Resan närmar sig

På fredag lyfter flyget från Landvetter till Istanbul. Äntligen ska det bli dags för min resa till den kurdiska delen av Irak. (Här skrev jag i oktober om bakgrunden till dagens situation.)

Tre, fyra personer från CPT - Christian Peacemaker Teams - finns sedan några år ständigt på plats i staden Sulemaniya, en stad med närmare en miljon invånare. Där har deras främsta uppgift kommit att bli att bistå internflyktingar (se min text från i höstas), bland annat genom att dokumentera hur de drabbats av bombningar och genom att följa med människor tillbaka till sina hembyar. Delar av området är de facto ockuperat av Turkiet, som etablerat flera militära baser inne på irakiskt område och därifrån - enligt uppgifter från lokalbefolkningen - försvårar livet för människor bland annat genom att sätta upp vägspärrar och bränna ner fält "för ökad synlighet".

Den senaste tiden har dock präglats mycket av de demonstrationer för verklig demokrati och mot korruption som ägt rum så gott som dagligen i Sule. Också hit har vindarna från Egypten och Tunisien nått. De kurdiska makthavarna - som tillhör de två partier som sedan flera år delar på makten i denna region - har tillåtit dessa demonstrationer och det har förekommit tal om förhandlingar, men jag vet inte hur det har gått med det.

På Nobel Hostel (intressant namn, kan det ha med vår käre Nobel att göra?) i Istanbul kommer Kathleen (USA), Amy (Kanada), Khristo (Australien), Claire (England) och jag att sammanstråla. Dagen efter flyger vi vidare till Sule. Den 12 april lämnar vi Irak, och den 13 är jag tillbaka i Sverige. Jag kommer att skriva om resan här i den mån jag får tillgång till dator med uppkoppling.

I helgen som gick var det möte för den europeiska delen av CPT, i Tyskland. Ett par representanter från Sverige var där (förhoppningsvis kommer rapport därifrån på CPT Sveriges blogg). Jag hoppas verkligen att fler svenskar upptäcker CPT och deras viktiga arbete. Inger Styrbjörn från Gamleby arbetar idag med CPT i Hebron, Palestina - om några år är det kanske flera svenskar ute på olika uppdrag!

Rättegång och skadeståndskrav

Den 22 februari var det dags för rättegång i Luleå, efter sommarens aktion (som jag skrev om här på bloggen i augusti). Efter flera olika besked från domstolen var vi till slut fyra personer inför rätta denna dag, varav en - Per -skulle dömas i sin frånvaro. Kristina, Kimo och jag var dock närvarande, och vi hade förberett oss för att lägga fram våra argument.

Det var en rätt liten sal, ljus träpanel på väggarna och ljusa furumöbler. På podiet satt domaren, en man i 50-årsåldern, de tre nämndemännen – denna gång var de alla män, också de i medelåldern – och en kvinna runt 30 vid en dator för att anteckna. Framför dem stod bord i en halvcirkel, och stabila stolar av kontorstyp, för åtalade, vittnen och åklagare. Vi hade - för första gången - fått individuella rättegångar, och jag var först ut, kl 9:00.

Domaren har en ledig stil, verkar tycka om hela situationen. Efter att åklagaren mumlat fram vad åtalet handlar om ger han mig ordet. Jag berättar om vad vi gjorde och varför. Att USA's flygvapen var på plats i somras för att öva bombfällning. Att detta kan rubriceras som "förberedelse till krigsbrott", med tanke på de verkliga bombningar som denna militärmakt utför, framför allt i Afghanistan/Pakistan. Att det var detta större brott som vi ville förhindra, och att vi därför borde frikännas enligt lagen om nödvärn.

Åklagaren har inga frågor till mig - han behöver inte bevisa något, vi bejakar ju själva de faktiska omständigheterna. Domaren läser upp mitt brottsregister, och noterar att min prövotid, efter fängelsestraffet 2009, hade gått ut bara några dagar före aktionen. (Råkade bara bli så. Hade jag brutit mot lagen inom prövoåret hade jag riskerat fängelse, också för en sådan här aktion.) Åklagaren yrkar på höga böter pga min tidigare "brottslighet".

Redan samma dag får vi domen. Det blir 4500 kr i böter för mig och Kristina, och 2500 kr för Per och Kimo. Någon vecka senare får jag hem domen på papper. Där står om "återfall i identisk brottslighet". Ja, det skulle man ju kunna ta som beröm: jag ger mig inte!

Idag kom så ett brev från en advokatfirma som Saab anlitat. De vill ha 177 000 kr på sitt konto inom två veckor, dvs skadeståndet vi dömdes till i april 2009, efter aktionen mot JAS. Annars överlämnas ärendet till kronofogden. Ja, så får det bli. Vi betalar inte! Och jag räddas än en gång från frestelsen att leva ett skuldfritt liv och undvika aktioner som kan ge skadestånd.