Ny "Retreat för aktivister"

Sista helgen i april hölls en "retreat för aktivister" på Björkö i Göteborgs skärgård. Föreningen Vildåsnan stod som arrangör, undertecknad och Martin Smedjeback höll i reflektionerna. Tio deltagare tillbringade helgen tillsammans med oss. För många var det en helt ny erfarenhet att vara så länge i tystnad, tillsammans med andra. Vid den avslutande rundan stod det klart att de flesta upplevt dagarna som mycket värdefulla.

Vi tror att människor som är starkt engagerade i arbetet för en bättre värld behöver platser och tider då de egna behoven får stå i centrum. Då man kan fundera över engagemanget, över hur liv och kamp går ihop, och hur man kan verka för hållbarhet både i världen och i sitt eget inre.

Så nu kör vi helgen en gång till, men denna gång i Stockholmsområdet. Det blir på Barnens ö utanför Norrtälje, helgen den 15-17 augusti. Nedan inbjudningstexten från facebook. Sprid gärna till folk som du tror kan vara intresserade!

Välkommen till en icke-religiös retreat på temat "Hållbart engagemang"! En helg då vi är tillsammans i tystnad, får introduktion till mindfulnessmeditation, lyssnar till korta reflektioner från retreat-underlättarna, och har mycket egen tid för promenader, vila, dagboksskrivande etc.

Efter en introduktion går vi in i tystnaden på fredag kväll, och är sedan i tystnad fram till söndag förmiddag. Det finns möjlighet till enskilda samtal med retreat-underlättarna (Annika Spalde och Martin Smedjeback).

Platsen är vackra Barnens ö utanför Norrtälje. Vi hyr två hus med sammanlagt tolv rum, fyra tvåbäddsrum och åtta enkelrum. Antalet deltagare är dock begränsat till tolv pga utrymme i kök/matsal.

Om vädret tillåter blir det yoga-pass - korta och enkla - på altanen på morgnarna. All mat kommer vara vegansk.

Kostnad: 750 kr med logi i 2-bäddsrum, 850 kr för enkelrum.
Anmälan: annika.spalde at gmail.com
Arrangör: Kollektivet Gandhi

Att vara besvärlig - reflektion efter aktion vid ISP

Vad skulle Jesus ha gjort? frågar kristna ibland varandra. Jag såg en rolig bild häromdagen på facebook. Det var en målning av Jesus i färd med att jaga ut människor och djur från tempelområdet. På den hade man skrivit ”Om någon ställer frågan 'Vad skulle Jesus ha gjort?', kom ihåg att 'vält bord och jagat människor med en piska' är inom möjligheternas område.” Men när skulle välartade kristna göra något sådant? Vi är ju ett sällsynt trevligt, artigt och laglydigt släkte, åtminstone om man tänker på kristna i Sverige. Ja, varför gjorde Jesus något så jobbigt och störande? Tänk på de stackars människorna som satt där vid borden, intet ont anandes!

När jag var i kyrkan på fastlagssöndagen inleddes evangelieläsningen ”De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först.” (Mark 10:32-45) Då kom jag att tänka på denna passage i evangelierna, och eftersom jag samtidigt satt och oroade mig lite över en planerad fredsaktion på askonsdagen föll det sig naturligt att se paralleller. Vi var en grupp, från tre olika organisationer, som planerade en brottsplatsundersökning på Inspektionen för Strategiska Produkter. Vad är detta för ställe, undrar du kanske. Det är den myndighet som ger tillstånd åt alla vapenaffärer som företag i Sverige gör med utlandet. Det händer att de säger nej – några fall de senaste åren – men nästan jämt säger de ja. Utifrån sina riktlinjer, där det står om hänsyn till mänskliga rättigheter och risken att vapnen göder väpnade konflikter, så hamnar bedömningen ändå alltid i att en affär är bra för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. På något sätt. Kanoner till Indien, Jas-plan till Sydafrika och Thailand, GPS-styrda granater till USA, radarsystem till Saudiarabien. Inga problem, enligt ISP.

Vi hade begärt ut information från ISP om vilken typ av krigsmateriel som tillstånden för affärer med diktaturer under år 2013 gällde. När pappersbunten kom var all relevant information överstruken på grund av sekretess. Vi hade polisanmält myndigheten då vi misstänkte att de bidragit till människors död genom att tillåta vapenförsäljning till Saudiarabien och Bahrain före och under den arabiska våren, då militär och polis hårdhänt slog ner demokratiuppror i dessa länder. Men polisen verkade inte intresserade av att utreda vår misstanke. Därför kände vi oss manade att själva börja utreda.

Morgonen den 5 mars gick vi, sex personer i åldrarna 25 till 60, mot ISP:s kontor på Klarabergsviadukten nära T-centralen. Vi hängde på ett par andra personer som skulle in till trapphuset, eftersom den skyddades av en dörr med kodlås. Det gick bra, de tittade lite men ställde inga frågor. Två trappor upp ringde vi på ISP:s dörr. En ung kille öppnade, och vi frågade vänligt om vi fick komma in för att ställa några frågor, sa att det hade att göra med den polisanmälan vi tidigare lämnat in. Han hämtade ställföreträdande generaldirektören, högste ansvarige på plats. Vi upprepade vår fråga, men nej, det gick inte. ”Boka tid, återkom en annan dag.”

”Nej, det här kan inte vänta”, sa någon av oss då. ”Människor skadas och dör idag av svenska vapen. Det är mycket angeläget att stoppa export som kan leda till framtida dödsoffer. Vi känner oss ansvariga att ingripa, eftersom vapenexportens offer inte har någon möjlighet att komma hit själva och göra sina röster hörda.” Vi fällde ut våra campingpallar och satte oss ned utanför dörren. Efter cirka en halvtimme kom polisen. ”Vad bra att ni kom”, sa vi, ”vi behöver hjälp att genomföra en brottsplatsundersökning.” ”Nej, det har vi inte mandat till” sa de. ”Ni måste gå härifrån. Ni har tagit er in i trapphuset utan tillstånd.”

De upprepade sin begäran ett par gånger. Det kändes kymigt att inte lyda. Att vara besvärlig. Men, tänkte jag, om det är någon verksamhet som ska störas så är det väl denna. En myndighet som hade kunnat verka för mindre vapen och mindre destruktivitet i världen, men framhärdar i att göra tvärtom. Polismännen bad att få se våra id-kort, och förvarnade att de skulle avhysa oss. Ett par av oss bars ut, andra leddes ut, ned till väntande polisbilar. ”Ni är misstänkta för olaga intrång”, sa polisen vid ratten. ”Men nu kommer vi att köra er bort till Gullmarsplan och släppa av er där.”

En stund senare var vi alla återsamlade på kaféet på centralen där vi hade börjat vår dag tillsammans. Vi pratade igenom vad som hänt, tackade varandra för en god insats. Jag kände stor tacksamhet för dessa människor som varit beredda att riskera åtal och böter för att ingripa mot den vapenhandel som år efter år ställer vinst och arbetstillfällen före människoliv.

”Om någon ställer frågan 'Vad skulle Jesus ha gjort?', kom ihåg att 'vält bord och jagat människor med en piska' är inom möjligheternas område.” Vad skulle inte kunna hända om vi kristna någon gång då och då, efter moget övervägande, var lite mer besvärliga? Om vi ställde oss upp, eller satte oss ned, trotsade obehagskänslor och sa ”Detta kan vi inte ställa upp på”? En sådan kristenhet längtar jag efter.

Må kärlekens Gud leda oss alla till större frimodighet.