Hur ska vi förstå gudsriket?

Hemma igen. (Hemma är för tillfället pappas tvåa i Göteborg.) Nedan några reflektioner kring Guds rike utifrån två olika teologer, en baptist och en katolik. Det är intressant att se hur McClendon definierar det nya som Jesus kommer med, tycker jag. Den självutgivande kärleken, som ska gälla alla, och som ska praktiseras här och nu.

Riket, basileia, har enligt den baptistiske teologen James McClendon alltför sällan varit en huvudpunkt inom teologin, trots att temat finns med genom hela Bibeln och Jesus talar så mycket om det. Kanske för att man under medeltiden fick för sig att det var samma sak som ”Kyrkan”. Kanske för att reformatorerna fokuserade på Paulus och han talar mindre om riket. Kanske också för att ämnet anknyter till eskatologi, och detta var länge ett marginaliserat tema inom teologin.

Är riket som profeterna talade om detsamma som det Jesus kommer med? Judarnas tro på Guds herravälde, ”a dominion marked by true justice”, var enligt McClendon något nytt i mänsklighetens historia. När de senare väljer en egen kung görs det tydligt att detta egentligen går emot Guds anspråk. Vid tiden för Jesus var längtan efter detta rike intensivt bland det judiska folket. Han tillför, menar McClendon, tre aspekter 1) riket var ”at hand” och det kunde ”be entered”, 2) dess karaktär var en interaktiv kärlek där även fiender inkluderades, och 3) priset för detta rike var korset, först för Jesus men också för hans anhängare.

Många kristna författare har gett sin bild av riket och dess förhållande till världen och kyrkan. McClendon lyfter särskilt fram dem som skrev runt förra sekelskiftet och som förknippas med riktningen social gospel. En av dessa var pastorn Washington Gladden (1836 – 1918). Han menade att gudsriket var denna världen ”viewed in its capacity to express the intent of God in Christ”. Världen håller på att räddas, menade han, för riket är aktivt inom världen, “pervading it as electricity pervaded physical nature". Kyrkans uppgift var att på alla sätt främja riket, att vara dess ombud i världen.

Den katolske teologen Roger Haight skriver att historiens mening och mål är Guds rike. Detta rike ”implies an order of justice, of peace and harmony among people” som alla lovar Gud genom att leva samstämmigt med Guds vilja. Utifrån sin teologi om synd och nåd skriver han att syftet med människornas frihet och agerande här i världen är att å ena sidan göra motstånd mot synden och å andra sidan älska och tjäna medmänniskan, både på individnivå och samhällsnivå. Genom tilliten till Guds kärlek befrias vi från oro, och får så möjlighet att ge oss in i kärleksfull, ansvarsfull handling i världen. Genom sådan handling förenas vi med Gud, bland annat genom ”cooperative grace”: ”this participation in God’s life implies new capacity, energy, empowerment, and coaction within the power of God’s Spirit”.

Haights tolkning av vad Guds rike betyder för oss idag - bland annat inspirerad av befrielseteologen Juan Luis Segundo - är att människor ska använda sin frihet för att skapa ”benådade” (graced) strukturer. (Eftersom den allvarligaste ondskan och synden i dagens värld är social behöver vi också se nåden som social, annars finns det inget hopp om världen, skriver Haight. Vi vet hur beroende människor är av varandra och av strukturer. Kärlek till nästan kan därför inte enbart ses som en interpersonell sak.) Dessa kommer, om än i omvandlad form, att utgöra en del av det framtida riket. För att mänskligt liv ska vara meningsfullt krävs ytterst att det bidrar till detta gudsrike, enligt Haight. Annars är alla våra ansträngningar i någon mening förgäves, ja, vår frihet skulle vara meningslös om den inte kan bidra till ”the construction of final reality”. ”What is done in freedom informed and sustained by grace will be transformed into the permanent, definitive, and ultimate reality of the kingdom of God.” ”In the end what is done in love supported by God’s grace will constitute the kingdom of God.”

Från ett hett Italien

Det är fredag förmiddag och pappa och jag har varit i Italien i nästan en vecka. Snart bär det av hemåt. Han bjöd med mig på en resa som försenad 40-årspresent. Han är snäll han. Vi har varit i Bergamo, Milano, vid Gardasjön och här i Verona; en mycket vacker stad med byggnader från romartiden och framåt. Den största turistattraktionen är Julias hus, och balkongen där hon stod och bedyrade sin kärlek till Romeo (och enligt vår guidebok är det bara de oromantiska som tvivlar på att de två tonåringarna funnits i verklgheten...). Bilden är från Sirmione vid Garda.

Jag återkommer med reflektioner om gudsriket här nästa vecka. Om någon är intresserad av de texter jag skrev som Dagens sommarbloggare så finns de på www.dagen.se/blogg/annikaspalde

Fortsättning: om gudsriket och etiken

Förra inlägget avslutades med ett konstaterande att människors agerande formas av de sammanhang där de befinner sig, och att det därför är avgörande för etiken vilka kulturer och strukturer vi har i våra gemenskaper, bland annat i församlingen.
När jag läste om detta i den baptistiske teologen James McClendons bok så gick mina tankar till hur man inom ickevåldsrörelsen betonar vikten av strukturer istället för att lägga allt ansvar på individens axlar. Man utvecklar praktiker, som till exempel rundor och olika typer av underlättarfunktioner, för att stärka demokratin inom aktionsgrupperna. Man jobbar på att praktisera en kultur av ingripande, så att många reagerar och griper in om någon skulle agera på ett förtryckande sätt. Vanor och strukturer kan vara till stor hjälp för oss bräckliga människor. Vi kommer alltid att fortsätta synda; därför behöver vi en kultur som minimerar dessa handlingars skadeverkningar. Ett konkret exempel: när man hör någon prata nedvärderande om någon som inte är närvarande, då ska det sitta i ryggmärgen att snabbt gå in och avbryta, till exempel genom att säga ”Jag tycker inte att vi ska prata om henne när hon inte är här för att försvara sig”.
McClendon menar att just praktiker är viktiga för den kristna gemenskapen. Med min bakgrund inom ickevåldsrörelsen är jag böjd att hålla med honom. I ett senare inlägg kommer jag att skriva något om de praktiker som han lyfter fram, till exempel dop, nattvard, undervisning, förlåtelse och fredsskapande.

Nu åker jag och Pelle strax till Sidensjö (utanför Örnsköldsvik) för att umgås med Pelles familj i några dagar. I nästa vecka kommer jag att vara "sommarbloggare" på dagen.se, så vi får se om jag hinner med något inlägg här då. Allt gott så länge!