På fredag lyfter flyget från Landvetter till Istanbul. Äntligen ska det bli dags för min resa till den kurdiska delen av Irak. (Här skrev jag i oktober om bakgrunden till dagens situation.)
Tre, fyra personer från CPT - Christian Peacemaker Teams - finns sedan några år ständigt på plats i staden Sulemaniya, en stad med närmare en miljon invånare. Där har deras främsta uppgift kommit att bli att bistå internflyktingar (se min text från i höstas), bland annat genom att dokumentera hur de drabbats av bombningar och genom att följa med människor tillbaka till sina hembyar. Delar av området är de facto ockuperat av Turkiet, som etablerat flera militära baser inne på irakiskt område och därifrån - enligt uppgifter från lokalbefolkningen - försvårar livet för människor bland annat genom att sätta upp vägspärrar och bränna ner fält "för ökad synlighet".
Den senaste tiden har dock präglats mycket av de demonstrationer för verklig demokrati och mot korruption som ägt rum så gott som dagligen i Sule. Också hit har vindarna från Egypten och Tunisien nått. De kurdiska makthavarna - som tillhör de två partier som sedan flera år delar på makten i denna region - har tillåtit dessa demonstrationer och det har förekommit tal om förhandlingar, men jag vet inte hur det har gått med det.
På Nobel Hostel (intressant namn, kan det ha med vår käre Nobel att göra?) i Istanbul kommer Kathleen (USA), Amy (Kanada), Khristo (Australien), Claire (England) och jag att sammanstråla. Dagen efter flyger vi vidare till Sule. Den 12 april lämnar vi Irak, och den 13 är jag tillbaka i Sverige. Jag kommer att skriva om resan här i den mån jag får tillgång till dator med uppkoppling.
I helgen som gick var det möte för den europeiska delen av CPT, i Tyskland. Ett par representanter från Sverige var där (förhoppningsvis kommer rapport därifrån på CPT Sveriges blogg). Jag hoppas verkligen att fler svenskar upptäcker CPT och deras viktiga arbete. Inger Styrbjörn från Gamleby arbetar idag med CPT i Hebron, Palestina - om några år är det kanske flera svenskar ute på olika uppdrag!
tisdag 29 mars 2011
onsdag 9 mars 2011
Rättegång och skadeståndskrav
Den 22 februari var det dags för rättegång i Luleå, efter sommarens aktion (som jag skrev om här på bloggen i augusti). Efter flera olika besked från domstolen var vi till slut fyra personer inför rätta denna dag, varav en - Per -skulle dömas i sin frånvaro. Kristina, Kimo och jag var dock närvarande, och vi hade förberett oss för att lägga fram våra argument.
Det var en rätt liten sal, ljus träpanel på väggarna och ljusa furumöbler. På podiet satt domaren, en man i 50-årsåldern, de tre nämndemännen – denna gång var de alla män, också de i medelåldern – och en kvinna runt 30 vid en dator för att anteckna. Framför dem stod bord i en halvcirkel, och stabila stolar av kontorstyp, för åtalade, vittnen och åklagare. Vi hade - för första gången - fått individuella rättegångar, och jag var först ut, kl 9:00.
Domaren har en ledig stil, verkar tycka om hela situationen. Efter att åklagaren mumlat fram vad åtalet handlar om ger han mig ordet. Jag berättar om vad vi gjorde och varför. Att USA's flygvapen var på plats i somras för att öva bombfällning. Att detta kan rubriceras som "förberedelse till krigsbrott", med tanke på de verkliga bombningar som denna militärmakt utför, framför allt i Afghanistan/Pakistan. Att det var detta större brott som vi ville förhindra, och att vi därför borde frikännas enligt lagen om nödvärn.
Åklagaren har inga frågor till mig - han behöver inte bevisa något, vi bejakar ju själva de faktiska omständigheterna. Domaren läser upp mitt brottsregister, och noterar att min prövotid, efter fängelsestraffet 2009, hade gått ut bara några dagar före aktionen. (Råkade bara bli så. Hade jag brutit mot lagen inom prövoåret hade jag riskerat fängelse, också för en sådan här aktion.) Åklagaren yrkar på höga böter pga min tidigare "brottslighet".
Redan samma dag får vi domen. Det blir 4500 kr i böter för mig och Kristina, och 2500 kr för Per och Kimo. Någon vecka senare får jag hem domen på papper. Där står om "återfall i identisk brottslighet". Ja, det skulle man ju kunna ta som beröm: jag ger mig inte!
Idag kom så ett brev från en advokatfirma som Saab anlitat. De vill ha 177 000 kr på sitt konto inom två veckor, dvs skadeståndet vi dömdes till i april 2009, efter aktionen mot JAS. Annars överlämnas ärendet till kronofogden. Ja, så får det bli. Vi betalar inte! Och jag räddas än en gång från frestelsen att leva ett skuldfritt liv och undvika aktioner som kan ge skadestånd.
Det var en rätt liten sal, ljus träpanel på väggarna och ljusa furumöbler. På podiet satt domaren, en man i 50-årsåldern, de tre nämndemännen – denna gång var de alla män, också de i medelåldern – och en kvinna runt 30 vid en dator för att anteckna. Framför dem stod bord i en halvcirkel, och stabila stolar av kontorstyp, för åtalade, vittnen och åklagare. Vi hade - för första gången - fått individuella rättegångar, och jag var först ut, kl 9:00.
Domaren har en ledig stil, verkar tycka om hela situationen. Efter att åklagaren mumlat fram vad åtalet handlar om ger han mig ordet. Jag berättar om vad vi gjorde och varför. Att USA's flygvapen var på plats i somras för att öva bombfällning. Att detta kan rubriceras som "förberedelse till krigsbrott", med tanke på de verkliga bombningar som denna militärmakt utför, framför allt i Afghanistan/Pakistan. Att det var detta större brott som vi ville förhindra, och att vi därför borde frikännas enligt lagen om nödvärn.
Åklagaren har inga frågor till mig - han behöver inte bevisa något, vi bejakar ju själva de faktiska omständigheterna. Domaren läser upp mitt brottsregister, och noterar att min prövotid, efter fängelsestraffet 2009, hade gått ut bara några dagar före aktionen. (Råkade bara bli så. Hade jag brutit mot lagen inom prövoåret hade jag riskerat fängelse, också för en sådan här aktion.) Åklagaren yrkar på höga böter pga min tidigare "brottslighet".
Redan samma dag får vi domen. Det blir 4500 kr i böter för mig och Kristina, och 2500 kr för Per och Kimo. Någon vecka senare får jag hem domen på papper. Där står om "återfall i identisk brottslighet". Ja, det skulle man ju kunna ta som beröm: jag ger mig inte!
Idag kom så ett brev från en advokatfirma som Saab anlitat. De vill ha 177 000 kr på sitt konto inom två veckor, dvs skadeståndet vi dömdes till i april 2009, efter aktionen mot JAS. Annars överlämnas ärendet till kronofogden. Ja, så får det bli. Vi betalar inte! Och jag räddas än en gång från frestelsen att leva ett skuldfritt liv och undvika aktioner som kan ge skadestånd.
torsdag 27 januari 2011
Ickevåldets andlighet
Om ickevåldets andlighet skriver den amerikanska rörelsen Pace e Bene:
"This spirituality invites us to cultivate reverence for God’s presence in every being.
It summons us to see the reality around us.
It recognizes that the evil and woundedness we struggle against in the world is within us as well.
It calls us to disarm ourselves and others.
It invites us to respond to fear with love more than courage.
It gathers us into communities, knowing that we cannot do this work alone.
It asks us to be willing to offer our own life rather than take someone else’s.
It urges us to slow down, learn patience, resist injustice, practice forgiveness, and plant the tiny seeds of love.
Each of us is invited to discover the prayers, rituals and practices which we can use each day to help us remain aware of this spiritual journey from fear and greed to justice and compassion.”
Ur From Violence to Wholeness: a ten part program in the spirituality and practice of active nonviolence (s 50), utgiven av Pace e Bene Nonviolence Service.
"This spirituality invites us to cultivate reverence for God’s presence in every being.
It summons us to see the reality around us.
It recognizes that the evil and woundedness we struggle against in the world is within us as well.
It calls us to disarm ourselves and others.
It invites us to respond to fear with love more than courage.
It gathers us into communities, knowing that we cannot do this work alone.
It asks us to be willing to offer our own life rather than take someone else’s.
It urges us to slow down, learn patience, resist injustice, practice forgiveness, and plant the tiny seeds of love.
Each of us is invited to discover the prayers, rituals and practices which we can use each day to help us remain aware of this spiritual journey from fear and greed to justice and compassion.”
Ur From Violence to Wholeness: a ten part program in the spirituality and practice of active nonviolence (s 50), utgiven av Pace e Bene Nonviolence Service.
onsdag 5 januari 2011
Bilder från 90-talet: Trident Ploughshares
Hittade en CD med gamla bilder. 1998-99 deltog jag i kampanjen Trident Ploughshares, för nedrustning av Storbritanniens kärnvapenarsenal. Vår grupp - Bröd inte Bomber - gjorde aktion i september 1998, i Barrow i England, på varvet som tillverkade kärnvapenubåtarna.
Ann-Britt Sternfeldt, jag och Stellan Vinthagen någon månad före aktionen, hemma i Sverige, med ett par plogar vi hittat.
Vi åkte över till Skottland och deltog under några dagar i det läger som inledde kampanjen. Vi var fyra i gruppen, Ann-Britt, Stellan och jag som skulle gå in på varvet och försöka avrusta Trident-ubåten, och Per Herngren som var vår kontakt med omvärlden, med media etc. Här lyssnar vi på någon på lägret.
Kampanjen inleds med en demonstration vid Faslane-basen, hemmabas för de kärnvapenbestyckade ubåtarna.
Natten till den 13 september 1998 gick vi in på varvet. Efter att smygande ha närmat oss ubåten under ett par timmar grips vi av vakter, och förs till polisstationen i Barrow. Vi åtalas för "conspiracy to commit criminal damage" - är helt öppna med att vår avsikt var att hamra på delar av ubåten för att avrusta den - och tas efter några dygn till häkte, Stellan till Preston, Ann-Britt och jag till Risley utanför Liverpool.
Vi blir kvar i häkte i drygt fyra månader. Plötsligt vid en häktningsförhandling i januari är det en domare som beslutar att släppa oss (men han behåller våra pass). Våra snälla engelska stödpersoner tar hand om oss, och vi får bo hos Catholic Worker kommuniteten i Liverpool.
Efter ett par månader i frihet, en mindre aktion i Barrow och ytterligare två månader i häkte är det dags för rättegång. Efter flera dagars förhandlingar ska juryn överlägga, och fatta sitt beslut: guilty or not guilty. Men: de kan inte komma överens! Vi släpps, eftersom vi lovar att komma tillbaka till en ny rättegång, där fallet ska prövas igen. (Den gången blir vi dömda, men får inget mer straff.) Här har Stellan och jag hämtat ut de tillhörigheter vi samlat på oss i häktet.
Våra kära med-aktivister stod utanför rätten med plakat under en stor del av rättegången. Det var en bra plats, med en stor väg precis bredvid.
Vi kommer ut från rätten, till friheten igen efter ett par månader inlåsta. Vår vän buddistnunnan - har glömt hennes namn - har suttit utanför domstolsbyggnaden och bett, med bilder från Hiroshima efter bomben utlagda framför sig.
Stor glädje! Att vara återsamlade. Och att flera i juryn ville frikänna oss!
Och hemma i Hammarkullen väntar syster och vänner, med en hemkomstfest.
Ann-Britt Sternfeldt, jag och Stellan Vinthagen någon månad före aktionen, hemma i Sverige, med ett par plogar vi hittat.
Vi åkte över till Skottland och deltog under några dagar i det läger som inledde kampanjen. Vi var fyra i gruppen, Ann-Britt, Stellan och jag som skulle gå in på varvet och försöka avrusta Trident-ubåten, och Per Herngren som var vår kontakt med omvärlden, med media etc. Här lyssnar vi på någon på lägret.
Kampanjen inleds med en demonstration vid Faslane-basen, hemmabas för de kärnvapenbestyckade ubåtarna.
Natten till den 13 september 1998 gick vi in på varvet. Efter att smygande ha närmat oss ubåten under ett par timmar grips vi av vakter, och förs till polisstationen i Barrow. Vi åtalas för "conspiracy to commit criminal damage" - är helt öppna med att vår avsikt var att hamra på delar av ubåten för att avrusta den - och tas efter några dygn till häkte, Stellan till Preston, Ann-Britt och jag till Risley utanför Liverpool.
Vi blir kvar i häkte i drygt fyra månader. Plötsligt vid en häktningsförhandling i januari är det en domare som beslutar att släppa oss (men han behåller våra pass). Våra snälla engelska stödpersoner tar hand om oss, och vi får bo hos Catholic Worker kommuniteten i Liverpool.
Efter ett par månader i frihet, en mindre aktion i Barrow och ytterligare två månader i häkte är det dags för rättegång. Efter flera dagars förhandlingar ska juryn överlägga, och fatta sitt beslut: guilty or not guilty. Men: de kan inte komma överens! Vi släpps, eftersom vi lovar att komma tillbaka till en ny rättegång, där fallet ska prövas igen. (Den gången blir vi dömda, men får inget mer straff.) Här har Stellan och jag hämtat ut de tillhörigheter vi samlat på oss i häktet.
Våra kära med-aktivister stod utanför rätten med plakat under en stor del av rättegången. Det var en bra plats, med en stor väg precis bredvid.
Vi kommer ut från rätten, till friheten igen efter ett par månader inlåsta. Vår vän buddistnunnan - har glömt hennes namn - har suttit utanför domstolsbyggnaden och bett, med bilder från Hiroshima efter bomben utlagda framför sig.
Stor glädje! Att vara återsamlade. Och att flera i juryn ville frikänna oss!
Och hemma i Hammarkullen väntar syster och vänner, med en hemkomstfest.
söndag 19 december 2010
End These Wars!
Den 16 december - i torsdags - ordnades en stor manifestation vid Vita Huset, under rubriken End These Wars. Arrangör var Veterans for Peace, och många av dem som deltog hade själva tjänstgjort i Irak/Afghanistan. 131 personer greps efter att ha vägrat lämna området, bland dem Daniel Ellsberg, whistle-blower under Vietnamkriget.
Chris Hedges, författare och krigskorrespondent, höll ett tal om hopp. "Hope will not come in trusting in the ultimate goodness of Barack Obama, who, like Herod of old, sold out his people. It will not be realized by chanting packaged campaign slogans or attempting to influence the democratic party. It will not come through our bankrupt liberal institutions-- from the press, to the withered stump that is the labor movement.
Hope will only come now when we physically defy the violence of the state. All who resist, all who are here today, keep hope alive. All who succumb to fear, despair and apathy become an enemy of hope. They become, in their passivity, agents of injustice.
Hope has a cost. Hope is not comfortable or easy. Hope requires personal risk. It is not about the right attitude. Hope is not about peace of mind. Hope is action. Hope is doing something. The more futile, the more useless, the more irrelevant and incomprehensible an act of rebellion is, the vaster and more potent hope becomes.
Hope never makes sense. Hope is weak, unorganized and absurd. Hope, which is always nonviolent, exposes in its powerlessness, the lies, fraud and coercion employed by the state. Hope knows that an injustice visited on our neighbor is an injustice visited on all of us. Hope posits that people are drawn to the good by the good. This is the secret of hope's power. Hope demands for others what we demand for ourselves. Hope does not separate us from them. Hope sees in our enemy our own face."
Det finns ett par filmer på nätet från denna dag, bland annat den här.
Chris Hedges, författare och krigskorrespondent, höll ett tal om hopp. "Hope will not come in trusting in the ultimate goodness of Barack Obama, who, like Herod of old, sold out his people. It will not be realized by chanting packaged campaign slogans or attempting to influence the democratic party. It will not come through our bankrupt liberal institutions-- from the press, to the withered stump that is the labor movement.
Hope will only come now when we physically defy the violence of the state. All who resist, all who are here today, keep hope alive. All who succumb to fear, despair and apathy become an enemy of hope. They become, in their passivity, agents of injustice.
Hope has a cost. Hope is not comfortable or easy. Hope requires personal risk. It is not about the right attitude. Hope is not about peace of mind. Hope is action. Hope is doing something. The more futile, the more useless, the more irrelevant and incomprehensible an act of rebellion is, the vaster and more potent hope becomes.
Hope never makes sense. Hope is weak, unorganized and absurd. Hope, which is always nonviolent, exposes in its powerlessness, the lies, fraud and coercion employed by the state. Hope knows that an injustice visited on our neighbor is an injustice visited on all of us. Hope posits that people are drawn to the good by the good. This is the secret of hope's power. Hope demands for others what we demand for ourselves. Hope does not separate us from them. Hope sees in our enemy our own face."
Det finns ett par filmer på nätet från denna dag, bland annat den här.
söndag 5 december 2010
David Petander - en ny bekantskap
I början av november var jag i Karlstad för att medverka vid ett par kyrkliga arrangemang. Av den trevlige studentprästen som jag sov över hos fick jag en bok, som han trodde jag skulle uppskatta. Den var utgiven 1960 på Sanningsröstens förlag (vilket fint namn!). Titeln var David Petander: Hans liv och förkunnelse, författare Hulda Nygren. Jag läste i boken under hela hemresan, och blev fascinerad av denne man. Vilket ovanligt vittnesbörd! Här var en person som satsade allt på att leva ut Guds rike, så som han förstod det. Från Lilla Uppslagsboken: "Petander, David, präst (1875-1914). Petander lämnade 1911 sin prästtjänst för att som "vandrarpräst" frambära ett huvudsakligen på Bergspredikan grundat, asketiskt färgat budskap om Guds rike. 1914 häktades han för ohörsamhet mot mobiliseringsorder."
Petander ville leva i Jesu efterfölj. Han ville få människor att uppleva Guds kärlek och ge den vidare. Han kritiserade dem som tyckte att välståndssökande, maktsträvanden och våldsanvändning kunde förenas med kristet liv. Han gav bort sina tillhörigheter för att gå ut på vägarna, möta människor, hjälpa dem i det han kunde och prata med dem om riket.
Från hans tid som präst i Ånge berättas att inget kunde förmå honom att från predikstolen läsa något som gick emot hans övertygelse. I handboken hade han med krita strukit över sådant som han inte kunde stå för. "Efter det han gång på gång ertappades med att formulera om och ibland helt stryka vissa ritualer och böner, hade han på fråga hur han trodde det skulle gå för honom i framtiden, svarat: När det inte går längre så slutar jag." Och efter ett antal år kom han alltså till denna punkt.
Inom många religiösa kretsar betraktades han som farlig, man menade att det var gärningslära han predikade. Ofta fick han inte tillträde till kyrkolokaler för att predika. När han kom till en ny stad affischerade han, med enkla papperslappar: "Predikan hålles om Guds rike, av David Petander". Trots varningar från kyrkoledare var det många människor som kom för att lyssna.
1914, strax efter krigsutbrottet, inkallas Petander till militärtjänstgöring, men han inställer sig inte. Han är hos en vän i Västerås när en polisman kommer för att hämta honom. Han anhålls, förs till fängelset i Västerås, och nästa dag vidare till Sundsvall för att ställas inför krigsrätt. Dock är han nu sjuk, och domaren tycker också att han inte verkar riktigt "tillräknelig", så han släpps utan straff. Strax därefter avlider han. "Utslitet hjärta och lunginflammation."
Jag hoppas komma tillbaka till denne Jesusefterföljare, men avslutar här med ett citat av honom. "Evangelisterna har skrivit så litet som möjligt. Ljuset ligger i livet, ej i orden. Det är nödvändigt att ljuset lyser så klart det kan. Världen frälses genom liv. Kristus måste ha gestalt i oss."
Petander ville leva i Jesu efterfölj. Han ville få människor att uppleva Guds kärlek och ge den vidare. Han kritiserade dem som tyckte att välståndssökande, maktsträvanden och våldsanvändning kunde förenas med kristet liv. Han gav bort sina tillhörigheter för att gå ut på vägarna, möta människor, hjälpa dem i det han kunde och prata med dem om riket.
Från hans tid som präst i Ånge berättas att inget kunde förmå honom att från predikstolen läsa något som gick emot hans övertygelse. I handboken hade han med krita strukit över sådant som han inte kunde stå för. "Efter det han gång på gång ertappades med att formulera om och ibland helt stryka vissa ritualer och böner, hade han på fråga hur han trodde det skulle gå för honom i framtiden, svarat: När det inte går längre så slutar jag." Och efter ett antal år kom han alltså till denna punkt.
Inom många religiösa kretsar betraktades han som farlig, man menade att det var gärningslära han predikade. Ofta fick han inte tillträde till kyrkolokaler för att predika. När han kom till en ny stad affischerade han, med enkla papperslappar: "Predikan hålles om Guds rike, av David Petander". Trots varningar från kyrkoledare var det många människor som kom för att lyssna.
1914, strax efter krigsutbrottet, inkallas Petander till militärtjänstgöring, men han inställer sig inte. Han är hos en vän i Västerås när en polisman kommer för att hämta honom. Han anhålls, förs till fängelset i Västerås, och nästa dag vidare till Sundsvall för att ställas inför krigsrätt. Dock är han nu sjuk, och domaren tycker också att han inte verkar riktigt "tillräknelig", så han släpps utan straff. Strax därefter avlider han. "Utslitet hjärta och lunginflammation."
Jag hoppas komma tillbaka till denne Jesusefterföljare, men avslutar här med ett citat av honom. "Evangelisterna har skrivit så litet som möjligt. Ljuset ligger i livet, ej i orden. Det är nödvändigt att ljuset lyser så klart det kan. Världen frälses genom liv. Kristus måste ha gestalt i oss."
tisdag 12 oktober 2010
Älskade pappa
För ett drygt år sedan var pappa och jag på resa i norra Italien. Jag tog bilden av honom när han klättrat högt upp - i tryckande värme - i colosseumstadion i Verona. I dagarna planerade han för ännu en utlandsresa, till Turkiet. Men det blir inga mer resor för pappa. På bussen in till stan igår fick han en hjärnblödning. Pelle och jag satte oss på tåget från Mjölby, och hann vara hos honom några timmar. Han återfick inte medvetandet, och gick bort tidigt i morse.
Pappa var en av mina bästa stödpersoner under tider i fängelse. Han skrev varje vecka, kollade e-post åt mig och mycket annat. Vi hade inte samma åsikter alltid, men han respekterade mitt arbete och fanns verkligen där för mig. 1998-99 åkte han till England tre gånger för att hälsa på mig i häktet och vara med på rättegången.
I sorgen värmer det att höra från hans vänner i de föreningar, t ex Nätverket för Hörselskadade, där han var aktiv. Där la han sitt engagemang.
Jag får satsa på nästa delegation till Kurdistan istället, i april. Är oerhört tacksam för det ekonomiska stöd jag fått från många av er, kommer att spara dessa pengar för att kunna åka till våren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)