Betydelsen av praktiker i församlingen

Nedan följer ett nytt stycke från min tenta om den anabaptistiske teologen McClendons tankar. Det handlar om kristen gemenskap, och betydelsen av vad vi gör tillsammans.

McClendon lyfter fram vikten av att koppla ihop det inre livets kamp med den sociala kristna kampen. Sedan 1600-talets England har det funnits en schism här, det inre och det yttre har separerats. Men församlingen behöver ha ett politiskt liv. Föreställningen om församlingen som Kristi kropp är den sammanbindande länken mellan individmoral och social moral, enligt McClendon. Vi behöver ”congregational reflection, discernment, discipline and action". På så sätt ges vägledning åt både individen och det gemensamma vittnesbördet. Det som vi ska gestalta tillsammans i församlingen är efterföljelse. Enligt Matteus evangelium betyder efterföljelse lydnad och solidaritet; att knyta sitt liv till Jesus och till varandra, i en gemenskap utan hierarkier.
Enligt McClendon är det vissa praktiker vi behöver för att ha en chans att klara av dessa utmaningar. De är nödvändiga för att levandegöra och föra vidare berättelsen om Jesus. Men vad innebär en praktik? Enligt en definition är de ”any coherent and complex form of socially established cooperative human activity through which goods internal to that form of activity are realized …”

Exempel på sekulära praktiker är konst, utbildning och äktenskap. Praktiker påminner om att spela spel: de har egna, interna mål (t ex vänskap, är ett mål i sig självt), det måste finnas bestämda riktlinjer (t ex lojalitet för vänskap), och det måste finnas en avsikt hos individen att vara med. Praktiker kräver och uppmuntrar vissa dygder. På så sätt är de viktiga ingredienser i en social moral. Det krävs viss kontinuitet i ett liv för att avsikter ska kunna upprätthållas och dygder formas; ”the practices of morality require the coherence of a singular story, the story of our lives”. På så vis formas en narrativ etik; det är hela livet med dess olika sammanhang och dess utveckling som är studieobjektet, inte enskilda beslut.

De tidiga församlingarna gjorde inte som esséerna och drog sig undan ute i öknen, utan levde i världen. Praktiken ”vittnesbörd/evangelism” var styrande, och bestämde hur man förhöll sig till andra praktiker. I enlighet med missionsbefallningen var det inte ett alternativ att dra sig undan, engagemang i och för mänskligheten låg i själva uppdraget.
Praktikerna inom gemenskapen, som stärker gemenskapen och är inriktade på förlåtelse, kan också – ska också – användas i kontakten med människor utanför församlingen.

”The church is a society that embodies powerful practices” skriver McClendon. Vilka är då dessa? Jag hittar inte någon uttömmande lista hos McClendon, men han nämner bland annat dop, nattvard, mission, undervisning, förlåtelse och fredsskapande. Jag skriver något om dessa nedan. I den andra delen av trilogin hävdar han att Nya testamentet tydligt pekar på fyra praktiker: gemensam bön, arbete för riket, lärjungarnas vittnesbörd och att lyssna till Ordet. Bibeln, word, tolkad genom ”the baptist vision”, tjänar som norm och vägledare för de tre andra aktiviteterna: worship, kingdom work och witness.

Enligt Svenska kyrkans kyrkoordning finns det fyra praktiker som är oundgängliga för en kristen, luthersk församling. ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.” Om man kopplar undervisning till word så överensstämmer dessa fyra med McClendons fyra grundpraktiker. Med inspiration från hans texter skulle man kunna utveckla på vilket sätt dessa är viktiga och hur de kan stärkas. Det kanske är en uppgift för ett framtida arbete!