lördag 29 maj 2010

Svenskars aversion mot oenighet

När jag sov över hos min vän Brian Palmer i veckan gav han mig en intressant artikel: A Letter from Sweden, av Susan Sontag, amerikansk författare (1933-2004). Hon skrev den 1969, efter att ha bott i Sverige i sju månader. Enligt Brian, som är antropolog, är den känd som en välskriven och djuplodande antropologisk text. Det har ju gått några år sedan den skrevs, och man kan hoppas att det mänskliga och samhälleliga klimatet i Sverige är lite mer avslappnat och varmt än det verkar ha varit för fyrtio år sedan. Men jag tror att många av hennes iakttagelser fortfarande säger något om oss svenskar.

Ett stycke handlar om vad Sontag uppfattar som ett tabu mot uttryck för aggression och en stor känslighet mot oenighet. Poliser är artiga, skriver hon, och de är respekterade, minst lika mycket som i England, men "they are also more feared, because the level of guilt about infractions of the social code ... is much higher than in England." Brott mot den sociala koden, det har vi svårt för. "There is a strong aversion to disagreement as such."

Jag tänker på de starka reaktioner mot civil olydnadsaktioner som man ibland möter. Det kan kännas som att folk reagerar med magen mer än hjärnan mot lagbrottet. Vad aktionen riktar sig mot och syftar till hamnar ofta i bakgrunden. Det viktiga är att "Så här får man inte göra!" När jag jämfört mina erfarenheter med fredsaktivisters i USA och England verkar det som att fredliga lagbrott i sig inte är lika kontroversiella där som här.

När Jim Wallis var på kyrkokonferensen i Örebro för två veckor sedan nämnde han i ett samtal med politiska ungdomsförbund att han själv gripits tjugotvå gånger vid olika politiska aktioner. Jag önskar att han hade berättat något om detta vid de stora samlingarna under konferensen, så att åhörarna förstått att den författare och pastor som de beundrar så inte ser laglydnad som något heligt, som går före allt annat.

3 kommentarer:

  1. Bra, du har rätt!

    Låt oss fortsätta arbetet.
    /Jonas Lundström
    www.jlundstrom.se (ser att du länkar till gamla bloggen, ändra det gärna)

    SvaraRadera
  2. Bra analys!! Har du kommit ut ur fängelset än?

    Jag tror snällhets-dogmatismen och konflikträdsland också utvecklades i USAs medelklass under åttiotalet; samt i och med själv-hjälpsrörelsen förstärktes ytterligare. Det tycks som den via USA kom till Sverige under nittiotalet och förstärkte den gamla svenska medelklassens konflikträdsla. Och kanske förändrade den i en mer individualistisk riktning. Jag tror den gamla konflikträdslan möjligtvis var kollektivistisk, att inte störa ordningen.

    Här är ett tips på ytterligare en blogg om rättvisa och ickevåld:

    Min ärade far har börjat lägga upp sina predikningar och reflektioner kring teologi.
    Han har ett imponerande system för att hitta predikningarna utifrån kyrkoåret eller ämne.

    http://leifherngren.wordpress.com/

    Leif var pastor i Tomaskyrkan, Hammarkullen under sjuttio- och åttiotalet. Han drev förankringen i lokalsamhället. Han var under en period ordförande i Kristna Freds riks. Det var under perioden som Kristna Freds riks stödde enskilda plogbillsaktioner, innan de blev mer konservativa.

    SvaraRadera
  3. Hej Per! Tack för intressanta tankar. Ursäkta att det tog så lång tid för mig att publicera ditt inlägg - efter två veckor i fängelse åkte jag direkt till fredslägret i Luleå, och kom hem därifrån igår.

    SvaraRadera