Svenskars aversion mot oenighet

När jag sov över hos min vän Brian Palmer i veckan gav han mig en intressant artikel: A Letter from Sweden, av Susan Sontag, amerikansk författare (1933-2004). Hon skrev den 1969, efter att ha bott i Sverige i sju månader. Enligt Brian, som är antropolog, är den känd som en välskriven och djuplodande antropologisk text. Det har ju gått några år sedan den skrevs, och man kan hoppas att det mänskliga och samhälleliga klimatet i Sverige är lite mer avslappnat och varmt än det verkar ha varit för fyrtio år sedan. Men jag tror att många av hennes iakttagelser fortfarande säger något om oss svenskar.

Ett stycke handlar om vad Sontag uppfattar som ett tabu mot uttryck för aggression och en stor känslighet mot oenighet. Poliser är artiga, skriver hon, och de är respekterade, minst lika mycket som i England, men "they are also more feared, because the level of guilt about infractions of the social code ... is much higher than in England." Brott mot den sociala koden, det har vi svårt för. "There is a strong aversion to disagreement as such."

Jag tänker på de starka reaktioner mot civil olydnadsaktioner som man ibland möter. Det kan kännas som att folk reagerar med magen mer än hjärnan mot lagbrottet. Vad aktionen riktar sig mot och syftar till hamnar ofta i bakgrunden. Det viktiga är att "Så här får man inte göra!" När jag jämfört mina erfarenheter med fredsaktivisters i USA och England verkar det som att fredliga lagbrott i sig inte är lika kontroversiella där som här.

När Jim Wallis var på kyrkokonferensen i Örebro för två veckor sedan nämnde han i ett samtal med politiska ungdomsförbund att han själv gripits tjugotvå gånger vid olika politiska aktioner. Jag önskar att han hade berättat något om detta vid de stora samlingarna under konferensen, så att åhörarna förstått att den författare och pastor som de beundrar så inte ser laglydnad som något heligt, som går före allt annat.

Anteckningar från häktet, forts

Fredag den 30 april. Regnväder. Tråkigt för dem som ska fira Valborg. Har varit på promenad - blev glad över att denna tårtbit var aningens större och hade två fönster! Tillbaka 11:08, då står lunchen på bordet. Två timmar efter frukost ...
Frågade just en vakt om telefontillstånden. Det kan ta upp till en vecka! Och de jobbar bara med det måndag till fredag. Känns märkligt att vara så här isolerad när jag inte ens är häktad utan har en dom. (På anstalten där jag var förra året var det fritt fram att ringa, inga tillstånd behövdes.) Hade hoppats få prata med Pelle idag.

Kl 16:30. En av kvinnorna som delade ut middagen tittade allvarligt, nästan surt, på mig och sa "Vad sitter du för?" Jag blev väldigt förvånad, trodde inte de fick säga en sån sak. "En fredsaktion mot vapenexporten" svarade jag. Då sa hon nåt om att jag inte ser ut som de tjejer som brukar vara här.

1 maj. Fortsatt grått ute. Ser intervju med Greider på Nyhetsmorgon apropå hans nya bok. Intressant. Önskar att jag hade en psalmbok. I häktet förra året hjälpte den mig att be.
Kl 16:30. Satt och var rörd över vänligheten från en av vakterna, en ung kille - "Ha en fin kväll nu då!" sa han genom luckan - då Y, hon med dreadlocks, kommer med en bok "från budet" (det vill säga någon har lämnat in den). Det är antologin som Hasse är med i, och på första sidan finns en hälsning från honom och resten av Kristna freds-gruppen i Göteborg. Så oväntat! Vad fint att de tänker på mig.

Kl 17:50. En lustig dialog: "Ville du gå på toaletten?" Ja. "Är det nåt som går snabbt tror du? För vi stänger nu." (Efter 18:00 är det nattlaget som jobbar, dvs färre personer per våning.)

2 maj. Söndag och sol. Längtar till promenaden (nu är kl 14:15). Blev så glad när TV-gudstjänsten var She-mässan, med Emmylou Harris låtar, från Annedalskyrkan. Tema: kvinnors situation i världen. KG predikade, jättebra. Blev en stund av andakt.

På informationsbladet jag fått står ett dagsschema: 8:00 Uppstigning, 8:15 Frukost, 11:00 Lunch, 15:30 Middag, 16:45 Låsning för natten. Tycker sista punkten är lite märkligt formulerad. Vi är ju inlåsta hela tiden. Men efter 16:45 är det ju inte meningen att man ska lämna cellen alls (förutom toa-besök). Aktiviteter utanför cellen är annars en halvtimmes promenad dagligen samt en halvtimmes träning och dusch varannan dag.

Kl 16:30. Såå skönt att känna solen i ansiktet. Halvtimmen kändes väldigt kort.

Måndag den 3 maj. Äntligen telefontillstånd - men bara till min syster. Fick nej på Pelle, eftersom hans namn inte står på abonnemanget. Kunde de inte ha skrivit något om detta på ansökningsblanketten! Hur ska man förstå annars att det är ett krav?

4 maj. När jag kommer in från promenaden ligger flera brev/kort på mitt bord. "Måtte du aldrig rehabiliteras från ditt fredssinne" skriver en av ofogarna. Dom är så fina!

6 maj, 16:00. Får tillstånd att ringa hem! Ber att få låna telefonen med en gång, och den är tack och lov ledig. Härligt att prata med Pelle och Martin.

(Efter detta blev det inte så mycket anteckningar. Flyttade till annan avdelning på fredagen, där jag fick gemensam promenad med två andra tjejer. Släpptes onsdag morgon kl 8:00, pappa väntade utanför, körde mig till tåget. Föredrag i Uppsala på kvällen ...)

15 dagar på Göteborgs häkte

Nedanstående är från anteckningar jag gjorde mellan den 27 april och den 12 maj, då jag avtjänade femton dagar för att inte ha samverkat med övervakningen (vilken syftar till att få mig att välja bort civil olydnad).

"Välkommen - får jag säga då!" sa den ansvarige i receptionen, en stor man med rödlätt hår. Jag kände mig tacksam över hans attityd.
Halv fyra hade jag tagit hissen upp till häktet. Halv fem var intagningsproceduren klar och jag var inlåst i cellen.
Kl 22: Inget skuldbeläggande från någon. Skönt. De flesta vakter jag mött hittills har varit trevliga. Det är en restriktionsavdelning (fast jag har ju inga restriktioner). Ev kan jag flyttas till en gemensamhetsavdelning senare.
Cellen ser ut ungefär som i Norrköping. Fast man kan inte tända och släcka taklampan själv. Mellan galler och persienn ser jag den nya tingsrättsbyggnaden.

Kl 7:30. Det är tyst och lugnt här. Eller välisolerat kanske. Har sovit gott. Avslutade gårdagen med att se intervjun med Annika Östberg. Den var fin. Man får sympati för henne.
Nu har några personer intagit sina kontor i tingsrätten. Ser en man som sitter och äter framför sin dator. Jag undrar om han skulle se mig, om jag vinkar just när han tittar hit.
Kl 11:20. Så roligt att träffa Britt! (Min vän och diakonkollega som jobbar inom kriminalvården.) Vi satt och pratade i en halvtimme.
Kl 15:50. Dagen känns väldigt lång. Jag har fått duscha. Annars har jag inte varit utanför cellen (förutom för toa-besök). Min kontaktperson var här en kort stund, med information. Hon säger att hon ska skicka iväg placeringsunderlag i denna vecka, så att jag kanske får en anstaltsplacering nästa vecka.
Kl 19:00. Det blev promenad, kl 16, samtidigt som middagen kom. Ett litet utrymme på taket. Det regnade. Utsikt över nya Ullevi.


Jag försöker njuta av att ha gott om tid. Saknar ju inte sysselsättning (fyra böcker, reflektioner att skriva, föredrag att förbereda). Det går rätt bra. Tiden går långsamt, men det känns okej.

Kl 12. Känner mig uppåt idag. Lite träning efter frukost (i en lite större cell med träningscykel och några styrketräningsmaskiner), dusch, promenad. Tänkte på Seeds of Hope, deras avrustningsaktion i England 1996. Sjöng "With my hammer" på promenaden.
Kl 16. Känner mig lite gråtmild. Kommer inte att kunna ringa idag (inte fått telefontillstånd). Nu kom maten. Jag fick extra pålägg av X - mycket trevlig vakt, från Ungern - och när jag sa tack sa hon "Du behöver inte tacka." Så fint! "Vi kvinnor måste hålla ihop." Jag blir rörd, börjar nästan gråta.
Kl 20. Ska se programmet på 4:an om kungen. Förbereda några brev att lämna ut imån bitti. Jag har lyxigt mycket mat i hyllan: knäckebröd, marmelad, the, kakor jag köpte av kiosk-killen. Jag har det bra.