...
Som förberedelse - förutom det mer praktiska med vaccinationer och diverse inköp - läser jag i den tjocka lunta med artiklar som jag fått av CPT. Det handlar bland annat om kurdernas historia i Irak. Det är många olika vändor, olika makthavare och kupper, ofta med tragiska konsekvenser för vanligt folk. 1918 tar britterna över kontrollen av området, från det ottomanska imperiet. 1920 planeras för ett självständigt Kurdistan, men det blir inget med det. 1921 bildas den nya staten Irak, som till en del överlappar det kurdiska området. 1923: Shaykh Barzinji leder ett uppror, och utropar ett kurdiskt kungadöme i norra Irak. Ett år senare intar brittiska styrkor (är de fortfarande kvar där?) Sulemaniya, staden där vi kommer att bo. 40-talet: nytt uppror, britterna bombar, kurdiska rebeller flyr över till Iran. 1958 tillerkänns kurderna vissa rättigheter, i den nya irakiska konstitutionen.
1988, vid slutet av kriget mellan Irak och Iran, organiserar den irakiska armén en stor offensiv mot kurderna, för att bryta ned den kurdiska motståndsrörelsen. Tiotusentals dödas, hundratusentals flyr. Den 16 mars attackeras Halabja - ett samhälle vi också kommer att besöka - med kemisk gas och fem tusen människor dör.
Under 90-talet utbryter vid flera tillfällen väpnat våld mellan de två kurdiska partierna KDP och PUK. 1998 mäklas fred mellan dem. Inför USA:s anfall på Irak samarbetar man för att förbereda sig. I april 2003 tar amerikanska trupper tillsammans med kurdiska över städerna Kirkuk och Mosul. I maj 2007 lämnas ansvar för säkerheten för de kurdiska provinserna Erbil, Sulemaniya och Duhok över från USA till KRG: Kurdish Regional Government. I dessa områden förbättras sedan säkerhetsläget för varje år, bland annat genom att gränsen söderut mot resten av Irak kontrolleras noga.
Från 2007 ökar däremot våldet i gränstrakterna Irak-Iran-Turkiet, då både Iran och Turkiet går in över gränsen för att med bomber och annan beskjutning komma åt kurdiska rebeller. Många civila tvingas fly från sina byar. USA stöder Turkiets agerande: vid ett möte mellan Bush och Turkiets premiärminister Erdogan i slutet av 2007 görs en överenskommelse om att samarbeta för att eliminera PKK:s (turkisk, kurdisk grupp) närvaro i Irak. Efter att Turkiet får tillgång till amerikansk underrättelseinformation sker bombningarna tätare.
PKK har utfört många våldsdåd i Turkiet, även mot civila, men enligt bland annat samtal som CPT:are haft med fd PKK-rebeller är det nu många, även inom PKK's ledning, som vill försöka nå en överenskommelse för att få ett slut på den väpnade konflikten.
Ja, det var lite av min förståelse av bakgrunden till dagens situation. Tänkte också skriva lite mer om vad CPT ser som sin uppgift i denna del av världen. Men nu ska jag ta en promenad med Pelle medan det är ljust ...
torsdag 16 september 2010
Brev till kristna syskon som funderar på att stödja Alliansen
(Brevet, minus första stycket, publicerades på Aftonbladets hemsida den 13 september.)
Som kristna har vi ett uppdrag att sätta de svagas behov i centrum, att överskrida gränser mellan människor och att verka för fred och försoning i världen. Att följa Jesus är att leva i självutgivande kärlek; att hellre göra uppoffringar själv än att lasta över problem och risker på andra. Så visar vi vilken Gud vi tror på, en Gud vars kärlek är radikalt inkluderande, en Gud som vill befrielse och gott liv åt alla.
Om några dagar går Sverige till val. Kristna lägger sina röster hos olika partier, men aktiva kyrkobesökare röstar övervägande borgerligt. Vi vill argumentera för att årets val på ett särskilt sätt utmanar dessa kristna. Alliansens politik har under fyra år på flera sätt försämrat för olika utsatta grupper i samhället, skapat större klyftor mellan människor och motarbetat en fredlig, hållbar utveckling i världen. Vi uppmanar alla kristna som traditionellt röstat borgerligt, eller som lutar åt att göra det i år: Tänk efter och pröva i ditt hjärta – är stöd till denna politik förenligt med att bejaka Jesus som sin mästare och vilja följa honom?
Här är några exempel på vad vi menar.
Klimatet: Klimatfrågan är på intet sätt löst. Den är fortfarande en ödesfråga för vår planet och hela mänskligheten, och läget blir allt mer akut. Men Alliansen ger stöd till ökad flygtrafik, vägrar införa flygskatt, satsar stort på vägbyggande och har slopat stödet till kommuners klimatinvesteringar. Grunden för Alliansens ekonomiska politik är ökad konsumtion; sänkta skatter ger ökad konsumtion ger nya jobb... Detta är en katastrofal politik ur resurs- och klimathänseende. Det handlar om liv och död, inte bara för framtida generationer utan för kvinnor, män och barn idag som haft oturen att födas på ”fel” ställe.
Fattigdomsbekämpning: Sedan 2006 har regeringen tagit 13 miljarder från det svenska biståndet till andra budgetposter: exportkreditskulder, flyktingmottagande och UD-administration. Detta är pengar som borde ha använts till att bekämpa fattigdom i Syd.
Utrikespolitik: Alliansen vill fortsätta Sveriges krig i Afghanistan trots att det drabbar civila och stärker religiösa extremister. De har i sommar inrättat en ny myndighet för att stödja Sveriges vapenexport – som ändå har ökat explosionsartat de senaste åren – och planerar inte, till skillnad från de rödgröna, för nya riktlinjer för att till exempel förhindra export till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.
Djuren: Till de mest utsatta i vårt samhälle hör djuren. Alliansen försvarar pälsfarmning trots att det innebär att 1,2 miljoner minkar spärras in i trånga stålburar. De rödgröna har lovat att avveckla pälsbranschen. De vill också inrätta en djuretisk ombudsman för att stärka djurskyddet inom livsmedelsindustrin.
Välfärd i Sverige: Genom Alliansens politik har klyftan mellan de som har och de som inte har vidgats. Sjukskrivna och arbetslösa har fått betala för att skatten på arbete skulle sänkas. Individens köpkraft värderas högre än satsningar på det gemensamma. Genom privatiseringar av alltfler av samhällets funktioner överlämnar vi makten från oss själva till kommersiella intressen, och frånsäger oss möjligheten att påverka annat än som konsumenter.
Gästfrihet: Alliansen har tolkat utlänningslagen mycket strikt vilket lett till att apatiska barn utvisas, att människor skickas tillbaka till krig och kristna irakier tvångsavvisas till ett land där just kristna är extra utsatta. De rödgröna vill ha en översyn av lagen för att tydliggöra det omstridda begreppet ”väpnad konflikt”. De vill att definitionen av begreppet ändras så att det ”fullt ut motsvarar dess folkrättsliga innebörd och ger den som flyr undan krig skydd i Sverige”.
Vi säger inte att de rödgrönas politik är perfekt, men då vi försöker se och tolka verkligheten ur marginaliserade gruppers perspektiv – vilket vi tror är ett sätt att närma sig Guds rike – blir detta tydligt för oss: det finns konkreta skillnader mellan blocken. Det finns ett alternativ som är bättre och ett som är sämre. Vi vädjar till kristna människor, och alla som sympatiserar med kristna värderingar, att tänka på detta den 19 september.
Vibeke Olsson Falk, författare
Karin Hagvil, diakon, Motala
Erik Hansson, diakon, Umeå
Elisabeth Hjorth, författare och doktorand i teologi, Stockholm
Maria Küchen, författare, Lund
Per Larsson, kyrkoherde emeritus, Västerås
Lars-Göran Olsson, pastor, Sundbyberg
Annika Spalde, diakon, Mjölby
Louise Swedjemark, diakon, Västerås
Som kristna har vi ett uppdrag att sätta de svagas behov i centrum, att överskrida gränser mellan människor och att verka för fred och försoning i världen. Att följa Jesus är att leva i självutgivande kärlek; att hellre göra uppoffringar själv än att lasta över problem och risker på andra. Så visar vi vilken Gud vi tror på, en Gud vars kärlek är radikalt inkluderande, en Gud som vill befrielse och gott liv åt alla.
Om några dagar går Sverige till val. Kristna lägger sina röster hos olika partier, men aktiva kyrkobesökare röstar övervägande borgerligt. Vi vill argumentera för att årets val på ett särskilt sätt utmanar dessa kristna. Alliansens politik har under fyra år på flera sätt försämrat för olika utsatta grupper i samhället, skapat större klyftor mellan människor och motarbetat en fredlig, hållbar utveckling i världen. Vi uppmanar alla kristna som traditionellt röstat borgerligt, eller som lutar åt att göra det i år: Tänk efter och pröva i ditt hjärta – är stöd till denna politik förenligt med att bejaka Jesus som sin mästare och vilja följa honom?
Här är några exempel på vad vi menar.
Klimatet: Klimatfrågan är på intet sätt löst. Den är fortfarande en ödesfråga för vår planet och hela mänskligheten, och läget blir allt mer akut. Men Alliansen ger stöd till ökad flygtrafik, vägrar införa flygskatt, satsar stort på vägbyggande och har slopat stödet till kommuners klimatinvesteringar. Grunden för Alliansens ekonomiska politik är ökad konsumtion; sänkta skatter ger ökad konsumtion ger nya jobb... Detta är en katastrofal politik ur resurs- och klimathänseende. Det handlar om liv och död, inte bara för framtida generationer utan för kvinnor, män och barn idag som haft oturen att födas på ”fel” ställe.
Fattigdomsbekämpning: Sedan 2006 har regeringen tagit 13 miljarder från det svenska biståndet till andra budgetposter: exportkreditskulder, flyktingmottagande och UD-administration. Detta är pengar som borde ha använts till att bekämpa fattigdom i Syd.
Utrikespolitik: Alliansen vill fortsätta Sveriges krig i Afghanistan trots att det drabbar civila och stärker religiösa extremister. De har i sommar inrättat en ny myndighet för att stödja Sveriges vapenexport – som ändå har ökat explosionsartat de senaste åren – och planerar inte, till skillnad från de rödgröna, för nya riktlinjer för att till exempel förhindra export till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.
Djuren: Till de mest utsatta i vårt samhälle hör djuren. Alliansen försvarar pälsfarmning trots att det innebär att 1,2 miljoner minkar spärras in i trånga stålburar. De rödgröna har lovat att avveckla pälsbranschen. De vill också inrätta en djuretisk ombudsman för att stärka djurskyddet inom livsmedelsindustrin.
Välfärd i Sverige: Genom Alliansens politik har klyftan mellan de som har och de som inte har vidgats. Sjukskrivna och arbetslösa har fått betala för att skatten på arbete skulle sänkas. Individens köpkraft värderas högre än satsningar på det gemensamma. Genom privatiseringar av alltfler av samhällets funktioner överlämnar vi makten från oss själva till kommersiella intressen, och frånsäger oss möjligheten att påverka annat än som konsumenter.
Gästfrihet: Alliansen har tolkat utlänningslagen mycket strikt vilket lett till att apatiska barn utvisas, att människor skickas tillbaka till krig och kristna irakier tvångsavvisas till ett land där just kristna är extra utsatta. De rödgröna vill ha en översyn av lagen för att tydliggöra det omstridda begreppet ”väpnad konflikt”. De vill att definitionen av begreppet ändras så att det ”fullt ut motsvarar dess folkrättsliga innebörd och ger den som flyr undan krig skydd i Sverige”.
Vi säger inte att de rödgrönas politik är perfekt, men då vi försöker se och tolka verkligheten ur marginaliserade gruppers perspektiv – vilket vi tror är ett sätt att närma sig Guds rike – blir detta tydligt för oss: det finns konkreta skillnader mellan blocken. Det finns ett alternativ som är bättre och ett som är sämre. Vi vädjar till kristna människor, och alla som sympatiserar med kristna värderingar, att tänka på detta den 19 september.
Vibeke Olsson Falk, författare
Karin Hagvil, diakon, Motala
Erik Hansson, diakon, Umeå
Elisabeth Hjorth, författare och doktorand i teologi, Stockholm
Maria Küchen, författare, Lund
Per Larsson, kyrkoherde emeritus, Västerås
Lars-Göran Olsson, pastor, Sundbyberg
Annika Spalde, diakon, Mjölby
Louise Swedjemark, diakon, Västerås
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)