Mitt nya liv som församlingsarbetare

Söndag kväll. Idag blev jag välkomnad till församlingen vid en mässa i en av pastoratets kyrkor. Det brukar inte vara några stora skaror i kyrkan på söndagarna i denna del av landet, det har jag fått höra. Blev ändå rätt förvånad, och lite ledsen faktiskt, av att ingen kom, utom de som hade särskilda uppgifter.
Jag började jobbet (halvtidstjänst som diakon) den 1 oktober. Det väcker mycket tankar. Om vad man gör och inte gör, och hur man arbetar. Och vad min uppgift i det hela ska vara. Tyvärr saknas mycket vad gäller gemensam reflektion och inriktning. Men det finns också en öppenhet för att pröva nya saker, som pilgrimsvandringar och kristen djupmeditation. Två saker som jag hoppas kunna jobba med.
Intresset för att integrera arbete för fred, miljö och liknande i församlingslivet verkar inte vara stort. Det finns ingen internationell grupp (men jag hoppas starta en).
Jag hoppas verkligen att jag ska finna uppgifter och en roll som känns meningsfull. Så att jag inte hamnar i upplevelsen: världen håller på att gå under och här står jag och ber böner inför tomma kyrkbänkar!

Ber om vägledning.
Hur följer jag bäst min kallelse?
Nu och på lång sikt...

Vakna upp, svenska folk!

Igår kväll läste jag i det nya numret av tidningen Djurens rätt. Jag vet inte varför ämnet "köttkonsumtion och klimatet" gör mig så fruktansvärt upprörd. Det är nåt med hyckleriet, tror jag. Alla dessa människor som är så väldigt oroliga över klimatförändringarna men likväl fortsätter med sitt köttätande. Visst, alla vet kanske inte hur det ligger till, men många har hört budskapet vid det här laget: Kött är det sämsta man kan äta för klimatet! Om man ska välja är det bättre att strunta i både ekologiskt och närodlat och istället byta ut köttet mot vegetariska proteiner.

Stefan Wirsenius är doktor i miljövetenskap och verksam vid Institutionen för energi och miljö på Chalmers. Följande citat av honom är värt att lära sig utantill, och sen sprida till alla som säger att de vill göra något för klimatet. "Jämfört med bönor orsakar produktionen av nötkött 99,5 procent mer växthusgasutsläpp. Så är det även om bönorna har odlats i Sydamerika och nötdjuren har levt i Sverige."

Tummen upp från pingstpastor

Söndag eftermiddag. Jag var på ekumenisk mässa i Norrköping idag. Ortodoxa, svenskkyrkliga och "frikyrkliga" tillsammans. Det var en upplevelse att se ortodoxa präster dela ut nattvard tillsammans med andra präster och pastorer. Det trodde jag inte förekom. När jag var på väg in i kyrkan stod en man i prästskjorta och hälsade välkommen. När jag sa mitt namn sa han "Visst var det du som skrev brevet till Alf?" (min debattartikel i Expressen den 4 oktober om att Alf Svensson stödjer vapenindustrin) Jovisst, svarade jag. Då gjorde han tummen upp. Han var pastor i pingstkyrkan. Det kändes väldigt roligt.

Här kommer fortsättningen på den baptistiske teologen James McClendons syn på Jesus och Guds rike (från tentan jag skrev på anstalten).

McClendon reflekterar över vilka slags tolkningar av Jesu korsdöd som man kan finna i Nya testamentet. Den tidigaste förståelsen av Jesu död var enligt McClendon eskatologisk. Den betydde slutet på en era, och uppståndelsen – ”eskatologisk gryning” – betydde början på en ny. Händelserna förklarade sig själva, skriver han, eftersom de kunde förstås av alla samtida på detta sätt.

De metaforer man använde för att förklara Jesus hämtades från Gamla testamentet. Det var framför allt Messias-Kungen och Herrens lidande tjänare. En bild som är helt frånvarande i Nya testamentet är den om att Jesu död gottgör, att den återställer Guds rättvisa. Det är ju intressant med tanke på att den senare i historien blev så dominerande. I många texter blandas olika metaforer för att förklara Jesus död. Det är inte fruktbart, skriver McClendon, att ta en av dem och utveckla en teori utifrån den. Man måste se att alla bilderna försöker förklara och utlägga en grundberättelse, det vill säga evangeliet. Vi skulle kunna se försoningsteorier som midrash, föreslår han, namnet för judiska rabbiners tolkningar av den hebreiska Bibeln. Typiskt för midrash är frihet i tolkningarna – rabbinerna tog inte avstånd från texten, men begränsades inte heller av den –, samt relevans för samtiden. Alla försoningsteorier har haft något att ge till människorna, åtminstone under den epok då de uppstod. Och fortfarande upplyser de någon aspekt av tron.

I slutet av kapitlet om försoningen gör McClendon en sammanfattning av sin egen syn, och där är det Guds rike, ”the rule of God”, som står i centrum. Jesus livsverk innebar ”nonviolent warfare to establish the new rule of God”. Som en andra men ickevåldslig Joshua kom han med budskapet: en ny värld är på gång! Detta rike kräver rättvisa av ett slag som går utanför lagen, det utlovar syndernas förlåtelse och helade sår, konfronterar militärens makt men också religionens, utmanar traditionella familjestrukturer och etnisk stolthet. Guds Vishet driver ut de demoner som härjar i skadade människosjälar, samlar män och kvinnor till en ny gemenskap, framkallar en ny social ordning och ett nytt hopp: ”the coming of the Truly Human One”.

Det borde ha varit tolv kors bredvid Jesus, det vill säga lärjungarnas. Men de följde inte kallelsen. Han hängde där ensam, ”where all were to have borne witness. Christ was in their place – by the Baptist vision, it was our place. He was buried then, one for all”.

McClendons teologi verkar här ligga nära Denny Weavers. Han, som också befinner sig inom den anabaptistiska traditionen, har bland annat skrivit boken The Nonviolent Atonement. För mig är hans teologi mycket attraktiv eftersom den tydligt förbinder Jesus liv med hans död och uppståndelse, samt med efterföljelsen. Centrala tankar är hur Jesu liv är en konfrontation med destruktiva makter, hur hans uppståndelse innebär en seger över dem (en variant av Christus Victor-teologin) samt hur vi genom hans ande stärks att bekämpa dessa makter i våra egna liv.

Vår nya plats på jorden

Fredag förmiddag hos pappa i Göteborg. Hade ett ärende på bokmässan igår, passar på att träffa familjen. För nu bor jag i Mjölby! Känns fortfarande lite konstigt att säga. För ett par veckor sedan var Pelle och jag i området för att titta på lägenheter, och nu har vi redan flyttat in. (Bra att det fanns lägenheter som stod tomma.) Bostadsbolaget var först tveksamma - när de såg våra små inkomster och stora skulder - men med ett intyg från mitt jobb och en borgensman så gick det bra för oss att hyra. Det är en fyra: ett sovrum till oss, ett till Martin och ett för gäster - eller så småningom ytterligare en kollektivmedlem. Så: är du i närheten och vill hälsa på, tveka inte att slå en signal.

På torsdag börjar jag mitt nya jobb som diakon i Mantorp, 9 km från Mjölby, fem minuter med pendeltåget. Det känns väldigt spännande. Har redan träffat min blivande diakonkollega några gånger och tror att vi kommer funka bra tillsammans.

Här kommer ytterligare ett stycke från min tenta om Guds rike. Det handlar om hur den baptistiske teologen James McClendon ser på frälsningen.

Vad menas med räddningen i Jesus, som kristna talar om? Många olika termer används i Nya testamentet för att uttrycka denna tro. McClendon delar in dem i tre grupper.
1. Rätta relationer, tro, rättfärdiggörelse etc
2. Att vara ”i Kristus”, sakramental syn, Kristi kropp, de heliga, bli lik honom etc
3. Att följa Jesu väg, lärjungaskap

McClendon ser den första aspekten främst hos protestanter, den andra hos katoliker och den tredje hos baptister. Han menar att den tredje är starkare än de andra två i Nya testamentet, framför allt i evangelierna, och att den var det i urkyrkan, tills de andra tog över.
”The salvific gift of God and its human answer in following Jesus were two sides of one reality.” Att gå Vägen – vilket möjliggörs genom Kristus – det är det som är räddningen. Frälsningen, detta ”nya i Kristus”, uttrycker McClendon med orden ”having a share in the liberation and healing associated with the rule of God Jesus proclaimed”. Som jag förstår hans position kan tankar och bilder från de första två perspektiven också vara användbara för att tala om denna nya verklighet, men att det tredje perspektivet är det grundläggande. Kristet liv handlar om att följa Jesus. Här håller jag med honom, och tror att katoliker och protestanter skulle vinna mycket på att ta till sig mer av det baptistiska perspektivet. Livet tillsammans i världen hamnar då i fokus, inte tron på syndernas förlåtelse eller det sakramentala livet inom kyrkans väggar.

Jona och den djurrättsliga församlingen

I onsdags, den 2 september, begravdes Jona Himlensson. Familj och vänner samlades vid Lötsjö kapell i Sundbyberg för att ta avsked. Vi var fler än vad jag hade trott. Jona hade skaffat sig vänner i många olika sammanhang. Jag lärde känna honom genom Vildåsnan - kristen vegetarisk förening. Kristen tro och engagemang för djuren var sammanflätat för honom, och han ville jobba med Vildåsnan, men hans psykiska ohälsa satte käppar i hjulet. Han blev 42 år. Orkade inte leva längre.

I flera kristna församlingar försökte han tala med människor om Guds kärlek till djuren, om djurförtrycket och om möjligheten att välja vegetariskt. Men det var inte många som var öppna för detta budskap. Jona längtade efter att få tillhöra en församling där omsorgen om djuren var ett självklart inslag. Tyvärr finns det inte någon sådan församling i Sverige. Han blev bedrövad över hur vissa kyrkor bytte ut kyrkkaffet mot "kyrkkorv". Och då var det inte tal om sojakorv.

Den helige Franciskus var en av Jonas inspirationskällor. När Pelle och jag fick beskedet om Jonas bortgång sa Pelle: Nu har han i alla fall fått komma till sin djurrättsliga församling. Vi tänkte båda två på slutscenen i Axel Munthes Boken om San Michele, från 1929. (Följande stycke kommer från vår bok Varje varelse ett Guds ord.)

Boken kulminerar på de sista sidorna i en drömskildring; berättarjaget i boken förs till himlen för att dömas. Han längtar efter att träffa Franciskus, men hamnar istället bland ett antal bistra och inskränkta helgon och profeter med vilka han diskuterar, stundtals hetsigt.
När en hund dyker upp utbryter uppståndelse.

– En hund vid himlens portar, vrålade Habbakuk, en hund, ett orent djur!
Det var för mycket för mig.
– Han är inte ett orent djur, röt jag tillbaka och blängde argt på Habbakuk, han skapades av samme Gud, som skapade dig och mig. Om det finns en himmel för oss, måste det också finnas en himmel för djuren, fast ni bistra gamla profeter i er oomkullrunkeliga helighet helt och hållet glömt bort dem. Det har förresten ni också, fromma apostlar, fortsatte jag och tappade huvudet mer och mer, eller varför återgav ni i era heliga skrifter inte ett enda ord från Jesu Kristi läppar till försvar för våra stumma bröder, jag är säker på att han yttrade sådana ord.
– Den heliga kyrkan som jag tillhörde på jorden har aldrig intresserat sig för djuren, avbröt sankt Anastasius, inte heller önskar vi höra något om dem i himmelen.

När domarna hade dömt honom – ”Till helvetet! Till helvetet!” ekade det genom domarsalen – och han känner sig övergiven av både Gud och människor tycker han sig plötsligt höra kvittret av en fågel. En liten trädgårdssångare slår sig ner på hans skuldra och sjunger:

– Du räddade min mormor, min faster och tre av mina kusiner från pina och död av människohand på klippön. Välkommen! Välkommen!
I samma ögonblick pickade en lärka på mitt finger och kvittrade:
– Jag mötte en gång en flugsnappare i Lappland som berättade för mig att när du var pojke lagade du vingen på en av hans förfäder och värmde hans frusna kropp vid ditt hjärta, och när du öppnade handen för att låta honom flyga kysste du honom på huvudet och sade: Lycka på resan lille broder! Lycka på resan lille broder! Välkommen hit! Välkommen hit!
– Hjälp mig lille broder! Hjälp mig lille broder!
– Lita på mig, sjöng lärkan och flög sin väg med en drill av fröjd, lita på mig!

Lärkan gav sig iväg för att hämta Franciskus, som snart kom vandrande tillsammans med sina munkbröder och omsvärmad av fåglar. De åt ur hans hand. De fladdrade kring hans huvud. Några sov bland hans kåpas vida veck. ”Den helige Franciskus stod stilla vid min sida och såg på mina domare med sina underbara ögon, dessa ögon som varken Gud eller människor kunde möta med vrede.” Frikänd, räddad; äntligen kunde han sjunka ner på helgonets skuldra.

Hur ska vi förstå gudsriket?

Hemma igen. (Hemma är för tillfället pappas tvåa i Göteborg.) Nedan några reflektioner kring Guds rike utifrån två olika teologer, en baptist och en katolik. Det är intressant att se hur McClendon definierar det nya som Jesus kommer med, tycker jag. Den självutgivande kärleken, som ska gälla alla, och som ska praktiseras här och nu.

Riket, basileia, har enligt den baptistiske teologen James McClendon alltför sällan varit en huvudpunkt inom teologin, trots att temat finns med genom hela Bibeln och Jesus talar så mycket om det. Kanske för att man under medeltiden fick för sig att det var samma sak som ”Kyrkan”. Kanske för att reformatorerna fokuserade på Paulus och han talar mindre om riket. Kanske också för att ämnet anknyter till eskatologi, och detta var länge ett marginaliserat tema inom teologin.

Är riket som profeterna talade om detsamma som det Jesus kommer med? Judarnas tro på Guds herravälde, ”a dominion marked by true justice”, var enligt McClendon något nytt i mänsklighetens historia. När de senare väljer en egen kung görs det tydligt att detta egentligen går emot Guds anspråk. Vid tiden för Jesus var längtan efter detta rike intensivt bland det judiska folket. Han tillför, menar McClendon, tre aspekter 1) riket var ”at hand” och det kunde ”be entered”, 2) dess karaktär var en interaktiv kärlek där även fiender inkluderades, och 3) priset för detta rike var korset, först för Jesus men också för hans anhängare.

Många kristna författare har gett sin bild av riket och dess förhållande till världen och kyrkan. McClendon lyfter särskilt fram dem som skrev runt förra sekelskiftet och som förknippas med riktningen social gospel. En av dessa var pastorn Washington Gladden (1836 – 1918). Han menade att gudsriket var denna världen ”viewed in its capacity to express the intent of God in Christ”. Världen håller på att räddas, menade han, för riket är aktivt inom världen, “pervading it as electricity pervaded physical nature". Kyrkans uppgift var att på alla sätt främja riket, att vara dess ombud i världen.

Den katolske teologen Roger Haight skriver att historiens mening och mål är Guds rike. Detta rike ”implies an order of justice, of peace and harmony among people” som alla lovar Gud genom att leva samstämmigt med Guds vilja. Utifrån sin teologi om synd och nåd skriver han att syftet med människornas frihet och agerande här i världen är att å ena sidan göra motstånd mot synden och å andra sidan älska och tjäna medmänniskan, både på individnivå och samhällsnivå. Genom tilliten till Guds kärlek befrias vi från oro, och får så möjlighet att ge oss in i kärleksfull, ansvarsfull handling i världen. Genom sådan handling förenas vi med Gud, bland annat genom ”cooperative grace”: ”this participation in God’s life implies new capacity, energy, empowerment, and coaction within the power of God’s Spirit”.

Haights tolkning av vad Guds rike betyder för oss idag - bland annat inspirerad av befrielseteologen Juan Luis Segundo - är att människor ska använda sin frihet för att skapa ”benådade” (graced) strukturer. (Eftersom den allvarligaste ondskan och synden i dagens värld är social behöver vi också se nåden som social, annars finns det inget hopp om världen, skriver Haight. Vi vet hur beroende människor är av varandra och av strukturer. Kärlek till nästan kan därför inte enbart ses som en interpersonell sak.) Dessa kommer, om än i omvandlad form, att utgöra en del av det framtida riket. För att mänskligt liv ska vara meningsfullt krävs ytterst att det bidrar till detta gudsrike, enligt Haight. Annars är alla våra ansträngningar i någon mening förgäves, ja, vår frihet skulle vara meningslös om den inte kan bidra till ”the construction of final reality”. ”What is done in freedom informed and sustained by grace will be transformed into the permanent, definitive, and ultimate reality of the kingdom of God.” ”In the end what is done in love supported by God’s grace will constitute the kingdom of God.”

Från ett hett Italien

Det är fredag förmiddag och pappa och jag har varit i Italien i nästan en vecka. Snart bär det av hemåt. Han bjöd med mig på en resa som försenad 40-årspresent. Han är snäll han. Vi har varit i Bergamo, Milano, vid Gardasjön och här i Verona; en mycket vacker stad med byggnader från romartiden och framåt. Den största turistattraktionen är Julias hus, och balkongen där hon stod och bedyrade sin kärlek till Romeo (och enligt vår guidebok är det bara de oromantiska som tvivlar på att de två tonåringarna funnits i verklgheten...). Bilden är från Sirmione vid Garda.

Jag återkommer med reflektioner om gudsriket här nästa vecka. Om någon är intresserad av de texter jag skrev som Dagens sommarbloggare så finns de på www.dagen.se/blogg/annikaspalde