fredag 31 juli 2009

Tankar om etik och gudsriket

Fredag eftermiddag. Regn i Göteborg. Och jag som vill vara vid havet och bada... Men, jag har det bra ändå, fint att träffa familjen här. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av lite tankar från essän som jag skrev inom teologi-kursen på anstalten. (Eftersom ett övergripande tema för den är Guds rike så passar det ju bra in på den här bloggen.) Kursen var på 7,5 poäng, och ämnet samtida systematisk teologi.

I den här läskursen har jag kunnat jämföra katolska perspektiv – från antologin Systematic Theology (red Fiorenza) samt antologin Freeing Theology (red LaCugna) – med ett baptistiskt perspektiv, James McClendons. Jag har läst litteraturen med begreppet Guds rike i bakhuvudet. Allteftersom har olika frågor och tankar uppstått hos mig. Kan det vara så att utan Guds rike som sammanhållande ram så splittras teologin lätt upp i en mängd ämnen utan närmare kontakt med varandra? Kan det vara så att ”traditionell” kristen etik ofta hamnat snett eftersom den frikopplats från 1) Kristus och 2) den kristna gemenskapen? Det främsta exemplet på vad jag menar med ”hamnat snett” är när betydelsen av Jesus liv och undervisning reducerats till en bisak. Min hypotes är att dessa tre ämnen – etik, synen på Kristus och kristen gemenskap – måste hållas ihop, och att detta kan ske genom begreppet/föreställningen Guds rike.
Etik finns inte med i någon rubrik i Fiorenzas antologi. Hur kommer det sig? Inte heller Guds rike, eller efterföljelse. Kapitlet som ligger närmast dessa ämnen verkar vara det om synd och nåd. Och, i någon mån, kapitlet om kyrkan, eftersom kristet liv i en katolsk förståelse handlar mycket om att delta i kyrkans liv.

Det finns ett fokus på människans vilja i vår kultur, skriver McClendon, och härav följer betoningen på beslutsfattande inom etiken. Beslut betyder, enligt ordets historia, slutet på en inre kamp, där en sida vinner över en annan. Både bland kristna tänkare och bland andra etiker har fokus ofta hamnat på det inre livet - från Augustinus och Luther kan man hämta många exempel på detta - till skillnad från till exempel på gemenskapen.

McClendon hävdar att kristen etik måste vara narrativ etik. Varför? För att det är en berättelse vi bygger våra liv på; berättelsen om Jesus. Den ger oss moralisk vägledning ”to the extent that we get the point of the story, recognize the one there called Christ as our Lord, and thus confess ourselves to be among the disciples in the kingdom".
Han gör en mycket intressant reflektion över liknelsen med fåren och getterna i Matteus 25. När de döms är det inte överlagda handlingar som betyder något, utan det som spontant strömmat fram i deras liv. Detta synsätt tycker jag är både sympatiskt och rimligt. Människors agerande formas av de sammanhang där de befinner sig; av familjen, av samhällskulturen, av den religiösa tron. För kristna så borde församlingsgemenskapen vara en plats där man hjälps åt att formas allt mer av evangeliet, vilket naturligtvis inkluderar etiska aspekter.

torsdag 23 juli 2009

Ute igen

Torsdag kväll. Jag sitter i Pelles pojkrum - hos hans föräldrar i Sundsvall - och skriver. Pelle tränar, Martin förbereder kvällsmaten. Det är så fint att vara tillsammans alla tre igen. Av en händelse var Martin på väg från Umeå till Stockholm denna vecka, och kunde stanna till nån dag här. Vi har pratat hela dagen, om hur vi har haft det men framför allt om hur vi tänker kring den närmaste framtiden.

Igår morse släpptes jag ut från Ljustadalen klockan åtta. Mittnytt och Sundsvalls Tidning var där och intervjuade mig. Sen åkte Pelle och jag till en liten vik på Alnön och åt frukost på en filt på stranden. Solen tittade fram och det var riktigt varmt ett tag.
På hemvägen passerade vi anstalten. Jag kikade för att se om någon var ute och gick på slingan, men såg ingen. Tänker en del på tjejerna där borta, särskilt några av dem. En sak hände den sista helgen som förändrade min bild av anstalten. En kvinna straffades på ett helt orimligt sätt för sitt uppförande genom att skickas iväg till sluten avdelning på Hinseberg (utanför Örebro). Hon hade bara två veckor kvar på sitt straff. På fredag eftermiddag fick hon beskedet. "Transporten kommer på söndag morgon och hämtar dig." Under lördagen mådde hon mycket dåligt, hon kände sig kränkt och var rädd. Hon bad mig om hjälp med att skriva en överklagan. Jag tvivlar dock på att den hinner behandlas inom två veckor.

Idag blev jag glatt överraskad av en nyhet på Radio Västernorrland: biskop Tony Guldbrandzén försvarade vår aktion. Sundsvalls Tidning hade ringt upp honom för en kommentar igår, och idag gjorde de på P4 en nyhet av hans positiva inställning. "Den här typen av aktivism hindrar inte att hon fortsätter att arbeta som diakon" sa han bland annat. Vad bra, för det hoppas jag ju göra.

torsdag 9 juli 2009

Är ickevåld "vänster"?

Annika har bett mig att skriva ett inlägg här som gästbloggare. En ära!
Jag tar min utgångspunkt i Inga-Lina Lindqvists artikel ”Gud hjälpe vänstern” på Aftonbladets kultursida i tisdags, där Annikas böcker om kristet ickevåld nämndes som exempel på ”den kristna vänstern”. Om Annika själv betecknar sig som ”vänster” vet jag inte, men här vill jag kort kommentera frågan: Är ickevåld ”vänster”?
Det går inte att placera in ickevåld på en enkel höger–vänster-skala (lika lite som man enkelt kan placera in till exempel feminism eller djurrätt på en sådan). Ickevåld rör sig på en annan axel, en där till exempel synen på mål och medel är viktig (mer om det nedan). Dessutom är det ju så att historiskt sett så har stora delar av vänstern (särskilt marxister) varit misstänksamma mot ickevåld, som man betraktat som ”småborgerlig idealism”, ”naiv pacifism” och så vidare. (Jag säger inte att det inte kan ha funnits fog för en del av den kritiken. Allt som torgförs som ”ickevåld” är inte nödvändigtvis bra.) Dessa vänsterkämpar har istället menat att vapenmakt är en nödvändig del av krossandet av borgarklassen och upprättandet av socialismen (som vid den ryska revolutionen 1917). De som varit ”stora namn” i ickevåldstraditionen – till exempel Gandhi, Thoreau, Martin Luther King och Dorothy Day – har ju inte varit stora bland marxister. En förklaring kan vara att de historiska ickevåldsprofilerna ofta har varit troende människor, något som vänsterfolk, åtminstone tidigare, och åtminstone i Sverige, har varit svala inför.
Med detta sagt: I sakfrågor har de som definierar sig som ”ickevåldsanhängare” respektive ”vänsterfolk” i högre grad gemensamma åsikter än ”ickevåldsanhängare” respektive ”högerfolk”. Exempel är våra moraliska skyldigheter mot de fattiga, global rättvisa, synen på militären, den internationalistiska andan (anti-nationalismen) samt kvinnofrigörelsen.

En skillnad mellan ickevåldstraditionen och den marxistiska socialismen är att den förstnämnda har betonat vikten av att mål och medel hänger ihop. ”Ta hand om medlen så ser målen efter sig själv”, lär Gandhi ha sagt. Marxister har däremot varit beredda att använda negativa medel (våld) för att uppnå ett positivt mål (fred och frihet).
Idéhistorikern Amanda Peralta, som har egna erfarenheter av den väpnade kampen mot militärdiktaturen i Argentina, visar i sin doktorsavhandling ”… med andra medel” (1990) hur marxistiskt tänkande på ett ofta ödesdigert sätt har kommit att präglas av militärstrategiska överväganden. Kan socialism uppnås med krig? frågar Peralta. Marx, Engels och Lenin ansåg det. Men då bortsåg de från att krigets aktivitet skapar nya förhållanden, som hierarkier, en auktoritär människosyn, instrumentalistiska tanke- och handlingsmönster. Socialismen, ett utopiskt politiskt projekt som syftade till att bland annat avskaffa krig och våld, blev militariserat genom att dess förkämpar använde väpnade medel. ”Man kan faktiskt inte föra och vinna ett krig utan att bli militär”, konstaterar Peralta, och citerar två veteraner från den revolutionära kampen i Argentina: ”När man börjar tänka så, när man tar på sig en uniform och upptar fiendens rangordningar och organisationsmodeller, slutar detta med att man blir fienden … Fienden har besegrat dig för han har lyckats förvandla dig till honom.”
Ickevåldstraditionen sitter inte inne med alla svar. Ickevåldsaktivister har mycket att lära av andra idéströmningar. Till exempel tycker jag att fredsfolk och pacifister kan lära sig av marxister och andra socialister när det gäller att se de ekonomiska orsakerna till att krig och våld uppkommer. En insikt har emellertid ickevåldsfolk gjort, en som andra radikaler gärna får ta till sig, och det är att revolutionärer måste undvika att bli en avbild av den känslokyla och det förtryck som de föresätter sig att bekämpa. En rörelse, ja också en enskild människa, formas av de metoder som den väljer.

Pelle Strindlund
Ps. Mina tankar om socialismen utvecklas i Toivo Jokkalas och min bok ”Djurrätt och socialism”. Mina tankar om civil olydnad uttrycker jag i denna intervju med SVT:s Mittnytt, som gjordes i juni när jag släpptes från anstalten Viskan, Medelpad.