Rapport från ett fredsläger i Luleå

Ett trettiotal personer samlades i Luleå den sista veckan av juli för ett fredsläger: USA:s flygvapen var i stan för att träna bombfällning. De flesta svenskar har nog inte ens hört talas om denna övning, och det är inte så konstigt. Försvarsmakten erbjöd US Air Force sekretess tillsammans med hela Norrbotten som övningsområde. Att övningen skulle ske någon gång i juli/augusti, och att bombfällning var ett inslag – så mycket hade vi i fredsnätverket Ofog fått reda på.
Jag kom upp med nattåget på onsdag förmiddag, och tog mig till samlingslokalen. Förutom vänner och bekanta från Ofog mötte jag aktiva från Kvinnor för fred, Kiruna, och lokala engagerade människor som hade slutit upp. De flesta hade varit där i några dagar, och ett par aktiviteter hade redan ägt rum: föredrag om övningen och dess sammanhang (till exempel Sveriges allt tätare samarbete med NATO) samt ett torgmöte där folk kunde ge förslag på vad Vidsels stora övningsområde skulle kunna användas till istället för militär verksamhet. Nu var det full aktivitet med förberedelser inför den kommande dagens aktioner. Klockan tolv skulle det vara en manifestation vid flygbasen F21 strax utanför Luleå – där övningen förbereddes och de amerikanska piloterna och planen skulle landa – och idén var att några också, vid denna tid, skulle försöka ta sig in på flottiljen.

Jag kunde gå med i en vängrupp som redan hade börjat förbereda sig: sju personer som ville gå in på området. Planen var att dels störa övningen genom vår närvaro, dels visa vad samhället borde lägga resurser på istället för militarism. Vi var klädda som olika samhällsnyttiga yrkesgrupper: bambatant, jordbrukare, sjuksköterska och bibliotekarie, bland annat. Kristina, Maja och jag bestämde oss för att gå en bit genom skogen nedanför området, för att minska risken att bli stoppade i förtid. ”Sjutton också, vi har glömt myggmedel!” var vår första tanke när vi började gå genom de sanka markerna. Viftande med armarna tog vi oss fram och såg efter någon timme stängslet.



Genom att använda ett par repöglor och ett liggunderlag klättrade vi över. Innanför var det byggnader som vi gick in emellan. På avstånd skymtade vi en landningsbana, och en grupp värnpliktiga som marscherade på rad. Efter fem–tio minuter blev vi hejdade av fyra soldater som körde fram till oss i en jeep. De var unga och blyga, bad att få se våra id-kort. Sedan kom det fler. Vi hade ett helt gäng militärer omkring oss och hann samtala om militarism och etiska frågor med dem en bra stund innan polisen kom för att förhöra oss. Det var intressant; de ställde frågor som för att avslöja vår ”naiva hållning” vad gäller krig och fred, men uttryckte ändå en slags beundran över vårt engagemang. En stund senare släpptes vi. Huruvida det blir åtal mot oss återstår att se.

Jag reste från Luleå några dagar senare med tacksamhet och ny motivation för fredsarbetet. Så mycket vi hann göra på denna vecka: möten med lulebor på stan, i kyrkor och i moskén, intervjuer i radio och för tidningar, gatuteater i form av bröllop som bombades (vilket hänt flera gånger i Afghanistan), fest och gemenskapsbyggande. Visst, Sverige exporterar allt mer vapen, krigar i Afghanistan, utvecklar förarlösa stridsflygplan och GPS-styrda granater för framtidens krig. Det är en nedslående utveckling, och den debatteras knappt i mainstreammedia. Men vi är en skara som inte tänker sitta stilla och acceptera den. Nästa sommar blir det ett nytt fredsläger i Luleå, då tillsammans med europeiska fredsrörelser. Välkommen!