Spänt läge inför val i irakiska Kurdistan

(Krönika i Fria Tidningen den 14 september 2013)

Salim street är en av huvudgatorna i Suleimani, irakiska Kurdistan. En varm kväll i förra veckan gick vi ut vid tio-tiden och flanerade längs gatan för att titta på det som nu sker här varje kväll; människor åker runt i bilar med flaggor för sitt parti och viftar och tutar. Detta är det mest synliga tecknet på att valet närmar sig. Den 21 september ska ett nytt parlament väljas, för tredje gången sedan denna del av Irak blev autonom. Denna kväll kändes det som att feststämning rådde, särskilt bland Gorran-partiets anhängare, det största oppositionspartiet. Gorran betyder förändring, och partiet lockar många människor som är trötta på svågerpolitik och korruption bland makthavarna. De hoppas få en majoritet av rösterna här i Suleimani-regionen. Om det sker skulle det innebära en smärre revolution; PUK – Patriotic Union of Kurdistan – har haft i princip oinskränkt makt över myndigheter, polis och militär här sedan 1990-talet.

Gorran- och PUK-anhängare möts, denna gång utan problem.

Men tyvärr är inte situationen så fredlig som man skulle hoppas. Den senaste veckan har jag flera gånger, när jag lagt mig för att sova, hört skott avlossas någonstans i staden. Zmnako, fotograf och vän till teamet, sa när vi träffades häromdagen att spänningarna ökar för varje dag. Han är ute och fotar varje kväll under valkampanjen och har sett en hel del övergrepp med egna ögon. ”PUK har svårt att acceptera att de kanske måste lämna ifrån sig makten. De offrade mycket i den väpnade kampen för den här regionen. Då har de väl rätt att regera här! Ungefär så argumenterar de” menade Zmnako. PUK-anhängare har gett sig på andra partiers folk och misshandlat dem med glasflaskor och andra tillhyggen. Vid minst två tillfällen har civilklädda män åkt in i grupper med Gorran-supportrar och skjutit. Ett trettiotal har skadats totalt, tre har dött av sina skador.

I onsdags kväll besökte vi den Gorran-kampanjplats – en av tre i stan – där en dödsskjutning inträffat. Vi ville vara på plats åtminstone under en kväll för att observera och dokumentera eventuellt våld. När kampanjledningen på plats hörde att en grupp internationella, däribland svenskar, var på väg dit ville de absolut mötas och prata. Så fort vi närmade oss platsen skyndade en äldre man fram: “Are you from Sweden? Come with me!” Det visade sig att tre av de mest aktiva Gorran-arbetarna här denna kväll var svensktalande. Robitan Kakazal har bott i Kållered och har en magisterexamen från Göteborgs universitet, men är tillbaka i Kurdistan sedan 2008. Han är nu kandidat för Gorran till parlamentet. När vi pratade lät han bekymrad över situationen. “De försöker skapa kaos så att de har en ursäkt att ställa in valet.”

Vi blev visade in i containern som för tillfället tjänar som kontor. De berättade om kvällen före då en kvinna blev träffad i huvudet av en kula efter att en man skjutit mot Gorran-anhängare från flaket på en lastbil. De betygar alla – sju, åtta män och en kvinna – att de är fast beslutna att inte ge efter för några provokationer. “Vi vill arbeta utan våld, vi vill övertyga med argument!”

Utanför vajar rader av blå partiflaggor med Gorran-symbolen: en ljuslåga. Jag önskar och hoppas att dessa människors övertygelse, och längtan hos de många irakiska kurder som vill ha verklig demokrati, ska slå igenom och så småningom vinna över våldet.

Att stå upp mot ett av världens största företag

Det är kväll den 3 september. Vi är på besök i en by några timmars bilfärd från Suleimani. Latifs mor och systrar dukar fram ris, stekta grönsaker, färska tomater och annat gott. Latif är en av initiativtagarna till en förening "för miljön och gemensamma rättigheter". De har nu trettio medlemmar, ett tiotal aktiva.

Flera av dem är uppvuxna i den vackra dalgången, och de är mycket oroade över vad som skulle hända om oljeföretaget hittar olja i dalen och börjar pumpa upp den. De vet att det inte är en lätt uppgift, men de vill kämpa för att företaget helt ska lämna området i fred. Latif återkommer flera gånger till hur de vill arbeta: "fight peacefully".

Jag imponeras över hans principfasthet. Det finns andra i dessa byar - kanske peshmergas, män som tidigare krigat i bergen -  som har pratat om att hota bolagets anställda till livet. Men sådant tar Latif och hans förening avstånd ifrån. De är glada över att ha fått kontakt med CPT och vill gärna lära sig mer om ickevåld. Eftermiddagens korta workshop ser de bara som en början.

Han berättar om aktionen ett par veckor tidigare. De hade bjudit in folk till en samling, vid en vägkorsning centralt i samhället, för att manifestera mot oljeföretagets närvaro. På lappar hade de skrivit ut sina budskap, bland annat "Förstör inte vår miljö för ledarnas fickor" (det vill säga pengar som hamnar där), och "Resurserna finns ovan jord, inte under", bland annat med tanke på att turismen skulle kunna utvecklas på denna oerhört vackra plats, som en alternativ inkomstkälla. Ett par tv-kanaler kom dit och han blev intervjuad.

 
CPT:arna på plats uppskattade att det var ett hundratal människor samlade. Spontant började en grupp att dra trästockar till vägen för att blockera den. De visste att företagets bilar snart skulle komma ner denna väg, då deras arbetsdag var över. Mycket riktigt, strax kom de, flera stycken. Polis kom också till platsen. De tog det lugnt, tack och lov, när de försökte skingra folk och få igång trafiken.

Efter en stund kom en representant från företaget (vi vill tills vidare inte gå ut med vilket företag det är), och erbjöd sig att tala med folket. De gick till en moské i närheten för en kort samling. Han sa vad byborna redan visste, att företaget arbetar med tillstånd från regeringen. Problemet är ju att de närmast berörda inte tillfrågats.

Det blev sent och vi gick och la oss, Mohammed och Lukasz erbjöds sovplats på verandan, Rosemary och jag i familjens vardagsrum. Klockan sex vaknar jag av en tupp som gal och slammer från någon som diskar utanför fönstret. Smyger runt huset till den enkla toaletten. Vilken plats att vakna på! Känns nästan som om jag hamnat i paradiset.

Efter frukosten tar vi adjö av den fina familjen och påbörjar resan hemåt. Jag hoppas det inte var mitt sista besök här. Och jag hoppas att byborna och den lilla föreningen fortsätter att kämpa för sin vackra dalgång.

PS: Teamet håller på att sammanställa en rapport om problemen med oljeföretagens snabbt växande närvaro i irakiska Kurdistan. När den publiceras kommer där bland annat att finnas förslag på hur människor internationellt kan bidra/påverka.       

Vårt besök i byn Gulan

I tisdags körde vi norrut i några timmar för att möta och hålla ickevåldsworkshop med unga människor i ett litet samhälle. De har bildat en förening som ska arbeta för att skydda miljö och mänskliga rättigheter i dalen där de bor. 

Längst upp i dalgången arbetar ett oljebolag med att förbereda för borrning. Många i byarna i närheten är oroade över vad sådan verksamhet skulle leda till. Kommer de bäckar som rinner genom dalen att förorenas? Kommer de att kunna odla sin mat här om tjugo år?

Människorna här är självförsörjande på frukt och grönsaker. De odlar granatäpplen, druvor, persikor, äpplen, tomater, aubergine mm.

Efter workshopen blir vi inbjudna av Latif, 26 år och nybliven jurist, att komma och sova över hos hans familj.

De dukar upp på verandan.

Latif berättar om den nybildade gruppen. För några veckor sedan organiserade de sin första manifestation.
De fick stort gensvar från befolkningen. Utmed vägen där oljebolagets bilar måste passera samlades ca hundra människor. Det blev till en blockad, något som egentligen inte var planerat. (Fortsättning följer ...)

Bilder från kulturfestivalen i Rania

Den arabiska gruppen kom från Kirkuk. 

En grupp turkmener (etnisk grupp besläktad med turkar) från Kirkuk.

En dansgrupp från Duhok, norra irakiska Kurdistan.

Den här gruppen, också kurdisk, kom från Diyarbakir, Turkiet.

Min vän från Bagdad

För några veckor sedan lärde teamet känna en tjej, vi kan kalla henne Jasmin. Hon hade flyttat till Suleimani bara någon månad tidigare, från sin hemstad Bagdad. Här hade hon nu både jobb och lägenhet, men hon kämpade med att finna sig tillrätta. Saknade sin familj. Det är inte så lätt att bo här som ensam kvinna. Hennes mamma var tvungen att komma upp hit och gå till någon myndighet för att Jasmin skulle få tillstånd att hyra en bostad!

Min första kväll i Suli åt Jasmin middag med oss i teamet. Hon var rejält trött på trakasserierna hon möter som kvinna här. Visst, det kanske var värre på vissa sätt i Bagdad. Hon hade sökt sig hit till irakiska Kurdistan med förhoppningen att kunna leva ett lite friare liv, och så behövde hon stå ut med mäns trakasserier till och med på arbetsplatsen. Hon kände sig fångad, vart skulle hon vända sig, vart skulle hon kunna ta vägen för att slippa detta?! "På Saddams tid kunde man åtminstone gå säker på gatorna. Män som antastade kvinnor greps och ställdes inför rätta."  

Häromkvällen åkte vi till en kulturfestival i en stad, Rania, ett par timmars bilresa härifrån. Grupper från olika delar av regionen uppträdde; kurder från Iran och Syrien, jezidier, araber från södra Irak, en grupp från Turkiet. När den arabiska gruppen dansade - ett tiotal killar i vita fotsida dräkter och keffiyehs - började Jasmin gråta. "När jag växte upp såg vi ofta såna här grupper uppträda", sa hon. "Nu förekommer det inte längre i Bagdad, det tillåts inte av de religiösa ledarna. Bagdad är en annan plats idag."

Dagen efter ser jag en artikel som bekräftar det Jasmin säger. Den är skriven i mars i år, runt tio-årsdagen av USAs invasion. Kvinnan som intervjuas säger, om läget i Bagdad idag: “Religious zealots from both sides [Sunni and Shiite] have taken over. It has become a far, far, far more conservative, reserved society”.

Det känns så oerhört sorgligt. Jag tänker på alla unga människor, och äldre för den delen, som har smakat på en frihet (även om den inte gällde för det politiska området, förstås) som nu är borta. Jasmin är lik mig på många sätt; högskoleutbildad, engelsktalande, popmusiklyssnande, frivilligarbetare i organisationer som vill göra livet bättre för utsatta grupper. Apropå den hemska syn som mötte oss på damtoalett under vår utflykt (skitigt var bara förnamnet) skämtade hon: "Jag säger som Phoebe i Friends 'My eyes, my eyes!'" (Förstår om alla inte hänger med här, men eftersom Pelle och jag haft en Vänner-period de senaste månaderna - hm, lite pinsamt - så ser jag direkt scenen med Phoebe framför mig.)

Nästa gång jag hör om en bombattack i Bagdad kommer jag att undra om Jasmins mamma och systrar är okej. Staden, dess människor, har kommit så mycket närmare. Tack, Jasmin, för det. 

Det lilla klostret i Suleimani

Jag är tillbaka i Suleimani, irakiska Kurdistan, för att under fyra veckor arbeta med Christian Peacemaker Teams. Igår på vår lediga dag gick min kollega Sandra och jag ner till basaren för att handla och för att hälsa på i Deir Maryam al-Adhra, dvs Jungfru Marie kloster, som också ligger i den äldsta delen av stan. Det var fint att återse fader Jan, syster Fredrike och novisen Sebastien. Det är nu runt 1,5 år sedan de först kom till Suleimani, från moderklostret Mar Musa i Syrien, och började restaurera de gamla byggnaderna. Kyrkan är ca 150 år gammal. Traditionellt bodde det en hel del kristna i kvarteren runt omkring, men de flesta av dessa har nu flyttat till modernare delar av staden. (Och en ny, större kyrka har byggts, den ligger nära området där CPT-teamet bor.)

Fader Jan bjöd på lunch, och vi pratade om vad som hänt sen sist. De jobbar fortfarande med att renovera byggnaderna - inklusive nya toaletter för soldaterna som ständigt står på vakt utanför på gatan (trots att hotet mot kristna i denna del av Irak är mycket litet). De förbereder sig också på att ta emot ett antal kristna ungdomar från olika delar av landet för en veckas läger. De vill ta med dem på vandringar i bergen, ha samtal om kristen andlighet och prata om olika kallelser inom kyrkan.

Vi gick in i kyrkan och satt en stund. Den är rätt avskalad med vitmålade väggar. (Bilden hittade jag på nätet, från en kvällsmeditation.) Nästan varje kväll har de tyst meditation och mässa här.    

På väg hem i bilen - vi fick skjuts av fader Jan - frågade vi om de hört något nytt om fader Paolo (Dall'Oglio). Han är den som tog initiativ till återuppbyggnaden av Mar Musa kloster, från 500-talet, och på 1990-talet grundade Al-Khalil Community där, en monastisk gemenskap inriktad på dialog med muslimer. Som utlänning - han är italienare men sedan trettio år bosatt i Syrien - blev han snabbt utkastad ur Syrien då han förra året allt mer offentligt kritiserade regimens handlingar. När jag träffade honom här i Deir Maryam i februari förberedde han sig för att ta sig in i Syrien igen för att träffa olika parter i konflikten och försöka medla. Vi pratade en stund över en sen frukost, om ickevåld och möjligheterna för ickevåldslig kamp i Syrien. Fader Paolo är inte vilken munk som helst, han är en verklig fredskämpe med ett stort engagemang för försoningsarbete. Förra året fick han regionen Lombardiets fredspris för sitt arbete i Syrien.


Under ett medlingsuppdrag i staden Raqqa blev han den 29 juli i år bortförd av militanta islamister. Enligt fader Jan hade fader Paolo stämt möte med några av dem för att förhandla om frisläppandet av en kidnappad man. Att denna man faktiskt släpptes strax efteråt ser kommuniteten som ett gott tecken.

De hoppas och tror att fader Paolo lever och så småningom kommer att bli fri. Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara att ha en nära vän och broder i en sådan situation. Be gärna för honom, och för alla andra kämpande och lidande människor i Syrien. 

Sorg och frustration två år efter den kurdiska våren

Idag för två år sedan sköts två unga killar ihjäl av säkerhetsvakter i Sulaimania, och ett femtiotal personer skottskadades. 15-årige Rezhwan ‘Ali var på väg till foto-affären för att hämta ut bilder. Han kom i vägen för en kula och dog omedelbart. I närheten hade en uppretad folksamling börjat kasta stenar mot KDP's (ett av de makthavande partierna) byggnad. KDP-vakter sköt då skarp ammunition ner mot folkmassan. Inspirerade av den arabiska våren hade unga människor tidigare på dagen samlats på Sara Square i basaren i en spontan manifestation. De var frustrerade över korruption och svågerpolitik.

Imorse samlades familjemedlemmar, släktingar och andra som ville visa sitt stöd vid Rezhwans grav.

  




Det var en blandning av stilla sorg och politisk manifestation. I bakgrunden uttalade sig olika personer inför tv-kameror. Årsdagen av 17 februari uppmärksammas stort av oberoende  media och av oppositionens kanaler. Förra året agerade säkerhetspolisen brutalt och slog ned de aktivister som vågade sig till Sara Square, numera omdöpt till Azadi Square, Frihetens torg. Efter samlingen på gravplatsen begav vi oss därför till basaren för att gå runt och kolla läget. Vi såg några få militärfordon - där sex soldater sitter bak på "flaket" - cirkulera, men inga folksamlingar eller protester.

Klockan tre var vi inbjudna att delta vid en ceremoni på Culture Café. Ett nätverk som bildats i solidaritet med de dödades familjer (totalt var det sju civila som dödades under de två månader som demonstrationerna pågick) organiserade en prisutdelning. Några individer och grupper som engagerat sig för att dra de ansvariga för skjutningarna inför rätta tilldelades pris.

 På en stor banderoll såg man en bild av Azadi Square fyllt av tusentals människor, samt de sju pojkar och män som sköts ihjäl.

Så här skrev teamet imorse om betydelsen av denna dag.
"As a result of the violence used to subdue a mostly non-violent movement by the government forces, 7 civilians died, hundreds where injured and hundreds arrested or detained. The families of those who died are still to see justice, and many of the activists who where arrested are still being harassed by the government. Currently journalists are being arrested for speaking out against the government and as the new budget is being written, the original call of the protesters for a just and transparent budget that benefits all within Iraqi Kurdish society is being ignored.
CPT remembers those who died, and prays for those who survived and continue to strive for justice through non-violent means."

Bilder från taket

Bergen Piramagrun i bakgrunden, Ibrahimi-moskén snett över gatan.

Skolan rakt över gatan. Vid höghusen går huvudgatan, Salim Street.

En första kontakt med kristna i Sulaimania

I söndags tog Garland med mig på en guidning "downtown". Vi utforskade basaren, särskilt grönsaksmarknaden. (Jag var på jakt efter ingredienser till en iransk rätt jag ville göra, ghormeh sabzi.) Några kvarter därifrån ligger Deir Maryam al-Adhra (Church of the Virgin Mary). Det är en liten kyrka som funnits på platsen i över hundra år. De senaste åren har den knappt använts, en lokal familj bodde vid kyrkan och släppte in tillfälliga besökare. Men i höstas flyttade en präst - Jens, ursprungligen från norra Tyskland - dit i avsikt att starta upp ett kloster, kopplat till det större klostret Deir Mar Musa i Syrien. Nu finns där också en fransk broder och en syster, Fredrike från Tyskland, ska komma denna vecka. De vill gärna verka för samarbete och dialog mellan muslimer och kristna. I ett pressmeddelande skriver kommuniteten att de är tacksamma för välkomnandet de fått av ärkebiskop Louis Sako i Kirkuk och den lokala kaldeiska kyrkan,  "which, having never been a State Church, carries a rich memory of interaction with Islam and openness towards the East, from Iran to China". (Deir Mar Musa tillhör den syrisk-katolska kyrkan.)

Vi satt en stund inne i kyrkan, som var rätt oansenlig (jag glömde tyvärr kameran hemma). Det finns runt niohundra kristna i Sulaimania. Jens firar mässa flera gånger i veckan, men det är bara ett tiotal kristna som finns i denna lilla församling. De flesta går till den större kyrkan i stan, St Joseph's. Dit begav vi oss för att delta i söndagsmässan klockan 17. Vi kom tidigt och satt och lyssnade till några ordenssystrar och andra kvinnor som bad, kanske tidegärdsbön. Till mässan kom knappt hundra personer, skulle jag gissa. Den firas på arabiska, så det var bara några ord här och där jag kunde förstå. Men liturgin var väldigt lik den katolska som jag är van vid från Sverige och Latinamerika. Vi fick ett papper med bibeltexterna på engelska, evangelietexten var om bröllopet i Kana.

Det kändes fint att vara där, delta i gemenskapen på detta sätt. Många av församlingsborna är kristna från södra Irak som flytt hit undan hot och våld. Här i KRG (Kurdistan Regional Government) kan de känna sig rätt trygga. Förutom vissa incidenter, som för något år sedan då några affärer som drevs av kristna och sålde alkohol vandaliserades, förekommer här inte attacker mot kristna. Regeringsrepresentanter lyfter ofta fram att de välkomnar kristna flyktingar. Förhoppningsvis blir läget i södra Irak så småningom sådant att kristna kan leva sina liv utan rädsla även där.     

Kyrkan i Kirkuk som CPT:arna brukar besöka vid större högtider.

 

Mitt hem i Sulaimania

Nu är det lördag kväll och jag har hunnit landa lite grann. Vi är fem i teamet (en vecka till). Garland och Bud mötte mig på flygplatsen i torsdags kväll. Garland, från Texas, spenderade en del av sitt liv inom det militära, men är nu "omvänd" till ickevåld. Bud bor vanligtvis i Catholic Worker-kollektivet i New York. Han har varit här som reservist - som jag - och åker hem på lördag. De andra två är Carrie från Pennsylvania och Lukasz från Tjeckien. De är full-timers, så de är här större delen av året.

Fredagar är teamet, som de flesta andra här, lediga. Jag gick runt lite i grannskapet, testade internet (funkar bra!), rengjorde spisen (den var bedrövligt skitig, Carrie säger att hon gett upp sina städambitioner, "I'm living with men" var hennes förklaring). På kvällen gick Carrie, Lukasz och jag ut och åt. Vi testade ett nytt ställe. Innan vi satte oss frågade vi om det fanns något vegetariskt. Tveksamt ... de ropade på chefen som kom fram och, visade det sig, pratade svenska! Hade bott många år i Hammarkullen. Kanske har vi gått förbi varandra flera gånger där, vem vet.

Ytterdörren (fick inte med andra våningen på bild)

Idag hade vi andakt och möte, vilket brukar inleda alla dagar utom fredagar. Sen fick jag några timmars "introduction", om kurdisk historia av Lukasz och om Sulaimania och dess attraktioner av Garland. Imorgon ska Garland och jag ta oss till basaren i centrum och hälsa på i en kristen kyrka där ett par bröder från ett syriskt kloster nyss startat upp en kommunitet. Det blir spännande. Det finns inte många kristna i Suli - fler i Erbil och Duhok - men här är en kyrka till, St Josephs, som ligger närmare vårt hus. Dit brukar Bud och Garland gå på mässa på söndagskvällarna. Jag tänkte följa med imorgon. Mässan är på arabiska, men ibland läser de evangeliet på engelska också.

Rakt över gatan ligger en moské, så utropen hörs väldigt väl. Det som är klockan 5:40 på morgonen har jag hört båda dagarna, men om jag minns rätt från när jag var här på delegation så vande jag mig fort och vaknade inte av dem. De är vackra tycker jag. Brukar stanna upp och meditera lite över orden "Gud är större". Igår när jag satt på min säng och läste något försvann elen, som den gör ibland, det blev becksvart och precis då kom böneropet och rösten liksom fyllde upp rummet.
  

Vardagsrummet.

Än har vi inte pratat så mycket om vilka konkreta arbetsuppgifter som ligger framför teamet den närmsta tiden. På måndag ska Mohammed (tolk och numera också kollega till teamet) och jag besöka the Ministry of Education för att, troligtvis, få tillståndet att hålla ickevåldsworkshops på skolor. Den 17 februari är det tvåårsdagen sedan den arabiska våren kom till Suli och demonstrationerna startade. Antagligen kommer lokala aktivister att vilja uppmärksamma det på något sätt, och kanske be CPT att medverka. Jag vet att de också har kontakter med hotade kvinnorättsengagerade, som de vill följa upp.

Det dåligt rengjorda köket.

Jag är glad att vara här. Tacksam över välkomnandet från de andra. Glad att det verkar vara lite mer än tio grader inne (vilket Carrie hade varnat mig var temperaturen i vårt sovrum). Och lycklig att det finns något sådant som Christian Peacemaker Teams!