Dödens palm

Fredag kväll. Snart första advent. Ser fram emot en (nästan) ledig helg.
Inspirerad av min vän Josefins engagemang mot palmoljan läste jag noga den artikel om plantager i Colombia som skickades ut med materialet för Globala veckan. Det är Magnus Linton som skrivit artikeln, och det är fruktansvärt att läsa om vad som hände i regionen Bajo Atrato för ett tiotal år sedan: tusentals människor fördrevs, många mördades, för att paramilitära grupper skulle få mark för odling av palmolja. Nu har i alla fall regeringen erkänt att brott har begåtts, men om familjerna får tillbaka sin mark är nog tveksamt. Och det är ett svårt arbete att gräva upp palmer som har fått växa i några år. Läs artikeln här.

Den mesta palmoljan går fortfarande till livsmedel, men nu vill man dessutom satsa på denna olja som råvara för diesel till bilar. Det skulle naturligtvis ytterligare förvärra läget för människor och djur som lever i eller nära de skogar som huggs ner då nya oljeplantager ska anläggas. Greenpeace har en kampanj mot denna utveckling, läs frågor och svar om detta här.

Enligt Naturskyddsföreningen är det inte ett vettigt alternativ att bojkotta produkter med palmolja. Dels är det nästan hopplöst då det finns i så många produkter, men framför allt menar de att producenterna då bara skulle ersätta oljan med någon annan lika dålig produkt, som sojaolja. Vad man däremot kan och bör göra är att upplysa sin lokala handlare om konsekvenserna av storskalig palmoljeproduktion och fråga vilken policy (om någon) som finns för palmolja. Företagen "måste ta ansvar för varifrån och hur palmoljan produceras" skriver Naturskyddsföreningen på sin hemsida. "Det krävs kriterier för finansiellt stöd (genom biståndsorganisationer, privata eller offentliga finansiella institutioner) till exportorienterade monokulturer som oljepalmsplantage, stöd till organisationer på plats i produktionsländerna och lyhördhet för deras analys av behov av åtgärder."

Mitt nya liv som församlingsarbetare

Söndag kväll. Idag blev jag välkomnad till församlingen vid en mässa i en av pastoratets kyrkor. Det brukar inte vara några stora skaror i kyrkan på söndagarna i denna del av landet, det har jag fått höra. Blev ändå rätt förvånad, och lite ledsen faktiskt, av att ingen kom, utom de som hade särskilda uppgifter.
Jag började jobbet (halvtidstjänst som diakon) den 1 oktober. Det väcker mycket tankar. Om vad man gör och inte gör, och hur man arbetar. Och vad min uppgift i det hela ska vara. Tyvärr saknas mycket vad gäller gemensam reflektion och inriktning. Men det finns också en öppenhet för att pröva nya saker, som pilgrimsvandringar och kristen djupmeditation. Två saker som jag hoppas kunna jobba med.
Intresset för att integrera arbete för fred, miljö och liknande i församlingslivet verkar inte vara stort. Det finns ingen internationell grupp (men jag hoppas starta en).
Jag hoppas verkligen att jag ska finna uppgifter och en roll som känns meningsfull. Så att jag inte hamnar i upplevelsen: världen håller på att gå under och här står jag och ber böner inför tomma kyrkbänkar!

Ber om vägledning.
Hur följer jag bäst min kallelse?
Nu och på lång sikt...