Spänt läge inför val i irakiska Kurdistan

(Krönika i Fria Tidningen den 14 september 2013)

Salim street är en av huvudgatorna i Suleimani, irakiska Kurdistan. En varm kväll i förra veckan gick vi ut vid tio-tiden och flanerade längs gatan för att titta på det som nu sker här varje kväll; människor åker runt i bilar med flaggor för sitt parti och viftar och tutar. Detta är det mest synliga tecknet på att valet närmar sig. Den 21 september ska ett nytt parlament väljas, för tredje gången sedan denna del av Irak blev autonom. Denna kväll kändes det som att feststämning rådde, särskilt bland Gorran-partiets anhängare, det största oppositionspartiet. Gorran betyder förändring, och partiet lockar många människor som är trötta på svågerpolitik och korruption bland makthavarna. De hoppas få en majoritet av rösterna här i Suleimani-regionen. Om det sker skulle det innebära en smärre revolution; PUK – Patriotic Union of Kurdistan – har haft i princip oinskränkt makt över myndigheter, polis och militär här sedan 1990-talet.

Gorran- och PUK-anhängare möts, denna gång utan problem.

Men tyvärr är inte situationen så fredlig som man skulle hoppas. Den senaste veckan har jag flera gånger, när jag lagt mig för att sova, hört skott avlossas någonstans i staden. Zmnako, fotograf och vän till teamet, sa när vi träffades häromdagen att spänningarna ökar för varje dag. Han är ute och fotar varje kväll under valkampanjen och har sett en hel del övergrepp med egna ögon. ”PUK har svårt att acceptera att de kanske måste lämna ifrån sig makten. De offrade mycket i den väpnade kampen för den här regionen. Då har de väl rätt att regera här! Ungefär så argumenterar de” menade Zmnako. PUK-anhängare har gett sig på andra partiers folk och misshandlat dem med glasflaskor och andra tillhyggen. Vid minst två tillfällen har civilklädda män åkt in i grupper med Gorran-supportrar och skjutit. Ett trettiotal har skadats totalt, tre har dött av sina skador.

I onsdags kväll besökte vi den Gorran-kampanjplats – en av tre i stan – där en dödsskjutning inträffat. Vi ville vara på plats åtminstone under en kväll för att observera och dokumentera eventuellt våld. När kampanjledningen på plats hörde att en grupp internationella, däribland svenskar, var på väg dit ville de absolut mötas och prata. Så fort vi närmade oss platsen skyndade en äldre man fram: “Are you from Sweden? Come with me!” Det visade sig att tre av de mest aktiva Gorran-arbetarna här denna kväll var svensktalande. Robitan Kakazal har bott i Kållered och har en magisterexamen från Göteborgs universitet, men är tillbaka i Kurdistan sedan 2008. Han är nu kandidat för Gorran till parlamentet. När vi pratade lät han bekymrad över situationen. “De försöker skapa kaos så att de har en ursäkt att ställa in valet.”

Vi blev visade in i containern som för tillfället tjänar som kontor. De berättade om kvällen före då en kvinna blev träffad i huvudet av en kula efter att en man skjutit mot Gorran-anhängare från flaket på en lastbil. De betygar alla – sju, åtta män och en kvinna – att de är fast beslutna att inte ge efter för några provokationer. “Vi vill arbeta utan våld, vi vill övertyga med argument!”

Utanför vajar rader av blå partiflaggor med Gorran-symbolen: en ljuslåga. Jag önskar och hoppas att dessa människors övertygelse, och längtan hos de många irakiska kurder som vill ha verklig demokrati, ska slå igenom och så småningom vinna över våldet.

Att stå upp mot ett av världens största företag

Det är kväll den 3 september. Vi är på besök i en by några timmars bilfärd från Suleimani. Latifs mor och systrar dukar fram ris, stekta grönsaker, färska tomater och annat gott. Latif är en av initiativtagarna till en förening "för miljön och gemensamma rättigheter". De har nu trettio medlemmar, ett tiotal aktiva.

Flera av dem är uppvuxna i den vackra dalgången, och de är mycket oroade över vad som skulle hända om oljeföretaget hittar olja i dalen och börjar pumpa upp den. De vet att det inte är en lätt uppgift, men de vill kämpa för att företaget helt ska lämna området i fred. Latif återkommer flera gånger till hur de vill arbeta: "fight peacefully".

Jag imponeras över hans principfasthet. Det finns andra i dessa byar - kanske peshmergas, män som tidigare krigat i bergen -  som har pratat om att hota bolagets anställda till livet. Men sådant tar Latif och hans förening avstånd ifrån. De är glada över att ha fått kontakt med CPT och vill gärna lära sig mer om ickevåld. Eftermiddagens korta workshop ser de bara som en början.

Han berättar om aktionen ett par veckor tidigare. De hade bjudit in folk till en samling, vid en vägkorsning centralt i samhället, för att manifestera mot oljeföretagets närvaro. På lappar hade de skrivit ut sina budskap, bland annat "Förstör inte vår miljö för ledarnas fickor" (det vill säga pengar som hamnar där), och "Resurserna finns ovan jord, inte under", bland annat med tanke på att turismen skulle kunna utvecklas på denna oerhört vackra plats, som en alternativ inkomstkälla. Ett par tv-kanaler kom dit och han blev intervjuad.

 
CPT:arna på plats uppskattade att det var ett hundratal människor samlade. Spontant började en grupp att dra trästockar till vägen för att blockera den. De visste att företagets bilar snart skulle komma ner denna väg, då deras arbetsdag var över. Mycket riktigt, strax kom de, flera stycken. Polis kom också till platsen. De tog det lugnt, tack och lov, när de försökte skingra folk och få igång trafiken.

Efter en stund kom en representant från företaget (vi vill tills vidare inte gå ut med vilket företag det är), och erbjöd sig att tala med folket. De gick till en moské i närheten för en kort samling. Han sa vad byborna redan visste, att företaget arbetar med tillstånd från regeringen. Problemet är ju att de närmast berörda inte tillfrågats.

Det blev sent och vi gick och la oss, Mohammed och Lukasz erbjöds sovplats på verandan, Rosemary och jag i familjens vardagsrum. Klockan sex vaknar jag av en tupp som gal och slammer från någon som diskar utanför fönstret. Smyger runt huset till den enkla toaletten. Vilken plats att vakna på! Känns nästan som om jag hamnat i paradiset.

Efter frukosten tar vi adjö av den fina familjen och påbörjar resan hemåt. Jag hoppas det inte var mitt sista besök här. Och jag hoppas att byborna och den lilla föreningen fortsätter att kämpa för sin vackra dalgång.

PS: Teamet håller på att sammanställa en rapport om problemen med oljeföretagens snabbt växande närvaro i irakiska Kurdistan. När den publiceras kommer där bland annat att finnas förslag på hur människor internationellt kan bidra/påverka.       

Vårt besök i byn Gulan

I tisdags körde vi norrut i några timmar för att möta och hålla ickevåldsworkshop med unga människor i ett litet samhälle. De har bildat en förening som ska arbeta för att skydda miljö och mänskliga rättigheter i dalen där de bor. 

Längst upp i dalgången arbetar ett oljebolag med att förbereda för borrning. Många i byarna i närheten är oroade över vad sådan verksamhet skulle leda till. Kommer de bäckar som rinner genom dalen att förorenas? Kommer de att kunna odla sin mat här om tjugo år?

Människorna här är självförsörjande på frukt och grönsaker. De odlar granatäpplen, druvor, persikor, äpplen, tomater, aubergine mm.

Efter workshopen blir vi inbjudna av Latif, 26 år och nybliven jurist, att komma och sova över hos hans familj.

De dukar upp på verandan.

Latif berättar om den nybildade gruppen. För några veckor sedan organiserade de sin första manifestation.
De fick stort gensvar från befolkningen. Utmed vägen där oljebolagets bilar måste passera samlades ca hundra människor. Det blev till en blockad, något som egentligen inte var planerat. (Fortsättning följer ...)