Jona och den djurrättsliga församlingen

I onsdags, den 2 september, begravdes Jona Himlensson. Familj och vänner samlades vid Lötsjö kapell i Sundbyberg för att ta avsked. Vi var fler än vad jag hade trott. Jona hade skaffat sig vänner i många olika sammanhang. Jag lärde känna honom genom Vildåsnan - kristen vegetarisk förening. Kristen tro och engagemang för djuren var sammanflätat för honom, och han ville jobba med Vildåsnan, men hans psykiska ohälsa satte käppar i hjulet. Han blev 42 år. Orkade inte leva längre.

I flera kristna församlingar försökte han tala med människor om Guds kärlek till djuren, om djurförtrycket och om möjligheten att välja vegetariskt. Men det var inte många som var öppna för detta budskap. Jona längtade efter att få tillhöra en församling där omsorgen om djuren var ett självklart inslag. Tyvärr finns det inte någon sådan församling i Sverige. Han blev bedrövad över hur vissa kyrkor bytte ut kyrkkaffet mot "kyrkkorv". Och då var det inte tal om sojakorv.

Den helige Franciskus var en av Jonas inspirationskällor. När Pelle och jag fick beskedet om Jonas bortgång sa Pelle: Nu har han i alla fall fått komma till sin djurrättsliga församling. Vi tänkte båda två på slutscenen i Axel Munthes Boken om San Michele, från 1929. (Följande stycke kommer från vår bok Varje varelse ett Guds ord.)

Boken kulminerar på de sista sidorna i en drömskildring; berättarjaget i boken förs till himlen för att dömas. Han längtar efter att träffa Franciskus, men hamnar istället bland ett antal bistra och inskränkta helgon och profeter med vilka han diskuterar, stundtals hetsigt.
När en hund dyker upp utbryter uppståndelse.

– En hund vid himlens portar, vrålade Habbakuk, en hund, ett orent djur!
Det var för mycket för mig.
– Han är inte ett orent djur, röt jag tillbaka och blängde argt på Habbakuk, han skapades av samme Gud, som skapade dig och mig. Om det finns en himmel för oss, måste det också finnas en himmel för djuren, fast ni bistra gamla profeter i er oomkullrunkeliga helighet helt och hållet glömt bort dem. Det har förresten ni också, fromma apostlar, fortsatte jag och tappade huvudet mer och mer, eller varför återgav ni i era heliga skrifter inte ett enda ord från Jesu Kristi läppar till försvar för våra stumma bröder, jag är säker på att han yttrade sådana ord.
– Den heliga kyrkan som jag tillhörde på jorden har aldrig intresserat sig för djuren, avbröt sankt Anastasius, inte heller önskar vi höra något om dem i himmelen.

När domarna hade dömt honom – ”Till helvetet! Till helvetet!” ekade det genom domarsalen – och han känner sig övergiven av både Gud och människor tycker han sig plötsligt höra kvittret av en fågel. En liten trädgårdssångare slår sig ner på hans skuldra och sjunger:

– Du räddade min mormor, min faster och tre av mina kusiner från pina och död av människohand på klippön. Välkommen! Välkommen!
I samma ögonblick pickade en lärka på mitt finger och kvittrade:
– Jag mötte en gång en flugsnappare i Lappland som berättade för mig att när du var pojke lagade du vingen på en av hans förfäder och värmde hans frusna kropp vid ditt hjärta, och när du öppnade handen för att låta honom flyga kysste du honom på huvudet och sade: Lycka på resan lille broder! Lycka på resan lille broder! Välkommen hit! Välkommen hit!
– Hjälp mig lille broder! Hjälp mig lille broder!
– Lita på mig, sjöng lärkan och flög sin väg med en drill av fröjd, lita på mig!

Lärkan gav sig iväg för att hämta Franciskus, som snart kom vandrande tillsammans med sina munkbröder och omsvärmad av fåglar. De åt ur hans hand. De fladdrade kring hans huvud. Några sov bland hans kåpas vida veck. ”Den helige Franciskus stod stilla vid min sida och såg på mina domare med sina underbara ögon, dessa ögon som varken Gud eller människor kunde möta med vrede.” Frikänd, räddad; äntligen kunde han sjunka ner på helgonets skuldra.