Fredag eftermiddag. Jag ska strax till tåget för att resa till Skåne, medverkar på kvinnofrukost i Kristianstad imorgon. Temat är "Fredsfursten Jesus". Det är roligt att få dela sina tankar med andra. Att det finns folk som är intresserade av "mina" perspektiv. På måndag är det föredrag i Skövde, nästa helg teologifestivalen. Jag skulle gärna delta mer i det teologiska samtalet, t ex i Kyrkans tidning, men det är svårt att få tid till allt man vill göra. När jag läste en insändare i KT idag fick jag en väldig lust att skriva ett inlägg. Tycker det är jobbigt när folk hävdar att den objektiva försoningsläran är den enda som gäller om man ska få kalla sig kristen.
Här följer lite tankar om två praktiker som jag tror är grundläggande för den kristna gemenskapen. Inspirationen kommer främst från den anabaptistiske teologen James McClendon.
Förlåtelse
Att ge och ta emot förlåtelse, det var en central praktik i tidiga kristna gemenskaper. Men, skriver McClendon, det betyder att också lagen var central, för förlåtelse krävs bara om man brutit mot någon lag/regel/norm.
Vilken lag var det då som dessa församlingar höll sig till? Jack Suggs hävdar att för Matteus var det givet att Jesus var Visheten, som också var källan till Torah. Så när Jesus talar är det Visheten-Torah som talar. Därmed kan det inte finnas någon grundläggande motsättning mellan Jesu lag och den mosaiska lagen. På vissa punkter ändrar Jesus lagen, men det handlar egentligen om kontinuitet, Jesus ser ”where the story must go". Att göra Guds vilja, ”vara perfekt” etc, handlar inte om att vara utan fel, det handlar om att gå Jesus väg, ”…the way of the full-grown kingdom now at hand”. Men hur fick man en stor gemenskap att gå samma väg och följa rikets normer? Genom en ständigt pågående konversation. De beslut som församlingen tar, till exempel när någon felat, är det som formar lagen.
Förlåtelse, och inte straff, är normen i den kristna gemenskapen. En definition av förlåtelse är ”to grant pardon without harboring resentment". Förlåtelsen har alltså både en yttre och en inre dimension. Det handlar inte om att glömma, utan om att komma ihåg på ett särskilt sätt. Att se att den andre, den som gjort mig illa, också är en del av mig; vi är ett i Gud.
Utan en levande förlåtelse-praktik är risken överhängande att den sociala kraften i en tät gemenskap krossar dess medlemmar. Vilket har hänt så många gånger genom kyrkans historia.
Fredsskapande
Jesus ”evokes and guides a program of nonviolent action that transforms human conduct for its sharers". Detta programs kärna finns i bergspredikan. Kristnas förhållande till frågan om våld och ickevåld hänger delvis ihop med deras eskatologi. ”Eskatologi utan fred” kan man kalla en ståndpunkt (milleniaristernas). Endast i framtiden kommer Gud att upprätta fred, tills dess är det krig och konflikter på jorden. Niebuhrs hållning skulle däremot kunna kallas ”fred utan eskatologi”. Den räknar inte med något Guds ingripande, vare sig idag eller imorgon. Jesus blir då moraliskt irrelevant. Niebuhr menar sig vara realist, och säger implicit att Jesus inte var det! Han avfärdar också den Heliga Andens förmåga att förvandla människor.
Det är tydligt, skriver McClendon, att fred och fiendekärlek är ett centralt tema genom hela Nya testamentet. Desto märkligare är den kristna historien av våld och stöd för krig. Kyrkorna har inte övat sig i fredsskapande praktiker. De behöver ta till sig de ickevåldspraktiker som bland annat kan ses i Gandhis liv och verk.
fredag 29 januari 2010
tisdag 5 januari 2010
Den svåra frågan om dopet
Trettondedagsafton. Vi har haft en mycket avkopplande julhelg, med familjer i Göteborg och Sundsvall. Idag var jag åter på jobbet. Planerar bland annat inför att starta kristen djupmeditation, med yoga som förberedelse. Det känns spännande.
Jag skrev förra gången om de praktiker som baptistteologen McClendon anser är viktiga för den kristna församlingen. Han börjar med dopet, som står lite vid sidan av/över de andra praktikerna, eftersom det är en grund och en förutsättning för resten. Dopet i den tidiga kristna gemenskapen hade Johannes Döparens dop som modell, skriver McClendon. Tre aspekter var desamma: upptagande i en gemenskap som väntade på den nya tiden, omvändelse till detta nya som en förutsättning för inträdet (det vill säga: dopet hade en moralisk betydelse), och Guds förlåtelse för ens synder. Två aspekter menar han tillkom i de kristna församlingarna 1) att det var i Jesu namn som man döptes (”in i Jesus” och hans historia), samt 2) att handlingen knöts till Helig Ande och nytt liv. Anden ges som gåva vid dopet. Man tar sin egen historia och förenar den med Jesus livshistoria. (Åter blir det tydligt hur McClendons teologi binder samman Jesus Kristus med de kristnas liv i världen.)
Sedan Andra Vatikankonciliet har flera aspekter av dopet återupplivats inom den katolska kyrkan, skriver Regis Duffy. Han kallar detta ”the catechumenal paradigm”, och inspirationen hämtas främst från de tidiga kristna församlingarna. Det handlar bland annat om vikten av förberedelse inför dopet, församlingens betydelse som föredömen och stöd, och dess deltagande i ”den katekumenala processen” – där även konfirmation och nattvard ingår. Detta är förstås en process som kan underlätta en strävan att hålla samman gemenskap, etik och relationen till Kristus.
Det är oklart om spädbarn döptes under kyrkans första århundraden, men i så fall handlade det om en strävan att ”hålla ihop” en familj, inte om någon tanke om arvsynd. På 400-talet vet vi dock att spädbarn döptes. Barndop har rättfärdigats på olika sätt, bland annat hävdade Calvin att ”the work of the Spirit already nurtures the beginnings of faith and repentance in infants”. Duffy skriver, angående den katekumenala förnyelsen, att kyrkans pastorala praxis är barndop, men att den teologiska normen förblir ”the person capable of asking for these sacraments in faith”. Det låter i mina öron inte som en ideal situation, att praxis och teologi inte är samstämmiga.
För mig har det blivit uppenbart att barndop inte går att förena med Nya testamentets dopsyn. Borde man inte egentligen då verka för att det ska avskaffas? Eller borde jag byta samfund (mer realistisk lösning än att få Svenska kyrkan att gå ifrån barndop...)? Eller kanske är det inget stort problem att man har en annan syn än Nya testamentets författare i denna fråga? Jag vet inte, men tänker att största förlusten är hur vi inte längre ser efterföljelsens betydelse. Dopet var tänkt som början på ett nytt liv, med mycket konkreta konsekvenser för ens livsföring. Hur kan vi återerövra något av den inställningen?
Jag skrev förra gången om de praktiker som baptistteologen McClendon anser är viktiga för den kristna församlingen. Han börjar med dopet, som står lite vid sidan av/över de andra praktikerna, eftersom det är en grund och en förutsättning för resten. Dopet i den tidiga kristna gemenskapen hade Johannes Döparens dop som modell, skriver McClendon. Tre aspekter var desamma: upptagande i en gemenskap som väntade på den nya tiden, omvändelse till detta nya som en förutsättning för inträdet (det vill säga: dopet hade en moralisk betydelse), och Guds förlåtelse för ens synder. Två aspekter menar han tillkom i de kristna församlingarna 1) att det var i Jesu namn som man döptes (”in i Jesus” och hans historia), samt 2) att handlingen knöts till Helig Ande och nytt liv. Anden ges som gåva vid dopet. Man tar sin egen historia och förenar den med Jesus livshistoria. (Åter blir det tydligt hur McClendons teologi binder samman Jesus Kristus med de kristnas liv i världen.)
Sedan Andra Vatikankonciliet har flera aspekter av dopet återupplivats inom den katolska kyrkan, skriver Regis Duffy. Han kallar detta ”the catechumenal paradigm”, och inspirationen hämtas främst från de tidiga kristna församlingarna. Det handlar bland annat om vikten av förberedelse inför dopet, församlingens betydelse som föredömen och stöd, och dess deltagande i ”den katekumenala processen” – där även konfirmation och nattvard ingår. Detta är förstås en process som kan underlätta en strävan att hålla samman gemenskap, etik och relationen till Kristus.
Det är oklart om spädbarn döptes under kyrkans första århundraden, men i så fall handlade det om en strävan att ”hålla ihop” en familj, inte om någon tanke om arvsynd. På 400-talet vet vi dock att spädbarn döptes. Barndop har rättfärdigats på olika sätt, bland annat hävdade Calvin att ”the work of the Spirit already nurtures the beginnings of faith and repentance in infants”. Duffy skriver, angående den katekumenala förnyelsen, att kyrkans pastorala praxis är barndop, men att den teologiska normen förblir ”the person capable of asking for these sacraments in faith”. Det låter i mina öron inte som en ideal situation, att praxis och teologi inte är samstämmiga.
För mig har det blivit uppenbart att barndop inte går att förena med Nya testamentets dopsyn. Borde man inte egentligen då verka för att det ska avskaffas? Eller borde jag byta samfund (mer realistisk lösning än att få Svenska kyrkan att gå ifrån barndop...)? Eller kanske är det inget stort problem att man har en annan syn än Nya testamentets författare i denna fråga? Jag vet inte, men tänker att största förlusten är hur vi inte längre ser efterföljelsens betydelse. Dopet var tänkt som början på ett nytt liv, med mycket konkreta konsekvenser för ens livsföring. Hur kan vi återerövra något av den inställningen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)