14 dagars fängelse

Jag blev förvånad då jag fick domen i april: 14 dagars fängelse för rosamålningsaktionen vid Vidsel robotbas förra året. Jag hade fått för mig att en månad var det kortaste straff man kunde få. Men, även om två veckor kändes nästan skrattretande kort när jag först hörde det, så började det ändå kännas lite i magen när inställningsdagen närmade sig. Det är en ny miljö man ska möta (hade ej varit på Sagsjön tidigare), nya människor,en styrd vardag där man inte har möjlighet att gå därifrån om det blir jobbigt. Jag blev positivt överraskad den första dagen, de anställda hade, de allra flesta, en trevlig attityd. Och bland "tjejerna" var det också en god stämning. Efter första arbetsdagen kom arbetsledaren från köket och frågade om jag ville gå över till dem. Eftersom de hade en lunchrast på två timmar tackade jag ja. Jag blev ansvarig för den vegetariska maten, till tre personer. Sen hjälptes vi förstås åt med disk och städning, vi tre, fyra tjejer som jobbade i köket. Efter halv fem och på helgerna kunde jag läsa, träna eller göra vad jag ville.

En dag fick jag ett fint brev från en man, buddhist, som jag aldrig träffat. Han hade läst på Teologifestivalens blogg att jag kände mig lite låg efter vår rättegång. Vi fastnar ju lätt i frågan om framtida resultat, skrev han, men är inte ”varje handling, tanke och ord som talas ur kärlek, medkänsla och visdom ’belöningen’ i sig?” ”I er aktion uppstod en fredlig värld, en värld av kärlek och medkänsla. Och den måste göras om och om igen, i varje ögonblick. De som lyssnade till er i rätten delade denna värld med er då. Och frön till den ständiga förändring som är vår verklighet såddes. Vi vet inte när de blommar, vi vet inte exakt vilka blommor det blir – men att de blommar upp förr eller senare vet vi. Att de blommar upp med en energi som ligger i linje med de frön som sådde, det vet vi.” Hans ord påminde mig om några rader i den bok om Nya testamentet som jag läser nu, Jesus och de första kristna, om Guds rike. ”Enligt evangeliernas Jesus kan man gå in i det framtida Gudsherraväldet redan nu, genom att gå in i gemenskapen med honom .” Eftersom han i sin person på något sätt förenar framtiden med nutiden är Gudsriket också närvarande nu, i och genom honom. Är inte detta ett annat sätt att säga ”tänk inte så mycket på framtiden, lev det du tror på här och nu”? ”Sök gemenskapen med Kristus och låt dig formas av den.” Vilken fantastisk inbjudan, att gå in i den verklighet där Gud råder! Och en aspekt av detta är den sociala. Eller som min kursbok säger: ”Den som förkunnar ett nytt ’Guds herravälde’ ifrågasätter samtidigt rådande politiskt herravälde… Den politiska dimensionen i Jesu förkunnelse om Gudsriket är ofrånkomlig.” Amen. Den stora utmaningen: att tolka vad detta betyder i vår värld i dag.

Vill du stödja mitt arbete med CPT?

Efter CPT-delegationen till norra Irak, ett par aprilveckor förra året, har det varit Christian Peacemaker Teams utbildning som jag siktat in mig på. Den är förutsättningen för att kunna arbeta med CPT "på riktigt". Varje sommar hålls den månadslånga utbildningen i Chicago. Stora delar handlar om ickevåldsträning. Omständigheterna är enkla, man bor i skolsal el liknande, och upplägget intensivt, från morgon till kväll med endast tre lediga dagar under månaden. En tanke med detta är att lite grann efterlikna de tuffa förhållanden som kan vara hos teamen.

Om ledarna i slutet av månaden tycker att man är lämplig - och man själv känner att CPT är rätt plats för en - kan man då gå in i ett åtagande som heltidare, deltidare eller reservist. Som reservist ger man en till två månader om året åt arbetet. Jag tänker mig att arbeta med teamet i Hebron, Västbanken, under en månad om året, men är öppen för andra platser om CPT har större behov där (dvs i norra Irak eller i Colombia).

För träningen, som är från 13 juli till 13 augusti, betalar man en avgift på knappt femtusen kronor. Sen kostar flygresan drygt sextusen. Jag kommer förstås att ta vad jag kan ur egen ficka, men behöver också få in lite pengar för att ha råd att åka. Jag är mycket tacksam för alla bidrag, stora som små. Kanske känner du att detta kan vara ett sätt för dig att bli delaktig i CPT:s arbete? Inbetalning kan göras till mitt konto i Länsförsäkringar Bank: 9020 28 290 24. (Skriv Träning.) Bön, uppmuntran och annan form av stöd är naturligtvis också mycket uppskattat!

Kort om CPT's arbete (från folder):
”I Colombia följer CPT lokala människorättskämpar och deras samhällen för att förhindra att de utsätts för våld av väpnade grupper eller ”försvinner”. I Nordamerika närvarar CPT när ursprungsbefolkningar protesterar mot skogsskövling och bär vittnesbörd om samhällets våld och förtryck. CPT finns på plats i Irak för att kunna föra vidare irakiernas berättelser om ockupationen och stötta de samhällen längs de iranska och turkiska gränserna som utsätts för regelbundna bombningar och hot. CPT har också under lång tid funnits på plats på de ockuperade palestinska territorierna för att följa palestinska skolbarn och herdar som utsätts för grovt våld i sin vardag och stödja de människor som kämpar för fred och mänskliga rättigheter.”

CPT Sverige söker kontakt!

I helgen hade vi möte med CPT Sverige här hemma hos oss i Mjölby. Det är nu fem svenskar som har gått Christian Peacemaker Teams månadslånga utbildning. Inger Styrbjörn arbetar med teamet i Hebron, Palestina, sex månader per år. De andra är reservister, vilket betyder att man är ute ca en månad per år.

Vad gör då CPT? Organisationen vill, sedan 25 år, bjuda in kristna till ett ickevåldsalternativ till krig. Man vill utforska hur kraften i Guds sanning och kärlek kan gestaltas i konkreta situationer av våld eller förtryck. I Colombia följer man lokala människorättskämpar för att minska risken för våld mot dem. I Kanada står man med ursprungsbefolkningen då de ingriper mot skogsskövling på deras land. I Palestina arbetar man med lokala grupper bland annat för att säkra lantbrukares och herdars rätt att arbeta utan att bli trakasserade av bosättare. I kurdiska Irak förmedlar man till omvärlden vad som händer med de människor som hamnat i riskzonen för iranska eller turkiska bombningar. Se gärna introduktionsfilmen på tio minuter om CPT:s arbete som finns här på deras hemsida.

Jesus utmanar oss att följa honom, inte bara i krigssituationer utan också här i våra egna sammanhang. CPT har i Sverige bland annat firat mässa utanför Migrationsverket i Malmö och bjudit in till samtal om den flyktingpolitik som vägrar förföljda människor en fristad i vårt land. Man har också hållit workshops om praktisk kristendom, ickevåld och motstånd mot förtryck. Bjud gärna in oss till din församling!

På mötet i helgen beslöt vi att börja ge ut ett mail-nyhetsbrev en gång i kvartalet. Genom att sprida kunskap om CPT:s arbete hoppas vi skapa ett nätverk av människor som vill stödja CPT och/eller bli CPT:are. Första delmålet är att få ihop en grupp som vill resa på en delegation till Palestina någon gång under 2013. Det skulle då bli den första delegationen på svenska. En sådan resa, på 10-12 dagar, ger kunskap om kristet ickevåldsarbete och inblick i hur CPT jobbar.

Låter det intressant? Anmäl din adress till mig om du vill få nyhetsbrevet.



Amy leker med barn i Halabja under delegationen till norra Irak våren 2011.

Krig börjar här

Krig långt borta är beroende av förberedelser och övningar här i vårt svenska samhälle. En sådan plats är NEAT, North European Aerospace Testrange, i Norrbotten, ett område på 24 000 kvadratkilometer, 36 mil långt från ena änden till den andra. Sedan 2004 arbetar Försvarsmakten aktivt med att hyra ut området till utländska krigsmakter och till vapenföretag. Militärer från över tjugo länder har övat på NEAT, och robotsystem som nyttjats i krigen i Irak, Afghanistan, Kashmir och Libyen har testats på området.

Drönare, obemannade flygfarkoster (UAV:s), är en viktig del i dagens och framtidens krig. De drönare som släpper bomber över Pakistan och Afghanistan styrs från terminaler i Nevada och Kalifornien. Nu håller europeiska företag, bland dem Saab, på att ta fram en egen UAV, kallad Neuron. Företrädare för NEAT skriver om denna farkost: "Of all new projects that are planned at the range, one stand out since it is the European flagship project - NEURON. The NEURON UAS will be tested in several places in Europe, with NEAT being the site for the weapon integration tests. These will be conducted in the 2012+ timeframe."

Ett syfte med den gångna veckans fredsläger i Luleå var att märka ut platser där krigsförberedelser pågår. Med färgen rosa, som börjar etableras som anti-militarismens färg (se t ex organisationen CodePink), målade vi på NEAT:s landningsbana, på robotbasen Vidsel ca tio mil från Luleå.

Nedan är några bilder från tisdagens massaktion. 200 människor från tjugo länder åkte tillsammans ut till området. Ca 170 av oss riskerade åtal genom att gå förbi de skyltar som markerade "skyddsområde". De flesta blev dock bara bortförda från området. Runt trettio personer, varav tio utlänningar, greps. Alla är nu släppta, men åtal väntar troligen.


Bussen på väg till Vidsel fylls av ballonger som blåses upp inför manifestationen.


Efter en die-in (gestaltning av bombanfall där människor faller ned och låtsas dö) släpper vi upp ballongerna och hoppas att vinden ska föra dem in över NEAT.


Efter att två vängrupper - bl a gruppen som jag var med i - kommit fram till landningsbanan och målat ett fredsmärke med våra egna kroppar satte vi oss i en ring och hade en runda om hur vi mådde. Säkerhetsvakterna stod på lite avstånd och väntade in polisen. Det var en speciell stund. Vi var inte tillåtna att fota, men någon tog i smyg denna bild.


Andra hann skriva "War starts here - Let's stop it from here".


Vi var inte bara från olika länder utan också i olika åldrar. En stort gäng 60-plusare från Kvinnor för fred hade kommit upp från södra Sverige. Helen från England, 75 år, skulle tillbaka hem för att starta upp ett nytt fredsläger (vid en bas varifrån man kontrollerar drönare).


De sista som släpptes från arresten var David och Nicola från England. De hölls i drygt två dygn. Under den tiden var det hela tiden folk från lägret som campade utanför polishuset, i solidaritet.

Jag känner mig tacksam över att ha fått vara med på denna vecka. Att vara del av en global rörelse mot våldet, att reflektera tillsammans över hur vi kan förbättra vårt motstånd, att prata om oro och förhoppningar i vängruppen och stötta varandra - det är något av det finaste man kan få uppleva i det här livet.

Då jasminrevolutionen kom till Kurdistan

I måndags, den 11 april, följde vi med CPT:arna till den dagliga demonstrationen på torget som döpts om till Azadi Square, Frihetstorget. Sedan den 17 februari samlas människor här varje eftermiddag för att tala och lyssna till varandra, för att uttrycka sina krav om förändring. Det övergripande kravet är att regionens sociala liv ska frånkopplas partierna, det vill säga PUK (Patriotic Union of Kurdistan) och KDP (Kurdish Democratic Party). Dessa partier, som i en överrenskommelse 1998 delade upp KRG mellan sig, kontrollerar det mesta som sker inom landet. De har sina egna soldater, sin egen press, och står man inte på god fot med dem är det svårt att över huvud taget jobba inom regionen. Detta är i alla fall många unga människors upplevelse av situationen, och anledningen till deras protester.


När vi kom fram till torget omringades vi genast av 20-30 män i olika åldrar. En av dem började ställa frågor till Michele: "Har ni skrivit artiklarna som du pratade om sist? Vad gör ni för att sprida informationen om vad som händer här?" Michele svarade att de gör allt de kan för att förmedla till omvärlden om hur demonstranter har behandlats: misshandlats, hotats, gripits. Hon berättade också att Amnesty International dagen efter skulle publicera en rapport om just demonstrationerna i Irak och Kurdistan och repressionen mot dem som protesterar (läs den här).

En kille som stod bredvid mig kunde engelska och jag frågade om han var student. Han hade studerat, men var nu arbetslös. Med viss uppgivenhet i rösten sa han "Våra ledare nu är värre än Saddam. De har lärt sig av Saddam. Det finns inga mänskliga rättigheter för oss här." Han menade att många av de som kommer till demonstrationerna är arbetslösa. "Det är väldigt svårt att få jobb om man inte har kopplingar till PUK eller KDP. Och har man inget arbete så har man inga pengar, inte ens för att köpa en kopp te." En man pratade i mikrofonen från scenen, människor jublade. Jag frågade killen vad det handlade om. "Att vi ska fortsätta protestera tills vi får verklig demokrati."

Samtal mellan demonstranterna och regimen har genomförts, men avbröts snart då makthavarna inte ville gå med på några av demonstranternas krav. "Vad kan vi be för när det gäller den här situationen?" frågade Claire Michele. "Ett mirakel" svarade hon. Vid morgonens andakt hade Khristo lett oss i en bön om förvandling. "God, help us to change. To change ourselves and to change the world." Jag ber och hoppas att de som lever gott i KRG, de som tjänar på den nuvarande situationen, ska öppna sina hjärtan och lyssna till de ungas röster.

Övernattning i Kani Spi

Många kurdiska byar, några kristna, de flesta muslimska, har utsatts för våld från turkisk och iransk militär de senaste åren. CPT har jobbat i flera år med att stötta dessa bybor; de som flytt, de som försöker bo kvar. Man räknar med att ca en och en halv miljon människor har tvingats bort från sina hem utmed hela gränsen.

Dessa människor har inte många som talar för dem. Deras egen regering, i KRG (Kurdish Regional Government) verkar inte göra mycket för att skydda dem. USA hjälper Turkiet genom att dela med sig av information. Turkiet och Iran vill pressa byborna att inte ge stöd till gerillarörelserna, men ev är ett vidare syfte att destabilisera KRG och motverka en stark självständig kurdisk stat i Irak.

Övernattningen i den lilla bergsbyn Kani Spi var ett tillfälle för oss att uppleva något av by-livet, och att prata med Mahmud om hur attackerna från Iran har påverkat dem. Kvällsmaten, en tomat/aubergine-gryta, lagade Lukas och Kathy i det mycket enkla köket, medan Amy, Claire, Khristo och jag hade en stunds "de-briefing" (tid att tala om vad vi upplevt, och hur vi mådde).

Granatbeskjutningen har skett just vid tiden för sådd och skörd, berättade Mahmud, och har orsakat stora ekonomiska förluster för dem då de tvingats ge sig av från byn under en tid. Just här har ingen människa skadats eller dödats, men det har hänt i andra byar. Troligen kommer CPT att på ett konkret sätt slå följe med dessa familjer genom att vara närvarande i byar under vissa särskilt utsatta veckor. Genom lobby- och mediaarbete på hemmaplan, i Nordamerika och Europa, vill man uppmärksamma situationen i regionen och pressa sina regeringar att verka för en fredlig lösning.

Efter ett par dagar i kallt bergsklimat var det skönt att återvända till varmare trakter. Nedan en bild från den väg som kallas Hamilton Road, som går genom ett fantastiskt ravinlandskap. Jag var mycket tacksam att vår chaufför Kaka Ali tog det lugnt här ...

Från Wikipedia: Between 1928 and 1932 A M Hamilton was the principal engineer of a British-built strategic road across Iraqi Kurdistan, which ran from Arbil, through Rawandiz, to the Iranian border near modern-day Piranshahr. The road became known as the Hamilton Road. Although Hamilton hoped the road would unite the peoples of the region, it has been fought over many times.

Bilder från i fredags

Besök hos familj i byn Rayat på förmiddagen. Mannen arbetar för gränspolisen. Han berättar att man funnit bevis för att byn fanns för 900 år sedan.


Kaka Mahmoud med familj framför deras hus. Hans fru, nummer två från vänster, bad oss om hjälp med att få bort landminorna i deras by. "USA med flera stödde Saddam under kriget, nu behöver vi hjälp med minröjning så att vi inte behöver vara rädda för våra och våra barns liv."


Uppe i huset i Kani Spi. Vi sitter elva personer i ett litet rum med en kamin i mitten. Någon har tagit in geväret och hängt upp på väggen - det används väl för jakt nu, men flera i rummet har varit peshmerga och har stridit med vapen i hand. Lukas, till höger, frågar Kaka Mahmoud vad han tror om idén att CPT:are kan vara närvarande i byn i vissa perioder för att minska risken för attacker från Iran (mer om detta i senare text).