Daniel Berrigan - präst, poet och fredsaktivist

För någon månad sedan skrev jag till jesuitprästen Daniel Berrigan i New York. Jag berättade om vår kampanj Avrusta; hur vi bland annat med hjälp av avrustningsaktioner försöker motarbeta den växande svenska vapenexporten. Jag frågade om han, som förgrundsgestalt inom den radikala kristna fredsrörelsen i USA, kunde tänka sig att stödja vårt arbete genom ett uttalande. Veckorna gick, och jag började tänka att det nog inte skulle komma något svar. Han är ju ändå 88 år gammal, kanske är han för trött och svag för att skiva brev, tänkte jag. Men idag kom ett brev med en handskriven hälsning.

"Jag lovordar med hela mitt hjärta modet hos de svenska medborgare som gör motstånd mot sin regerings vapenexport. Detta massiva brott mot den mänskliga gemenskapen och ekologin gör religiös tro, kärlek till skapelsen och till Skaparen, till åtlöje."
Rev Daniel Berrigan, SJ

Tillsammans med sin bror Philip Berrigan var Daniel en av the Catonsville Nine som 1968, i en dramatisk aktion mot Vietnamkriget, satte eld på inkallelseordrar med hemgjord napalm. För detta dömdes han till tre års fängelse. Tolv år senare deltog han i den allra första plogbillsaktionen: en grupp på åtta personer gick in på General Electrics kärnvapenanläggning i King of Prussia, Pennsylvania, där de hamrade på vapendelar och hällde blod på dokument. Sedan dess har han, genom decennierna, varit aktiv som författare, poet och fredsaktivist. Han har också arbetat mycket med vård av aidssjuka.
Det känns häftigt att få ha kontakt med denne man, som under många år har varit en förebild för mig. Han är en av dem som verkligen förstått allvaret i det vi håller på med. "There is no peace because the making of peace is at least as costly as the making of war - at least as exigent, at least as disruptive, at least as liable to bring disgrace and prison and death in its wake."

En dag i bilder

Klockan är nio, vi är i Ung Vänsters lokal och förbereder för dagen. Andreas brer mackor till torgmötet.



Vid halv elva är det träff på ett café, de som kommit till Eskilstuna för att vara med på rättegång mm får en chans att mötas och presentera sig för varandra. Martin blir intervjuad av en irländsk journalist, bosatt i Stockholm.



Vi sätter upp ljudanläggningen på torget, gycklarna från Västerås anländer. Andreas agerar konferencier. Vi har musik, dikter och talare från bland annat Broderskapsrörelsen och Svenska freds på programmet.



Jag står vid bokbordet, där vi också bjuder på fika.



Vi går genom stan och bjuder in människor att komma till Martin och Annas rättegång, där avrustningen av Carl Gustav granatgevär ska diskuteras.



Anna och Martin fotas av media utanför rättegångssalen. De försvarar sig själva i rätten, och hävdar att deras agerande förhindrat folkrättsbrott genom att de avrustade vapnen aldrig kommer att skickas till Irakkriget.



På kvällen är det öppet möte med info, filmvisning och fika. Många kommer, bland annat ett gäng från Ung vänster. En livlig frågestund avslutar dagen.

Säkerhet och sårbarhet

Teologen Dorothee Sölle skrev, någon gång på 80-talet: ”Jag tror att innebörden i det kristna kärleksbegreppet är aktivitet, inte passiv väntan på någon annans handling. Kärlek är att bli delaktig i Guds kreativitet, att vara älskad av Gud är att bli förmögen att älska andra. Det betyder inte att bara invänta andras initiativ, det betyder istället att själv kasta sig ut i kärlekens handling, utan att kräva garantier. Gud nedrustade unilateralt i Kristus. Han avsade sig alla maktens attribut och blev en sårbar människa. När Reagan nyligen motiverade sin upprustning med att USA ’måste stänga sårbarhetens fönster’, så kände jag det som om jag skulle kvävas. Utan sårbarhet dör vi.” (citerad i boken Låt dig ej förhärdas: fredsarbete på 80-talet)
I en av Sölles egna böcker, The Window of Vulnerability, återkommer hon till detta tema. ”Att vara levande är att vara sårbar. Att vara troende är att motstå frestelsen till säkerhet.” (baksidestext)

Frestelsen till säkerhet … Så lätt faller vi, som individer och länder, för den. Förvisso tror jag att girighet och vinningslystnad är den största drivkraften bakom världens vapenhandel, men behovet av säkerhet, eller en känsla av säkerhet, är nog också en faktor. När regeringen för några månader kom fram till att även den svenska Bombkapsel 90 var ett klustervapen (kapseln innehåller 72 stycken substridsdelar som skjuts ut över ett stort område), och därmed måste avskaffas enligt den nya konventionen, så meddelades från försvaret att detta inte skulle kunna ske på några år. Detta inhumana vapen var nämligen ”en viktig komponent i det svenska invasionsförsvaret”, och man måste först komma på med vad det skulle ersättas.

Att en främmande armé skulle invadera Sverige anses av de flesta som något mycket långsökt. Men många svenskar vill fortfarande ha kvar ett starkt försvar ifall detta ändå skulle ske någon gång i framtiden. Och då räcker det alltså inte med alla de andra typerna av vapen som Sveriges militär har till sitt förfogande: vi behöver också använda klustervapen mot dessa eventuella framtida angripare! Vi måste ”stänga sårbarhetens fönster”.
Om inte ens vi svenskar vågar nedrusta och satsa på civilt försvar och fredlig konflikthantering, vem ska då våga? Eller är det fel tänkt? Kanske är det människor med traumatiska erfarenheter av krig och våld som måste gå före och säga: detta är inte rimligt! Ned med vapnen!