Fredag förmiddag hos pappa i Göteborg. Hade ett ärende på bokmässan igår, passar på att träffa familjen. För nu bor jag i Mjölby! Känns fortfarande lite konstigt att säga. För ett par veckor sedan var Pelle och jag i området för att titta på lägenheter, och nu har vi redan flyttat in. (Bra att det fanns lägenheter som stod tomma.) Bostadsbolaget var först tveksamma - när de såg våra små inkomster och stora skulder - men med ett intyg från mitt jobb och en borgensman så gick det bra för oss att hyra. Det är en fyra: ett sovrum till oss, ett till Martin och ett för gäster - eller så småningom ytterligare en kollektivmedlem. Så: är du i närheten och vill hälsa på, tveka inte att slå en signal.
På torsdag börjar jag mitt nya jobb som diakon i Mantorp, 9 km från Mjölby, fem minuter med pendeltåget. Det känns väldigt spännande. Har redan träffat min blivande diakonkollega några gånger och tror att vi kommer funka bra tillsammans.
Här kommer ytterligare ett stycke från min tenta om Guds rike. Det handlar om hur den baptistiske teologen James McClendon ser på frälsningen.
Vad menas med räddningen i Jesus, som kristna talar om? Många olika termer används i Nya testamentet för att uttrycka denna tro. McClendon delar in dem i tre grupper.
1. Rätta relationer, tro, rättfärdiggörelse etc
2. Att vara ”i Kristus”, sakramental syn, Kristi kropp, de heliga, bli lik honom etc
3. Att följa Jesu väg, lärjungaskap
McClendon ser den första aspekten främst hos protestanter, den andra hos katoliker och den tredje hos baptister. Han menar att den tredje är starkare än de andra två i Nya testamentet, framför allt i evangelierna, och att den var det i urkyrkan, tills de andra tog över.
”The salvific gift of God and its human answer in following Jesus were two sides of one reality.” Att gå Vägen – vilket möjliggörs genom Kristus – det är det som är räddningen. Frälsningen, detta ”nya i Kristus”, uttrycker McClendon med orden ”having a share in the liberation and healing associated with the rule of God Jesus proclaimed”. Som jag förstår hans position kan tankar och bilder från de första två perspektiven också vara användbara för att tala om denna nya verklighet, men att det tredje perspektivet är det grundläggande. Kristet liv handlar om att följa Jesus. Här håller jag med honom, och tror att katoliker och protestanter skulle vinna mycket på att ta till sig mer av det baptistiska perspektivet. Livet tillsammans i världen hamnar då i fokus, inte tron på syndernas förlåtelse eller det sakramentala livet inom kyrkans väggar.
Nog vill man ta maningen "Följ mig!" på allvar. Men Gud nåde den som försöker efterlikna Mästaren!
SvaraRaderaGenast skulle man få höra: "jasså, du tror att du är nån sorts j-a Jesus va?" typ.
Är det kanske därför många är så angelägna påpeka, att man inte är skuldfri.
Men vad säger då Skaparen om att vi ser till, att inte följa maningen?
Hm... jag håller med dig - i alla fall delvis. Jag tänker att vi protestanter har mycket att lära från baptismen och pietismen när det gäller just hängivenheten i efterföljelsen. Kanske är det detta som lockar så i pietistisk kristenhet att det frågas efter en hängivenhet - att det finns ett visst mått av krav. Som sagt - israeliterna räddades inte ur Egypten för att leva i kaos och anarki. Tvärtom fick man en lag. Att inte ge en lag, att inte fråga efter något gensvar är egentligen grymt. Precis samma sak som drabbar människor i arbetslöshet - ingen frågar efter deras insats. Det är en form av psykisk misshandel att leva helt utan förväntningar - dvs för den som är i en situation där det är naturligt med krav - frisk och i arbetsför ålder. Men samtidigt så får vi inte glömma att israeliterna först befriades och sedan fick lagen. Identiteten som "utvalda" hade man redan innan man fått en lag att följa. Det betyder något. Jag tror Svenska Kyrkan är rätt på det när man gång på gång betonar att varje människa är älskad oavsett vad hon gör. Vårt samhälle är så kravfyllt och stressande och vårt värde mäts ständigt och jämt i termer av vår prestation eller våra upplevelser (hur lyckliga eller fantastiska vi känner oss). Det är okristligt. Många saknar den djupa självkänsla som kommer med en mogen förvissning om att vara älskad och värdefull helt oavsett vad vi gör eller hur vi känner oss. Där gör Sv. kyrkan rätt i att betona detta om och om igen. Kanske är det främst när vi internaliserat denna förvissning om att vara älskade oavsett vad vi gör som den verkliga vilja att svara på kärleken, leva i efterföljelse väcks? Kanske är det då vi också kan tjäna utan rädsla för att bli straffade om vi inte gör det? Det är i så fall viktigt. Samtidigt tycker jag man glömmer efterföljelseperspektivet i Sv kyrkan. "Gå i frid" säger vi ofta och det är viktigt. Men fortsättningen lyder "och tjäna Herren i glädje". Det ligger mkt i detta för att kunna tjäna i glädje kanske vi på djupet behöver känna denna frid och det är inte rätt att kräva en massa handlingar av en människa som har fullt upp med att hantera sig själv och sin egen vardag. Men när vi känner frid - då föds viljan att tjäna i glädje. Kan det vara så? Vad tror du?
SvaraRaderaTack för en fin och intressant blogg!