måndag 7 december 2009

Betydelsen av praktiker i församlingen

Nedan följer ett nytt stycke från min tenta om den anabaptistiske teologen McClendons tankar. Det handlar om kristen gemenskap, och betydelsen av vad vi gör tillsammans.

McClendon lyfter fram vikten av att koppla ihop det inre livets kamp med den sociala kristna kampen. Sedan 1600-talets England har det funnits en schism här, det inre och det yttre har separerats. Men församlingen behöver ha ett politiskt liv. Föreställningen om församlingen som Kristi kropp är den sammanbindande länken mellan individmoral och social moral, enligt McClendon. Vi behöver ”congregational reflection, discernment, discipline and action". På så sätt ges vägledning åt både individen och det gemensamma vittnesbördet. Det som vi ska gestalta tillsammans i församlingen är efterföljelse. Enligt Matteus evangelium betyder efterföljelse lydnad och solidaritet; att knyta sitt liv till Jesus och till varandra, i en gemenskap utan hierarkier.
Enligt McClendon är det vissa praktiker vi behöver för att ha en chans att klara av dessa utmaningar. De är nödvändiga för att levandegöra och föra vidare berättelsen om Jesus. Men vad innebär en praktik? Enligt en definition är de ”any coherent and complex form of socially established cooperative human activity through which goods internal to that form of activity are realized …”

Exempel på sekulära praktiker är konst, utbildning och äktenskap. Praktiker påminner om att spela spel: de har egna, interna mål (t ex vänskap, är ett mål i sig självt), det måste finnas bestämda riktlinjer (t ex lojalitet för vänskap), och det måste finnas en avsikt hos individen att vara med. Praktiker kräver och uppmuntrar vissa dygder. På så sätt är de viktiga ingredienser i en social moral. Det krävs viss kontinuitet i ett liv för att avsikter ska kunna upprätthållas och dygder formas; ”the practices of morality require the coherence of a singular story, the story of our lives”. På så vis formas en narrativ etik; det är hela livet med dess olika sammanhang och dess utveckling som är studieobjektet, inte enskilda beslut.

De tidiga församlingarna gjorde inte som esséerna och drog sig undan ute i öknen, utan levde i världen. Praktiken ”vittnesbörd/evangelism” var styrande, och bestämde hur man förhöll sig till andra praktiker. I enlighet med missionsbefallningen var det inte ett alternativ att dra sig undan, engagemang i och för mänskligheten låg i själva uppdraget.
Praktikerna inom gemenskapen, som stärker gemenskapen och är inriktade på förlåtelse, kan också – ska också – användas i kontakten med människor utanför församlingen.

”The church is a society that embodies powerful practices” skriver McClendon. Vilka är då dessa? Jag hittar inte någon uttömmande lista hos McClendon, men han nämner bland annat dop, nattvard, mission, undervisning, förlåtelse och fredsskapande. Jag skriver något om dessa nedan. I den andra delen av trilogin hävdar han att Nya testamentet tydligt pekar på fyra praktiker: gemensam bön, arbete för riket, lärjungarnas vittnesbörd och att lyssna till Ordet. Bibeln, word, tolkad genom ”the baptist vision”, tjänar som norm och vägledare för de tre andra aktiviteterna: worship, kingdom work och witness.

Enligt Svenska kyrkans kyrkoordning finns det fyra praktiker som är oundgängliga för en kristen, luthersk församling. ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.” Om man kopplar undervisning till word så överensstämmer dessa fyra med McClendons fyra grundpraktiker. Med inspiration från hans texter skulle man kunna utveckla på vilket sätt dessa är viktiga och hur de kan stärkas. Det kanske är en uppgift för ett framtida arbete!

fredag 27 november 2009

Dödens palm

Fredag kväll. Snart första advent. Ser fram emot en (nästan) ledig helg.
Inspirerad av min vän Josefins engagemang mot palmoljan läste jag noga den artikel om plantager i Colombia som skickades ut med materialet för Globala veckan. Det är Magnus Linton som skrivit artikeln, och det är fruktansvärt att läsa om vad som hände i regionen Bajo Atrato för ett tiotal år sedan: tusentals människor fördrevs, många mördades, för att paramilitära grupper skulle få mark för odling av palmolja. Nu har i alla fall regeringen erkänt att brott har begåtts, men om familjerna får tillbaka sin mark är nog tveksamt. Och det är ett svårt arbete att gräva upp palmer som har fått växa i några år. Läs artikeln här.

Den mesta palmoljan går fortfarande till livsmedel, men nu vill man dessutom satsa på denna olja som råvara för diesel till bilar. Det skulle naturligtvis ytterligare förvärra läget för människor och djur som lever i eller nära de skogar som huggs ner då nya oljeplantager ska anläggas. Greenpeace har en kampanj mot denna utveckling, läs frågor och svar om detta här.

Enligt Naturskyddsföreningen är det inte ett vettigt alternativ att bojkotta produkter med palmolja. Dels är det nästan hopplöst då det finns i så många produkter, men framför allt menar de att producenterna då bara skulle ersätta oljan med någon annan lika dålig produkt, som sojaolja. Vad man däremot kan och bör göra är att upplysa sin lokala handlare om konsekvenserna av storskalig palmoljeproduktion och fråga vilken policy (om någon) som finns för palmolja. Företagen "måste ta ansvar för varifrån och hur palmoljan produceras" skriver Naturskyddsföreningen på sin hemsida. "Det krävs kriterier för finansiellt stöd (genom biståndsorganisationer, privata eller offentliga finansiella institutioner) till exportorienterade monokulturer som oljepalmsplantage, stöd till organisationer på plats i produktionsländerna och lyhördhet för deras analys av behov av åtgärder."

söndag 8 november 2009

Mitt nya liv som församlingsarbetare


Söndag kväll. Idag blev jag välkomnad till församlingen vid en mässa i en av pastoratets kyrkor. Det brukar inte vara några stora skaror i kyrkan på söndagarna i denna del av landet, det har jag fått höra. Blev ändå rätt förvånad, och lite ledsen faktiskt, av att ingen kom, utom de som hade särskilda uppgifter.
Jag började jobbet (halvtidstjänst som diakon) den 1 oktober. Det väcker mycket tankar. Om vad man gör och inte gör, och hur man arbetar. Och vad min uppgift i det hela ska vara. Tyvärr saknas mycket vad gäller gemensam reflektion och inriktning. Men det finns också en öppenhet för att pröva nya saker, som pilgrimsvandringar och kristen djupmeditation. Två saker som jag hoppas kunna jobba med.
Intresset för att integrera arbete för fred, miljö och liknande i församlingslivet verkar inte vara stort. Det finns ingen internationell grupp (men jag hoppas starta en).
Jag hoppas verkligen att jag ska finna uppgifter och en roll som känns meningsfull. Så att jag inte hamnar i upplevelsen: världen håller på att gå under och här står jag och ber böner inför tomma kyrkbänkar!

Ber om vägledning.
Hur följer jag bäst min kallelse?
Nu och på lång sikt...

onsdag 21 oktober 2009

Vakna upp, svenska folk!


Igår kväll läste jag i det nya numret av tidningen Djurens rätt. Jag vet inte varför ämnet "köttkonsumtion och klimatet" gör mig så fruktansvärt upprörd. Det är nåt med hyckleriet, tror jag. Alla dessa människor som är så väldigt oroliga över klimatförändringarna men likväl fortsätter med sitt köttätande. Visst, alla vet kanske inte hur det ligger till, men många har hört budskapet vid det här laget: Kött är det sämsta man kan äta för klimatet! Om man ska välja är det bättre att strunta i både ekologiskt och närodlat och istället byta ut köttet mot vegetariska proteiner.

Stefan Wirsenius är doktor i miljövetenskap och verksam vid Institutionen för energi och miljö på Chalmers. Följande citat av honom är värt att lära sig utantill, och sen sprida till alla som säger att de vill göra något för klimatet. "Jämfört med bönor orsakar produktionen av nötkött 99,5 procent mer växthusgasutsläpp. Så är det även om bönorna har odlats i Sydamerika och nötdjuren har levt i Sverige."

söndag 18 oktober 2009

Tummen upp från pingstpastor

Söndag eftermiddag. Jag var på ekumenisk mässa i Norrköping idag. Ortodoxa, svenskkyrkliga och "frikyrkliga" tillsammans. Det var en upplevelse att se ortodoxa präster dela ut nattvard tillsammans med andra präster och pastorer. Det trodde jag inte förekom. När jag var på väg in i kyrkan stod en man i prästskjorta och hälsade välkommen. När jag sa mitt namn sa han "Visst var det du som skrev brevet till Alf?" (min debattartikel i Expressen den 4 oktober om att Alf Svensson stödjer vapenindustrin) Jovisst, svarade jag. Då gjorde han tummen upp. Han var pastor i pingstkyrkan. Det kändes väldigt roligt.

Här kommer fortsättningen på den baptistiske teologen James McClendons syn på Jesus och Guds rike (från tentan jag skrev på anstalten).

McClendon reflekterar över vilka slags tolkningar av Jesu korsdöd som man kan finna i Nya testamentet. Den tidigaste förståelsen av Jesu död var enligt McClendon eskatologisk. Den betydde slutet på en era, och uppståndelsen – ”eskatologisk gryning” – betydde början på en ny. Händelserna förklarade sig själva, skriver han, eftersom de kunde förstås av alla samtida på detta sätt.

De metaforer man använde för att förklara Jesus hämtades från Gamla testamentet. Det var framför allt Messias-Kungen och Herrens lidande tjänare. En bild som är helt frånvarande i Nya testamentet är den om att Jesu död gottgör, att den återställer Guds rättvisa. Det är ju intressant med tanke på att den senare i historien blev så dominerande. I många texter blandas olika metaforer för att förklara Jesus död. Det är inte fruktbart, skriver McClendon, att ta en av dem och utveckla en teori utifrån den. Man måste se att alla bilderna försöker förklara och utlägga en grundberättelse, det vill säga evangeliet. Vi skulle kunna se försoningsteorier som midrash, föreslår han, namnet för judiska rabbiners tolkningar av den hebreiska Bibeln. Typiskt för midrash är frihet i tolkningarna – rabbinerna tog inte avstånd från texten, men begränsades inte heller av den –, samt relevans för samtiden. Alla försoningsteorier har haft något att ge till människorna, åtminstone under den epok då de uppstod. Och fortfarande upplyser de någon aspekt av tron.

I slutet av kapitlet om försoningen gör McClendon en sammanfattning av sin egen syn, och där är det Guds rike, ”the rule of God”, som står i centrum. Jesus livsverk innebar ”nonviolent warfare to establish the new rule of God”. Som en andra men ickevåldslig Joshua kom han med budskapet: en ny värld är på gång! Detta rike kräver rättvisa av ett slag som går utanför lagen, det utlovar syndernas förlåtelse och helade sår, konfronterar militärens makt men också religionens, utmanar traditionella familjestrukturer och etnisk stolthet. Guds Vishet driver ut de demoner som härjar i skadade människosjälar, samlar män och kvinnor till en ny gemenskap, framkallar en ny social ordning och ett nytt hopp: ”the coming of the Truly Human One”.

Det borde ha varit tolv kors bredvid Jesus, det vill säga lärjungarnas. Men de följde inte kallelsen. Han hängde där ensam, ”where all were to have borne witness. Christ was in their place – by the Baptist vision, it was our place. He was buried then, one for all”.

McClendons teologi verkar här ligga nära Denny Weavers. Han, som också befinner sig inom den anabaptistiska traditionen, har bland annat skrivit boken The Nonviolent Atonement. För mig är hans teologi mycket attraktiv eftersom den tydligt förbinder Jesus liv med hans död och uppståndelse, samt med efterföljelsen. Centrala tankar är hur Jesu liv är en konfrontation med destruktiva makter, hur hans uppståndelse innebär en seger över dem (en variant av Christus Victor-teologin) samt hur vi genom hans ande stärks att bekämpa dessa makter i våra egna liv.

fredag 25 september 2009

Vår nya plats på jorden


Fredag förmiddag hos pappa i Göteborg. Hade ett ärende på bokmässan igår, passar på att träffa familjen. För nu bor jag i Mjölby! Känns fortfarande lite konstigt att säga. För ett par veckor sedan var Pelle och jag i området för att titta på lägenheter, och nu har vi redan flyttat in. (Bra att det fanns lägenheter som stod tomma.) Bostadsbolaget var först tveksamma - när de såg våra små inkomster och stora skulder - men med ett intyg från mitt jobb och en borgensman så gick det bra för oss att hyra. Det är en fyra: ett sovrum till oss, ett till Martin och ett för gäster - eller så småningom ytterligare en kollektivmedlem. Så: är du i närheten och vill hälsa på, tveka inte att slå en signal.

På torsdag börjar jag mitt nya jobb som diakon i Mantorp, 9 km från Mjölby, fem minuter med pendeltåget. Det känns väldigt spännande. Har redan träffat min blivande diakonkollega några gånger och tror att vi kommer funka bra tillsammans.

Här kommer ytterligare ett stycke från min tenta om Guds rike. Det handlar om hur den baptistiske teologen James McClendon ser på frälsningen.

Vad menas med räddningen i Jesus, som kristna talar om? Många olika termer används i Nya testamentet för att uttrycka denna tro. McClendon delar in dem i tre grupper.
1. Rätta relationer, tro, rättfärdiggörelse etc
2. Att vara ”i Kristus”, sakramental syn, Kristi kropp, de heliga, bli lik honom etc
3. Att följa Jesu väg, lärjungaskap

McClendon ser den första aspekten främst hos protestanter, den andra hos katoliker och den tredje hos baptister. Han menar att den tredje är starkare än de andra två i Nya testamentet, framför allt i evangelierna, och att den var det i urkyrkan, tills de andra tog över.
”The salvific gift of God and its human answer in following Jesus were two sides of one reality.” Att gå Vägen – vilket möjliggörs genom Kristus – det är det som är räddningen. Frälsningen, detta ”nya i Kristus”, uttrycker McClendon med orden ”having a share in the liberation and healing associated with the rule of God Jesus proclaimed”. Som jag förstår hans position kan tankar och bilder från de första två perspektiven också vara användbara för att tala om denna nya verklighet, men att det tredje perspektivet är det grundläggande. Kristet liv handlar om att följa Jesus. Här håller jag med honom, och tror att katoliker och protestanter skulle vinna mycket på att ta till sig mer av det baptistiska perspektivet. Livet tillsammans i världen hamnar då i fokus, inte tron på syndernas förlåtelse eller det sakramentala livet inom kyrkans väggar.

söndag 6 september 2009

Jona och den djurrättsliga församlingen

I onsdags, den 2 september, begravdes Jona Himlensson. Familj och vänner samlades vid Lötsjö kapell i Sundbyberg för att ta avsked. Vi var fler än vad jag hade trott. Jona hade skaffat sig vänner i många olika sammanhang. Jag lärde känna honom genom Vildåsnan - kristen vegetarisk förening. Kristen tro och engagemang för djuren var sammanflätat för honom, och han ville jobba med Vildåsnan, men hans psykiska ohälsa satte käppar i hjulet. Han blev 42 år. Orkade inte leva längre.

I flera kristna församlingar försökte han tala med människor om Guds kärlek till djuren, om djurförtrycket och om möjligheten att välja vegetariskt. Men det var inte många som var öppna för detta budskap. Jona längtade efter att få tillhöra en församling där omsorgen om djuren var ett självklart inslag. Tyvärr finns det inte någon sådan församling i Sverige. Han blev bedrövad över hur vissa kyrkor bytte ut kyrkkaffet mot "kyrkkorv". Och då var det inte tal om sojakorv.

Den helige Franciskus var en av Jonas inspirationskällor. När Pelle och jag fick beskedet om Jonas bortgång sa Pelle: Nu har han i alla fall fått komma till sin djurrättsliga församling. Vi tänkte båda två på slutscenen i Axel Munthes Boken om San Michele, från 1929. (Följande stycke kommer från vår bok Varje varelse ett Guds ord.)

Boken kulminerar på de sista sidorna i en drömskildring; berättarjaget i boken förs till himlen för att dömas. Han längtar efter att träffa Franciskus, men hamnar istället bland ett antal bistra och inskränkta helgon och profeter med vilka han diskuterar, stundtals hetsigt.
När en hund dyker upp utbryter uppståndelse.

– En hund vid himlens portar, vrålade Habbakuk, en hund, ett orent djur!
Det var för mycket för mig.
– Han är inte ett orent djur, röt jag tillbaka och blängde argt på Habbakuk, han skapades av samme Gud, som skapade dig och mig. Om det finns en himmel för oss, måste det också finnas en himmel för djuren, fast ni bistra gamla profeter i er oomkullrunkeliga helighet helt och hållet glömt bort dem. Det har förresten ni också, fromma apostlar, fortsatte jag och tappade huvudet mer och mer, eller varför återgav ni i era heliga skrifter inte ett enda ord från Jesu Kristi läppar till försvar för våra stumma bröder, jag är säker på att han yttrade sådana ord.
– Den heliga kyrkan som jag tillhörde på jorden har aldrig intresserat sig för djuren, avbröt sankt Anastasius, inte heller önskar vi höra något om dem i himmelen.

När domarna hade dömt honom – ”Till helvetet! Till helvetet!” ekade det genom domarsalen – och han känner sig övergiven av både Gud och människor tycker han sig plötsligt höra kvittret av en fågel. En liten trädgårdssångare slår sig ner på hans skuldra och sjunger:

– Du räddade min mormor, min faster och tre av mina kusiner från pina och död av människohand på klippön. Välkommen! Välkommen!
I samma ögonblick pickade en lärka på mitt finger och kvittrade:
– Jag mötte en gång en flugsnappare i Lappland som berättade för mig att när du var pojke lagade du vingen på en av hans förfäder och värmde hans frusna kropp vid ditt hjärta, och när du öppnade handen för att låta honom flyga kysste du honom på huvudet och sade: Lycka på resan lille broder! Lycka på resan lille broder! Välkommen hit! Välkommen hit!
– Hjälp mig lille broder! Hjälp mig lille broder!
– Lita på mig, sjöng lärkan och flög sin väg med en drill av fröjd, lita på mig!

Lärkan gav sig iväg för att hämta Franciskus, som snart kom vandrande tillsammans med sina munkbröder och omsvärmad av fåglar. De åt ur hans hand. De fladdrade kring hans huvud. Några sov bland hans kåpas vida veck. ”Den helige Franciskus stod stilla vid min sida och såg på mina domare med sina underbara ögon, dessa ögon som varken Gud eller människor kunde möta med vrede.” Frikänd, räddad; äntligen kunde han sjunka ner på helgonets skuldra.

söndag 30 augusti 2009

Hur ska vi förstå gudsriket?

Hemma igen. (Hemma är för tillfället pappas tvåa i Göteborg.) Nedan några reflektioner kring Guds rike utifrån två olika teologer, en baptist och en katolik. Det är intressant att se hur McClendon definierar det nya som Jesus kommer med, tycker jag. Den självutgivande kärleken, som ska gälla alla, och som ska praktiseras här och nu.

Riket, basileia, har enligt den baptistiske teologen James McClendon alltför sällan varit en huvudpunkt inom teologin, trots att temat finns med genom hela Bibeln och Jesus talar så mycket om det. Kanske för att man under medeltiden fick för sig att det var samma sak som ”Kyrkan”. Kanske för att reformatorerna fokuserade på Paulus och han talar mindre om riket. Kanske också för att ämnet anknyter till eskatologi, och detta var länge ett marginaliserat tema inom teologin.

Är riket som profeterna talade om detsamma som det Jesus kommer med? Judarnas tro på Guds herravälde, ”a dominion marked by true justice”, var enligt McClendon något nytt i mänsklighetens historia. När de senare väljer en egen kung görs det tydligt att detta egentligen går emot Guds anspråk. Vid tiden för Jesus var längtan efter detta rike intensivt bland det judiska folket. Han tillför, menar McClendon, tre aspekter 1) riket var ”at hand” och det kunde ”be entered”, 2) dess karaktär var en interaktiv kärlek där även fiender inkluderades, och 3) priset för detta rike var korset, först för Jesus men också för hans anhängare.

Många kristna författare har gett sin bild av riket och dess förhållande till världen och kyrkan. McClendon lyfter särskilt fram dem som skrev runt förra sekelskiftet och som förknippas med riktningen social gospel. En av dessa var pastorn Washington Gladden (1836 – 1918). Han menade att gudsriket var denna världen ”viewed in its capacity to express the intent of God in Christ”. Världen håller på att räddas, menade han, för riket är aktivt inom världen, “pervading it as electricity pervaded physical nature". Kyrkans uppgift var att på alla sätt främja riket, att vara dess ombud i världen.

Den katolske teologen Roger Haight skriver att historiens mening och mål är Guds rike. Detta rike ”implies an order of justice, of peace and harmony among people” som alla lovar Gud genom att leva samstämmigt med Guds vilja. Utifrån sin teologi om synd och nåd skriver han att syftet med människornas frihet och agerande här i världen är att å ena sidan göra motstånd mot synden och å andra sidan älska och tjäna medmänniskan, både på individnivå och samhällsnivå. Genom tilliten till Guds kärlek befrias vi från oro, och får så möjlighet att ge oss in i kärleksfull, ansvarsfull handling i världen. Genom sådan handling förenas vi med Gud, bland annat genom ”cooperative grace”: ”this participation in God’s life implies new capacity, energy, empowerment, and coaction within the power of God’s Spirit”.

Haights tolkning av vad Guds rike betyder för oss idag - bland annat inspirerad av befrielseteologen Juan Luis Segundo - är att människor ska använda sin frihet för att skapa ”benådade” (graced) strukturer. (Eftersom den allvarligaste ondskan och synden i dagens värld är social behöver vi också se nåden som social, annars finns det inget hopp om världen, skriver Haight. Vi vet hur beroende människor är av varandra och av strukturer. Kärlek till nästan kan därför inte enbart ses som en interpersonell sak.) Dessa kommer, om än i omvandlad form, att utgöra en del av det framtida riket. För att mänskligt liv ska vara meningsfullt krävs ytterst att det bidrar till detta gudsrike, enligt Haight. Annars är alla våra ansträngningar i någon mening förgäves, ja, vår frihet skulle vara meningslös om den inte kan bidra till ”the construction of final reality”. ”What is done in freedom informed and sustained by grace will be transformed into the permanent, definitive, and ultimate reality of the kingdom of God.” ”In the end what is done in love supported by God’s grace will constitute the kingdom of God.”

fredag 28 augusti 2009

Från ett hett Italien


Det är fredag förmiddag och pappa och jag har varit i Italien i nästan en vecka. Snart bär det av hemåt. Han bjöd med mig på en resa som försenad 40-årspresent. Han är snäll han. Vi har varit i Bergamo, Milano, vid Gardasjön och här i Verona; en mycket vacker stad med byggnader från romartiden och framåt. Den största turistattraktionen är Julias hus, och balkongen där hon stod och bedyrade sin kärlek till Romeo (och enligt vår guidebok är det bara de oromantiska som tvivlar på att de två tonåringarna funnits i verklgheten...). Bilden är från Sirmione vid Garda.

Jag återkommer med reflektioner om gudsriket här nästa vecka. Om någon är intresserad av de texter jag skrev som Dagens sommarbloggare så finns de på www.dagen.se/blogg/annikaspalde

torsdag 6 augusti 2009

Fortsättning: om gudsriket och etiken

Förra inlägget avslutades med ett konstaterande att människors agerande formas av de sammanhang där de befinner sig, och att det därför är avgörande för etiken vilka kulturer och strukturer vi har i våra gemenskaper, bland annat i församlingen.
När jag läste om detta i den baptistiske teologen James McClendons bok så gick mina tankar till hur man inom ickevåldsrörelsen betonar vikten av strukturer istället för att lägga allt ansvar på individens axlar. Man utvecklar praktiker, som till exempel rundor och olika typer av underlättarfunktioner, för att stärka demokratin inom aktionsgrupperna. Man jobbar på att praktisera en kultur av ingripande, så att många reagerar och griper in om någon skulle agera på ett förtryckande sätt. Vanor och strukturer kan vara till stor hjälp för oss bräckliga människor. Vi kommer alltid att fortsätta synda; därför behöver vi en kultur som minimerar dessa handlingars skadeverkningar. Ett konkret exempel: när man hör någon prata nedvärderande om någon som inte är närvarande, då ska det sitta i ryggmärgen att snabbt gå in och avbryta, till exempel genom att säga ”Jag tycker inte att vi ska prata om henne när hon inte är här för att försvara sig”.
McClendon menar att just praktiker är viktiga för den kristna gemenskapen. Med min bakgrund inom ickevåldsrörelsen är jag böjd att hålla med honom. I ett senare inlägg kommer jag att skriva något om de praktiker som han lyfter fram, till exempel dop, nattvard, undervisning, förlåtelse och fredsskapande.

Nu åker jag och Pelle strax till Sidensjö (utanför Örnsköldsvik) för att umgås med Pelles familj i några dagar. I nästa vecka kommer jag att vara "sommarbloggare" på dagen.se, så vi får se om jag hinner med något inlägg här då. Allt gott så länge!

fredag 31 juli 2009

Tankar om etik och gudsriket

Fredag eftermiddag. Regn i Göteborg. Och jag som vill vara vid havet och bada... Men, jag har det bra ändå, fint att träffa familjen här. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av lite tankar från essän som jag skrev inom teologi-kursen på anstalten. (Eftersom ett övergripande tema för den är Guds rike så passar det ju bra in på den här bloggen.) Kursen var på 7,5 poäng, och ämnet samtida systematisk teologi.

I den här läskursen har jag kunnat jämföra katolska perspektiv – från antologin Systematic Theology (red Fiorenza) samt antologin Freeing Theology (red LaCugna) – med ett baptistiskt perspektiv, James McClendons. Jag har läst litteraturen med begreppet Guds rike i bakhuvudet. Allteftersom har olika frågor och tankar uppstått hos mig. Kan det vara så att utan Guds rike som sammanhållande ram så splittras teologin lätt upp i en mängd ämnen utan närmare kontakt med varandra? Kan det vara så att ”traditionell” kristen etik ofta hamnat snett eftersom den frikopplats från 1) Kristus och 2) den kristna gemenskapen? Det främsta exemplet på vad jag menar med ”hamnat snett” är när betydelsen av Jesus liv och undervisning reducerats till en bisak. Min hypotes är att dessa tre ämnen – etik, synen på Kristus och kristen gemenskap – måste hållas ihop, och att detta kan ske genom begreppet/föreställningen Guds rike.
Etik finns inte med i någon rubrik i Fiorenzas antologi. Hur kommer det sig? Inte heller Guds rike, eller efterföljelse. Kapitlet som ligger närmast dessa ämnen verkar vara det om synd och nåd. Och, i någon mån, kapitlet om kyrkan, eftersom kristet liv i en katolsk förståelse handlar mycket om att delta i kyrkans liv.

Det finns ett fokus på människans vilja i vår kultur, skriver McClendon, och härav följer betoningen på beslutsfattande inom etiken. Beslut betyder, enligt ordets historia, slutet på en inre kamp, där en sida vinner över en annan. Både bland kristna tänkare och bland andra etiker har fokus ofta hamnat på det inre livet - från Augustinus och Luther kan man hämta många exempel på detta - till skillnad från till exempel på gemenskapen.

McClendon hävdar att kristen etik måste vara narrativ etik. Varför? För att det är en berättelse vi bygger våra liv på; berättelsen om Jesus. Den ger oss moralisk vägledning ”to the extent that we get the point of the story, recognize the one there called Christ as our Lord, and thus confess ourselves to be among the disciples in the kingdom".
Han gör en mycket intressant reflektion över liknelsen med fåren och getterna i Matteus 25. När de döms är det inte överlagda handlingar som betyder något, utan det som spontant strömmat fram i deras liv. Detta synsätt tycker jag är både sympatiskt och rimligt. Människors agerande formas av de sammanhang där de befinner sig; av familjen, av samhällskulturen, av den religiösa tron. För kristna så borde församlingsgemenskapen vara en plats där man hjälps åt att formas allt mer av evangeliet, vilket naturligtvis inkluderar etiska aspekter.

torsdag 23 juli 2009

Ute igen

Torsdag kväll. Jag sitter i Pelles pojkrum - hos hans föräldrar i Sundsvall - och skriver. Pelle tränar, Martin förbereder kvällsmaten. Det är så fint att vara tillsammans alla tre igen. Av en händelse var Martin på väg från Umeå till Stockholm denna vecka, och kunde stanna till nån dag här. Vi har pratat hela dagen, om hur vi har haft det men framför allt om hur vi tänker kring den närmaste framtiden.

Igår morse släpptes jag ut från Ljustadalen klockan åtta. Mittnytt och Sundsvalls Tidning var där och intervjuade mig. Sen åkte Pelle och jag till en liten vik på Alnön och åt frukost på en filt på stranden. Solen tittade fram och det var riktigt varmt ett tag.
På hemvägen passerade vi anstalten. Jag kikade för att se om någon var ute och gick på slingan, men såg ingen. Tänker en del på tjejerna där borta, särskilt några av dem. En sak hände den sista helgen som förändrade min bild av anstalten. En kvinna straffades på ett helt orimligt sätt för sitt uppförande genom att skickas iväg till sluten avdelning på Hinseberg (utanför Örebro). Hon hade bara två veckor kvar på sitt straff. På fredag eftermiddag fick hon beskedet. "Transporten kommer på söndag morgon och hämtar dig." Under lördagen mådde hon mycket dåligt, hon kände sig kränkt och var rädd. Hon bad mig om hjälp med att skriva en överklagan. Jag tvivlar dock på att den hinner behandlas inom två veckor.

Idag blev jag glatt överraskad av en nyhet på Radio Västernorrland: biskop Tony Guldbrandzén försvarade vår aktion. Sundsvalls Tidning hade ringt upp honom för en kommentar igår, och idag gjorde de på P4 en nyhet av hans positiva inställning. "Den här typen av aktivism hindrar inte att hon fortsätter att arbeta som diakon" sa han bland annat. Vad bra, för det hoppas jag ju göra.

torsdag 9 juli 2009

Är ickevåld "vänster"?

Annika har bett mig att skriva ett inlägg här som gästbloggare. En ära!
Jag tar min utgångspunkt i Inga-Lina Lindqvists artikel ”Gud hjälpe vänstern” på Aftonbladets kultursida i tisdags, där Annikas böcker om kristet ickevåld nämndes som exempel på ”den kristna vänstern”. Om Annika själv betecknar sig som ”vänster” vet jag inte, men här vill jag kort kommentera frågan: Är ickevåld ”vänster”?
Det går inte att placera in ickevåld på en enkel höger–vänster-skala (lika lite som man enkelt kan placera in till exempel feminism eller djurrätt på en sådan). Ickevåld rör sig på en annan axel, en där till exempel synen på mål och medel är viktig (mer om det nedan). Dessutom är det ju så att historiskt sett så har stora delar av vänstern (särskilt marxister) varit misstänksamma mot ickevåld, som man betraktat som ”småborgerlig idealism”, ”naiv pacifism” och så vidare. (Jag säger inte att det inte kan ha funnits fog för en del av den kritiken. Allt som torgförs som ”ickevåld” är inte nödvändigtvis bra.) Dessa vänsterkämpar har istället menat att vapenmakt är en nödvändig del av krossandet av borgarklassen och upprättandet av socialismen (som vid den ryska revolutionen 1917). De som varit ”stora namn” i ickevåldstraditionen – till exempel Gandhi, Thoreau, Martin Luther King och Dorothy Day – har ju inte varit stora bland marxister. En förklaring kan vara att de historiska ickevåldsprofilerna ofta har varit troende människor, något som vänsterfolk, åtminstone tidigare, och åtminstone i Sverige, har varit svala inför.
Med detta sagt: I sakfrågor har de som definierar sig som ”ickevåldsanhängare” respektive ”vänsterfolk” i högre grad gemensamma åsikter än ”ickevåldsanhängare” respektive ”högerfolk”. Exempel är våra moraliska skyldigheter mot de fattiga, global rättvisa, synen på militären, den internationalistiska andan (anti-nationalismen) samt kvinnofrigörelsen.

En skillnad mellan ickevåldstraditionen och den marxistiska socialismen är att den förstnämnda har betonat vikten av att mål och medel hänger ihop. ”Ta hand om medlen så ser målen efter sig själv”, lär Gandhi ha sagt. Marxister har däremot varit beredda att använda negativa medel (våld) för att uppnå ett positivt mål (fred och frihet).
Idéhistorikern Amanda Peralta, som har egna erfarenheter av den väpnade kampen mot militärdiktaturen i Argentina, visar i sin doktorsavhandling ”… med andra medel” (1990) hur marxistiskt tänkande på ett ofta ödesdigert sätt har kommit att präglas av militärstrategiska överväganden. Kan socialism uppnås med krig? frågar Peralta. Marx, Engels och Lenin ansåg det. Men då bortsåg de från att krigets aktivitet skapar nya förhållanden, som hierarkier, en auktoritär människosyn, instrumentalistiska tanke- och handlingsmönster. Socialismen, ett utopiskt politiskt projekt som syftade till att bland annat avskaffa krig och våld, blev militariserat genom att dess förkämpar använde väpnade medel. ”Man kan faktiskt inte föra och vinna ett krig utan att bli militär”, konstaterar Peralta, och citerar två veteraner från den revolutionära kampen i Argentina: ”När man börjar tänka så, när man tar på sig en uniform och upptar fiendens rangordningar och organisationsmodeller, slutar detta med att man blir fienden … Fienden har besegrat dig för han har lyckats förvandla dig till honom.”
Ickevåldstraditionen sitter inte inne med alla svar. Ickevåldsaktivister har mycket att lära av andra idéströmningar. Till exempel tycker jag att fredsfolk och pacifister kan lära sig av marxister och andra socialister när det gäller att se de ekonomiska orsakerna till att krig och våld uppkommer. En insikt har emellertid ickevåldsfolk gjort, en som andra radikaler gärna får ta till sig, och det är att revolutionärer måste undvika att bli en avbild av den känslokyla och det förtryck som de föresätter sig att bekämpa. En rörelse, ja också en enskild människa, formas av de metoder som den väljer.

Pelle Strindlund
Ps. Mina tankar om socialismen utvecklas i Toivo Jokkalas och min bok ”Djurrätt och socialism”. Mina tankar om civil olydnad uttrycker jag i denna intervju med SVT:s Mittnytt, som gjordes i juni när jag släpptes från anstalten Viskan, Medelpad.

onsdag 20 maj 2009

Girard och den kristna pacifismen


När jag skrev Ett annat rike blev jag fascinerad av den franske filosofen René Girards tankar om kopplingarna mellan våld och religion. Framför allt hans poäng om att kristendomen avslöjar syndabocksmekanismen. Sedan historiens begynnelse har människor försökt lösa konflikter genom att utse en syndabock och offra, ofta döda, denne. Tidigt fick sådana offer en religiös betydelse. Ansvaret för våldet lades på Gud; det var i själva verket Gud som krävde dessa offer och inte människorna. Genom Gamla testamentet kan man se en brottning med dessa tankar, och ett motstånd mot dem. Offret - annars helt nedtystat - för här och där röst, till exempel i vissa psaltarpsalmer. Och i berättelsen om Jesus avslöjas syndabockstänkandet fullt ut. Som Göran Sahlberg skriver i senaste numret av NoD: "En gud som själv låter sig offras ogiltigförklarar och avslöjar en gång för alla de ´makter och myndighete` som opererar med syndabockslogikens sataniska krafter". De kristna befrias, genom att se på och efterlikan Jesus, från detta våldsamma handlingsmönster. Vi ska tvärtom vara vaksamma på om individer eller grupper riskerar att göras till syndabockar. Eftersom det främst är människor i marginalen - ofta annorlunda på något sätt, utan tillgång till samhällsmakt - som drabbas går denna inställning hand i hand med en allmän solidaritet med utsatta grupper.

Men tyvärr har denna del av kristendomens budskap ofta gått förlorad. Den 10 maj fanns den en essä i DN där Stoika Hristova, präst och författare, skriver om Girards teori och "kristendomens revolutionerande avsakralisering av våldet". Hon menar att mycken kristen teologi och andlighet i själva verket genomsyras av syndabockslogik. "Girard... ör övertygad om att kristendomens radikalpacifism är modernitetens grundprincip. Det gäller dock inte den tradiotionella kristendomen med dess offerriter och lidandemystik som är en imitation av de arkaiska religionerna. George Bushts gudstro har, med dess dualistiska syn på världen, mytologisering av ondskan och valet av Saddam Hussein till syndabock, tydligt för-kristna drag." Visst är det intressant? (Fast kanske orättvist mot för-kristna religioner, jag kan inte avgöra det.) Att motarbeta fiendebilder, ha medlidande med offer, avslöja våldets orättfärdighet - det är sånt kristna ska hålla på med.

Ett problem i sammanhanget -enligt Girard, och jag håller med honom - är den teologi som tolkar Jesu död som ett syndabocksoffer, önskad av Gud. Istället för att undergräva syndabockstänkande så rättfärdigar man det. Om du är intresserad, läs gärna Ett annat rike, där finns ett helt kapitel om just detta.

(Ni som vill komma i kontakt med Annika kan göra detta genom att skriva till henne: Adressen är:Kalendervägen 4, 863 36 SUNDSBRUK.
Fredshälsningar Marika, som skriver Annikas Blogg nu när Annika inte själv har tillgång till Internet)

fredag 1 maj 2009

Idag flyttar Annika

Idag den 1 maj flyttar Annika till Anstalten Ljustadalen, lite norr om Sundsvall. Hennes nya adress är: Anstalten Ljustadalen, 863 36 SUNDSBRUK. Besöksadress: Kalendervägen 4. Telefon: 060- 785 30 55. Skriv gärna massor av fina peppande brev till Annika!(Marika)

måndag 6 april 2009

Skriv gärna!

Annika hälsar att hon är kvar i häktet åtminstone fram till rättegången, den 14 april. Hon tar gärna emot hälsningar/brev. Adressen är: Stockholmsvägen 4, Box 3057, 600 03 Norrköping. Pelle och Martin flyttade idag till ett annat häkte i Norrköping. Deras adress är: Draggatan 13, 602 19 Norrköping.
Genom Marika

måndag 16 mars 2009

Daniel Berrigan - präst, poet och fredsaktivist


För någon månad sedan skrev jag till jesuitprästen Daniel Berrigan i New York. Jag berättade om vår kampanj Avrusta; hur vi bland annat med hjälp av avrustningsaktioner försöker motarbeta den växande svenska vapenexporten. Jag frågade om han, som förgrundsgestalt inom den radikala kristna fredsrörelsen i USA, kunde tänka sig att stödja vårt arbete genom ett uttalande. Veckorna gick, och jag började tänka att det nog inte skulle komma något svar. Han är ju ändå 88 år gammal, kanske är han för trött och svag för att skiva brev, tänkte jag. Men idag kom ett brev med en handskriven hälsning.

"Jag lovordar med hela mitt hjärta modet hos de svenska medborgare som gör motstånd mot sin regerings vapenexport. Detta massiva brott mot den mänskliga gemenskapen och ekologin gör religiös tro, kärlek till skapelsen och till Skaparen, till åtlöje."
Rev Daniel Berrigan, SJ

Tillsammans med sin bror Philip Berrigan var Daniel en av the Catonsville Nine som 1968, i en dramatisk aktion mot Vietnamkriget, satte eld på inkallelseordrar med hemgjord napalm. För detta dömdes han till tre års fängelse. Tolv år senare deltog han i den allra första plogbillsaktionen: en grupp på åtta personer gick in på General Electrics kärnvapenanläggning i King of Prussia, Pennsylvania, där de hamrade på vapendelar och hällde blod på dokument. Sedan dess har han, genom decennierna, varit aktiv som författare, poet och fredsaktivist. Han har också arbetat mycket med vård av aidssjuka.
Det känns häftigt att få ha kontakt med denne man, som under många år har varit en förebild för mig. Han är en av dem som verkligen förstått allvaret i det vi håller på med. "There is no peace because the making of peace is at least as costly as the making of war - at least as exigent, at least as disruptive, at least as liable to bring disgrace and prison and death in its wake."

torsdag 12 mars 2009

En dag i bilder



Klockan är nio, vi är i Ung Vänsters lokal och förbereder för dagen. Andreas brer mackor till torgmötet.



Vid halv elva är det träff på ett café, de som kommit till Eskilstuna för att vara med på rättegång mm får en chans att mötas och presentera sig för varandra. Martin blir intervjuad av en irländsk journalist, bosatt i Stockholm.



Vi sätter upp ljudanläggningen på torget, gycklarna från Västerås anländer. Andreas agerar konferencier. Vi har musik, dikter och talare från bland annat Broderskapsrörelsen och Svenska freds på programmet.



Jag står vid bokbordet, där vi också bjuder på fika.



Vi går genom stan och bjuder in människor att komma till Martin och Annas rättegång, där avrustningen av Carl Gustav granatgevär ska diskuteras.



Anna och Martin fotas av media utanför rättegångssalen. De försvarar sig själva i rätten, och hävdar att deras agerande förhindrat folkrättsbrott genom att de avrustade vapnen aldrig kommer att skickas till Irakkriget.



På kvällen är det öppet möte med info, filmvisning och fika. Många kommer, bland annat ett gäng från Ung vänster. En livlig frågestund avslutar dagen.

torsdag 5 mars 2009

Säkerhet och sårbarhet

Teologen Dorothee Sölle skrev, någon gång på 80-talet: ”Jag tror att innebörden i det kristna kärleksbegreppet är aktivitet, inte passiv väntan på någon annans handling. Kärlek är att bli delaktig i Guds kreativitet, att vara älskad av Gud är att bli förmögen att älska andra. Det betyder inte att bara invänta andras initiativ, det betyder istället att själv kasta sig ut i kärlekens handling, utan att kräva garantier. Gud nedrustade unilateralt i Kristus. Han avsade sig alla maktens attribut och blev en sårbar människa. När Reagan nyligen motiverade sin upprustning med att USA ’måste stänga sårbarhetens fönster’, så kände jag det som om jag skulle kvävas. Utan sårbarhet dör vi.” (citerad i boken Låt dig ej förhärdas: fredsarbete på 80-talet)
I en av Sölles egna böcker, The Window of Vulnerability, återkommer hon till detta tema. ”Att vara levande är att vara sårbar. Att vara troende är att motstå frestelsen till säkerhet.” (baksidestext)

Frestelsen till säkerhet … Så lätt faller vi, som individer och länder, för den. Förvisso tror jag att girighet och vinningslystnad är den största drivkraften bakom världens vapenhandel, men behovet av säkerhet, eller en känsla av säkerhet, är nog också en faktor. När regeringen för några månader kom fram till att även den svenska Bombkapsel 90 var ett klustervapen (kapseln innehåller 72 stycken substridsdelar som skjuts ut över ett stort område), och därmed måste avskaffas enligt den nya konventionen, så meddelades från försvaret att detta inte skulle kunna ske på några år. Detta inhumana vapen var nämligen ”en viktig komponent i det svenska invasionsförsvaret”, och man måste först komma på med vad det skulle ersättas.

Att en främmande armé skulle invadera Sverige anses av de flesta som något mycket långsökt. Men många svenskar vill fortfarande ha kvar ett starkt försvar ifall detta ändå skulle ske någon gång i framtiden. Och då räcker det alltså inte med alla de andra typerna av vapen som Sveriges militär har till sitt förfogande: vi behöver också använda klustervapen mot dessa eventuella framtida angripare! Vi måste ”stänga sårbarhetens fönster”.
Om inte ens vi svenskar vågar nedrusta och satsa på civilt försvar och fredlig konflikthantering, vem ska då våga? Eller är det fel tänkt? Kanske är det människor med traumatiska erfarenheter av krig och våld som måste gå före och säga: detta är inte rimligt! Ned med vapnen!

fredag 27 februari 2009

"Ett annat rike" är här

Idag låg det ett paket i brevlådan med min nya bok. Så roligt att se den, äntligen! Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd (SEK) frågade mig i november 2007 om jag kunde skriva ett material för dem, ”en teologisk genomlysning av vad det är i vår tro och teologi som driver oss och kallar oss” att arbeta för fred. Jag kunde inte tacka nej till ett så spännande arbete, även om jag också bävade lite inför uppgiften. Mina formella studier i teologi har ju inte varit särskilt omfattande. Från februari till september förra året arbetade jag med texten, som utvecklade sig till en bok snarare än ett material. Två gånger träffade jag en referensgrupp på SEK som gav mig respons på texten. Så småningom blev det klart att SEK skulle ge ut boken i samarbete med Arcus förlag, och nu i februari gick den till tryck.
Arcus ska strax göra om sin hemsida, och boken finns inte där än, så jag kan inte länka till den. Men om ett par veckor kanske …
En del av baksidestexten:
”Vad innebär det att följa Jesus i en värld av våld och orättvisor? Profeten från Nasaret visar på en livsstil som går tvärsemot samtidens normer; han uppmanar oss att förlåta istället för att hämnas, att älska fiender istället för att hysa illvilja mot dem och att gripa in mot förtryck istället för att slå bort blicken. Ett annat rike vill hjälpa oss att upptäcka den gåva som ickevåld är. Det handlar om Guds rike som en inbjudan till människor att leva en motkultur, och därigenom bli befriade från både våldsutövning och handlingsförlamning inför våld och förtryck.”

En bön

The Courage to Say No

May you have the courage to say no –
no to the madness of the arms race
no to shallow Christian experience
no to increasingly comfortable lives for ourselves
no to all those who have made security a god
no to policies that favour the rich at the cost of the dispossessed.
May you have the courage to say no to all these areas of death
and always,
through the way you live each day,
the courage to reaffirm life in all its hope and promise.
AMEN

Peter Millar
Skotsk teolog och författare

onsdag 25 februari 2009

Välkommen till min nya blogg!

Igår bestämde jag mig för att göra slag i saken: att starta en blogg. Fick lite hjälp av min vän Martin och på kvällen fanns den redan, någon slags början i alla fall. Vad är det då som jag främst vill använda denna sida till?
Jag är för tillfället intensivt engagerad i en kampanj mot den svenska vapenexporten (Avrusta). Sverige säljer allt mer vapen, till krig, diktaturer, länder med utbredd fattigdom och länder med väpnade konflikter. Vi tjänar pengar på andra människors död. Under hösten genomförde vi två aktioner inom kampanjen, i Karlskoga och Eskilstuna, där vapen ämnade för export avrustades. Med avrusta menar jag då att med hammare eller andra enkla verktyg hamra på vapen eller delar till vapen så att dessa ska bli obrukbara. Fyra aktivister har hittills åtalats, två har dömts till tre månaders fängelse och 220 000 kr i skadestånd.
När jag pratade med kristna om dessa aktioner, och läste på ett par kristna bloggar, så blev det tydligt för mig att de inte kände igen denna aktionsform. Det fanns förstås de kristna som uttryckte glädje och stöd för aktionerna, men andra verkade i första hand se dem som skadegörelse. Förstörelse, om än med goda avsikter. Det kändes tråkigt, men jag tänker att det åtminstone delvis har att göra med att många kristna i Sverige inte har någon kunskap om den radikala kristna fredsarbetstraditionen. Om man aldrig har hört talas om att folk avrustar vapen på detta sätt, så kanske det inte är så konstigt att man följer polisens och de stora mediernas tolkning av händelsen, dvs "grov skadegörelse". En kriminell handling.
Ett syfte med min blogg är därför att göra denna tradition mer känd. Och att få kommentarer och samtala med människor om frågor kring efterföljelse, teologi, destruktionens makter och vårt motstånd mot det som hotar livet. Hoppas du vill vara med i samtalet!

tisdag 24 februari 2009

Pelle testar kameran

En dag i stugan


Brasan sprakar. Vi sitter och jobbar med våra datorer. I förmiddags hade vi ett pass kring mediaarbete. Det känns spännande att försöka lära sig av de erfarenheter vi gjort under det senaste halvåret. I det stora hela är vi nöjda med hur media har skrivit om kampanjen och aktionerna. Vid några tillfällen har det inte framkommit att vårt fokus är på exporten, mer än på vapentillverkning i allmänhet.

En journalist från en fransk tv-kanal har uttryckt intresse av att göra ett reportage om oss. Det vore ju roligt. Pelle har utsetts till foto-ansvarig i gruppen, och fotar oss när vi lägger in ved i kaminen eller sitter och arbetar.