Annika har bett mig att skriva ett inlägg här som gästbloggare. En ära!
Jag tar min utgångspunkt i Inga-Lina Lindqvists artikel ”Gud hjälpe vänstern” på Aftonbladets kultursida i tisdags, där Annikas böcker om kristet ickevåld nämndes som exempel på ”den kristna vänstern”. Om Annika själv betecknar sig som ”vänster” vet jag inte, men här vill jag kort kommentera frågan: Är ickevåld ”vänster”?
Det går inte att placera in ickevåld på en enkel höger–vänster-skala (lika lite som man enkelt kan placera in till exempel feminism eller djurrätt på en sådan). Ickevåld rör sig på en annan axel, en där till exempel synen på mål och medel är viktig (mer om det nedan). Dessutom är det ju så att historiskt sett så har stora delar av vänstern (särskilt marxister) varit misstänksamma mot ickevåld, som man betraktat som ”småborgerlig idealism”, ”naiv pacifism” och så vidare. (Jag säger inte att det inte kan ha funnits fog för en del av den kritiken. Allt som torgförs som ”ickevåld” är inte nödvändigtvis bra.) Dessa vänsterkämpar har istället menat att vapenmakt är en nödvändig del av krossandet av borgarklassen och upprättandet av socialismen (som vid den ryska revolutionen 1917). De som varit ”stora namn” i ickevåldstraditionen – till exempel Gandhi, Thoreau, Martin Luther King och Dorothy Day – har ju inte varit stora bland marxister. En förklaring kan vara att de historiska ickevåldsprofilerna ofta har varit troende människor, något som vänsterfolk, åtminstone tidigare, och åtminstone i Sverige, har varit svala inför.
Med detta sagt: I sakfrågor har de som definierar sig som ”ickevåldsanhängare” respektive ”vänsterfolk” i högre grad gemensamma åsikter än ”ickevåldsanhängare” respektive ”högerfolk”. Exempel är våra moraliska skyldigheter mot de fattiga, global rättvisa, synen på militären, den internationalistiska andan (anti-nationalismen) samt kvinnofrigörelsen.
En skillnad mellan ickevåldstraditionen och den marxistiska socialismen är att den förstnämnda har betonat vikten av att mål och medel hänger ihop. ”Ta hand om medlen så ser målen efter sig själv”, lär Gandhi ha sagt. Marxister har däremot varit beredda att använda negativa medel (våld) för att uppnå ett positivt mål (fred och frihet).
Idéhistorikern Amanda Peralta, som har egna erfarenheter av den väpnade kampen mot militärdiktaturen i Argentina, visar i sin doktorsavhandling ”… med andra medel” (1990) hur marxistiskt tänkande på ett ofta ödesdigert sätt har kommit att präglas av militärstrategiska överväganden. Kan socialism uppnås med krig? frågar Peralta. Marx, Engels och Lenin ansåg det. Men då bortsåg de från att krigets aktivitet skapar nya förhållanden, som hierarkier, en auktoritär människosyn, instrumentalistiska tanke- och handlingsmönster. Socialismen, ett utopiskt politiskt projekt som syftade till att bland annat avskaffa krig och våld, blev militariserat genom att dess förkämpar använde väpnade medel. ”Man kan faktiskt inte föra och vinna ett krig utan att bli militär”, konstaterar Peralta, och citerar två veteraner från den revolutionära kampen i Argentina: ”När man börjar tänka så, när man tar på sig en uniform och upptar fiendens rangordningar och organisationsmodeller, slutar detta med att man blir fienden … Fienden har besegrat dig för han har lyckats förvandla dig till honom.”
Ickevåldstraditionen sitter inte inne med alla svar. Ickevåldsaktivister har mycket att lära av andra idéströmningar. Till exempel tycker jag att fredsfolk och pacifister kan lära sig av marxister och andra socialister när det gäller att se de ekonomiska orsakerna till att krig och våld uppkommer. En insikt har emellertid ickevåldsfolk gjort, en som andra radikaler gärna får ta till sig, och det är att revolutionärer måste undvika att bli en avbild av den känslokyla och det förtryck som de föresätter sig att bekämpa. En rörelse, ja också en enskild människa, formas av de metoder som den väljer.
Pelle Strindlund
Ps. Mina tankar om socialismen utvecklas i Toivo Jokkalas och min bok ”Djurrätt och socialism”. Mina tankar om civil olydnad uttrycker jag i denna intervju med SVT:s Mittnytt, som gjordes i juni när jag släpptes från anstalten Viskan, Medelpad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack för en fantastiskt välgenomtänkt bloggtext! Jag tror det är viktigt att lyfta denna fråga. När det gäller definitioner är det ibland viktigt att definiera sig också i negativa termer - vad man icke är - av den enkla anledningen att det kan vara ofördelaktigt med felaktig sammanblandning. Jag tror det är viktigt att förstå just det du säger att ickevåld inte rör sig på en höger-vänsterskala och inte bör tänkas som höger eller vänster. Ickevåldsaktivister kan dela åsikter som hävdas från endera hållet. Detta tror jag är viktigt för att undvika den åsiktslikriktning som kan bli följden av en felaktig sammanblandning. Om folk tror att ickevåld är vänster så kan det bli en självuppfyllande profetia så att bara "vänsterfolk" söker sig till ickevåldsrörelsen. Samma sak gäller nog frågan om att vara vegan. Om man tror att ickevåldsaktivist är lika med vegan så kan det till slut också bli så. Att rörelsen förlorar på detta är uppenbart - både rent numerärt - man blir färre, men också genom att sekttendenser kan frodas. Om en majoritet i en rörelse är alltför överens i alltför många frågor så kan det vara en indikator på att en sekt håller på att utvecklas. Jag tror det är bra om det är högt i tak i ickevåldsrörelser så det finns plats för höger- och vänsterväljare, rojalister, allätare, veganer, anarkister, utilitarister eller vad det nu må vara. Jag tror det är viktigt att inte ickevåldsrörelsen som sådan deducerar sitt ethos ur en lära eller "ism" eftersom jag menar att "ismer" tenderar att bli storheter i sig - storheter som kräver lydnad och förstenar människans tanke- och handlingsmöjligheter. Resultatet riskerar att bli "dödande dogmer och frusna frihetsförbud" som en vän till mig skrivit i en sång.
SvaraRaderaBeträffande kristen ickevåldsteori så tänker jag likartat. Bibeln ger inte ETT svar på hur det mänskliga livet ska levas - inte ens i frågan om våld eller ickevåld. Teologi skapas och omskapas hela tiden. Ingen teologi uppstår ur vacuum - inte heller ickevåldsteologi. Därför tror jag det är fördelaktigt att hålla de teologiska frågorna vid liv i ickevåldsrörelsen, inte minst om vi vill se ett större intresse från kyrkornas sida. Jag tror det börjar med att kristna och andra ickevåldsaktivister och sympatisörer börjar samtala ickevåldsteologi så att samtalet förs framåt och teologi skapas - ur detta kan sedan också ett levande gudstjänstliv i ickevåldets tecken spira. Finns det intresse för detta? Hur skulle det i så fall kunna ordnas? Seminarier? Nätforum? Annat? Sokrates talar om "det goda samtalet". Jag tror "det goda samtalet" bär på nyckeln till väldigt mycket kraft - kraft som förhoppningsvis emanerar i ny teori och ny handling - för livets och människans skull...