onsdag 17 september 2014

Ville fly kriget - hamnade i fängelse

Benni och jag är på polisstationen för att besöka Mohamad. Hussein, volontären från Pikpa, är med oss. Vi släpps in i ett pyttelitet rum med en stol. På andra sidan ett galler och en plexiglasskiva står en ung man. Han är rätt lång, har skägg, blek hy. Sedan den 2 maj i år sitter han häktad här i Mytilini. Hans engelska är god. ”I'm innocent” är en av de första saker han säger. Innan han flydde Syrien studerade han juridik i Damaskus. Han är 23 år.

Vi ber honom att berätta om natten då han greps. ”Vi var cirka 22 personer i båten. Ett tag efter att vi lämnat Turkiets kust såg vi ett ljus en bit bort. Han som körde båten tog upp sin mobil och ringde ett samtal, de talade upprört. Strax därefter lämnade han båten, hoppade i vattnet! Ljuset närmade sig, det kom från ett fartyg från kustbevakningen. De tog över oss till sin båt. När vi kom iland grep de mig och en annan ung kille. Jag förstod inte varför! Senare förstod jag att de anklagar mig för människosmuggling. Jag riskerar många år i fängelse.”

Andra unga män har dömts för trafficking, här i rätten i Mytilini, till mellan 10 och 25 års fängelse. På polisstationen sitter män från många olika länder, flera av dem i samma situation som Mohamad. Han skämtar om att han har lärt sig fem olika språk på den här tiden. De har ingen rätt till utevistelse, så han har knappt varit utomhus på 4,5 månad. Några gånger har han kunnat ringa sina föräldrar i Syrien, men det är dyrt att köpa telefonkort. På måndag är det dags för rättegång.


Vi säger hejdå genom att sätta våra händer mot glasskivan, så nära vi kan komma hans hand på den andra sidan. Det är smärtsamt att gå därifrån och lämna honom. ”I'll be in Sweden on Monday”, säger jag, ”but I'll be thinking of you. A lot.”  

söndag 14 september 2014

Village of All Together

- en berättelse om gästfrihet och en hårt arbetande gräsrotsrörelse

På den grekiska ön Lesbos, cirka en halvmil från Turkiets kust, finns något så ovanligt som ett läger/välkomstcenter för flyktingar drivet helt och hållet av engagerade medborgare. Här på Pikpa, som platsen kallas, är alla välkomna och man får stanna så länge man vill. Det startades år 2012 av ett nätverk engagerade människor som kallar sig för Village of All Together. Då började fler komma hit i båtar från Turkiet, eftersom Grekland byggde ett stängsel längs floden Evros – mot Turkiets gräns – och därmed hindrade människor att ta sig in den vägen.
Kö för matutdelning.


Nu är situationen lite speciell här, sedan ett par år, eftersom det finns beslut i andra EU-länder om att inte skicka migranter tillbaka till Grekland, även om detta var det första EU-land de kom till. Det var så förfärliga förhållanden i förvaren att det inte ansågs försvarbart. Detta innebär att migranterna inte har något emot att registreras av polisen, till exempel här på Lesbos. När de släpps, vanligen efter några veckor, får de ett papper med ett beslut om att de måste lämna landet inom trettio dagar (sex månader för syrier) – om de inte söker asyl här. På grund av läget i landet, ekonomisk kris och en arbetslöshet på tjugosju procent, är det få flyktingar som vill söka asyl i Grekland. (Det är dessutom i princip omöjligt att bli beviljad asyl, år 2012 var det 0,8 procent av 11 000 ansökningar, 95 stycken, som beviljades.) Så efter att de släppts försöker de ta sig vidare till andra länder i Europa. Har man inga pengar kvar – det är dyrt att vara flykting – är det förstås svårt.

De flesta som vi möter på Pikpa har kommit under den senaste veckan. Många skjutsas dit av kustbevakningen efter att de plockats upp från båten eller från stranden. När vi var där igår eftermiddag kom en busslast, där flera fortfarande hade flytväst på sig. De är här i nån vecka tills polisen hämtar dem till Moria First Reception Center, där de registreras. Men andra har redan varit på Moria och valt att sedan komma tillbaka till Pikpa, kanske för att de saknar medel att ta sig vidare.
Nya gäster anländer till Pikpa.



Just nu är det rekordmånga människor på Pikpa, nära fyrahundra. Stället var tidigare en ungdomsgård, och den är dimensionerad för runt etthundra. Efi, en kvinna i femtioårsåldern, är en av de allra mest engagerade. Hon kommer dit nästan varje kväll, och blir snabbt omringad av människor som vill ha hjälp med olika saker. Hussein är en annan, själv invandrad från Marocko. 

I förrgår kväll hade Hussein lovat att skjutsa oss tillbaka till Mytilini. Det blev sent, han gick runt och ordnade olika saker, letade efter filtar. Det verkade inte finnas madrasser eller filtar till alla. Till slut satte vi oss i bilen för att åka iväg, klockan var halv tolv. På väg ut från området såg jag en grupp på sju-åtta män som lagt sig för att sova utomhus, på gräset, utan någonting under sig eller ovanpå sig. ”They are sleeping on the grass!” ropade jag till. Hussein stannade bilen och backade tillbaka, gick ut för att leta en sista gång. Han lyckades hitta tre stycken, som han delade ut till dem. Det gjorde ont i hjärtat att se männen. Jag la mig i en bekväm säng någon timme senare. Livet är så fruktansvärt orättvist.

fredag 25 juli 2014

MR-arbete vid Europas yttre gräns

Den grekiska ön Lesbos, nära turkiska fastlandet, är en av några platser längs EU:s gränser där allra flest flyktingar försöker komma in i Europa. Sedan i söndags finns ett litet CPT-team (Christian Peacemaker Teams) i staden Mytilene på ön, huvudstad i regionen Nordegeiska öarna. Under tio dagar i september kommer jag att vara en del av teamet. Vill du stötta eller delta i detta arbete? Läs vidare.



I januari och april gjorde CPT-are resor till Lesbos för att undersöka möjligheterna för CPT att bidra. Här följer ett utdrag från en rese-rapport efter besöket i januari, som beskriver några av de kränkningar som Laura och Marius bevittnade.

We expected to witness grave injustice – but we were overwhelmed by the extent of the crisis.
In the ports we saw the coast guard ships that regularly and lethally – and illegally – 'push back' refugees to Turkish waters. We entered the detention center on Lesbos where undocumented migrants are kept in cramped conditions with no shade. We heard activists' stories of targeted racist attacks by Golden Dawn members, police violence also against minors and refugees' bodies washed up on the beach.
On Lesbos we saw a trial of migrants accused of helping others cross the border - and witnessed the judge convicting clueless 20-year-old men to sentences of 10, 25 and 35 years based on fuzzy evidence and uncertain coast guard witnesses. On a ship from Lesbos back to Athens we found these same men handcuffed in a prisoner transfer to the prison in Chios. They reached out to us, saying “after you left [the courtroom], the judge didn't listen to anybody anymore. We are innocent.” They had started a hunger strike. Police officers threatened to arrest us if we continued talking to the men.
 
We were however encouraged by the work being done by local activists and organizations. Many Greeks and migrants are actively organizing to protect the rights of migrants - through humanitarian help, legal aid, medical support and social outreach. They are doing incredible work.”

En uppgift för teamet blir att finnas med vid rättegångar, som den beskriven ovan, som observatörer. Planen är att teamet, på två-tre personer i taget, ska finnas i Mytilene fram till mitten av oktober. Efter det får arbetet utvärderas. CPT Europa har mycket små resurser och alla kostnader för projektet samlas in från kyrkor och enskilda. 

Jag behöver samla in minst femtusen kronor för att finansiera mitt deltagande i detta arbete (förutom resekostnader som jag står för själv), samt stötta CPT:s verksamhet i stort. Om du vill och kan bidra, sätt in en slant på mitt konto (Länsförsäkringar Bank, konto 9020 28 290 24). Om du bidrar med 200 kr eller mer skickar jag dig gärna en av mina böcker, mejla mig i så fall din adress - till annika.spalde at gmail.com - och skriv om du vill ha "Ett brinnande hjärta", "Varje varelse ett Guds ord" eller "I vänliga rebellers sällskap" (för info om dessa böcker se här).

Har du erfarenhet av liknande arbete och är intresserad av att jobba med teamet i september/oktober? Mejla mig så förmedlar jag kontakt. 

Och be gärna för detta arbete och för alla de flyktingar som riskerar sina liv för att komma bort från krig och förtryck. Tack!

tisdag 27 maj 2014

Ny "Retreat för aktivister"

Sista helgen i april hölls en "retreat för aktivister" på Björkö i Göteborgs skärgård. Föreningen Vildåsnan stod som arrangör, undertecknad och Martin Smedjeback höll i reflektionerna. Tio deltagare tillbringade helgen tillsammans med oss. För många var det en helt ny erfarenhet att vara så länge i tystnad, tillsammans med andra. Vid den avslutande rundan stod det klart att de flesta upplevt dagarna som mycket värdefulla.

Vi tror att människor som är starkt engagerade i arbetet för en bättre värld behöver platser och tider då de egna behoven får stå i centrum. Då man kan fundera över engagemanget, över hur liv och kamp går ihop, och hur man kan verka för hållbarhet både i världen och i sitt eget inre.

Så nu kör vi helgen en gång till, men denna gång i Stockholmsområdet. Det blir på Barnens ö utanför Norrtälje, helgen den 15-17 augusti. Nedan inbjudningstexten från facebook. Sprid gärna till folk som du tror kan vara intresserade!



Välkommen till en icke-religiös retreat på temat "Hållbart engagemang"! En helg då vi är tillsammans i tystnad, får introduktion till mindfulnessmeditation, lyssnar till korta reflektioner från retreat-underlättarna, och har mycket egen tid för promenader, vila, dagboksskrivande etc.

Efter en introduktion går vi in i tystnaden på fredag kväll, och är sedan i tystnad fram till söndag förmiddag. Det finns möjlighet till enskilda samtal med retreat-underlättarna (Annika Spalde och Martin Smedjeback).

Platsen är vackra Barnens ö utanför Norrtälje. Vi hyr två hus med sammanlagt tolv rum, fyra tvåbäddsrum och åtta enkelrum. Antalet deltagare är dock begränsat till tolv pga utrymme i kök/matsal.

Om vädret tillåter blir det yoga-pass - korta och enkla - på altanen på morgnarna. All mat kommer vara vegansk.

Kostnad: 750 kr med logi i 2-bäddsrum, 850 kr för enkelrum.
Anmälan: annika.spalde at gmail.com
Arrangör: Kollektivet Gandhi

torsdag 8 maj 2014

Att vara besvärlig - reflektion efter aktion vid ISP

Vad skulle Jesus ha gjort? frågar kristna ibland varandra. Jag såg en rolig bild häromdagen på facebook. Det var en målning av Jesus i färd med att jaga ut människor och djur från tempelområdet. På den hade man skrivit ”Om någon ställer frågan 'Vad skulle Jesus ha gjort?', kom ihåg att 'vält bord och jagat människor med en piska' är inom möjligheternas område.” Men när skulle välartade kristna göra något sådant? Vi är ju ett sällsynt trevligt, artigt och laglydigt släkte, åtminstone om man tänker på kristna i Sverige. Ja, varför gjorde Jesus något så jobbigt och störande? Tänk på de stackars människorna som satt där vid borden, intet ont anandes!


När jag var i kyrkan på fastlagssöndagen inleddes evangelieläsningen ”De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först.” (Mark 10:32-45) Då kom jag att tänka på denna passage i evangelierna, och eftersom jag samtidigt satt och oroade mig lite över en planerad fredsaktion på askonsdagen föll det sig naturligt att se paralleller. Vi var en grupp, från tre olika organisationer, som planerade en brottsplatsundersökning på Inspektionen för Strategiska Produkter. Vad är detta för ställe, undrar du kanske. Det är den myndighet som ger tillstånd åt alla vapenaffärer som företag i Sverige gör med utlandet. Det händer att de säger nej – några fall de senaste åren – men nästan jämt säger de ja. Utifrån sina riktlinjer, där det står om hänsyn till mänskliga rättigheter och risken att vapnen göder väpnade konflikter, så hamnar bedömningen ändå alltid i att en affär är bra för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. På något sätt. Kanoner till Indien, Jas-plan till Sydafrika och Thailand, GPS-styrda granater till USA, radarsystem till Saudiarabien. Inga problem, enligt ISP.


Vi hade begärt ut information från ISP om vilken typ av krigsmateriel som tillstånden för affärer med diktaturer under år 2013 gällde. När pappersbunten kom var all relevant information överstruken på grund av sekretess. Vi hade polisanmält myndigheten då vi misstänkte att de bidragit till människors död genom att tillåta vapenförsäljning till Saudiarabien och Bahrain före och under den arabiska våren, då militär och polis hårdhänt slog ner demokratiuppror i dessa länder. Men polisen verkade inte intresserade av att utreda vår misstanke. Därför kände vi oss manade att själva börja utreda.


Morgonen den 5 mars gick vi, sex personer i åldrarna 25 till 60, mot ISP:s kontor på Klarabergsviadukten nära T-centralen. Vi hängde på ett par andra personer som skulle in till trapphuset, eftersom den skyddades av en dörr med kodlås. Det gick bra, de tittade lite men ställde inga frågor. Två trappor upp ringde vi på ISP:s dörr. En ung kille öppnade, och vi frågade vänligt om vi fick komma in för att ställa några frågor, sa att det hade att göra med den polisanmälan vi tidigare lämnat in. Han hämtade ställföreträdande generaldirektören, högste ansvarige på plats. Vi upprepade vår fråga, men nej, det gick inte. ”Boka tid, återkom en annan dag.”



Nej, det här kan inte vänta”, sa någon av oss då. ”Människor skadas och dör idag av svenska vapen. Det är mycket angeläget att stoppa export som kan leda till framtida dödsoffer. Vi känner oss ansvariga att ingripa, eftersom vapenexportens offer inte har någon möjlighet att komma hit själva och göra sina röster hörda.” Vi fällde ut våra campingpallar och satte oss ned utanför dörren. Efter cirka en halvtimme kom polisen. ”Vad bra att ni kom”, sa vi, ”vi behöver hjälp att genomföra en brottsplatsundersökning.” ”Nej, det har vi inte mandat till” sa de. ”Ni måste gå härifrån. Ni har tagit er in i trapphuset utan tillstånd.”


De upprepade sin begäran ett par gånger. Det kändes kymigt att inte lyda. Att vara besvärlig. Men, tänkte jag, om det är någon verksamhet som ska störas så är det väl denna. En myndighet som hade kunnat verka för mindre vapen och mindre destruktivitet i världen, men framhärdar i att göra tvärtom. Polismännen bad att få se våra id-kort, och förvarnade att de skulle avhysa oss. Ett par av oss bars ut, andra leddes ut, ned till väntande polisbilar. ”Ni är misstänkta för olaga intrång”, sa polisen vid ratten. ”Men nu kommer vi att köra er bort till Gullmarsplan och släppa av er där.”


En stund senare var vi alla återsamlade på kaféet på centralen där vi hade börjat vår dag tillsammans. Vi pratade igenom vad som hänt, tackade varandra för en god insats. Jag 
kände stor tacksamhet för dessa människor som varit beredda att riskera åtal och böter för att ingripa mot den vapenhandel som år efter år ställer vinst och arbetstillfällen före människoliv.


Om någon ställer frågan 'Vad skulle Jesus ha gjort?', kom ihåg att 'vält bord och jagat människor med en piska' är inom möjligheternas område.” Vad skulle inte kunna hända om vi kristna någon gång då och då, efter moget övervägande, var lite mer besvärliga? Om vi ställde oss upp, eller satte oss ned, trotsade obehagskänslor och sa ”Detta kan vi inte ställa upp på”? En sådan kristenhet längtar jag efter.


Må kärlekens Gud leda oss alla till större frimodighet.

söndag 20 april 2014

Bilder från basaren

Något jag verkligen uppskattar här är basaren. Att kunna göra sina inköp - av mat, hygienartiklar, kläder, ja, det mesta man behöver - på ett mer småskaligt sätt, från individer eller "hål i väggen-affärer". Ja, ungefär som på en torgmarknad i Sverige. Fast mycket, mycket större.

Det handlar förstås också om stämningen. Folkvimlet. Att betrakta människor och fundera över hur deras liv ser ut.

Jag är inte bra på att ta kort, så jag frågade min medarbetare i teamet, Kathy Moorhead Thiessen, om jag fick dela med mig av några av hennes bilder från basaren. Tack Kathy!

Tuffa kvinnor.
Många lägger stor vikt vid den estetiska aspekten när de arrangerar sina varor.

Det är bra att kunna de kurdiska siffrorna när man handlar här. En nolla betyder fem. 
Kurdisk, vegansk snabbmat - kokta bönor med lite kryddning på. 
Radband av olika slag. 

Små gröna bär man kan tugga på, eller torka och göra radband av.

tisdag 15 april 2014

Riskerna med att utmana makten

För några dagar sedan träffade teamet en man som har gjort sitt bästa för att uppmärksamma hoten mot vattenförsörjningen här i irakiska Kurdistan, men nu känner att han har nått vägs ände. Muhammed – det är inte hans riktiga namn, han vill vara anonym på grund av hot – har en magisterexamen i hydrologi. Han har arbetat länge med vattenfrågor, både här och utomlands. För två år sedan flyttade han tillbaka efter att ha tillbringat flera år i ett europeiskt land, ivrig att använda sin kunskap till gagn för människorna här. På olika sätt har han försökt att utbilda folk och myndigheter om vikten av rent dricksvatten och hur man kan säkra rent vatten för kommande generationer.
Eftersom ett hot mot vattnet här är oljeborrning och oljeraffinaderier så har Mohammed studerat denna verksamhet och dess inverkan på miljön. Ett problem han har uppmärksammat är att det sitter personer på viktiga poster, till exempel de som ger olika tillstånd åt oljebolag, utan rätt kompetens. Ett misstag som gjorts är att man tillåtit ett stort oljeraffinaderi att byggas på en plats där det, sju meter under jordytan, finns en stor underjordisk sjö med sötvatten. En sådan plats borde vara ett skyddsområde, istället tar man risken att allt detta vatten förorenas.
Förra året varnade personer med kopplingar till makten Mohammed, de bad honom att sluta med sina aktiviteter, “för din egen skull”. Mohammed fortsatte ändå att skriva artiklar och hålla seminarier. I början av detta år tog han initiativ till ett teveprogram om oljeutvinningens miljöpåverkan. Programmet sändes flera gånger, i en kanal med koppling till oppositionen. De senaste månaderna har han fått flera hotfulla telefonsamtal. Okända män ringer från okända nummer och säger att han måste sluta med vad han gör, annars kommer något att hända honom eller hans barn. Han misstänker att hans telefon är avlyssnad, och att man övervakar hans liv på andra sätt. En kväll för ett par månader sedan kom två män på en motorcykel upp bakifrån då Mohammed var på väg hem. En av dem slog till honom över näsan med en pistol, sedan försvann de snabbt. Mohammed blödde kraftigt och fick uppsöka sjukhus.
Mohammed överväger nu att lämna landet och bosätta sig någon annanstans. Han känner sig besviken på det offentliga livet i irakiska Kurdistan. “Utbildning och erfarenhet värderas inte här. Allt handlar om att tillhöra rätt parti.”
Många är de “höga män” som tjänar stora pengar på oljan. Att utmana makthavarnas ställning och privilegier, “speaking truth to power”, medför ofta risker. Jag tänker på alla människorättsförsvarare som vi känner här i Kurdistan, och hoppas och ber att de får kraft att fortsätta sitt arbete. Och att vi som lever tryggare liv kan finnas vid deras sida, i solidaritet.
"Vatten rinner från högt upp i bergen.
Vatten rinner djupt i jorden.
Mirakulöst kommer vatten till oss,
och upprätthåller allt liv. "

Thich Nhat Hanh