Vår nya plats på jorden

Fredag förmiddag hos pappa i Göteborg. Hade ett ärende på bokmässan igår, passar på att träffa familjen. För nu bor jag i Mjölby! Känns fortfarande lite konstigt att säga. För ett par veckor sedan var Pelle och jag i området för att titta på lägenheter, och nu har vi redan flyttat in. (Bra att det fanns lägenheter som stod tomma.) Bostadsbolaget var först tveksamma - när de såg våra små inkomster och stora skulder - men med ett intyg från mitt jobb och en borgensman så gick det bra för oss att hyra. Det är en fyra: ett sovrum till oss, ett till Martin och ett för gäster - eller så småningom ytterligare en kollektivmedlem. Så: är du i närheten och vill hälsa på, tveka inte att slå en signal.

På torsdag börjar jag mitt nya jobb som diakon i Mantorp, 9 km från Mjölby, fem minuter med pendeltåget. Det känns väldigt spännande. Har redan träffat min blivande diakonkollega några gånger och tror att vi kommer funka bra tillsammans.

Här kommer ytterligare ett stycke från min tenta om Guds rike. Det handlar om hur den baptistiske teologen James McClendon ser på frälsningen.

Vad menas med räddningen i Jesus, som kristna talar om? Många olika termer används i Nya testamentet för att uttrycka denna tro. McClendon delar in dem i tre grupper.
1. Rätta relationer, tro, rättfärdiggörelse etc
2. Att vara ”i Kristus”, sakramental syn, Kristi kropp, de heliga, bli lik honom etc
3. Att följa Jesu väg, lärjungaskap

McClendon ser den första aspekten främst hos protestanter, den andra hos katoliker och den tredje hos baptister. Han menar att den tredje är starkare än de andra två i Nya testamentet, framför allt i evangelierna, och att den var det i urkyrkan, tills de andra tog över.
”The salvific gift of God and its human answer in following Jesus were two sides of one reality.” Att gå Vägen – vilket möjliggörs genom Kristus – det är det som är räddningen. Frälsningen, detta ”nya i Kristus”, uttrycker McClendon med orden ”having a share in the liberation and healing associated with the rule of God Jesus proclaimed”. Som jag förstår hans position kan tankar och bilder från de första två perspektiven också vara användbara för att tala om denna nya verklighet, men att det tredje perspektivet är det grundläggande. Kristet liv handlar om att följa Jesus. Här håller jag med honom, och tror att katoliker och protestanter skulle vinna mycket på att ta till sig mer av det baptistiska perspektivet. Livet tillsammans i världen hamnar då i fokus, inte tron på syndernas förlåtelse eller det sakramentala livet inom kyrkans väggar.

Jona och den djurrättsliga församlingen

I onsdags, den 2 september, begravdes Jona Himlensson. Familj och vänner samlades vid Lötsjö kapell i Sundbyberg för att ta avsked. Vi var fler än vad jag hade trott. Jona hade skaffat sig vänner i många olika sammanhang. Jag lärde känna honom genom Vildåsnan - kristen vegetarisk förening. Kristen tro och engagemang för djuren var sammanflätat för honom, och han ville jobba med Vildåsnan, men hans psykiska ohälsa satte käppar i hjulet. Han blev 42 år. Orkade inte leva längre.

I flera kristna församlingar försökte han tala med människor om Guds kärlek till djuren, om djurförtrycket och om möjligheten att välja vegetariskt. Men det var inte många som var öppna för detta budskap. Jona längtade efter att få tillhöra en församling där omsorgen om djuren var ett självklart inslag. Tyvärr finns det inte någon sådan församling i Sverige. Han blev bedrövad över hur vissa kyrkor bytte ut kyrkkaffet mot "kyrkkorv". Och då var det inte tal om sojakorv.

Den helige Franciskus var en av Jonas inspirationskällor. När Pelle och jag fick beskedet om Jonas bortgång sa Pelle: Nu har han i alla fall fått komma till sin djurrättsliga församling. Vi tänkte båda två på slutscenen i Axel Munthes Boken om San Michele, från 1929. (Följande stycke kommer från vår bok Varje varelse ett Guds ord.)

Boken kulminerar på de sista sidorna i en drömskildring; berättarjaget i boken förs till himlen för att dömas. Han längtar efter att träffa Franciskus, men hamnar istället bland ett antal bistra och inskränkta helgon och profeter med vilka han diskuterar, stundtals hetsigt.
När en hund dyker upp utbryter uppståndelse.

– En hund vid himlens portar, vrålade Habbakuk, en hund, ett orent djur!
Det var för mycket för mig.
– Han är inte ett orent djur, röt jag tillbaka och blängde argt på Habbakuk, han skapades av samme Gud, som skapade dig och mig. Om det finns en himmel för oss, måste det också finnas en himmel för djuren, fast ni bistra gamla profeter i er oomkullrunkeliga helighet helt och hållet glömt bort dem. Det har förresten ni också, fromma apostlar, fortsatte jag och tappade huvudet mer och mer, eller varför återgav ni i era heliga skrifter inte ett enda ord från Jesu Kristi läppar till försvar för våra stumma bröder, jag är säker på att han yttrade sådana ord.
– Den heliga kyrkan som jag tillhörde på jorden har aldrig intresserat sig för djuren, avbröt sankt Anastasius, inte heller önskar vi höra något om dem i himmelen.

När domarna hade dömt honom – ”Till helvetet! Till helvetet!” ekade det genom domarsalen – och han känner sig övergiven av både Gud och människor tycker han sig plötsligt höra kvittret av en fågel. En liten trädgårdssångare slår sig ner på hans skuldra och sjunger:

– Du räddade min mormor, min faster och tre av mina kusiner från pina och död av människohand på klippön. Välkommen! Välkommen!
I samma ögonblick pickade en lärka på mitt finger och kvittrade:
– Jag mötte en gång en flugsnappare i Lappland som berättade för mig att när du var pojke lagade du vingen på en av hans förfäder och värmde hans frusna kropp vid ditt hjärta, och när du öppnade handen för att låta honom flyga kysste du honom på huvudet och sade: Lycka på resan lille broder! Lycka på resan lille broder! Välkommen hit! Välkommen hit!
– Hjälp mig lille broder! Hjälp mig lille broder!
– Lita på mig, sjöng lärkan och flög sin väg med en drill av fröjd, lita på mig!

Lärkan gav sig iväg för att hämta Franciskus, som snart kom vandrande tillsammans med sina munkbröder och omsvärmad av fåglar. De åt ur hans hand. De fladdrade kring hans huvud. Några sov bland hans kåpas vida veck. ”Den helige Franciskus stod stilla vid min sida och såg på mina domare med sina underbara ögon, dessa ögon som varken Gud eller människor kunde möta med vrede.” Frikänd, räddad; äntligen kunde han sjunka ner på helgonets skuldra.