Säkerhet och sårbarhet

Teologen Dorothee Sölle skrev, någon gång på 80-talet: ”Jag tror att innebörden i det kristna kärleksbegreppet är aktivitet, inte passiv väntan på någon annans handling. Kärlek är att bli delaktig i Guds kreativitet, att vara älskad av Gud är att bli förmögen att älska andra. Det betyder inte att bara invänta andras initiativ, det betyder istället att själv kasta sig ut i kärlekens handling, utan att kräva garantier. Gud nedrustade unilateralt i Kristus. Han avsade sig alla maktens attribut och blev en sårbar människa. När Reagan nyligen motiverade sin upprustning med att USA ’måste stänga sårbarhetens fönster’, så kände jag det som om jag skulle kvävas. Utan sårbarhet dör vi.” (citerad i boken Låt dig ej förhärdas: fredsarbete på 80-talet)
I en av Sölles egna böcker, The Window of Vulnerability, återkommer hon till detta tema. ”Att vara levande är att vara sårbar. Att vara troende är att motstå frestelsen till säkerhet.” (baksidestext)

Frestelsen till säkerhet … Så lätt faller vi, som individer och länder, för den. Förvisso tror jag att girighet och vinningslystnad är den största drivkraften bakom världens vapenhandel, men behovet av säkerhet, eller en känsla av säkerhet, är nog också en faktor. När regeringen för några månader kom fram till att även den svenska Bombkapsel 90 var ett klustervapen (kapseln innehåller 72 stycken substridsdelar som skjuts ut över ett stort område), och därmed måste avskaffas enligt den nya konventionen, så meddelades från försvaret att detta inte skulle kunna ske på några år. Detta inhumana vapen var nämligen ”en viktig komponent i det svenska invasionsförsvaret”, och man måste först komma på med vad det skulle ersättas.

Att en främmande armé skulle invadera Sverige anses av de flesta som något mycket långsökt. Men många svenskar vill fortfarande ha kvar ett starkt försvar ifall detta ändå skulle ske någon gång i framtiden. Och då räcker det alltså inte med alla de andra typerna av vapen som Sveriges militär har till sitt förfogande: vi behöver också använda klustervapen mot dessa eventuella framtida angripare! Vi måste ”stänga sårbarhetens fönster”.
Om inte ens vi svenskar vågar nedrusta och satsa på civilt försvar och fredlig konflikthantering, vem ska då våga? Eller är det fel tänkt? Kanske är det människor med traumatiska erfarenheter av krig och våld som måste gå före och säga: detta är inte rimligt! Ned med vapnen!