Trettondedagsafton. Vi har haft en mycket avkopplande julhelg, med familjer i Göteborg och Sundsvall. Idag var jag åter på jobbet. Planerar bland annat inför att starta kristen djupmeditation, med yoga som förberedelse. Det känns spännande.
Jag skrev förra gången om de praktiker som baptistteologen McClendon anser är viktiga för den kristna församlingen. Han börjar med dopet, som står lite vid sidan av/över de andra praktikerna, eftersom det är en grund och en förutsättning för resten. Dopet i den tidiga kristna gemenskapen hade Johannes Döparens dop som modell, skriver McClendon. Tre aspekter var desamma: upptagande i en gemenskap som väntade på den nya tiden, omvändelse till detta nya som en förutsättning för inträdet (det vill säga: dopet hade en moralisk betydelse), och Guds förlåtelse för ens synder. Två aspekter menar han tillkom i de kristna församlingarna 1) att det var i Jesu namn som man döptes (”in i Jesus” och hans historia), samt 2) att handlingen knöts till Helig Ande och nytt liv. Anden ges som gåva vid dopet. Man tar sin egen historia och förenar den med Jesus livshistoria. (Åter blir det tydligt hur McClendons teologi binder samman Jesus Kristus med de kristnas liv i världen.)
Sedan Andra Vatikankonciliet har flera aspekter av dopet återupplivats inom den katolska kyrkan, skriver Regis Duffy. Han kallar detta ”the catechumenal paradigm”, och inspirationen hämtas främst från de tidiga kristna församlingarna. Det handlar bland annat om vikten av förberedelse inför dopet, församlingens betydelse som föredömen och stöd, och dess deltagande i ”den katekumenala processen” – där även konfirmation och nattvard ingår. Detta är förstås en process som kan underlätta en strävan att hålla samman gemenskap, etik och relationen till Kristus.
Det är oklart om spädbarn döptes under kyrkans första århundraden, men i så fall handlade det om en strävan att ”hålla ihop” en familj, inte om någon tanke om arvsynd. På 400-talet vet vi dock att spädbarn döptes. Barndop har rättfärdigats på olika sätt, bland annat hävdade Calvin att ”the work of the Spirit already nurtures the beginnings of faith and repentance in infants”. Duffy skriver, angående den katekumenala förnyelsen, att kyrkans pastorala praxis är barndop, men att den teologiska normen förblir ”the person capable of asking for these sacraments in faith”. Det låter i mina öron inte som en ideal situation, att praxis och teologi inte är samstämmiga.
För mig har det blivit uppenbart att barndop inte går att förena med Nya testamentets dopsyn. Borde man inte egentligen då verka för att det ska avskaffas? Eller borde jag byta samfund (mer realistisk lösning än att få Svenska kyrkan att gå ifrån barndop...)? Eller kanske är det inget stort problem att man har en annan syn än Nya testamentets författare i denna fråga? Jag vet inte, men tänker att största förlusten är hur vi inte längre ser efterföljelsens betydelse. Dopet var tänkt som början på ett nytt liv, med mycket konkreta konsekvenser för ens livsföring. Hur kan vi återerövra något av den inställningen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vad spännande att du drar upp den här frågan. I vår gemenskap har vi touchat detta lite i samtal som kommit och gått. Vi har praktiserat ett "dopförtydligande" där vi gett varandra nycklarna till våra hem, när man gått med i församlingen/gemenskapen - detta som ett tecken på att man utlämnar sig till varandra.
SvaraRaderaJag själv "vuxendöptes" i min barndoms pingstförsamling när jag var åtta år gammal. Idag har jag extremt svårt att betrakta detta dop som något annat än ett barndop, och brottas därmed med frågan om det skulle vara aktuellt med ett omdop. Att samtalet kring detta kommer upp tycker jag är otroligt bra.
Ja, det är en komplicerad fråga på sitt sätt. Jag håller med om att det inte finns mycket i NT som egentligen håller för att entydigt argumentera för barndop. Men ska vi verkligen bara utgå från NT? Jag tänker att det är svårt att bygga en identitet utan historia. Vår individuella identitet relaterar till vår individuella historia och jag tänker att vår kristna identitet också gör det. Att bygga en kristen identitet enbart utifrån NT tycker jag låter lite som att försöka bygga sin personliga identitet på allt man varit med om de sista fem åren av ens liv eller så. Det blir famlande. Kanske kan vi få en mer djupt rotad helhetssyn om vi utgår från GT:s världsbild också. Jesus var trots allt rotad i den, hade sin identitet i den, Johannes döparen också. Bör vi inte överväga detta när vi läser NT? Kanske kunde det bidra konstruktivt också till dopteologin. Jag tror det. Vad tror du?
SvaraRaderaIntressanta kommentarer!
SvaraRaderaJa, vad skulle ett GT-perspektiv på dopet kunna innebära?
Naturligtvis ska vi ta hänsyn till vad som hänt i kyrkan och världen efter NT fram till vår tid också. Men när det gäller dopet: är inte utvecklingen starkt kopplad till att kyrkan blev majoritetsreligion och fick makt? Plötsligt skulle alla med, och då verkade det onödigt med en lång förberedelse och dopet som en följd av ett medvetet val.
Bra att du ställer obekväma frågor, Annika. Det här med barndop åt alla hör ju till det heligaste som finns i Svenska kyrkan. Jag är för barndop, vare sig det är "bibliskt" eller ej. Men det är nyttigt att ifrågasätta det självklara så man blir tvungen att fundera på saken.
SvaraRaderaDopet får i praktiken ganska olika funktion beroende på om det är ett spädbarn eller en vuxen som döps. Jag tänker att det är bra att båda formerna praktiseras. Spädbarnsdopen påminner om att dopet är nåd och _kallelse_ till lärjungaskap, medan vuxendopen påminner om att dopet är en trosbekännelse och en avgörelse för Kristus. Vi är liksom både individer med individuella livsval och samtidigt medlemmar av ett folk som vi föds in i innan vi tar några beslut alls.
Hejsan!
SvaraRaderaVad skulle ett GT-perspektiv kunna bidra med? Ja, inte något färdigt svar på hur vi ska göra. Facit är ju som bekant inte Bibelns grej. Men GT kan säkert ge lite perspektiv och infallsvinklar som kan vara intressanta. Personligen är jag tveksam till att betrakta Noa-berättelsen med syndafloden som "klotets dop". Jag är inte alls säker på att det är det som den berättelsen handlar om (snarare om det meningslösa med våld... men det är en annan historia...). Ska vi prata dop tycker jag utkorelsen och uttåget ur Egypten är bättre berättelser. Av dem lär vi att Gud först utväljer sitt folk och för dem levande genom kaosvattnet (vatten är ju ofta en kaossymbol i Bibeln). Israeliterna blir Guds egendomsfolk innan de själva gjort något aktivt val att vara det och innan de förpliktat sig till någon som helst efterföljelse. De hade inte ens någon lag att följa. Till att börja med var alla Guds löften helt ensidiga. Ni har inte uvalt mig utan jag har utvalt er, ngt sånt säger väl Jesus nånstans också. Dopet får i detta sammanhang en livstolkande betydelse. Genom död till liv, genom kaos till kosmos. Det blir ett uppståndelseparadigm att tolka existensen genom och då gäller det alla människor, kristna eller inte, döpta eller inte. Det gäller oss lika väl som det gäller gräset som dör på hösten för att återuppstå på våren. Dopet säger då något om det liv som Gud redan har utvalt oss till, det liv som går genom döden - oavsett vad vi väljer.
Det är kravlöst. GT som helhet är inte kravlös. GT genomsyras av spänningen mellan Guds absoluta kravlöshet och absoluta krav. Människan är ovillkorligt älskad vad hon än gör och hon är samtidigt ansvarig. Hon är inte för alltid slav i Egypten. Med frihet följer ansvarighet. Därför finns det en fin poäng med att se dopet som tecken på en personlig avgörelse - men frågan är om det överhuvudtaget är samma rit då. Frågan kanske inte är om vi ska ha barn- eller vuxendop utan om dopet ska ses som en avgörelserit eller som en livstolkande symbolhandling. Det ena symboliserar att vi tillhör Gud som resultat av Guds val. Det andra symboliserar vår vuxna ansvarighet att svara på denna kärlek.? Det är som Fredrik säger att dopet får olika funktion beroende på om det är spädbarn eller vuxen som döps. Det är liksom inte riktigt samma sak.
Försök till svar på din fråga Annika: Är inte praktiserandet av barndop knutet till att kyrkan fick makt? Jag vet inte. Kanske. Hur man gjorde i den "urkyrka" som kanske knappt ens funnits är svårt att veta. Kanske såg det olika ut på olika håll. Jag ska fråga min NT-lärare vad han tror om saken. Om vi däremot anlägger ett mer modernt perspektiv så menar jag att det blivit lite tvärtom. Det har vuxit fram en form av "elitism" i vissa frikyrkorörelser där man ser sig som en utvald skara av rätt troende, rätt döpta och rätt helgade (nå, attityden finns i Svenska kyrkan också). Där har kraven på personlig avgörelse blivit knuten till läran om frälsning. Det är en ganska grym maktordning. Inte rätt troende = inte frälst... Där hade läran om den förekommande utkorelsen och räddningen innan man ens hade en lag att följa, och ännu mindre hade avgjort sig för den fyllt en bra funktion. Det är inte så att alla ska med. Alla är med, döpta eller inte. Den personliga avgörelsen är frukten av en mognande tro, tillit till att man redan är älskad...
Jag har inget svar på frågan om man bör praktisera barndop eller inte. Själv skulle jag låta döpa mina spädbarn om jag hade några. Men jag efterfrågar en avgörelserit – vad det nu kan vara. Konfirmationen (men den funkar väl knappast så) ? I ickevåldssammanhang kan kanske ett ickevåldslöfte fylla funktionen? Kanske något annat? För den som är barndöpt kanske en avgörelserit som vuxen kunde vara viktig? Får man ställa en så personlig fråga här på bloggen som om du själv upplevt någon händelse som avgörelserit i ditt liv? Svara så klart bara om du vill.
Ett kort svar på din fråga Josefin: nej, jag tror inte det faktiskt.
SvaraRaderaTack för era tankar. Intressant med perspektivet att barndop och vuxendop är olika saker. Jag har Anna-Karin Hammars avhandling om dopet därhemma, har tänkt att läsa den vid tillfälle. Återkommer kanske till temat efter det...