Fortsättning: om gudsriket och etiken

Förra inlägget avslutades med ett konstaterande att människors agerande formas av de sammanhang där de befinner sig, och att det därför är avgörande för etiken vilka kulturer och strukturer vi har i våra gemenskaper, bland annat i församlingen.
När jag läste om detta i den baptistiske teologen James McClendons bok så gick mina tankar till hur man inom ickevåldsrörelsen betonar vikten av strukturer istället för att lägga allt ansvar på individens axlar. Man utvecklar praktiker, som till exempel rundor och olika typer av underlättarfunktioner, för att stärka demokratin inom aktionsgrupperna. Man jobbar på att praktisera en kultur av ingripande, så att många reagerar och griper in om någon skulle agera på ett förtryckande sätt. Vanor och strukturer kan vara till stor hjälp för oss bräckliga människor. Vi kommer alltid att fortsätta synda; därför behöver vi en kultur som minimerar dessa handlingars skadeverkningar. Ett konkret exempel: när man hör någon prata nedvärderande om någon som inte är närvarande, då ska det sitta i ryggmärgen att snabbt gå in och avbryta, till exempel genom att säga ”Jag tycker inte att vi ska prata om henne när hon inte är här för att försvara sig”.
McClendon menar att just praktiker är viktiga för den kristna gemenskapen. Med min bakgrund inom ickevåldsrörelsen är jag böjd att hålla med honom. I ett senare inlägg kommer jag att skriva något om de praktiker som han lyfter fram, till exempel dop, nattvard, undervisning, förlåtelse och fredsskapande.

Nu åker jag och Pelle strax till Sidensjö (utanför Örnsköldsvik) för att umgås med Pelles familj i några dagar. I nästa vecka kommer jag att vara "sommarbloggare" på dagen.se, så vi får se om jag hinner med något inlägg här då. Allt gott så länge!