tisdag 16 februari 2010

Den kristna resan

Som fortsättning/avslutning på temat "praktiker i den kristna gemenskapen" kommer här några reflektioner utifrån James McClendons teologi om den kristna resan. Detta ämne känns lite tabu inom det sammanhang där jag verkar: Svenska kyrkan. Får man prata om olika faser i den kristnes liv?

I ett kapitel med rubriken ”Att följa Jesus: Den kristna resan” skriver McClendon att vissa praktiker korresponderar med vissa faser. "A sequence of significant communal practices in the church marks the progress of the pilgrim on the Christian journey."

Första stadiet handlar om förberedelse, och där är katekes, det vill säga grundläggande undervisning, huvudpraktiken (som behöver vara mer radikal än den är idag i de flesta kyrkor, enligt McClendon).
Andra stadiet är omvändelsen, och denna kopplas starkt till dopet i Bibeln. Det handlar om att vända sig mot Kristus och gå in i gudsriket. Ibland har hela den kristna resan betecknats som omvändelse, men då upphör den att vara en berättelse eftersom inget nytt någonsin händer.
I det tredje stadiet, efterföljelsen, är nattvarden den tillhörande praktiken. Där förnyar de kristna sitt åtagande till Gud och varandra.
Det fjärde stadiet, som inte är särskilt uppmärksammat i kyrkorna, kallar McClendon för soaring (stigande), och här är det praktiken "gemensam urskiljning" som vägleder. Denna praktik, med sin grund i orden av Jesus i Matteus 18 om hur man ska gå tillväga när någon i gemenskapen gjort något orätt, har förvanskats under kristenhetens historia. Från att ha varit hela församlingens uppgift att ta itu med problem och synder blev det prästerskapets uppgift. Från att ha handlat om alla möjliga beslut blev det till slut bara synder som hanterades. Syftet med urskiljningen är att gå vidare i Guds nåd, att fördjupa sin kallelse. Att söka det som metodisternas grundare Wesley kallade för ”perfect love”. Detta är hela församlingens uppgift, och den inkluderar att urskilja kallelser, samt att se och uppmuntra medlemmarnas gåvor.

Detta sätt att se på det kristna livet tror jag manar till fördjupning utan att bli elitistiskt. Särskilt ett samfund som Svenska kyrkan, med sin folkkyrkotanke, skulle tjäna på att tydliggöra hur det finns olika faser i det kristna livet. Risken är stor att alla gudstjänster anpassas efter början på resan, förberedelse och omvändelse, så att den fördjupning som finns inom faserna efterföljelse och ”stigande” sällan eller aldrig utforskas. Det är i alla fall min egen erfarenhet; det är som om man ”börjar från början” hela tiden. Även om detta kan bottna i hänsyn till människor som inte är vana kyrkobesökare tror jag att det leder fel.

3 kommentarer:

  1. Mycket intressant! Detta är verkligen tidstypiska och viktiga frågor för kyrkan och inte minst för en lidande värld. K G Hammar talar om olika stadier i det kristna livet i boken "Jag har inte sanningen, jag söker den". Som jag uppfattar det handlar det dock mer om det kognitiva och emotionella livet. Det vi konsekvent är dåliga på att prata om i kyrkan är det praktiska livet. Det kan ha många orsaker. Vi är rädda för att fastna i gärningsrättfärdighet där vissa saker är påbjudna och andra tabun. I förhållande till ickevåld tror jag tyvärr att ickevåldsrörelsen själv ibland "späder på" den rädslan genom att tala om ickevåld som allas ansvar. Jag tror vi måste sluta göra det. Det är inte rimligt att alla skulle ha det ansvaret och konsekvensen för kyrkans del blir att man inte talar om det alls. Om man däremot talade om ickevåld som vissa människors ansvar och hade en teologisk reflektion kring denna kallelse så skulle man också inom kyrkans ramar bygga plattformar för att leva ut kallelsen. Jag låg i natt och fantiserade om kommuniteter för kristna med ickevåldskallelser - kanske klosterliknande (för gifta och ogifta) platser där det kristna livet får ta dessa uttryck. Kallelsen måste erkännas som en genuint kristen kallelse, en av många som måste tas på allvar. Kyrkan har kramp när det gäller att försöka tala så allmänt och slätstruket att det gäller "alla". Man liksom glömmer att det inte är 1800-tal längre och att alla inte längre är i kyrkan. Jag håller med om att man borde gå vidare och tala om det kristna livets mognad och växt in i OLIKA kallelser samt bygga forum och plattformer för dessa olika kallelser att blomma ut. Jag tror det finns många kristna (och andra) med ickevåldskallelse som aldrig hittar ett forum för att leva ut sin gåva. Jag tror inte det är nödvändigt att alla kristna lever aktivistliv. Dessbättre tror jag att vi skulle kunna stoppa krigsmaskineriet om alla de som har denna kallelse levde den. Jag tror vi behöver kallelsegemenskaper i kyrkan. Vad tror du och hur skulle sådana i så fall se ut om du fick råda? Tänk om det är möjligt?

    SvaraRadera
  2. Hej Annika.

    Jag läste din debattartikel i Kyrkans tidning och den grep mig djupt. Jag har länge sökt efter alternativa sätt att tolka påskevangeliet, eftersom det berör mig djupt, men försoningsläran berör mig illa. Läs gärna på min blogg om vad jag skrev efter din artikel. Min blogg kallar jag en predikoblogg, men inte för att jag är teolog, utan bara för att jag tror att om fler predikar så blir det teologiska samtalet mer levande.

    Allt gott!
    / Hanna


    www.drakhannastankar.wordpress.com

    SvaraRadera
  3. 快樂與滿足的秘訣,就在全心全意投注於現在的每一分,每一秒上..................................................

    SvaraRadera