På träning med CPT

Torsdag fm, den 19 juli: Vi sitter i smågrupper runt om i träningslokalen och spånar på ideer. Hur kan vi uppmärksamma människor på vad som händer i Las Pavas, Colombia? Vad kan vanligt folk göra för att stötta de bybor som sedan förra veckan försöker stoppa palmoljeföretaget från att skövla deras grödor? Vad vill vi be Illinois senator att han vidtar för åtgärder? Senare under dagen delar vi in oss i arbetsgrupper. Jag hamnar i "props-gruppen", den som ska tillverka plakat o dyl. Vi vill göra palmer, och jag står några timmar och klipper till palmblad.

Det är slutet av första veckan av den månadslånga träningen med Christian Peacemaker Teams. Det känns som att vi redan varit tillsammans länge. Från morgon till sen kväll jobbar vi, gör övningar, lyssnar till tränarna, lär känna varandra, planerar aktion. I eftermiddags hade vi telefonkontakt med en ung kvinna i Las Pavas, Marcelis Payares, for att höra direkt från henne vad som händer där. De 123 familjerna har tvingats lämna byn flera gånger efter våld och hot från knarkmaffia och paramilitarer. De har alltid kommit tillbaka och återupptagit sin odling av majs, banan och yucca. Denna gång är hoten allvarligare, säger Marcelis. Palmoljeföretaget har rivit ner stängsel, grävt upp bananplantor och hackat dem i bitar, stulit boskap. I förra veckan när de kom med en traktor full av plantor la hon sig ner framför den. “Jag kände mig tvungen att göra något för att försvara vår mark.” Tack och lov stannade traktorn. Arbetarna tog plantorna till fots den sista biten.

Fredag fm: Med svårighet får vi in den stora kartong-traktorn på Chicagos L-train. Vi har bestämt oss för att gestalta scenen från Las Pavas då Marcelis lägger sig framför traktorn, som en gatuteater. Adriana, från Colombia, har huvudrollen. Jag och Ulrike från Tyskland “kör” traktorn. De andra agerar bybor, förutom Jonathan som är poliskontakt och några som delar ut flygblad. Första stoppet är vid Colombias konsulat. Efter drama, bön och uppläsning av brev till konsuln går vi i procession nerför Michigan Avenue, mot “the Federal Building” där senator Richard Durbin har sitt kontor. Durbin räknas som en av de mest inflytelserika demokraterna i USA’s senat.

Fem av oss går i förvag. Vi ska gå upp till kontoret och be dem att kontakta senatorn, som vi antar är i Washington, för att förmedla vår vädjan om ett ingripande från hans sida. Genom sin roll i Foreign Relations Committee har han ett stort ansvar. De två kvinnorna vid receptionsdisken är mycket vänliga. Vi frågar efter en “senior staff” men de säger att ingen har möjlighet att ta emot oss, ja, de är praktiskt taget ensamma på hela kontoret. Vi kan få boka in ett möte om någon månad eller så, eller möjligtvis lämna in material till senatorn. Vi betonar hur akut vårt ärende är, att byborna i Las Pavas just nu riskerar sina liv när de genom ickevåld försöker försvara sin mark. Ett samtal från Durbin till Colombias regering skulle kunna vara livsavgörande för dem. Mel från Kanada frågar om de inte skulle kunna ringa upp senatorn. Nej, han går absolut inte att få tag på!

Vi sätter oss ner för att fundera över hur vi kan gå vidare. Det har gått närmare en halvtimme sedan vi kom till kontoret. Plötsligt ser vi senatorn komma in genom dörren tillsammans med några medhjälpare. Stor förvåning, är han inte i Washington? Han ser vår lilla grupp och utbrister “What’s this, a wedding?” “It’s about Colombia” svarar Kryss och berättar kort men med inlevelse om situationen i Las Pavas. Han lyssnar uppmärksamt. Jag känner hur mina ögon fylls av tårar. Tacksam över att vi fått kontakt med senatorn, rörd över att vi får vara en röst for Mercelis och de andra, som CPT haft kontakt med i många år. (Sedan år 2000 finns ett CPT-team på plats i Barrancabermeja, Colombia.) “Jag ska följa upp det här”, säger Durbin. Hans trevliga medhjälpare får alla våra dokument, och hon lämnar sitt kort till oss. Lite omtumlade tar vi hissen ner till de andra som hållit bönevaka utanför.