Om ickevåldets andlighet skriver den amerikanska rörelsen Pace e Bene:
"This spirituality invites us to cultivate reverence for God’s presence in every being.
It summons us to see the reality around us.
It recognizes that the evil and woundedness we struggle against in the world is within us as well.
It calls us to disarm ourselves and others.
It invites us to respond to fear with love more than courage.
It gathers us into communities, knowing that we cannot do this work alone.
It asks us to be willing to offer our own life rather than take someone else’s.
It urges us to slow down, learn patience, resist injustice, practice forgiveness, and plant the tiny seeds of love.
Each of us is invited to discover the prayers, rituals and practices which we can use each day to help us remain aware of this spiritual journey from fear and greed to justice and compassion.”
Ur From Violence to Wholeness: a ten part program in the spirituality and practice of active nonviolence (s 50), utgiven av Pace e Bene Nonviolence Service.
torsdag 27 januari 2011
onsdag 5 januari 2011
Bilder från 90-talet: Trident Ploughshares
Hittade en CD med gamla bilder. 1998-99 deltog jag i kampanjen Trident Ploughshares, för nedrustning av Storbritanniens kärnvapenarsenal. Vår grupp - Bröd inte Bomber - gjorde aktion i september 1998, i Barrow i England, på varvet som tillverkade kärnvapenubåtarna.
Ann-Britt Sternfeldt, jag och Stellan Vinthagen någon månad före aktionen, hemma i Sverige, med ett par plogar vi hittat.
Vi åkte över till Skottland och deltog under några dagar i det läger som inledde kampanjen. Vi var fyra i gruppen, Ann-Britt, Stellan och jag som skulle gå in på varvet och försöka avrusta Trident-ubåten, och Per Herngren som var vår kontakt med omvärlden, med media etc. Här lyssnar vi på någon på lägret.
Kampanjen inleds med en demonstration vid Faslane-basen, hemmabas för de kärnvapenbestyckade ubåtarna.
Natten till den 13 september 1998 gick vi in på varvet. Efter att smygande ha närmat oss ubåten under ett par timmar grips vi av vakter, och förs till polisstationen i Barrow. Vi åtalas för "conspiracy to commit criminal damage" - är helt öppna med att vår avsikt var att hamra på delar av ubåten för att avrusta den - och tas efter några dygn till häkte, Stellan till Preston, Ann-Britt och jag till Risley utanför Liverpool.
Vi blir kvar i häkte i drygt fyra månader. Plötsligt vid en häktningsförhandling i januari är det en domare som beslutar att släppa oss (men han behåller våra pass). Våra snälla engelska stödpersoner tar hand om oss, och vi får bo hos Catholic Worker kommuniteten i Liverpool.
Efter ett par månader i frihet, en mindre aktion i Barrow och ytterligare två månader i häkte är det dags för rättegång. Efter flera dagars förhandlingar ska juryn överlägga, och fatta sitt beslut: guilty or not guilty. Men: de kan inte komma överens! Vi släpps, eftersom vi lovar att komma tillbaka till en ny rättegång, där fallet ska prövas igen. (Den gången blir vi dömda, men får inget mer straff.) Här har Stellan och jag hämtat ut de tillhörigheter vi samlat på oss i häktet.
Våra kära med-aktivister stod utanför rätten med plakat under en stor del av rättegången. Det var en bra plats, med en stor väg precis bredvid.
Vi kommer ut från rätten, till friheten igen efter ett par månader inlåsta. Vår vän buddistnunnan - har glömt hennes namn - har suttit utanför domstolsbyggnaden och bett, med bilder från Hiroshima efter bomben utlagda framför sig.
Stor glädje! Att vara återsamlade. Och att flera i juryn ville frikänna oss!
Och hemma i Hammarkullen väntar syster och vänner, med en hemkomstfest.
Ann-Britt Sternfeldt, jag och Stellan Vinthagen någon månad före aktionen, hemma i Sverige, med ett par plogar vi hittat.
Vi åkte över till Skottland och deltog under några dagar i det läger som inledde kampanjen. Vi var fyra i gruppen, Ann-Britt, Stellan och jag som skulle gå in på varvet och försöka avrusta Trident-ubåten, och Per Herngren som var vår kontakt med omvärlden, med media etc. Här lyssnar vi på någon på lägret.
Kampanjen inleds med en demonstration vid Faslane-basen, hemmabas för de kärnvapenbestyckade ubåtarna.
Natten till den 13 september 1998 gick vi in på varvet. Efter att smygande ha närmat oss ubåten under ett par timmar grips vi av vakter, och förs till polisstationen i Barrow. Vi åtalas för "conspiracy to commit criminal damage" - är helt öppna med att vår avsikt var att hamra på delar av ubåten för att avrusta den - och tas efter några dygn till häkte, Stellan till Preston, Ann-Britt och jag till Risley utanför Liverpool.
Vi blir kvar i häkte i drygt fyra månader. Plötsligt vid en häktningsförhandling i januari är det en domare som beslutar att släppa oss (men han behåller våra pass). Våra snälla engelska stödpersoner tar hand om oss, och vi får bo hos Catholic Worker kommuniteten i Liverpool.
Efter ett par månader i frihet, en mindre aktion i Barrow och ytterligare två månader i häkte är det dags för rättegång. Efter flera dagars förhandlingar ska juryn överlägga, och fatta sitt beslut: guilty or not guilty. Men: de kan inte komma överens! Vi släpps, eftersom vi lovar att komma tillbaka till en ny rättegång, där fallet ska prövas igen. (Den gången blir vi dömda, men får inget mer straff.) Här har Stellan och jag hämtat ut de tillhörigheter vi samlat på oss i häktet.
Våra kära med-aktivister stod utanför rätten med plakat under en stor del av rättegången. Det var en bra plats, med en stor väg precis bredvid.
Vi kommer ut från rätten, till friheten igen efter ett par månader inlåsta. Vår vän buddistnunnan - har glömt hennes namn - har suttit utanför domstolsbyggnaden och bett, med bilder från Hiroshima efter bomben utlagda framför sig.
Stor glädje! Att vara återsamlade. Och att flera i juryn ville frikänna oss!
Och hemma i Hammarkullen väntar syster och vänner, med en hemkomstfest.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)