Fredag eftermiddag. Regn i Göteborg. Och jag som vill vara vid havet och bada... Men, jag har det bra ändå, fint att träffa familjen här. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av lite tankar från essän som jag skrev inom teologi-kursen på anstalten. (Eftersom ett övergripande tema för den är Guds rike så passar det ju bra in på den här bloggen.) Kursen var på 7,5 poäng, och ämnet samtida systematisk teologi.
I den här läskursen har jag kunnat jämföra katolska perspektiv – från antologin Systematic Theology (red Fiorenza) samt antologin Freeing Theology (red LaCugna) – med ett baptistiskt perspektiv, James McClendons. Jag har läst litteraturen med begreppet Guds rike i bakhuvudet. Allteftersom har olika frågor och tankar uppstått hos mig. Kan det vara så att utan Guds rike som sammanhållande ram så splittras teologin lätt upp i en mängd ämnen utan närmare kontakt med varandra? Kan det vara så att ”traditionell” kristen etik ofta hamnat snett eftersom den frikopplats från 1) Kristus och 2) den kristna gemenskapen? Det främsta exemplet på vad jag menar med ”hamnat snett” är när betydelsen av Jesus liv och undervisning reducerats till en bisak. Min hypotes är att dessa tre ämnen – etik, synen på Kristus och kristen gemenskap – måste hållas ihop, och att detta kan ske genom begreppet/föreställningen Guds rike.
Etik finns inte med i någon rubrik i Fiorenzas antologi. Hur kommer det sig? Inte heller Guds rike, eller efterföljelse. Kapitlet som ligger närmast dessa ämnen verkar vara det om synd och nåd. Och, i någon mån, kapitlet om kyrkan, eftersom kristet liv i en katolsk förståelse handlar mycket om att delta i kyrkans liv.
Det finns ett fokus på människans vilja i vår kultur, skriver McClendon, och härav följer betoningen på beslutsfattande inom etiken. Beslut betyder, enligt ordets historia, slutet på en inre kamp, där en sida vinner över en annan. Både bland kristna tänkare och bland andra etiker har fokus ofta hamnat på det inre livet - från Augustinus och Luther kan man hämta många exempel på detta - till skillnad från till exempel på gemenskapen.
McClendon hävdar att kristen etik måste vara narrativ etik. Varför? För att det är en berättelse vi bygger våra liv på; berättelsen om Jesus. Den ger oss moralisk vägledning ”to the extent that we get the point of the story, recognize the one there called Christ as our Lord, and thus confess ourselves to be among the disciples in the kingdom".
Han gör en mycket intressant reflektion över liknelsen med fåren och getterna i Matteus 25. När de döms är det inte överlagda handlingar som betyder något, utan det som spontant strömmat fram i deras liv. Detta synsätt tycker jag är både sympatiskt och rimligt. Människors agerande formas av de sammanhang där de befinner sig; av familjen, av samhällskulturen, av den religiösa tron. För kristna så borde församlingsgemenskapen vara en plats där man hjälps åt att formas allt mer av evangeliet, vilket naturligtvis inkluderar etiska aspekter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag gör ett försök att reflektera kring dina två frågor.
SvaraRadera1) Har vi glömt Kristus? Ja, inte minst har vi glömt den teologiska tradition som Han stod och verkade i. Jesus stod i en politiskt-social (dvs en religiös)tradition och situation. Den etik Han förmedlar har inte uppkommit i vacuum utan i dialog med vad som redan var förhanden. Jesus predikar ingen annan etik än den som redan finns i GT och som då liksom nu tolkas och omtolkas - och det gör Han. Lagens övergripande syfte är att skydda och värna den fattige och utsatte. För att fylla detta syfte måste den leva under ständig omprövning. Den måste vara i rörelse. Profeterna riktar kritik mot den goda lag som förvrids likaväl som mot den lag som är ogudaktig i sig. GT-profeterna kritiserar alltså inte bara sättet på vilket lagen levs ut utan också mot orättfärdig lagstiftning eller kultiska förordningar som de ansåg vara meningslösa. Lagen var tillmestadels inte "huggen i sten". De korta och koncisa ord som var det, dvs dekalogen, var samtidigt så allmänt uttryckta att de hålls öppna för situationsrelevant tolkning och så tydliga att dess bakomliggande ethos - skydd och livsmöjligheter för den svage och marginaliserade - framgår.
Jag var i kyrkan i kväll. Det var fullsatt, i en liten bygdekyrka på en ännu mindre atom på kartan. Varför? Musikgudstjänst. Det svänger - och det är när det svänger som vi hör evangelium, hör livet. Därför är det på många sätt det poetiska och musikaliska språket som bäst lämpar sig för att uttrycka existensförståelse.
Lag är nödvändig så länge människan lever under fallet men den är en nödvändighet som i sina försök att formalisera det ethos som är GT:s bärande grundton i en mening alltid är dömd att misslyckas. Lag utan profeter blir obarmhärtig - den blir en lära, ett självändamål. Gud är rörelse och det ethos som följer med denna kärlekens rörelse går inte sätta på paragraf eller program. Därför uttrycks Gudslivet ofta bättre i poetisk, musikalisk eller narrativ form. Under dessa uttryckformer ryms kontraster; motsatser lever i spänning och samklang och skapar en rörelse som är medryckande. Vi vill dansa och följa med.
På samma sätt är det där Guds rike utbreds. Guds rike är i GT:s tempelteologi (främst uttryckt i Psaltaren) inte något som i första hand varken har kommit eller ska komma. Guds rike förstås spatialt snarare än temporalt. Guds rike är på plats där vi rycks med och spelar dess musik - där vi skapar upprättelse, rättvisa och befrielse. Lag är ett nödvändigt men ganska dåligt redskap för att realisera gudsrikets liv. Därför måste lag ifrågasättas och i vissa fall brytas i rättens namn så som profeter då och nu gör. Jag tror det är mot bakgrund av denna gudsrikestradition och teologi som vi ska förstå berättelserna om Jesus och det ethos de utlägger. De uttrycks genom narrationer - ett språk som står poesin nära och som öppnar för relevant utläggning - aktuell tolkning. Därför är predikan en konstart snarare än ett pedagogiskt verktyg - en konstart som liksom annan kräver stor sakkunskap och mycket träning.
2) Har vi glömt den kristna gemenskapen? Ja och nej. Jag skulle vilja säga att det finns ingenting sådant som en kristen gemenskap. Redan i GT är det tydligt att Gud är hela världens Gud och åtlydnad av Guds lag är ett svar på gudsrelationen, inte en förutsättning för densamma. Det finns ingen annan gemenskap än den allmänmänskliga. Det finns inget specifikt kristet ethos utöver det som finns i den tradition som Jesus relaterade till - och det är ett allmänmänskligt ethos. Kanske har vi istället överbetonat det specifikt kristna som något höjt över det mänskliga och då tappar vi såväl lagens mening som profeternas befriande liv och förkunnelse. Guds rike blir då något vi med religiöst hokuspokus kan ta oss medan det i själva verket bara kan ges ut i rörelse. Vad ska Gud då med våra altartjänster och nattvardsböner, våra gudstjänstbesök och knäböjningar? Gud vill dansa med oss, röra sig tillsammans med oss, ut mot världen, mot medmänniskan. It takes two to tango...
Mycket intressant, Josefin. Men vad menar du rent konkret med att det inte finns något som kan kallas kristen gemenskap. Vad ska vi i så fall kalla våra försök att leva tillsammans med inspiration från Jesus?
SvaraRaderaDetta inlägg får jag dela i två delar och lägga som två kommentarer annars tar inte datorn in dem. Ledsen att det blev så långt men jag lyckades inte uttrycka det kortare.
SvaraRaderaDel 1:
Jag tänker så här: Jesus kommer inte i första hand med undervisning utan med befrielse. Han lyfter fram den etik som redan finns i GT, som Moseböckerna försöker ge uttryck för. Denna etik var inte okänd för Jesu åhörare - lika lite som den är det för oss. Problemet är inte okunskap utan synd.
Vad är synd?
Synd i GT är framförallt ett strukturellt bekymmer. När man talar om individuell synd så gäller det ledares synd eftersom dessa får konsekvenser för folket. Ledaren är inte intressant i sig utan bara i den funktion denne har för att tjäna folket. Orättfärdiga lagar eller praxis utgör strukturell synd. Slaveri är exempel på sådan strukturell synd som Protojesaja eventuellt vänder sig mot i Jes 10:1 (möjligtvis syftande på Ex 21:1-11). Människan lever under strukturell synd, därtill med en medfödd böjelse att tjäna egna intressen på bekostnad av andra (arvssynd). Detta kan vi inte höja oss över - vi måste befrias. En människa kan inte lyfta sig ur sitt sammanhang och bli "personligt rättfärdig". GT är intresserat av folk och grupper - inte av individer. När en människa försöker handla rätt så bidrar hon till strukturell rättfärdighet och tvärtom. Vi är en del av en struktur. I Jesajas kallelseberättelse så klagar han: "/.../ Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar /.../ (Jes 6:4) Var och en är ansvarig personligen för att leva enligt Guds lag men har samtidigt del av ett gemensamt ansvar för den strukturella synden/rättfärdigheten.
Del 2:
SvaraRaderaLag:
Lagen i GT uttrycker en etik som syftar till den svages upprättelse och livsmöjligheter. Den behövs eftersom anarki är ett dåligt alternativ då människan lever under syndens tryck. Men lagen finns inte bara på pränt utan i våra hjärtan. Det är detta som Luther kallar för den "naturliga lagen". Vi känner spontant igen kärleksfulla handlingar. När vår hund tog sin nalle och la framför nosen på en gästande hund så var det ett uttryck för kärlek som ingen hade lärt honom. Likaväl som synden är medfödd så har vi en naturlig känsla för vad som är gott och ont. Lagen är skriven i våra hjärtan. Guds lag är den naturliga kärlekens lag uttryckt i olika tider, situationer och religioner. Religion är sekundärt i förhållande till den naturliga lagen (Mika 6:6-8). Lagen uttrycker etiken och etiken är allmänmänsklig = den naturliga lagen. Summa: Jesus kommer inte med en ny etik. Hans ord är inte i första hand undervisning utan befrielse.
Guds ord: Gud skapar genom sitt ord (Gen 1). Profeterna talar om Guds ord som ett svärd, en pil eller käpp (t ex Jes 11:4). Det ska inte uppfattas som att Gud är våldsam. Tvärtom: Gud behöver inte riktiga svärd eller pilar (texterna där Gud ägnar sig åt avrustning är legio i GT men det är en annan historia). Gud utrustar sina profeter med en vass tunga (Jes 49:2)
Befrielse:
Befrielsen är inte minst att genomträngas av Guds ord så till den grad att det befriar till handling. Exempel: Jag är rädd för att bryta mot den strukturella synd som orättfärdiga lagar utgör med hänsyn till personliga konsekvenser = jag är fånge under synden. Jag träffas av Guds ord som genomborrar mig ,manar mig så till den grad att jag trotsar rädslan = befrielse. T Jesu ord är befriande. Det hjälper oss att höja blicken, räta på ryggen så att vi som med Luthers terminologi är inkrökta i sig själva befrias till mod integritet (frihetens lag). När Jesus föreslår "ickevåldshandlingar" (den extra milen, andra kinden osv) så öppnar Han för denna möjlighet. När Han själv tar den yttersta konsekvensen av att leva under en orättfärdig struktur och låter sig dödas och vi ser och förstår detta så lockas vi in i ett beteende - vi vill följa efter (subjektiv försonlingslära). Vi vill leva ut Gudsriket. Då har ordet verkat, det har genomträngt oss. Vi befrias för att föra befrielsen vidare. En medryckande rörelse sätts igång. "så är det med ordet, som kommer från min mun: det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag." (Jes 55:11). (Samtidigt är vi del av vår struktur. Den befriade handlingen gör oss dock inte personligen rättfärdiga. Vi har fortfarande del av världens synd och bortvändhet från Gud - vi delar också syndens gemenskap.)
Vilken etik uttrycker detta? Den naturliga lagen, den allmänmänskliga etik som skapar gemenskap och livsmöjligheter.
Detta gör att det blir svårt och överflödigt att söka en specifikt kristen etik. En bild av en kristen gemenskap är kanske bygdegemenskapen. När något hänt, t ex att vår hund har dött, så kommer folk fram och frågar, pratar. Jag vet sällan vad de bekänner sig till, men de för Gudsriket till mig. Vi lever i en naturlig gemenskap som inte frågar efter religiösa övertoner. Att försöka hitta en specifik kristen etik resulterar ofta i religiösa regler typ "inte röka", "inte dricka" e.d. Vi söker personlig rättfärdighet - en rättfärdighet som Bibeln egentligen inte är så särskilt intresserad av. Guds rike är gemenskap.
När jag hör dig, Pelle, Per, Martin, Stellan eller vem det nu må vara predika i en rättssal så hör jag Guds skapande ord. Jag hör en profets vassa tunga och varma hjärta och kanske dras jag med. Då är det befrielse!
Jag vet inte vad vi ska kalla våra försök att leva tillsammans under inspiration av Jesus. Jag kan tänka mig att kalla dem för kristna i den bemärkelse att vi lever i en kultur som sedan länge präglats av en kristen folkkyrka. Men den är kanske inte mer kristen än muslimsk, eller buddistisk. Gemenskapens grund är inte religiös utan allmänexistentiell. Det är den som får vår hund att låna ut sin nalle...