Ute igen

Torsdag kväll. Jag sitter i Pelles pojkrum - hos hans föräldrar i Sundsvall - och skriver. Pelle tränar, Martin förbereder kvällsmaten. Det är så fint att vara tillsammans alla tre igen. Av en händelse var Martin på väg från Umeå till Stockholm denna vecka, och kunde stanna till nån dag här. Vi har pratat hela dagen, om hur vi har haft det men framför allt om hur vi tänker kring den närmaste framtiden.

Igår morse släpptes jag ut från Ljustadalen klockan åtta. Mittnytt och Sundsvalls Tidning var där och intervjuade mig. Sen åkte Pelle och jag till en liten vik på Alnön och åt frukost på en filt på stranden. Solen tittade fram och det var riktigt varmt ett tag.
På hemvägen passerade vi anstalten. Jag kikade för att se om någon var ute och gick på slingan, men såg ingen. Tänker en del på tjejerna där borta, särskilt några av dem. En sak hände den sista helgen som förändrade min bild av anstalten. En kvinna straffades på ett helt orimligt sätt för sitt uppförande genom att skickas iväg till sluten avdelning på Hinseberg (utanför Örebro). Hon hade bara två veckor kvar på sitt straff. På fredag eftermiddag fick hon beskedet. "Transporten kommer på söndag morgon och hämtar dig." Under lördagen mådde hon mycket dåligt, hon kände sig kränkt och var rädd. Hon bad mig om hjälp med att skriva en överklagan. Jag tvivlar dock på att den hinner behandlas inom två veckor.

Idag blev jag glatt överraskad av en nyhet på Radio Västernorrland: biskop Tony Guldbrandzén försvarade vår aktion. Sundsvalls Tidning hade ringt upp honom för en kommentar igår, och idag gjorde de på P4 en nyhet av hans positiva inställning. "Den här typen av aktivism hindrar inte att hon fortsätter att arbeta som diakon" sa han bland annat. Vad bra, för det hoppas jag ju göra.