söndag 27 september 2015

Minnen jag bär med mig från Lesbos

I torsdags kom jag hem till Sverige. Då var det väldigt grått, men nu ser jag sol och vackra höstfärger utanför fönstret.
Det jag upplevde på Lesbos kommer jag att bära med mig under lång tid. Möten med människor och vissa starka upplevelser tänker jag tillbaka på, antingen med glädje eller med sorg och ilska. En scen som står ut är från en morgon då Anja och jag var i hamnen. Vi såg en 10-årig tjej - jag kände igen henne från Kara Tepe-lägret - stå med sin lillasyster precis vid landgången till den stora färjan. De flesta hade redan gått på, färjan skulle strax avgå mot Aten. Hon verkade väldigt nervös och nästan gråtfärdig. Systern, som såg ut att vara fem eller sex år, höll hon hårt i handen. Vi gick fram och frågade hur det stod till. Med hjälp av en kvinna i närheten som kunde lite engelska förstod vi att deras pappa och bror hade gått iväg för ett ärende men att de varit borta länge. Flickan var rädd att de skulle missa båten. "Kan du beskriva hur han ser ut, din pappa?" frågade Anja. "Vi kan gå runt och se om vi ser honom."
Men då kommer han rusande, med tonårssonen. Stor lättnad. Han tackar oss för vår omtanke och familjen börjar gå mot färjan. Men inte den lilla tjejen, den yngsta systern. Hon går fram till Anja, tar henne i hand och ger henne två kindpussar, sen likadant till mig. Därefter går hon lugnt iväg med sin familj.
En annan bild är av samtalet med Duha, en av många starka syriska kvinnor som jag träffat under denna månad. Tindra, Inger och jag mötte henne i kön till bussen utanför Molyvos. Några timmar tidigare hade hon, tillsammans med sin systerson, kommit i land på en av Lesbos stränder. Hon berättade att eftersom hennes ryggsäck med kläder blivit våt hade hon lämnat det mesta, det blev för tungt. Hon visste att hon hade en lång resa framför sig, när hon tänkte på det fick hon tårar i ögonen och sa "I'm soo tired", men nu var hon lättad över att en etapp var avklarad och hon spred glädje och energi omkring sig.














Men det som satt störst spår i mig är kanske maktlösheten i en situation av stort mänskligt lidande. Att se medmänniskor som inte har vad de behöver, och som därtill behandlas respektlöst, och inte veta vad man ska göra eller vart man ska vända sig för att få ett slut på eländet. Man vill så gärna ställa någon till svars, men vem är det egentligen som har ansvar för den uppkomna situationen? Det är många olika faktorer som samverkar. Naturligtvis bär grekiska myndigheter ett tungt ansvar, men varför fick de inte snabbare och bättre hjälp från EU? Var det meningen att det skulle vara skitjobbigt för flyktingarna? Åtminstone en person vet jag agerade utifrån denna hållning: mannen i ledningen för hamnområdet. Han vägrade, vecka efter vecka, tillåta att toaletter sattes upp i hamnen. Det, menade han, riskerade att "göra situationen permanent". (Till slut, några dagar innan jag lämnade, gav han dock efter.)
CPT har avslutat sitt arbete för i år. Återstår utvärdering och rapportskrivande. Troligen kommer vi tillbaka till Lesbos nästa år, och ifall behoven fortfarande är stora blir det för en lite längre period (4-5 månader). I så fall behöver vi vara många fler än i år. Om du känner dig kallad, börja gärna fundera redan nu. Kanske vill du ansöka om att joina teamet?

lördag 12 september 2015

Stunder av delad mänsklighet

Lördag eftermiddag i Mytilini, Lesbos. Det har gått några dagar sedan speciella, tillfälliga åtgärder sattes in för att snabbregistrera flyktingar. Då var det krisläge: en humanitär katastrof med människor som hungrade, upprorsstämning och demonstrationer. Tack och lov kunde runt 20 000 människor lämna ön under veckan som gick.
Än verkar proceduren med att ge flyktingarna det papper de behöver flyta på bra. Kanske har poliserna här nu lärt sig ett snabbare sätt att göra det. Vi var i Kara Tepe, även kallat Syrian Camp, igår och även om många väntade på sin tur så var stämningen rätt lugn. (Tyvärr har polisen, som ni ser, en lite tråkig framtoning.)



Nu när situationen lugnat ner sig lite grann känner jag att jag är trött. Då är det fint att ha tid till samtal. Idag när vi var i hamnen kom det fram en afghansk man som arbetat som engelskalärare, som gärna ville prata en stund. Han hade tagit sig genom Iran och Turkiet mestadels till fot. Nu hade han registrerats och väntade på en plats på färja till Aten. Inger fångade oss på bild då jag visar honom foldern med information om Aten (var flyktingar kan få hjälp där).


Jag upplever ofta stunder här när man inte är aktivist och flykting utan bara människa och människa. Igår när jag stod törstig i KaraTepe - hade inte så mycket kvar i min vattenflaska - blev jag erbjuden vatten av en man som stod bredvid. Han hade precis hämtat ut en matportion från Röda Kors-tältet och visade med en gest att jag gärna fick ta av maten också. Vi pratade lite men hans engelska var knapphändig och min arabiska likaså. 

När vi var med och begravde tre drunknade män i förra veckan slogs jag av samarbetet och omsorgen över gränser. Där var en grupp somaliska flyktingar, grekiska engagerade människor, ett par syrier som bor på Pikpa i väntan på svar på asylansökan, och så vi från CPT. Det var männen - somalier, greker, syrier - som stod för det handfasta jobbet. De var så noga med att det skulle bli rätt. För varje kropp förbereddes omsorgsfullt graven, och man lyfte försiktigt över kroppen, insvept i ett enkelt lakan, från bilen ner i hålet. En syrisk man ledde sedan en muslimsk bön över de döda. En annan skrev de enkla skyltarna, "Okänd" och så datum. 


Mest rörd blev jag över hur en man från Syrien, i 60-årsåldern, var med och hjälpte till. Jag hade nämligen själv följt med honom, tillsammans med hans två barn och tre barnbarn, från hamnen till Pikpa bara två dagar tidigare. Då hade familjen uppehållit sig på asfalten i skuggan av en bil. De var mycket trötta, och förvirrade, förstod inte hur deras registrering skulle gå till (helt förståeligt). Vi pratade med dem, och mannen bad "Please, can you help us?" Hans vita skjorta var svettig och smutsig. Där och då var maktskillnaden mellan oss så tydlig. Vi hade kontakterna, vi hade möjligheten att hjälpa (eller inte hjälpa). Det fanns plats på välkomstcentret Pikpa, jag följde med dem dit, väntade tills de blivit välkomnade av volontärer där och fått en plats att sova. Nu var mannen redan en del av Pikpa-gemenskapen. Nu hade han erbjudit sig att följa med till begravningen och hjälpa till. Han fick vara en medmänniska till de omkomna, fick vara med och bidra med sina resurser. Det var kanske inte en jättestor sak, men jag tyckte det var vackert.       

torsdag 3 september 2015

Kaos i hamnen

Igår var den jobbigaste dagen här hittills. Polisen hade bestämt sig för att testa ett annat upplägg i hamnen, där tusentals människor väntar på att registrera sig eller köpa färjebiljett. De hade satt in kravallpolis på morgonen för att utrymma en del av hamnen. När vi kom dit ett par timmar senare stod det en stor folkmassa bakom ett staket, i den bortre delen av hamnen, och var mycket frustrerade. De kunde inte komma åt den lilla kiosken där man kan köpa vatten etc. De undrade varför de inte fick ställa sig i kön till registreringen.

Stämningen var spänd. Vid ett tillfälle tyckte polisen att köerna var för breda och gick där och knuffade folk våldsamt, med batongerna i högsta hugg. Vi gick närmare för att visa vår närvaro, det verkade, faktiskt, ha en viss effekt. En kvinna satt ensam och helt stilla på asfalten, lutad mot en stolpe. Hon verkade utmattad, jag gick och försökte prata med henne, erbjöd henne vatten. Hon svarade något på arabiska. Efter en liten stund kom läkaren från Doctors of the World förbi och tittade till henne.

Så många människor kom fram till oss och var frustrerade och uppretade. Varför finns här inga toaletter? Varför måste vi stå i solen och köa i många timmar? Varför höjs biljettpriserna från en dag till nästa? Ja, vad skulle vi svara. Vi kunde i alla fall dela deras känslor.

På kvällen var det samordningsmöte mellan borgmästarkontoret och flera av de organisationer som jobbar med flyktingarna. Det var en hel del meningslöst prat, särskilt när borgmästaren själv kom dit och skulle förklara och försvara sig. Det bästa var kvinnan som leder UNHCR:s grupp här på Lesbos. Hon verkade vettig och organiserad och har fått i uppdrag att samordna olika insatser.

När vi gick hem från mötet tog vi en sväng genom hamnen. Det var mycket lugnare. Vi mötte två killar från Syrien som hade en underbart positiv attityd till hela situationen. När jag gav dem vår folder och sa "Detta är ställen i Aten där flyktingar kan få hjälp", svarade den ene "Men var finns ställen där man kan GE hjälp?"

Nu ska vi iväg, fortsätter senare.


måndag 31 augusti 2015

En typisk dag med CPT på Lesbos

Jag vill berätta lite om vårt (Christian Peacemaker Teams) arbete här på Lesbos, men vet inte var jag ska börja. Det är så många intryck. Gårdagen var en rätt typisk arbetsdag, jag kan berätta om den. På morgonen åkte Anja och jag - Ronbir hade sin lediga dag - till Kara Tepe, ett av lägren för flyktingar. Det är inte ett organiserat flyktingläger, sådana finns inte här för ingen tar ansvar för att organisera dem. Myndigheterna upplåter marken, Läkare utan gränser har de flesta dagar en läkare och annan personal där, och det är också denna organisation som ordnat med ett antal duschar och toaletter. Men när nykomlingar anländer och vill registrera sig, och undrar var de kan slå läger, tvingas vi säga att det tyvärr inte finns något kontor och att de kan sätta upp sitt lilla tält (om de har ett) var som helst där det finns plats.

Många har inte tält utan sover på kartongbitar, under träd. För några dagar sedan mötte vi Jennifer och Sam från organisationen ShelterBox. De hade etthundra stora tält som de planerade att sätta upp på olika platser på Lesbos där behov finns. De undrade om vi kunde hjälpa dem genom att prata med folk på plats, förklara och underlätta proceduren med att skapa plats för tälten och fördela dem. Det har vi gjort nu i ett par dagar. Samtidigt kommer människor hela tiden fram och frågar oss om andra saker och ber om hjälp. I Kara Tepe är det främst syrier som befinner sig, och Ronbirs arabiska-kunskaper kommer väl till pass. Men det är också rätt många som kan lite engelska. Vi kan bistå genom att förklara proceduren med att registrera sig, få sina papper, skaffa biljett till färjan etc. Vi kan visa vägen till läkaren, följa med till sjukhuset i Mytilini, förmedla kontakt med vår partner Village of All Together när vi stöter på familjer som har särskilda behov, eller helt enkelt lyssna till människors berättelser.  

Igår pratade jag med en kvinna från Syrien som tillbringat tre år i ett läger i Turkiet där matransonerna var så små att de inte kunde äta sig mätta. Till slut stod familjen inte ut där längre utan bestämde sig för att ta sig vidare. En annan kvinna berätta om överfarten från Turkiet, hur hennes bebis på sju månader vid ett tillfälle hamnade i vattnet och de var nära att förlora honom.

Efter en sen lunch gick Anja och jag ner till hamnområdet. Vi visste att en färja skulle avgå, en av de som är särskilt för flyktingar. Under ett par timmar gick vi runt och pratade med folk och erbjöd vår folder. I den finns många adresser och telefonnummer till ställen i Aten som kan bistå flyktingar på olika sätt. Vi har tryckt upp den i tre varianter: på engelska, arabiska och persiska.

På kvällen kopplar vi av en stund på en restaurang tillsammans med vänner. Ett gäng unga människor från olika europeiska länder har haft ett läger på ön i organisationen Welcome to Europes regi. Några av dem som är musiker har lärt känna två syriska killar som spelar i band, de är också där. En av dem säger "Vårt band var Aleppos sista metal band. Nu är vi spridda över Mellanöstern och Europa." Det är så sorgligt. När, om någonsin, kommer de att kunna återsamlas i sin hemstad?

Nu är det måndag förmiddag, Ronbir och Anja är i Kara Tepe, jag stannade hemma för att vår lägenhet verkligen behöver städas. I eftermiddag ska vi jobba tillsammans med Village of All Together. Ikväll ansluter Inger. Vi kommer att vara fyra pers under en vecka, det blir bra. Nu: skura toaletten!

onsdag 17 september 2014

Ville fly kriget - hamnade i fängelse

Benni och jag är på polisstationen för att besöka Mohamad. Hussein, volontären från Pikpa, är med oss. Vi släpps in i ett pyttelitet rum med en stol. På andra sidan ett galler och en plexiglasskiva står en ung man. Han är rätt lång, har skägg, blek hy. Sedan den 2 maj i år sitter han häktad här i Mytilini. Hans engelska är god. ”I'm innocent” är en av de första saker han säger. Innan han flydde Syrien studerade han juridik i Damaskus. Han är 23 år.

Vi ber honom att berätta om natten då han greps. ”Vi var cirka 22 personer i båten. Ett tag efter att vi lämnat Turkiets kust såg vi ett ljus en bit bort. Han som körde båten tog upp sin mobil och ringde ett samtal, de talade upprört. Strax därefter lämnade han båten, hoppade i vattnet! Ljuset närmade sig, det kom från ett fartyg från kustbevakningen. De tog över oss till sin båt. När vi kom iland grep de mig och en annan ung kille. Jag förstod inte varför! Senare förstod jag att de anklagar mig för människosmuggling. Jag riskerar många år i fängelse.”

Andra unga män har dömts för trafficking, här i rätten i Mytilini, till mellan 10 och 25 års fängelse. På polisstationen sitter män från många olika länder, flera av dem i samma situation som Mohamad. Han skämtar om att han har lärt sig fem olika språk på den här tiden. De har ingen rätt till utevistelse, så han har knappt varit utomhus på 4,5 månad. Några gånger har han kunnat ringa sina föräldrar i Syrien, men det är dyrt att köpa telefonkort. På måndag är det dags för rättegång.


Vi säger hejdå genom att sätta våra händer mot glasskivan, så nära vi kan komma hans hand på den andra sidan. Det är smärtsamt att gå därifrån och lämna honom. ”I'll be in Sweden on Monday”, säger jag, ”but I'll be thinking of you. A lot.”  

söndag 14 september 2014

Village of All Together

- en berättelse om gästfrihet och en hårt arbetande gräsrotsrörelse

På den grekiska ön Lesbos, cirka en halvmil från Turkiets kust, finns något så ovanligt som ett läger/välkomstcenter för flyktingar drivet helt och hållet av engagerade medborgare. Här på Pikpa, som platsen kallas, är alla välkomna och man får stanna så länge man vill. Det startades år 2012 av ett nätverk engagerade människor som kallar sig för Village of All Together. Då började fler komma hit i båtar från Turkiet, eftersom Grekland byggde ett stängsel längs floden Evros – mot Turkiets gräns – och därmed hindrade människor att ta sig in den vägen.
Kö för matutdelning.


Nu är situationen lite speciell här, sedan ett par år, eftersom det finns beslut i andra EU-länder om att inte skicka migranter tillbaka till Grekland, även om detta var det första EU-land de kom till. Det var så förfärliga förhållanden i förvaren att det inte ansågs försvarbart. Detta innebär att migranterna inte har något emot att registreras av polisen, till exempel här på Lesbos. När de släpps, vanligen efter några veckor, får de ett papper med ett beslut om att de måste lämna landet inom trettio dagar (sex månader för syrier) – om de inte söker asyl här. På grund av läget i landet, ekonomisk kris och en arbetslöshet på tjugosju procent, är det få flyktingar som vill söka asyl i Grekland. (Det är dessutom i princip omöjligt att bli beviljad asyl, år 2012 var det 0,8 procent av 11 000 ansökningar, 95 stycken, som beviljades.) Så efter att de släppts försöker de ta sig vidare till andra länder i Europa. Har man inga pengar kvar – det är dyrt att vara flykting – är det förstås svårt.

De flesta som vi möter på Pikpa har kommit under den senaste veckan. Många skjutsas dit av kustbevakningen efter att de plockats upp från båten eller från stranden. När vi var där igår eftermiddag kom en busslast, där flera fortfarande hade flytväst på sig. De är här i nån vecka tills polisen hämtar dem till Moria First Reception Center, där de registreras. Men andra har redan varit på Moria och valt att sedan komma tillbaka till Pikpa, kanske för att de saknar medel att ta sig vidare.
Nya gäster anländer till Pikpa.



Just nu är det rekordmånga människor på Pikpa, nära fyrahundra. Stället var tidigare en ungdomsgård, och den är dimensionerad för runt etthundra. Efi, en kvinna i femtioårsåldern, är en av de allra mest engagerade. Hon kommer dit nästan varje kväll, och blir snabbt omringad av människor som vill ha hjälp med olika saker. Hussein är en annan, själv invandrad från Marocko. 

I förrgår kväll hade Hussein lovat att skjutsa oss tillbaka till Mytilini. Det blev sent, han gick runt och ordnade olika saker, letade efter filtar. Det verkade inte finnas madrasser eller filtar till alla. Till slut satte vi oss i bilen för att åka iväg, klockan var halv tolv. På väg ut från området såg jag en grupp på sju-åtta män som lagt sig för att sova utomhus, på gräset, utan någonting under sig eller ovanpå sig. ”They are sleeping on the grass!” ropade jag till. Hussein stannade bilen och backade tillbaka, gick ut för att leta en sista gång. Han lyckades hitta tre stycken, som han delade ut till dem. Det gjorde ont i hjärtat att se männen. Jag la mig i en bekväm säng någon timme senare. Livet är så fruktansvärt orättvist.

fredag 25 juli 2014

MR-arbete vid Europas yttre gräns

Den grekiska ön Lesbos, nära turkiska fastlandet, är en av några platser längs EU:s gränser där allra flest flyktingar försöker komma in i Europa. Sedan i söndags finns ett litet CPT-team (Christian Peacemaker Teams) i staden Mytilene på ön, huvudstad i regionen Nordegeiska öarna. Under tio dagar i september kommer jag att vara en del av teamet. Vill du stötta eller delta i detta arbete? Läs vidare.



I januari och april gjorde CPT-are resor till Lesbos för att undersöka möjligheterna för CPT att bidra. Här följer ett utdrag från en rese-rapport efter besöket i januari, som beskriver några av de kränkningar som Laura och Marius bevittnade.

We expected to witness grave injustice – but we were overwhelmed by the extent of the crisis.
In the ports we saw the coast guard ships that regularly and lethally – and illegally – 'push back' refugees to Turkish waters. We entered the detention center on Lesbos where undocumented migrants are kept in cramped conditions with no shade. We heard activists' stories of targeted racist attacks by Golden Dawn members, police violence also against minors and refugees' bodies washed up on the beach.
On Lesbos we saw a trial of migrants accused of helping others cross the border - and witnessed the judge convicting clueless 20-year-old men to sentences of 10, 25 and 35 years based on fuzzy evidence and uncertain coast guard witnesses. On a ship from Lesbos back to Athens we found these same men handcuffed in a prisoner transfer to the prison in Chios. They reached out to us, saying “after you left [the courtroom], the judge didn't listen to anybody anymore. We are innocent.” They had started a hunger strike. Police officers threatened to arrest us if we continued talking to the men.
 
We were however encouraged by the work being done by local activists and organizations. Many Greeks and migrants are actively organizing to protect the rights of migrants - through humanitarian help, legal aid, medical support and social outreach. They are doing incredible work.”

En uppgift för teamet blir att finnas med vid rättegångar, som den beskriven ovan, som observatörer. Planen är att teamet, på två-tre personer i taget, ska finnas i Mytilene fram till mitten av oktober. Efter det får arbetet utvärderas. CPT Europa har mycket små resurser och alla kostnader för projektet samlas in från kyrkor och enskilda. 

Jag behöver samla in minst femtusen kronor för att finansiera mitt deltagande i detta arbete (förutom resekostnader som jag står för själv), samt stötta CPT:s verksamhet i stort. Om du vill och kan bidra, sätt in en slant på mitt konto (Länsförsäkringar Bank, konto 9020 28 290 24). Om du bidrar med 200 kr eller mer skickar jag dig gärna en av mina böcker, mejla mig i så fall din adress - till annika.spalde at gmail.com - och skriv om du vill ha "Ett brinnande hjärta", "Varje varelse ett Guds ord" eller "I vänliga rebellers sällskap" (för info om dessa böcker se här).

Har du erfarenhet av liknande arbete och är intresserad av att jobba med teamet i september/oktober? Mejla mig så förmedlar jag kontakt. 

Och be gärna för detta arbete och för alla de flyktingar som riskerar sina liv för att komma bort från krig och förtryck. Tack!