Förlåtelse och fredsskapande som kristna praktiker

Fredag eftermiddag. Jag ska strax till tåget för att resa till Skåne, medverkar på kvinnofrukost i Kristianstad imorgon. Temat är "Fredsfursten Jesus". Det är roligt att få dela sina tankar med andra. Att det finns folk som är intresserade av "mina" perspektiv. På måndag är det föredrag i Skövde, nästa helg teologifestivalen. Jag skulle gärna delta mer i det teologiska samtalet, t ex i Kyrkans tidning, men det är svårt att få tid till allt man vill göra. När jag läste en insändare i KT idag fick jag en väldig lust att skriva ett inlägg. Tycker det är jobbigt när folk hävdar att den objektiva försoningsläran är den enda som gäller om man ska få kalla sig kristen.
Här följer lite tankar om två praktiker som jag tror är grundläggande för den kristna gemenskapen. Inspirationen kommer främst från den anabaptistiske teologen James McClendon.

Förlåtelse
Att ge och ta emot förlåtelse, det var en central praktik i tidiga kristna gemenskaper. Men, skriver McClendon, det betyder att också lagen var central, för förlåtelse krävs bara om man brutit mot någon lag/regel/norm.
Vilken lag var det då som dessa församlingar höll sig till? Jack Suggs hävdar att för Matteus var det givet att Jesus var Visheten, som också var källan till Torah. Så när Jesus talar är det Visheten-Torah som talar. Därmed kan det inte finnas någon grundläggande motsättning mellan Jesu lag och den mosaiska lagen. På vissa punkter ändrar Jesus lagen, men det handlar egentligen om kontinuitet, Jesus ser ”where the story must go". Att göra Guds vilja, ”vara perfekt” etc, handlar inte om att vara utan fel, det handlar om att gå Jesus väg, ”…the way of the full-grown kingdom now at hand”. Men hur fick man en stor gemenskap att gå samma väg och följa rikets normer? Genom en ständigt pågående konversation. De beslut som församlingen tar, till exempel när någon felat, är det som formar lagen.

Förlåtelse, och inte straff, är normen i den kristna gemenskapen. En definition av förlåtelse är ”to grant pardon without harboring resentment". Förlåtelsen har alltså både en yttre och en inre dimension. Det handlar inte om att glömma, utan om att komma ihåg på ett särskilt sätt. Att se att den andre, den som gjort mig illa, också är en del av mig; vi är ett i Gud.
Utan en levande förlåtelse-praktik är risken överhängande att den sociala kraften i en tät gemenskap krossar dess medlemmar. Vilket har hänt så många gånger genom kyrkans historia.

Fredsskapande
Jesus ”evokes and guides a program of nonviolent action that transforms human conduct for its sharers". Detta programs kärna finns i bergspredikan. Kristnas förhållande till frågan om våld och ickevåld hänger delvis ihop med deras eskatologi. ”Eskatologi utan fred” kan man kalla en ståndpunkt (milleniaristernas). Endast i framtiden kommer Gud att upprätta fred, tills dess är det krig och konflikter på jorden. Niebuhrs hållning skulle däremot kunna kallas ”fred utan eskatologi”. Den räknar inte med något Guds ingripande, vare sig idag eller imorgon. Jesus blir då moraliskt irrelevant. Niebuhr menar sig vara realist, och säger implicit att Jesus inte var det! Han avfärdar också den Heliga Andens förmåga att förvandla människor.
Det är tydligt, skriver McClendon, att fred och fiendekärlek är ett centralt tema genom hela Nya testamentet. Desto märkligare är den kristna historien av våld och stöd för krig. Kyrkorna har inte övat sig i fredsskapande praktiker. De behöver ta till sig de ickevåldspraktiker som bland annat kan ses i Gandhis liv och verk.

Den svåra frågan om dopet

Trettondedagsafton. Vi har haft en mycket avkopplande julhelg, med familjer i Göteborg och Sundsvall. Idag var jag åter på jobbet. Planerar bland annat inför att starta kristen djupmeditation, med yoga som förberedelse. Det känns spännande.

Jag skrev förra gången om de praktiker som baptistteologen McClendon anser är viktiga för den kristna församlingen. Han börjar med dopet, som står lite vid sidan av/över de andra praktikerna, eftersom det är en grund och en förutsättning för resten. Dopet i den tidiga kristna gemenskapen hade Johannes Döparens dop som modell, skriver McClendon. Tre aspekter var desamma: upptagande i en gemenskap som väntade på den nya tiden, omvändelse till detta nya som en förutsättning för inträdet (det vill säga: dopet hade en moralisk betydelse), och Guds förlåtelse för ens synder. Två aspekter menar han tillkom i de kristna församlingarna 1) att det var i Jesu namn som man döptes (”in i Jesus” och hans historia), samt 2) att handlingen knöts till Helig Ande och nytt liv. Anden ges som gåva vid dopet. Man tar sin egen historia och förenar den med Jesus livshistoria. (Åter blir det tydligt hur McClendons teologi binder samman Jesus Kristus med de kristnas liv i världen.)

Sedan Andra Vatikankonciliet har flera aspekter av dopet återupplivats inom den katolska kyrkan, skriver Regis Duffy. Han kallar detta ”the catechumenal paradigm”, och inspirationen hämtas främst från de tidiga kristna församlingarna. Det handlar bland annat om vikten av förberedelse inför dopet, församlingens betydelse som föredömen och stöd, och dess deltagande i ”den katekumenala processen” – där även konfirmation och nattvard ingår. Detta är förstås en process som kan underlätta en strävan att hålla samman gemenskap, etik och relationen till Kristus.

Det är oklart om spädbarn döptes under kyrkans första århundraden, men i så fall handlade det om en strävan att ”hålla ihop” en familj, inte om någon tanke om arvsynd. På 400-talet vet vi dock att spädbarn döptes. Barndop har rättfärdigats på olika sätt, bland annat hävdade Calvin att ”the work of the Spirit already nurtures the beginnings of faith and repentance in infants”. Duffy skriver, angående den katekumenala förnyelsen, att kyrkans pastorala praxis är barndop, men att den teologiska normen förblir ”the person capable of asking for these sacraments in faith”. Det låter i mina öron inte som en ideal situation, att praxis och teologi inte är samstämmiga.

För mig har det blivit uppenbart att barndop inte går att förena med Nya testamentets dopsyn. Borde man inte egentligen då verka för att det ska avskaffas? Eller borde jag byta samfund (mer realistisk lösning än att få Svenska kyrkan att gå ifrån barndop...)? Eller kanske är det inget stort problem att man har en annan syn än Nya testamentets författare i denna fråga? Jag vet inte, men tänker att största förlusten är hur vi inte längre ser efterföljelsens betydelse. Dopet var tänkt som början på ett nytt liv, med mycket konkreta konsekvenser för ens livsföring. Hur kan vi återerövra något av den inställningen?

Betydelsen av praktiker i församlingen

Nedan följer ett nytt stycke från min tenta om den anabaptistiske teologen McClendons tankar. Det handlar om kristen gemenskap, och betydelsen av vad vi gör tillsammans.

McClendon lyfter fram vikten av att koppla ihop det inre livets kamp med den sociala kristna kampen. Sedan 1600-talets England har det funnits en schism här, det inre och det yttre har separerats. Men församlingen behöver ha ett politiskt liv. Föreställningen om församlingen som Kristi kropp är den sammanbindande länken mellan individmoral och social moral, enligt McClendon. Vi behöver ”congregational reflection, discernment, discipline and action". På så sätt ges vägledning åt både individen och det gemensamma vittnesbördet. Det som vi ska gestalta tillsammans i församlingen är efterföljelse. Enligt Matteus evangelium betyder efterföljelse lydnad och solidaritet; att knyta sitt liv till Jesus och till varandra, i en gemenskap utan hierarkier.
Enligt McClendon är det vissa praktiker vi behöver för att ha en chans att klara av dessa utmaningar. De är nödvändiga för att levandegöra och föra vidare berättelsen om Jesus. Men vad innebär en praktik? Enligt en definition är de ”any coherent and complex form of socially established cooperative human activity through which goods internal to that form of activity are realized …”

Exempel på sekulära praktiker är konst, utbildning och äktenskap. Praktiker påminner om att spela spel: de har egna, interna mål (t ex vänskap, är ett mål i sig självt), det måste finnas bestämda riktlinjer (t ex lojalitet för vänskap), och det måste finnas en avsikt hos individen att vara med. Praktiker kräver och uppmuntrar vissa dygder. På så sätt är de viktiga ingredienser i en social moral. Det krävs viss kontinuitet i ett liv för att avsikter ska kunna upprätthållas och dygder formas; ”the practices of morality require the coherence of a singular story, the story of our lives”. På så vis formas en narrativ etik; det är hela livet med dess olika sammanhang och dess utveckling som är studieobjektet, inte enskilda beslut.

De tidiga församlingarna gjorde inte som esséerna och drog sig undan ute i öknen, utan levde i världen. Praktiken ”vittnesbörd/evangelism” var styrande, och bestämde hur man förhöll sig till andra praktiker. I enlighet med missionsbefallningen var det inte ett alternativ att dra sig undan, engagemang i och för mänskligheten låg i själva uppdraget.
Praktikerna inom gemenskapen, som stärker gemenskapen och är inriktade på förlåtelse, kan också – ska också – användas i kontakten med människor utanför församlingen.

”The church is a society that embodies powerful practices” skriver McClendon. Vilka är då dessa? Jag hittar inte någon uttömmande lista hos McClendon, men han nämner bland annat dop, nattvard, mission, undervisning, förlåtelse och fredsskapande. Jag skriver något om dessa nedan. I den andra delen av trilogin hävdar han att Nya testamentet tydligt pekar på fyra praktiker: gemensam bön, arbete för riket, lärjungarnas vittnesbörd och att lyssna till Ordet. Bibeln, word, tolkad genom ”the baptist vision”, tjänar som norm och vägledare för de tre andra aktiviteterna: worship, kingdom work och witness.

Enligt Svenska kyrkans kyrkoordning finns det fyra praktiker som är oundgängliga för en kristen, luthersk församling. ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.” Om man kopplar undervisning till word så överensstämmer dessa fyra med McClendons fyra grundpraktiker. Med inspiration från hans texter skulle man kunna utveckla på vilket sätt dessa är viktiga och hur de kan stärkas. Det kanske är en uppgift för ett framtida arbete!

Dödens palm

Fredag kväll. Snart första advent. Ser fram emot en (nästan) ledig helg.
Inspirerad av min vän Josefins engagemang mot palmoljan läste jag noga den artikel om plantager i Colombia som skickades ut med materialet för Globala veckan. Det är Magnus Linton som skrivit artikeln, och det är fruktansvärt att läsa om vad som hände i regionen Bajo Atrato för ett tiotal år sedan: tusentals människor fördrevs, många mördades, för att paramilitära grupper skulle få mark för odling av palmolja. Nu har i alla fall regeringen erkänt att brott har begåtts, men om familjerna får tillbaka sin mark är nog tveksamt. Och det är ett svårt arbete att gräva upp palmer som har fått växa i några år. Läs artikeln här.

Den mesta palmoljan går fortfarande till livsmedel, men nu vill man dessutom satsa på denna olja som råvara för diesel till bilar. Det skulle naturligtvis ytterligare förvärra läget för människor och djur som lever i eller nära de skogar som huggs ner då nya oljeplantager ska anläggas. Greenpeace har en kampanj mot denna utveckling, läs frågor och svar om detta här.

Enligt Naturskyddsföreningen är det inte ett vettigt alternativ att bojkotta produkter med palmolja. Dels är det nästan hopplöst då det finns i så många produkter, men framför allt menar de att producenterna då bara skulle ersätta oljan med någon annan lika dålig produkt, som sojaolja. Vad man däremot kan och bör göra är att upplysa sin lokala handlare om konsekvenserna av storskalig palmoljeproduktion och fråga vilken policy (om någon) som finns för palmolja. Företagen "måste ta ansvar för varifrån och hur palmoljan produceras" skriver Naturskyddsföreningen på sin hemsida. "Det krävs kriterier för finansiellt stöd (genom biståndsorganisationer, privata eller offentliga finansiella institutioner) till exportorienterade monokulturer som oljepalmsplantage, stöd till organisationer på plats i produktionsländerna och lyhördhet för deras analys av behov av åtgärder."

Mitt nya liv som församlingsarbetare

Söndag kväll. Idag blev jag välkomnad till församlingen vid en mässa i en av pastoratets kyrkor. Det brukar inte vara några stora skaror i kyrkan på söndagarna i denna del av landet, det har jag fått höra. Blev ändå rätt förvånad, och lite ledsen faktiskt, av att ingen kom, utom de som hade särskilda uppgifter.
Jag började jobbet (halvtidstjänst som diakon) den 1 oktober. Det väcker mycket tankar. Om vad man gör och inte gör, och hur man arbetar. Och vad min uppgift i det hela ska vara. Tyvärr saknas mycket vad gäller gemensam reflektion och inriktning. Men det finns också en öppenhet för att pröva nya saker, som pilgrimsvandringar och kristen djupmeditation. Två saker som jag hoppas kunna jobba med.
Intresset för att integrera arbete för fred, miljö och liknande i församlingslivet verkar inte vara stort. Det finns ingen internationell grupp (men jag hoppas starta en).
Jag hoppas verkligen att jag ska finna uppgifter och en roll som känns meningsfull. Så att jag inte hamnar i upplevelsen: världen håller på att gå under och här står jag och ber böner inför tomma kyrkbänkar!

Ber om vägledning.
Hur följer jag bäst min kallelse?
Nu och på lång sikt...

Vakna upp, svenska folk!

Igår kväll läste jag i det nya numret av tidningen Djurens rätt. Jag vet inte varför ämnet "köttkonsumtion och klimatet" gör mig så fruktansvärt upprörd. Det är nåt med hyckleriet, tror jag. Alla dessa människor som är så väldigt oroliga över klimatförändringarna men likväl fortsätter med sitt köttätande. Visst, alla vet kanske inte hur det ligger till, men många har hört budskapet vid det här laget: Kött är det sämsta man kan äta för klimatet! Om man ska välja är det bättre att strunta i både ekologiskt och närodlat och istället byta ut köttet mot vegetariska proteiner.

Stefan Wirsenius är doktor i miljövetenskap och verksam vid Institutionen för energi och miljö på Chalmers. Följande citat av honom är värt att lära sig utantill, och sen sprida till alla som säger att de vill göra något för klimatet. "Jämfört med bönor orsakar produktionen av nötkött 99,5 procent mer växthusgasutsläpp. Så är det även om bönorna har odlats i Sydamerika och nötdjuren har levt i Sverige."

Tummen upp från pingstpastor

Söndag eftermiddag. Jag var på ekumenisk mässa i Norrköping idag. Ortodoxa, svenskkyrkliga och "frikyrkliga" tillsammans. Det var en upplevelse att se ortodoxa präster dela ut nattvard tillsammans med andra präster och pastorer. Det trodde jag inte förekom. När jag var på väg in i kyrkan stod en man i prästskjorta och hälsade välkommen. När jag sa mitt namn sa han "Visst var det du som skrev brevet till Alf?" (min debattartikel i Expressen den 4 oktober om att Alf Svensson stödjer vapenindustrin) Jovisst, svarade jag. Då gjorde han tummen upp. Han var pastor i pingstkyrkan. Det kändes väldigt roligt.

Här kommer fortsättningen på den baptistiske teologen James McClendons syn på Jesus och Guds rike (från tentan jag skrev på anstalten).

McClendon reflekterar över vilka slags tolkningar av Jesu korsdöd som man kan finna i Nya testamentet. Den tidigaste förståelsen av Jesu död var enligt McClendon eskatologisk. Den betydde slutet på en era, och uppståndelsen – ”eskatologisk gryning” – betydde början på en ny. Händelserna förklarade sig själva, skriver han, eftersom de kunde förstås av alla samtida på detta sätt.

De metaforer man använde för att förklara Jesus hämtades från Gamla testamentet. Det var framför allt Messias-Kungen och Herrens lidande tjänare. En bild som är helt frånvarande i Nya testamentet är den om att Jesu död gottgör, att den återställer Guds rättvisa. Det är ju intressant med tanke på att den senare i historien blev så dominerande. I många texter blandas olika metaforer för att förklara Jesus död. Det är inte fruktbart, skriver McClendon, att ta en av dem och utveckla en teori utifrån den. Man måste se att alla bilderna försöker förklara och utlägga en grundberättelse, det vill säga evangeliet. Vi skulle kunna se försoningsteorier som midrash, föreslår han, namnet för judiska rabbiners tolkningar av den hebreiska Bibeln. Typiskt för midrash är frihet i tolkningarna – rabbinerna tog inte avstånd från texten, men begränsades inte heller av den –, samt relevans för samtiden. Alla försoningsteorier har haft något att ge till människorna, åtminstone under den epok då de uppstod. Och fortfarande upplyser de någon aspekt av tron.

I slutet av kapitlet om försoningen gör McClendon en sammanfattning av sin egen syn, och där är det Guds rike, ”the rule of God”, som står i centrum. Jesus livsverk innebar ”nonviolent warfare to establish the new rule of God”. Som en andra men ickevåldslig Joshua kom han med budskapet: en ny värld är på gång! Detta rike kräver rättvisa av ett slag som går utanför lagen, det utlovar syndernas förlåtelse och helade sår, konfronterar militärens makt men också religionens, utmanar traditionella familjestrukturer och etnisk stolthet. Guds Vishet driver ut de demoner som härjar i skadade människosjälar, samlar män och kvinnor till en ny gemenskap, framkallar en ny social ordning och ett nytt hopp: ”the coming of the Truly Human One”.

Det borde ha varit tolv kors bredvid Jesus, det vill säga lärjungarnas. Men de följde inte kallelsen. Han hängde där ensam, ”where all were to have borne witness. Christ was in their place – by the Baptist vision, it was our place. He was buried then, one for all”.

McClendons teologi verkar här ligga nära Denny Weavers. Han, som också befinner sig inom den anabaptistiska traditionen, har bland annat skrivit boken The Nonviolent Atonement. För mig är hans teologi mycket attraktiv eftersom den tydligt förbinder Jesus liv med hans död och uppståndelse, samt med efterföljelsen. Centrala tankar är hur Jesu liv är en konfrontation med destruktiva makter, hur hans uppståndelse innebär en seger över dem (en variant av Christus Victor-teologin) samt hur vi genom hans ande stärks att bekämpa dessa makter i våra egna liv.