En första kontakt med kristna i Sulaimania

I söndags tog Garland med mig på en guidning "downtown". Vi utforskade basaren, särskilt grönsaksmarknaden. (Jag var på jakt efter ingredienser till en iransk rätt jag ville göra, ghormeh sabzi.) Några kvarter därifrån ligger Deir Maryam al-Adhra (Church of the Virgin Mary). Det är en liten kyrka som funnits på platsen i över hundra år. De senaste åren har den knappt använts, en lokal familj bodde vid kyrkan och släppte in tillfälliga besökare. Men i höstas flyttade en präst - Jens, ursprungligen från norra Tyskland - dit i avsikt att starta upp ett kloster, kopplat till det större klostret Deir Mar Musa i Syrien. Nu finns där också en fransk broder och en syster, Fredrike från Tyskland, ska komma denna vecka. De vill gärna verka för samarbete och dialog mellan muslimer och kristna. I ett pressmeddelande skriver kommuniteten att de är tacksamma för välkomnandet de fått av ärkebiskop Louis Sako i Kirkuk och den lokala kaldeiska kyrkan,  "which, having never been a State Church, carries a rich memory of interaction with Islam and openness towards the East, from Iran to China". (Deir Mar Musa tillhör den syrisk-katolska kyrkan.)

Vi satt en stund inne i kyrkan, som var rätt oansenlig (jag glömde tyvärr kameran hemma). Det finns runt niohundra kristna i Sulaimania. Jens firar mässa flera gånger i veckan, men det är bara ett tiotal kristna som finns i denna lilla församling. De flesta går till den större kyrkan i stan, St Joseph's. Dit begav vi oss för att delta i söndagsmässan klockan 17. Vi kom tidigt och satt och lyssnade till några ordenssystrar och andra kvinnor som bad, kanske tidegärdsbön. Till mässan kom knappt hundra personer, skulle jag gissa. Den firas på arabiska, så det var bara några ord här och där jag kunde förstå. Men liturgin var väldigt lik den katolska som jag är van vid från Sverige och Latinamerika. Vi fick ett papper med bibeltexterna på engelska, evangelietexten var om bröllopet i Kana.

Det kändes fint att vara där, delta i gemenskapen på detta sätt. Många av församlingsborna är kristna från södra Irak som flytt hit undan hot och våld. Här i KRG (Kurdistan Regional Government) kan de känna sig rätt trygga. Förutom vissa incidenter, som för något år sedan då några affärer som drevs av kristna och sålde alkohol vandaliserades, förekommer här inte attacker mot kristna. Regeringsrepresentanter lyfter ofta fram att de välkomnar kristna flyktingar. Förhoppningsvis blir läget i södra Irak så småningom sådant att kristna kan leva sina liv utan rädsla även där.     

Kyrkan i Kirkuk som CPT:arna brukar besöka vid större högtider.

 

Mitt hem i Sulaimania

Nu är det lördag kväll och jag har hunnit landa lite grann. Vi är fem i teamet (en vecka till). Garland och Bud mötte mig på flygplatsen i torsdags kväll. Garland, från Texas, spenderade en del av sitt liv inom det militära, men är nu "omvänd" till ickevåld. Bud bor vanligtvis i Catholic Worker-kollektivet i New York. Han har varit här som reservist - som jag - och åker hem på lördag. De andra två är Carrie från Pennsylvania och Lukasz från Tjeckien. De är full-timers, så de är här större delen av året.

Fredagar är teamet, som de flesta andra här, lediga. Jag gick runt lite i grannskapet, testade internet (funkar bra!), rengjorde spisen (den var bedrövligt skitig, Carrie säger att hon gett upp sina städambitioner, "I'm living with men" var hennes förklaring). På kvällen gick Carrie, Lukasz och jag ut och åt. Vi testade ett nytt ställe. Innan vi satte oss frågade vi om det fanns något vegetariskt. Tveksamt ... de ropade på chefen som kom fram och, visade det sig, pratade svenska! Hade bott många år i Hammarkullen. Kanske har vi gått förbi varandra flera gånger där, vem vet.

Ytterdörren (fick inte med andra våningen på bild)

Idag hade vi andakt och möte, vilket brukar inleda alla dagar utom fredagar. Sen fick jag några timmars "introduction", om kurdisk historia av Lukasz och om Sulaimania och dess attraktioner av Garland. Imorgon ska Garland och jag ta oss till basaren i centrum och hälsa på i en kristen kyrka där ett par bröder från ett syriskt kloster nyss startat upp en kommunitet. Det blir spännande. Det finns inte många kristna i Suli - fler i Erbil och Duhok - men här är en kyrka till, St Josephs, som ligger närmare vårt hus. Dit brukar Bud och Garland gå på mässa på söndagskvällarna. Jag tänkte följa med imorgon. Mässan är på arabiska, men ibland läser de evangeliet på engelska också.

Rakt över gatan ligger en moské, så utropen hörs väldigt väl. Det som är klockan 5:40 på morgonen har jag hört båda dagarna, men om jag minns rätt från när jag var här på delegation så vande jag mig fort och vaknade inte av dem. De är vackra tycker jag. Brukar stanna upp och meditera lite över orden "Gud är större". Igår när jag satt på min säng och läste något försvann elen, som den gör ibland, det blev becksvart och precis då kom böneropet och rösten liksom fyllde upp rummet.
  

Vardagsrummet.

Än har vi inte pratat så mycket om vilka konkreta arbetsuppgifter som ligger framför teamet den närmsta tiden. På måndag ska Mohammed (tolk och numera också kollega till teamet) och jag besöka the Ministry of Education för att, troligtvis, få tillståndet att hålla ickevåldsworkshops på skolor. Den 17 februari är det tvåårsdagen sedan den arabiska våren kom till Suli och demonstrationerna startade. Antagligen kommer lokala aktivister att vilja uppmärksamma det på något sätt, och kanske be CPT att medverka. Jag vet att de också har kontakter med hotade kvinnorättsengagerade, som de vill följa upp.

Det dåligt rengjorda köket.

Jag är glad att vara här. Tacksam över välkomnandet från de andra. Glad att det verkar vara lite mer än tio grader inne (vilket Carrie hade varnat mig var temperaturen i vårt sovrum). Och lycklig att det finns något sådant som Christian Peacemaker Teams!