Ordna julklappar och stöd CPT!

Den 24 januari till 28 februari kommer jag att arbeta med Christian Peacemaker Teams i Sulimania, norra Irak. Tillsammans med tre, fyra andra CPT:are ska jag ge stöd åt människor som drabbats av våld, framför allt av Turkiets och Irans bombningar in över gränsen, och dokumentera brott mot mänskliga rättigheter. Teamet arbetar också nära kurdiska aktivister som kämpar för en fredlig lösning av konflikten mellan Turkiet och den kurdiska gerillan PKK.

Förutom resekostnaden är jag ålagd, av CPT, att samla in tiotusen kronor. På grund av deras svaga ekonomi behöver vi "reservister" - till skillnad från dem som arbetar heltid med CPT - på detta sätt hjälpa till att täcka omkostnader för projekten i Irak, Palestina, Colombia och Kanada. Jag har haft stora planer på att ordna kurdisk kulturafton etc för denna insamling, men har insett att min tid inte räcker till för något sådant.

Så fick jag denna idé: fixa julklapp till någon du bryr dig om samtidigt som du skänker en slant till CPT:s arbete! Sätt in summan (minst 100 kr) på mitt konto, mejla mig personens namn och adress, så skickar jag en av mina/våra böcker, signerad och inslagen, till din vän! Du kan välja mellan Ett brinnande hjärta, I vänliga rebellers sällskap och Varje varelse ett Guds ord. (Här finns böckerna beskrivna.) Jag kan förstås också skicka boken till dig, icke inslagen, om du hellre vill det.

Mitt kontonummer är 9020 28 290 24, i Länsförsäkringar Bank, och min e-post annika.spalde at gmail.com. Skriv alltså i mejlet: Namn på din vän, adress (till dig eller henom), vilken bok jag ska skicka, och när du gjort eller tänker göra insättningen. Och tack på förhand till er som på detta sätt vill bidra till konkret fredsarbete på kristen grund!

På träning med CPT

Torsdag fm, den 19 juli: Vi sitter i smågrupper runt om i träningslokalen och spånar på ideer. Hur kan vi uppmärksamma människor på vad som händer i Las Pavas, Colombia? Vad kan vanligt folk göra för att stötta de bybor som sedan förra veckan försöker stoppa palmoljeföretaget från att skövla deras grödor? Vad vill vi be Illinois senator att han vidtar för åtgärder? Senare under dagen delar vi in oss i arbetsgrupper. Jag hamnar i "props-gruppen", den som ska tillverka plakat o dyl. Vi vill göra palmer, och jag står några timmar och klipper till palmblad.

Det är slutet av första veckan av den månadslånga träningen med Christian Peacemaker Teams. Det känns som att vi redan varit tillsammans länge. Från morgon till sen kväll jobbar vi, gör övningar, lyssnar till tränarna, lär känna varandra, planerar aktion. I eftermiddags hade vi telefonkontakt med en ung kvinna i Las Pavas, Marcelis Payares, for att höra direkt från henne vad som händer där. De 123 familjerna har tvingats lämna byn flera gånger efter våld och hot från knarkmaffia och paramilitarer. De har alltid kommit tillbaka och återupptagit sin odling av majs, banan och yucca. Denna gång är hoten allvarligare, säger Marcelis. Palmoljeföretaget har rivit ner stängsel, grävt upp bananplantor och hackat dem i bitar, stulit boskap. I förra veckan när de kom med en traktor full av plantor la hon sig ner framför den. “Jag kände mig tvungen att göra något för att försvara vår mark.” Tack och lov stannade traktorn. Arbetarna tog plantorna till fots den sista biten.

Fredag fm: Med svårighet får vi in den stora kartong-traktorn på Chicagos L-train. Vi har bestämt oss för att gestalta scenen från Las Pavas då Marcelis lägger sig framför traktorn, som en gatuteater. Adriana, från Colombia, har huvudrollen. Jag och Ulrike från Tyskland “kör” traktorn. De andra agerar bybor, förutom Jonathan som är poliskontakt och några som delar ut flygblad. Första stoppet är vid Colombias konsulat. Efter drama, bön och uppläsning av brev till konsuln går vi i procession nerför Michigan Avenue, mot “the Federal Building” där senator Richard Durbin har sitt kontor. Durbin räknas som en av de mest inflytelserika demokraterna i USA’s senat.

Fem av oss går i förvag. Vi ska gå upp till kontoret och be dem att kontakta senatorn, som vi antar är i Washington, för att förmedla vår vädjan om ett ingripande från hans sida. Genom sin roll i Foreign Relations Committee har han ett stort ansvar. De två kvinnorna vid receptionsdisken är mycket vänliga. Vi frågar efter en “senior staff” men de säger att ingen har möjlighet att ta emot oss, ja, de är praktiskt taget ensamma på hela kontoret. Vi kan få boka in ett möte om någon månad eller så, eller möjligtvis lämna in material till senatorn. Vi betonar hur akut vårt ärende är, att byborna i Las Pavas just nu riskerar sina liv när de genom ickevåld försöker försvara sin mark. Ett samtal från Durbin till Colombias regering skulle kunna vara livsavgörande för dem. Mel från Kanada frågar om de inte skulle kunna ringa upp senatorn. Nej, han går absolut inte att få tag på!

Vi sätter oss ner för att fundera över hur vi kan gå vidare. Det har gått närmare en halvtimme sedan vi kom till kontoret. Plötsligt ser vi senatorn komma in genom dörren tillsammans med några medhjälpare. Stor förvåning, är han inte i Washington? Han ser vår lilla grupp och utbrister “What’s this, a wedding?” “It’s about Colombia” svarar Kryss och berättar kort men med inlevelse om situationen i Las Pavas. Han lyssnar uppmärksamt. Jag känner hur mina ögon fylls av tårar. Tacksam över att vi fått kontakt med senatorn, rörd över att vi får vara en röst for Mercelis och de andra, som CPT haft kontakt med i många år. (Sedan år 2000 finns ett CPT-team på plats i Barrancabermeja, Colombia.) “Jag ska följa upp det här”, säger Durbin. Hans trevliga medhjälpare får alla våra dokument, och hon lämnar sitt kort till oss. Lite omtumlade tar vi hissen ner till de andra som hållit bönevaka utanför.

14 dagars fängelse

Jag blev förvånad då jag fick domen i april: 14 dagars fängelse för rosamålningsaktionen vid Vidsel robotbas förra året. Jag hade fått för mig att en månad var det kortaste straff man kunde få. Men, även om två veckor kändes nästan skrattretande kort när jag först hörde det, så började det ändå kännas lite i magen när inställningsdagen närmade sig. Det är en ny miljö man ska möta (hade ej varit på Sagsjön tidigare), nya människor,en styrd vardag där man inte har möjlighet att gå därifrån om det blir jobbigt. Jag blev positivt överraskad den första dagen, de anställda hade, de allra flesta, en trevlig attityd. Och bland "tjejerna" var det också en god stämning. Efter första arbetsdagen kom arbetsledaren från köket och frågade om jag ville gå över till dem. Eftersom de hade en lunchrast på två timmar tackade jag ja. Jag blev ansvarig för den vegetariska maten, till tre personer. Sen hjälptes vi förstås åt med disk och städning, vi tre, fyra tjejer som jobbade i köket. Efter halv fem och på helgerna kunde jag läsa, träna eller göra vad jag ville.

En dag fick jag ett fint brev från en man, buddhist, som jag aldrig träffat. Han hade läst på Teologifestivalens blogg att jag kände mig lite låg efter vår rättegång. Vi fastnar ju lätt i frågan om framtida resultat, skrev han, men är inte ”varje handling, tanke och ord som talas ur kärlek, medkänsla och visdom ’belöningen’ i sig?” ”I er aktion uppstod en fredlig värld, en värld av kärlek och medkänsla. Och den måste göras om och om igen, i varje ögonblick. De som lyssnade till er i rätten delade denna värld med er då. Och frön till den ständiga förändring som är vår verklighet såddes. Vi vet inte när de blommar, vi vet inte exakt vilka blommor det blir – men att de blommar upp förr eller senare vet vi. Att de blommar upp med en energi som ligger i linje med de frön som sådde, det vet vi.” Hans ord påminde mig om några rader i den bok om Nya testamentet som jag läser nu, Jesus och de första kristna, om Guds rike. ”Enligt evangeliernas Jesus kan man gå in i det framtida Gudsherraväldet redan nu, genom att gå in i gemenskapen med honom .” Eftersom han i sin person på något sätt förenar framtiden med nutiden är Gudsriket också närvarande nu, i och genom honom. Är inte detta ett annat sätt att säga ”tänk inte så mycket på framtiden, lev det du tror på här och nu”? ”Sök gemenskapen med Kristus och låt dig formas av den.” Vilken fantastisk inbjudan, att gå in i den verklighet där Gud råder! Och en aspekt av detta är den sociala. Eller som min kursbok säger: ”Den som förkunnar ett nytt ’Guds herravälde’ ifrågasätter samtidigt rådande politiskt herravälde… Den politiska dimensionen i Jesu förkunnelse om Gudsriket är ofrånkomlig.” Amen. Den stora utmaningen: att tolka vad detta betyder i vår värld i dag.

Vill du stödja mitt arbete med CPT?

Efter CPT-delegationen till norra Irak, ett par aprilveckor förra året, har det varit Christian Peacemaker Teams utbildning som jag siktat in mig på. Den är förutsättningen för att kunna arbeta med CPT "på riktigt". Varje sommar hålls den månadslånga utbildningen i Chicago. Stora delar handlar om ickevåldsträning. Omständigheterna är enkla, man bor i skolsal el liknande, och upplägget intensivt, från morgon till kväll med endast tre lediga dagar under månaden. En tanke med detta är att lite grann efterlikna de tuffa förhållanden som kan vara hos teamen.

Om ledarna i slutet av månaden tycker att man är lämplig - och man själv känner att CPT är rätt plats för en - kan man då gå in i ett åtagande som heltidare, deltidare eller reservist. Som reservist ger man en till två månader om året åt arbetet. Jag tänker mig att arbeta med teamet i Hebron, Västbanken, under en månad om året, men är öppen för andra platser om CPT har större behov där (dvs i norra Irak eller i Colombia).

För träningen, som är från 13 juli till 13 augusti, betalar man en avgift på knappt femtusen kronor. Sen kostar flygresan drygt sextusen. Jag kommer förstås att ta vad jag kan ur egen ficka, men behöver också få in lite pengar för att ha råd att åka. Jag är mycket tacksam för alla bidrag, stora som små. Kanske känner du att detta kan vara ett sätt för dig att bli delaktig i CPT:s arbete? Inbetalning kan göras till mitt konto i Länsförsäkringar Bank: 9020 28 290 24. (Skriv Träning.) Bön, uppmuntran och annan form av stöd är naturligtvis också mycket uppskattat!

Kort om CPT's arbete (från folder):
”I Colombia följer CPT lokala människorättskämpar och deras samhällen för att förhindra att de utsätts för våld av väpnade grupper eller ”försvinner”. I Nordamerika närvarar CPT när ursprungsbefolkningar protesterar mot skogsskövling och bär vittnesbörd om samhällets våld och förtryck. CPT finns på plats i Irak för att kunna föra vidare irakiernas berättelser om ockupationen och stötta de samhällen längs de iranska och turkiska gränserna som utsätts för regelbundna bombningar och hot. CPT har också under lång tid funnits på plats på de ockuperade palestinska territorierna för att följa palestinska skolbarn och herdar som utsätts för grovt våld i sin vardag och stödja de människor som kämpar för fred och mänskliga rättigheter.”