För några veckor sedan lärde teamet känna en tjej, vi kan kalla henne Jasmin. Hon hade flyttat till Suleimani bara någon månad tidigare, från sin hemstad Bagdad. Här hade hon nu både jobb och lägenhet, men hon kämpade med att finna sig tillrätta. Saknade sin familj. Det är inte så lätt att bo här som ensam kvinna. Hennes mamma var tvungen att komma upp hit och gå till någon myndighet för att Jasmin skulle få tillstånd att hyra en bostad!
Min första kväll i Suli åt Jasmin middag med oss i teamet. Hon var rejält trött på trakasserierna hon möter som kvinna här. Visst, det kanske var värre på vissa sätt i Bagdad. Hon hade sökt sig hit till irakiska Kurdistan med förhoppningen att kunna leva ett lite friare liv, och så behövde hon stå ut med mäns trakasserier till och med på arbetsplatsen. Hon kände sig fångad, vart skulle hon vända sig, vart skulle hon kunna ta vägen för att slippa detta?! "På Saddams tid kunde man åtminstone gå säker på gatorna. Män som antastade kvinnor greps och ställdes inför rätta."
Häromkvällen åkte vi till en kulturfestival i en stad, Rania, ett par timmars bilresa härifrån. Grupper från olika delar av regionen uppträdde; kurder från Iran och Syrien, jezidier, araber från södra Irak, en grupp från Turkiet. När den arabiska gruppen dansade - ett tiotal killar i vita fotsida dräkter och keffiyehs - började Jasmin gråta. "När jag växte upp såg vi ofta såna här grupper uppträda", sa hon. "Nu förekommer det inte längre i Bagdad, det tillåts inte av de religiösa ledarna. Bagdad är en annan plats idag."
Min första kväll i Suli åt Jasmin middag med oss i teamet. Hon var rejält trött på trakasserierna hon möter som kvinna här. Visst, det kanske var värre på vissa sätt i Bagdad. Hon hade sökt sig hit till irakiska Kurdistan med förhoppningen att kunna leva ett lite friare liv, och så behövde hon stå ut med mäns trakasserier till och med på arbetsplatsen. Hon kände sig fångad, vart skulle hon vända sig, vart skulle hon kunna ta vägen för att slippa detta?! "På Saddams tid kunde man åtminstone gå säker på gatorna. Män som antastade kvinnor greps och ställdes inför rätta."
Häromkvällen åkte vi till en kulturfestival i en stad, Rania, ett par timmars bilresa härifrån. Grupper från olika delar av regionen uppträdde; kurder från Iran och Syrien, jezidier, araber från södra Irak, en grupp från Turkiet. När den arabiska gruppen dansade - ett tiotal killar i vita fotsida dräkter och keffiyehs - började Jasmin gråta. "När jag växte upp såg vi ofta såna här grupper uppträda", sa hon. "Nu förekommer det inte längre i Bagdad, det tillåts inte av de religiösa ledarna. Bagdad är en annan plats idag."
Dagen efter ser jag en artikel som bekräftar det Jasmin säger. Den är skriven i mars i år, runt tio-årsdagen av USAs invasion. Kvinnan som intervjuas säger, om läget i Bagdad idag: “Religious zealots from both sides [Sunni and Shiite] have taken over. It has become a far, far, far more conservative, reserved society”.
Det känns så oerhört sorgligt. Jag tänker på alla unga människor, och äldre för den delen, som har smakat på en frihet (även om den inte gällde för det politiska området, förstås) som nu är borta. Jasmin är lik mig på många sätt; högskoleutbildad, engelsktalande, popmusiklyssnande, frivilligarbetare i organisationer som vill göra livet bättre för utsatta grupper. Apropå den hemska syn som mötte oss på damtoalett under vår utflykt (skitigt var bara förnamnet) skämtade hon: "Jag säger som Phoebe i Friends 'My eyes, my eyes!'" (Förstår om alla inte hänger med här, men eftersom Pelle och jag haft en Vänner-period de senaste månaderna - hm, lite pinsamt - så ser jag direkt scenen med Phoebe framför mig.)
Nästa gång jag hör om en bombattack i Bagdad kommer jag att undra om Jasmins mamma och systrar är okej. Staden, dess människor, har kommit så mycket närmare. Tack, Jasmin, för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar