Bilder från kulturfestivalen i Rania

Den arabiska gruppen kom från Kirkuk. 

En grupp turkmener (etnisk grupp besläktad med turkar) från Kirkuk.

En dansgrupp från Duhok, norra irakiska Kurdistan.

Den här gruppen, också kurdisk, kom från Diyarbakir, Turkiet.

Min vän från Bagdad

För några veckor sedan lärde teamet känna en tjej, vi kan kalla henne Jasmin. Hon hade flyttat till Suleimani bara någon månad tidigare, från sin hemstad Bagdad. Här hade hon nu både jobb och lägenhet, men hon kämpade med att finna sig tillrätta. Saknade sin familj. Det är inte så lätt att bo här som ensam kvinna. Hennes mamma var tvungen att komma upp hit och gå till någon myndighet för att Jasmin skulle få tillstånd att hyra en bostad!

Min första kväll i Suli åt Jasmin middag med oss i teamet. Hon var rejält trött på trakasserierna hon möter som kvinna här. Visst, det kanske var värre på vissa sätt i Bagdad. Hon hade sökt sig hit till irakiska Kurdistan med förhoppningen att kunna leva ett lite friare liv, och så behövde hon stå ut med mäns trakasserier till och med på arbetsplatsen. Hon kände sig fångad, vart skulle hon vända sig, vart skulle hon kunna ta vägen för att slippa detta?! "På Saddams tid kunde man åtminstone gå säker på gatorna. Män som antastade kvinnor greps och ställdes inför rätta."  

Häromkvällen åkte vi till en kulturfestival i en stad, Rania, ett par timmars bilresa härifrån. Grupper från olika delar av regionen uppträdde; kurder från Iran och Syrien, jezidier, araber från södra Irak, en grupp från Turkiet. När den arabiska gruppen dansade - ett tiotal killar i vita fotsida dräkter och keffiyehs - började Jasmin gråta. "När jag växte upp såg vi ofta såna här grupper uppträda", sa hon. "Nu förekommer det inte längre i Bagdad, det tillåts inte av de religiösa ledarna. Bagdad är en annan plats idag."

Dagen efter ser jag en artikel som bekräftar det Jasmin säger. Den är skriven i mars i år, runt tio-årsdagen av USAs invasion. Kvinnan som intervjuas säger, om läget i Bagdad idag: “Religious zealots from both sides [Sunni and Shiite] have taken over. It has become a far, far, far more conservative, reserved society”.

Det känns så oerhört sorgligt. Jag tänker på alla unga människor, och äldre för den delen, som har smakat på en frihet (även om den inte gällde för det politiska området, förstås) som nu är borta. Jasmin är lik mig på många sätt; högskoleutbildad, engelsktalande, popmusiklyssnande, frivilligarbetare i organisationer som vill göra livet bättre för utsatta grupper. Apropå den hemska syn som mötte oss på damtoalett under vår utflykt (skitigt var bara förnamnet) skämtade hon: "Jag säger som Phoebe i Friends 'My eyes, my eyes!'" (Förstår om alla inte hänger med här, men eftersom Pelle och jag haft en Vänner-period de senaste månaderna - hm, lite pinsamt - så ser jag direkt scenen med Phoebe framför mig.)

Nästa gång jag hör om en bombattack i Bagdad kommer jag att undra om Jasmins mamma och systrar är okej. Staden, dess människor, har kommit så mycket närmare. Tack, Jasmin, för det. 

Det lilla klostret i Suleimani

Jag är tillbaka i Suleimani, irakiska Kurdistan, för att under fyra veckor arbeta med Christian Peacemaker Teams. Igår på vår lediga dag gick min kollega Sandra och jag ner till basaren för att handla och för att hälsa på i Deir Maryam al-Adhra, dvs Jungfru Marie kloster, som också ligger i den äldsta delen av stan. Det var fint att återse fader Jan, syster Fredrike och novisen Sebastien. Det är nu runt 1,5 år sedan de först kom till Suleimani, från moderklostret Mar Musa i Syrien, och började restaurera de gamla byggnaderna. Kyrkan är ca 150 år gammal. Traditionellt bodde det en hel del kristna i kvarteren runt omkring, men de flesta av dessa har nu flyttat till modernare delar av staden. (Och en ny, större kyrka har byggts, den ligger nära området där CPT-teamet bor.)

Fader Jan bjöd på lunch, och vi pratade om vad som hänt sen sist. De jobbar fortfarande med att renovera byggnaderna - inklusive nya toaletter för soldaterna som ständigt står på vakt utanför på gatan (trots att hotet mot kristna i denna del av Irak är mycket litet). De förbereder sig också på att ta emot ett antal kristna ungdomar från olika delar av landet för en veckas läger. De vill ta med dem på vandringar i bergen, ha samtal om kristen andlighet och prata om olika kallelser inom kyrkan.

Vi gick in i kyrkan och satt en stund. Den är rätt avskalad med vitmålade väggar. (Bilden hittade jag på nätet, från en kvällsmeditation.) Nästan varje kväll har de tyst meditation och mässa här.    

På väg hem i bilen - vi fick skjuts av fader Jan - frågade vi om de hört något nytt om fader Paolo (Dall'Oglio). Han är den som tog initiativ till återuppbyggnaden av Mar Musa kloster, från 500-talet, och på 1990-talet grundade Al-Khalil Community där, en monastisk gemenskap inriktad på dialog med muslimer. Som utlänning - han är italienare men sedan trettio år bosatt i Syrien - blev han snabbt utkastad ur Syrien då han förra året allt mer offentligt kritiserade regimens handlingar. När jag träffade honom här i Deir Maryam i februari förberedde han sig för att ta sig in i Syrien igen för att träffa olika parter i konflikten och försöka medla. Vi pratade en stund över en sen frukost, om ickevåld och möjligheterna för ickevåldslig kamp i Syrien. Fader Paolo är inte vilken munk som helst, han är en verklig fredskämpe med ett stort engagemang för försoningsarbete. Förra året fick han regionen Lombardiets fredspris för sitt arbete i Syrien.


Under ett medlingsuppdrag i staden Raqqa blev han den 29 juli i år bortförd av militanta islamister. Enligt fader Jan hade fader Paolo stämt möte med några av dem för att förhandla om frisläppandet av en kidnappad man. Att denna man faktiskt släpptes strax efteråt ser kommuniteten som ett gott tecken.

De hoppas och tror att fader Paolo lever och så småningom kommer att bli fri. Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara att ha en nära vän och broder i en sådan situation. Be gärna för honom, och för alla andra kämpande och lidande människor i Syrien.