Sorg och frustration två år efter den kurdiska våren

Idag för två år sedan sköts två unga killar ihjäl av säkerhetsvakter i Sulaimania, och ett femtiotal personer skottskadades. 15-årige Rezhwan ‘Ali var på väg till foto-affären för att hämta ut bilder. Han kom i vägen för en kula och dog omedelbart. I närheten hade en uppretad folksamling börjat kasta stenar mot KDP's (ett av de makthavande partierna) byggnad. KDP-vakter sköt då skarp ammunition ner mot folkmassan. Inspirerade av den arabiska våren hade unga människor tidigare på dagen samlats på Sara Square i basaren i en spontan manifestation. De var frustrerade över korruption och svågerpolitik.

Imorse samlades familjemedlemmar, släktingar och andra som ville visa sitt stöd vid Rezhwans grav.

  




Det var en blandning av stilla sorg och politisk manifestation. I bakgrunden uttalade sig olika personer inför tv-kameror. Årsdagen av 17 februari uppmärksammas stort av oberoende  media och av oppositionens kanaler. Förra året agerade säkerhetspolisen brutalt och slog ned de aktivister som vågade sig till Sara Square, numera omdöpt till Azadi Square, Frihetens torg. Efter samlingen på gravplatsen begav vi oss därför till basaren för att gå runt och kolla läget. Vi såg några få militärfordon - där sex soldater sitter bak på "flaket" - cirkulera, men inga folksamlingar eller protester.

Klockan tre var vi inbjudna att delta vid en ceremoni på Culture Café. Ett nätverk som bildats i solidaritet med de dödades familjer (totalt var det sju civila som dödades under de två månader som demonstrationerna pågick) organiserade en prisutdelning. Några individer och grupper som engagerat sig för att dra de ansvariga för skjutningarna inför rätta tilldelades pris.

 På en stor banderoll såg man en bild av Azadi Square fyllt av tusentals människor, samt de sju pojkar och män som sköts ihjäl.

Så här skrev teamet imorse om betydelsen av denna dag.
"As a result of the violence used to subdue a mostly non-violent movement by the government forces, 7 civilians died, hundreds where injured and hundreds arrested or detained. The families of those who died are still to see justice, and many of the activists who where arrested are still being harassed by the government. Currently journalists are being arrested for speaking out against the government and as the new budget is being written, the original call of the protesters for a just and transparent budget that benefits all within Iraqi Kurdish society is being ignored.
CPT remembers those who died, and prays for those who survived and continue to strive for justice through non-violent means."

Till stöd för det fria ordet

Lukasz väntar på de andra.

Igår morse berättade Mohammed, teamets tolk och kollega, att en demonstration var planerad till eftermiddagen. Det handlade om den enda oberoende TV-kanalen här, NRT. I fredags kväll under ett program kallat "Free Microphone" ringde en person in och var mycket kritisk till att 500 miljoner dinarer (ca 420 000 US dollar) enligt ett förslag i parlamentet skulle gå till ett monument vid den tidigare ledaren Mustafa Barzanis grav (far till nuvarande president Massoud Barzani). När han började använda otrevliga ord stängdes han av. Trots detta samlades på lördagen ca 300 uppretade Barzani-supportrar vid stationen, som dock skyddades av polis.

Under nyhetssändningen på lördagkvällen hörs plötsligt ett högt ljud, och det står efter en stund klart att en mindre explosion skett på tv-stationens tak. Det är fortfarande okänt vem som orsakat den. Med tanke på att stationen brändes ner för två år sedan, i samband med att den arabiska våren kom till KRG, så blir folk oroliga att allvarligare saker ska ske mot NRT. Söndagens manifestation var alltså för att uttrycka stöd för stationen, som ofta rapporterat på ett bra sätt om människors arbete för mänskliga rättigheter och demokrati.

Patrick och Carrie på väg ut (vet inte vad Lukasz händer gör där ...)

Vi tog en taxi till NRT där ett 70-tal människor hade samlats. På trappan till byggnaden stod de anställda på rad, som i en tyst manifestation. Inga tal hölls, men rätt mycket media var där och intervjuade folk. Där var mycket polis också. De höll sig mest i bakgrunden.

Vi frågade en anställd som CPT mött tidigare om det var möjligt att få komma upp på taket och se platsen för explosionen. Det gick bra.

På väg ner såg jag en liten "utställning" de gjort om branden i februari 2011. Då kom beväpnade, maskerade män och sköt in i byggnaden. Detta skedde strax efter att stationen hade rapporterat om de massiva demonstrationer som varit i staden, med krav på politiska reformer. 

Grop i marken efter explosionen.

En av de skadade vattenbehållarna.

Brända datorer efter attentatet 2011.

Ett möte med entusiastiska elever

Skolsalen är kall och dyster, slitna bänkar nästan staplade på varandra. Ett gäng tjejer kommer in, de sätter sig i bänkarna längst fram. Det finns ingen el! Och vi som skulle visa filmklipp med projektor, det går inte då. Några av eleverna måste med en buss klockan 12, säger en lärare, så ni har bara femtio minuter på er. Åh nej, vi hade ju räknat med en och en halv timme. Fler och fler elever väller in, långt fler än de fyrtio vi hade bett om. Okej, säger vi till varandra, vi får göra vårt bästa utifrån förutsättningarna.

Efter en kort presentation introducerar jag den första övningen; linjen. "Om du håller med om påståendet 'det finns mycket våld i vårt samhälle' så ställer du dig i den här änden av linjen. Om du inte tycker detta stämmer alls så går du till den andra änden. Eller så kan du stå någonstans mitt på."

De kommer upp, och de allra flesta går till Ja-änden av linjen. "Varför står du här?" frågar jag killen som står längst ut. "Jo, det finns många olika typer av våld i vårt samhälle" svarar han, "till exempel i hemmen, mot kvinnor." En tjej svarar: "Vissa åker utomlands till fina sjukhus när de behöver vård, de flesta människor här har inte denna möjlighet." En tredje säger: "Det finns också psykologiskt våld, som till exempel nedvärderande kommentarer." Jag blir överraskad över hur snabbt de kommer på olika former av våld. Tjejer och killar är lika angelägna om att dela med sig av sina tankar.

Linjen. (Det fanns tyvärr inte plats för alla att delta.)

"Okej", Lukasz tar över underlättandet, "hur ska vi kunna förflytta oss till den andra änden av linjen, till ett samhälle utan våld? Två vanliga förhållningssätt gentemot våld är att antingen svara med våld eller att fly, att vända sig bort. Ickevåld är ett tredje sätt, och det innebär att man kämpar för rättvisa och fred men gör det på fredliga sätt, utan att skada någon." Vi berättar sedan kort om Gandhi, om ickevåldets principer och om några olika metoder. I början av passet hade stämningen varit lite stökig, men nu sitter alla stilla och verkar lyssna.

Mohammed översätter.

Efteråt, när Mohammed läser högt från utvärderingslapparna, blir jag glad. "Workshopen borde varit längre!" "Sånt här borde sändas på teve." "Ni glömde nämna sexuellt våld." "Jag har lärt mig att våld bara föder mer våld." "Detta borde vi ha minst en gång om året." Kanske har vi sått några frön, trots att workshopen denna gång blev kort och något kaotisk.   

Bilder från taket

Bergen Piramagrun i bakgrunden, Ibrahimi-moskén snett över gatan.

Skolan rakt över gatan. Vid höghusen går huvudgatan, Salim Street.

En första kontakt med kristna i Sulaimania

I söndags tog Garland med mig på en guidning "downtown". Vi utforskade basaren, särskilt grönsaksmarknaden. (Jag var på jakt efter ingredienser till en iransk rätt jag ville göra, ghormeh sabzi.) Några kvarter därifrån ligger Deir Maryam al-Adhra (Church of the Virgin Mary). Det är en liten kyrka som funnits på platsen i över hundra år. De senaste åren har den knappt använts, en lokal familj bodde vid kyrkan och släppte in tillfälliga besökare. Men i höstas flyttade en präst - Jens, ursprungligen från norra Tyskland - dit i avsikt att starta upp ett kloster, kopplat till det större klostret Deir Mar Musa i Syrien. Nu finns där också en fransk broder och en syster, Fredrike från Tyskland, ska komma denna vecka. De vill gärna verka för samarbete och dialog mellan muslimer och kristna. I ett pressmeddelande skriver kommuniteten att de är tacksamma för välkomnandet de fått av ärkebiskop Louis Sako i Kirkuk och den lokala kaldeiska kyrkan,  "which, having never been a State Church, carries a rich memory of interaction with Islam and openness towards the East, from Iran to China". (Deir Mar Musa tillhör den syrisk-katolska kyrkan.)

Vi satt en stund inne i kyrkan, som var rätt oansenlig (jag glömde tyvärr kameran hemma). Det finns runt niohundra kristna i Sulaimania. Jens firar mässa flera gånger i veckan, men det är bara ett tiotal kristna som finns i denna lilla församling. De flesta går till den större kyrkan i stan, St Joseph's. Dit begav vi oss för att delta i söndagsmässan klockan 17. Vi kom tidigt och satt och lyssnade till några ordenssystrar och andra kvinnor som bad, kanske tidegärdsbön. Till mässan kom knappt hundra personer, skulle jag gissa. Den firas på arabiska, så det var bara några ord här och där jag kunde förstå. Men liturgin var väldigt lik den katolska som jag är van vid från Sverige och Latinamerika. Vi fick ett papper med bibeltexterna på engelska, evangelietexten var om bröllopet i Kana.

Det kändes fint att vara där, delta i gemenskapen på detta sätt. Många av församlingsborna är kristna från södra Irak som flytt hit undan hot och våld. Här i KRG (Kurdistan Regional Government) kan de känna sig rätt trygga. Förutom vissa incidenter, som för något år sedan då några affärer som drevs av kristna och sålde alkohol vandaliserades, förekommer här inte attacker mot kristna. Regeringsrepresentanter lyfter ofta fram att de välkomnar kristna flyktingar. Förhoppningsvis blir läget i södra Irak så småningom sådant att kristna kan leva sina liv utan rädsla även där.     

Kyrkan i Kirkuk som CPT:arna brukar besöka vid större högtider.

 

Mitt hem i Sulaimania

Nu är det lördag kväll och jag har hunnit landa lite grann. Vi är fem i teamet (en vecka till). Garland och Bud mötte mig på flygplatsen i torsdags kväll. Garland, från Texas, spenderade en del av sitt liv inom det militära, men är nu "omvänd" till ickevåld. Bud bor vanligtvis i Catholic Worker-kollektivet i New York. Han har varit här som reservist - som jag - och åker hem på lördag. De andra två är Carrie från Pennsylvania och Lukasz från Tjeckien. De är full-timers, så de är här större delen av året.

Fredagar är teamet, som de flesta andra här, lediga. Jag gick runt lite i grannskapet, testade internet (funkar bra!), rengjorde spisen (den var bedrövligt skitig, Carrie säger att hon gett upp sina städambitioner, "I'm living with men" var hennes förklaring). På kvällen gick Carrie, Lukasz och jag ut och åt. Vi testade ett nytt ställe. Innan vi satte oss frågade vi om det fanns något vegetariskt. Tveksamt ... de ropade på chefen som kom fram och, visade det sig, pratade svenska! Hade bott många år i Hammarkullen. Kanske har vi gått förbi varandra flera gånger där, vem vet.

Ytterdörren (fick inte med andra våningen på bild)

Idag hade vi andakt och möte, vilket brukar inleda alla dagar utom fredagar. Sen fick jag några timmars "introduction", om kurdisk historia av Lukasz och om Sulaimania och dess attraktioner av Garland. Imorgon ska Garland och jag ta oss till basaren i centrum och hälsa på i en kristen kyrka där ett par bröder från ett syriskt kloster nyss startat upp en kommunitet. Det blir spännande. Det finns inte många kristna i Suli - fler i Erbil och Duhok - men här är en kyrka till, St Josephs, som ligger närmare vårt hus. Dit brukar Bud och Garland gå på mässa på söndagskvällarna. Jag tänkte följa med imorgon. Mässan är på arabiska, men ibland läser de evangeliet på engelska också.

Rakt över gatan ligger en moské, så utropen hörs väldigt väl. Det som är klockan 5:40 på morgonen har jag hört båda dagarna, men om jag minns rätt från när jag var här på delegation så vande jag mig fort och vaknade inte av dem. De är vackra tycker jag. Brukar stanna upp och meditera lite över orden "Gud är större". Igår när jag satt på min säng och läste något försvann elen, som den gör ibland, det blev becksvart och precis då kom böneropet och rösten liksom fyllde upp rummet.
  

Vardagsrummet.

Än har vi inte pratat så mycket om vilka konkreta arbetsuppgifter som ligger framför teamet den närmsta tiden. På måndag ska Mohammed (tolk och numera också kollega till teamet) och jag besöka the Ministry of Education för att, troligtvis, få tillståndet att hålla ickevåldsworkshops på skolor. Den 17 februari är det tvåårsdagen sedan den arabiska våren kom till Suli och demonstrationerna startade. Antagligen kommer lokala aktivister att vilja uppmärksamma det på något sätt, och kanske be CPT att medverka. Jag vet att de också har kontakter med hotade kvinnorättsengagerade, som de vill följa upp.

Det dåligt rengjorda köket.

Jag är glad att vara här. Tacksam över välkomnandet från de andra. Glad att det verkar vara lite mer än tio grader inne (vilket Carrie hade varnat mig var temperaturen i vårt sovrum). Och lycklig att det finns något sådant som Christian Peacemaker Teams! 

Ordna julklappar och stöd CPT!

Den 24 januari till 28 februari kommer jag att arbeta med Christian Peacemaker Teams i Sulimania, norra Irak. Tillsammans med tre, fyra andra CPT:are ska jag ge stöd åt människor som drabbats av våld, framför allt av Turkiets och Irans bombningar in över gränsen, och dokumentera brott mot mänskliga rättigheter. Teamet arbetar också nära kurdiska aktivister som kämpar för en fredlig lösning av konflikten mellan Turkiet och den kurdiska gerillan PKK.

Förutom resekostnaden är jag ålagd, av CPT, att samla in tiotusen kronor. På grund av deras svaga ekonomi behöver vi "reservister" - till skillnad från dem som arbetar heltid med CPT - på detta sätt hjälpa till att täcka omkostnader för projekten i Irak, Palestina, Colombia och Kanada. Jag har haft stora planer på att ordna kurdisk kulturafton etc för denna insamling, men har insett att min tid inte räcker till för något sådant.

Så fick jag denna idé: fixa julklapp till någon du bryr dig om samtidigt som du skänker en slant till CPT:s arbete! Sätt in summan (minst 100 kr) på mitt konto, mejla mig personens namn och adress, så skickar jag en av mina/våra böcker, signerad och inslagen, till din vän! Du kan välja mellan Ett brinnande hjärta, I vänliga rebellers sällskap och Varje varelse ett Guds ord. (Här finns böckerna beskrivna.) Jag kan förstås också skicka boken till dig, icke inslagen, om du hellre vill det.

Mitt kontonummer är 9020 28 290 24, i Länsförsäkringar Bank, och min e-post annika.spalde at gmail.com. Skriv alltså i mejlet: Namn på din vän, adress (till dig eller henom), vilken bok jag ska skicka, och när du gjort eller tänker göra insättningen. Och tack på förhand till er som på detta sätt vill bidra till konkret fredsarbete på kristen grund!