fredag 29 januari 2010

Förlåtelse och fredsskapande som kristna praktiker

Fredag eftermiddag. Jag ska strax till tåget för att resa till Skåne, medverkar på kvinnofrukost i Kristianstad imorgon. Temat är "Fredsfursten Jesus". Det är roligt att få dela sina tankar med andra. Att det finns folk som är intresserade av "mina" perspektiv. På måndag är det föredrag i Skövde, nästa helg teologifestivalen. Jag skulle gärna delta mer i det teologiska samtalet, t ex i Kyrkans tidning, men det är svårt att få tid till allt man vill göra. När jag läste en insändare i KT idag fick jag en väldig lust att skriva ett inlägg. Tycker det är jobbigt när folk hävdar att den objektiva försoningsläran är den enda som gäller om man ska få kalla sig kristen.
Här följer lite tankar om två praktiker som jag tror är grundläggande för den kristna gemenskapen. Inspirationen kommer främst från den anabaptistiske teologen James McClendon.

Förlåtelse
Att ge och ta emot förlåtelse, det var en central praktik i tidiga kristna gemenskaper. Men, skriver McClendon, det betyder att också lagen var central, för förlåtelse krävs bara om man brutit mot någon lag/regel/norm.
Vilken lag var det då som dessa församlingar höll sig till? Jack Suggs hävdar att för Matteus var det givet att Jesus var Visheten, som också var källan till Torah. Så när Jesus talar är det Visheten-Torah som talar. Därmed kan det inte finnas någon grundläggande motsättning mellan Jesu lag och den mosaiska lagen. På vissa punkter ändrar Jesus lagen, men det handlar egentligen om kontinuitet, Jesus ser ”where the story must go". Att göra Guds vilja, ”vara perfekt” etc, handlar inte om att vara utan fel, det handlar om att gå Jesus väg, ”…the way of the full-grown kingdom now at hand”. Men hur fick man en stor gemenskap att gå samma väg och följa rikets normer? Genom en ständigt pågående konversation. De beslut som församlingen tar, till exempel när någon felat, är det som formar lagen.

Förlåtelse, och inte straff, är normen i den kristna gemenskapen. En definition av förlåtelse är ”to grant pardon without harboring resentment". Förlåtelsen har alltså både en yttre och en inre dimension. Det handlar inte om att glömma, utan om att komma ihåg på ett särskilt sätt. Att se att den andre, den som gjort mig illa, också är en del av mig; vi är ett i Gud.
Utan en levande förlåtelse-praktik är risken överhängande att den sociala kraften i en tät gemenskap krossar dess medlemmar. Vilket har hänt så många gånger genom kyrkans historia.

Fredsskapande
Jesus ”evokes and guides a program of nonviolent action that transforms human conduct for its sharers". Detta programs kärna finns i bergspredikan. Kristnas förhållande till frågan om våld och ickevåld hänger delvis ihop med deras eskatologi. ”Eskatologi utan fred” kan man kalla en ståndpunkt (milleniaristernas). Endast i framtiden kommer Gud att upprätta fred, tills dess är det krig och konflikter på jorden. Niebuhrs hållning skulle däremot kunna kallas ”fred utan eskatologi”. Den räknar inte med något Guds ingripande, vare sig idag eller imorgon. Jesus blir då moraliskt irrelevant. Niebuhr menar sig vara realist, och säger implicit att Jesus inte var det! Han avfärdar också den Heliga Andens förmåga att förvandla människor.
Det är tydligt, skriver McClendon, att fred och fiendekärlek är ett centralt tema genom hela Nya testamentet. Desto märkligare är den kristna historien av våld och stöd för krig. Kyrkorna har inte övat sig i fredsskapande praktiker. De behöver ta till sig de ickevåldspraktiker som bland annat kan ses i Gandhis liv och verk.

4 kommentarer:

  1. Hejsan!

    Jag håller med dig. Jesu lära går inte på tvärs med Torah. Han ändrar och skärper lagen i vissa avseenden men så är det med all lagstiftning. Den måste ändras för att vara såväl ordningsskapande som befriande i varje aktuell tid. Ett par frågor bara: Du talar om förlåtelse som utdelas efter att någon lag har brutits. Innebär det att du tycker att den kristna tron bör normeras och i så fall på vilket sätt? Bör det skrivas en kristen lag och vad ska den i så fall innehålla, eller bör vi helt enkelt ha varje enskilt lands lagar att på olika sätt förhålla oss till som kristna? Du skriver:"De beslut som församlingen tar, till exempel när någon felat, är det som formar lagen." Jag förstår inte riktigt hur du menar? Menar du att hela församlingen ska rådslå när någon enskild kristen brutit mot något bud? Vilka bud skulle det i så fall vara och hur skulle detta fungera i praktiken?
    Det är en mycket intressant bloggtext du skrivit. Många poänger och möjligheter till vidare samtal.

    Med välsignelse,
    Josefin

    SvaraRadera
  2. Josefin: Jag tänker att lagen i det här sammanhanget inte handlar om lag i juridisk mening, utan om församlingens förståelse av det kristna livet, vad som är vår kallelse och vad som försvårar eller skadar det liv som vi är kallade till. Detta fungerar ju delvis redan i våra församlingar, om man t ex får reda på att en församlingsmedlem begår övergrepp mot en annan så tar väl personer i ledningen för fösamlingen ansvar för att hantera denna situation på något sätt.
    Kanske blir det lite tydligare vad jag pratar om i den senaste bloggtexten. (Förresten skriver jag lite om detta i Ett annat rike också.)
    Allt gott!

    SvaraRadera
  3. Tack Annika! Jag glädjs i anden över dig och dina mjuka, fasta och kloka tankar. Tack...

    SvaraRadera