Då jasminrevolutionen kom till Kurdistan

I måndags, den 11 april, följde vi med CPT:arna till den dagliga demonstrationen på torget som döpts om till Azadi Square, Frihetstorget. Sedan den 17 februari samlas människor här varje eftermiddag för att tala och lyssna till varandra, för att uttrycka sina krav om förändring. Det övergripande kravet är att regionens sociala liv ska frånkopplas partierna, det vill säga PUK (Patriotic Union of Kurdistan) och KDP (Kurdish Democratic Party). Dessa partier, som i en överrenskommelse 1998 delade upp KRG mellan sig, kontrollerar det mesta som sker inom landet. De har sina egna soldater, sin egen press, och står man inte på god fot med dem är det svårt att över huvud taget jobba inom regionen. Detta är i alla fall många unga människors upplevelse av situationen, och anledningen till deras protester.


När vi kom fram till torget omringades vi genast av 20-30 män i olika åldrar. En av dem började ställa frågor till Michele: "Har ni skrivit artiklarna som du pratade om sist? Vad gör ni för att sprida informationen om vad som händer här?" Michele svarade att de gör allt de kan för att förmedla till omvärlden om hur demonstranter har behandlats: misshandlats, hotats, gripits. Hon berättade också att Amnesty International dagen efter skulle publicera en rapport om just demonstrationerna i Irak och Kurdistan och repressionen mot dem som protesterar (läs den här).

En kille som stod bredvid mig kunde engelska och jag frågade om han var student. Han hade studerat, men var nu arbetslös. Med viss uppgivenhet i rösten sa han "Våra ledare nu är värre än Saddam. De har lärt sig av Saddam. Det finns inga mänskliga rättigheter för oss här." Han menade att många av de som kommer till demonstrationerna är arbetslösa. "Det är väldigt svårt att få jobb om man inte har kopplingar till PUK eller KDP. Och har man inget arbete så har man inga pengar, inte ens för att köpa en kopp te." En man pratade i mikrofonen från scenen, människor jublade. Jag frågade killen vad det handlade om. "Att vi ska fortsätta protestera tills vi får verklig demokrati."

Samtal mellan demonstranterna och regimen har genomförts, men avbröts snart då makthavarna inte ville gå med på några av demonstranternas krav. "Vad kan vi be för när det gäller den här situationen?" frågade Claire Michele. "Ett mirakel" svarade hon. Vid morgonens andakt hade Khristo lett oss i en bön om förvandling. "God, help us to change. To change ourselves and to change the world." Jag ber och hoppas att de som lever gott i KRG, de som tjänar på den nuvarande situationen, ska öppna sina hjärtan och lyssna till de ungas röster.

Övernattning i Kani Spi

Många kurdiska byar, några kristna, de flesta muslimska, har utsatts för våld från turkisk och iransk militär de senaste åren. CPT har jobbat i flera år med att stötta dessa bybor; de som flytt, de som försöker bo kvar. Man räknar med att ca en och en halv miljon människor har tvingats bort från sina hem utmed hela gränsen.

Dessa människor har inte många som talar för dem. Deras egen regering, i KRG (Kurdish Regional Government) verkar inte göra mycket för att skydda dem. USA hjälper Turkiet genom att dela med sig av information. Turkiet och Iran vill pressa byborna att inte ge stöd till gerillarörelserna, men ev är ett vidare syfte att destabilisera KRG och motverka en stark självständig kurdisk stat i Irak.

Övernattningen i den lilla bergsbyn Kani Spi var ett tillfälle för oss att uppleva något av by-livet, och att prata med Mahmud om hur attackerna från Iran har påverkat dem. Kvällsmaten, en tomat/aubergine-gryta, lagade Lukas och Kathy i det mycket enkla köket, medan Amy, Claire, Khristo och jag hade en stunds "de-briefing" (tid att tala om vad vi upplevt, och hur vi mådde).

Granatbeskjutningen har skett just vid tiden för sådd och skörd, berättade Mahmud, och har orsakat stora ekonomiska förluster för dem då de tvingats ge sig av från byn under en tid. Just här har ingen människa skadats eller dödats, men det har hänt i andra byar. Troligen kommer CPT att på ett konkret sätt slå följe med dessa familjer genom att vara närvarande i byar under vissa särskilt utsatta veckor. Genom lobby- och mediaarbete på hemmaplan, i Nordamerika och Europa, vill man uppmärksamma situationen i regionen och pressa sina regeringar att verka för en fredlig lösning.

Efter ett par dagar i kallt bergsklimat var det skönt att återvända till varmare trakter. Nedan en bild från den väg som kallas Hamilton Road, som går genom ett fantastiskt ravinlandskap. Jag var mycket tacksam att vår chaufför Kaka Ali tog det lugnt här ...

Från Wikipedia: Between 1928 and 1932 A M Hamilton was the principal engineer of a British-built strategic road across Iraqi Kurdistan, which ran from Arbil, through Rawandiz, to the Iranian border near modern-day Piranshahr. The road became known as the Hamilton Road. Although Hamilton hoped the road would unite the peoples of the region, it has been fought over many times.

Bilder från i fredags

Besök hos familj i byn Rayat på förmiddagen. Mannen arbetar för gränspolisen. Han berättar att man funnit bevis för att byn fanns för 900 år sedan.


Kaka Mahmoud med familj framför deras hus. Hans fru, nummer två från vänster, bad oss om hjälp med att få bort landminorna i deras by. "USA med flera stödde Saddam under kriget, nu behöver vi hjälp med minröjning så att vi inte behöver vara rädda för våra och våra barns liv."


Uppe i huset i Kani Spi. Vi sitter elva personer i ett litet rum med en kamin i mitten. Någon har tagit in geväret och hängt upp på väggen - det används väl för jakt nu, men flera i rummet har varit peshmerga och har stridit med vapen i hand. Lukas, till höger, frågar Kaka Mahmoud vad han tror om idén att CPT:are kan vara närvarande i byn i vissa perioder för att minska risken för attacker från Iran (mer om detta i senare text).

Resan till Kani Spi

Söndag förmiddag. Tillbaka i Suli efter tre dagars resa norrut - skönt att vara "hemma" igen. Före resan hade vi flera intressanta möten med människor här, bland annat med den 23-årige Sirwan som tidigare tog del i PJAKs väpnade kamp mot förtrycket av kurderna i Iran, men som nu har tappat tron på militära medel. Som 16-åring greps han för att ha deltagit i en demonstration i Teheran, satt sex månader i Evin-fängelset, torterades. Ett par år senare bestämde han sig för att ansluta sig till PJAK, i gränstrakterna Iran-Irak. Han deltog i flera strider, vid ett tillfälle dödades tre av hans kamrater och han själv skadade armen. Nu säger han "Jag kan inte tänka mig att gå tillbaka så länge de använder våld. Vi kan inte åstadkomma det vi vill med hjälp av gevär."

I torsdags morse åkte vi - vi fyra i delegationen plus Lukas och Kathy från teamet - tillsammans med vår fantastiska chaufför Kaka Ali mot Choman, en liten stad nära gränsen till Iran. Resan tog hela dagen eftersom vi gjorde en hel del pauser på vackra platser utmed vägen, bland annat vid sjön Dukan. I Choman möttes vi av Kamal, en 26-årig kille som arbetar som frilansjournalist och engelskalärare. Han bodde hemma hos sina föräldrar, och där fick också vi stanna över natten. När vi var på väg i säng kom ett gäng soldater från Asaish (säkerhetspolisen) och ringde på. De hävdade att vi, dvs utlänningarna, inte kunde stanna i Choman, att vi måste åka tillbaka till Suli. Varför var lite oklart. Kamal och hans familj tolkade det som ett sätt för Asaish att förödmjuka familjen inför deras gäster - de är inte glada över Kamals frispråkiga arbete som journalist. Kamal argumenterade emot, "om man har visa till ett land har man rätt att vistas i alla delar av det landet", och till slut gav de med sig.

Med Kamal som tolk besökte vi en familj i Rayat, en by lite utanför Choman. De hade, som så många andra i norra Irak, drabbats hårt av Saddams regim och av Iran-Irak-kriget. Efter 1974, då en kurdisk revolt krossades, tvingades många lämna byn. Under 80-talet hamnade byn mitt i krigszonen, så när folk började återvända hit efter 1991 fanns det i princip inga byggnader kvar här, allt fick byggas upp på nytt. Runt om i bergen låg det många kroppar efter dödade iranska soldater. Folk lämnade in kroppar som de hittade till Iran och fick några säckar mjöl för varje kropp.

Nästa besök var hon Kaka Mahmoud och hans familj. De bor i Choman under vinterhalvåret, men flyttar till den lilla byn Kani Spi på våren. Efter ett par koppar te - det blir mycket tedrickande här - tog vi med oss Kaka Mahmoud och hans son Karwan för att bege oss upp till Kani Spi, någon mil upp i bergen. Den sista biten klarade inte vår buss, så vi lastade över allt till en traktor med släp. Den kämpade sig upp på en lerig liten väg. "Zor bash traktor", sa jag till Karwan och Kaka Ali där vi stod på flaket, "mycket bra traktor". När vi gick av såg jag en liten skylt på traktorn där det stod Made in Sweden, Trima Bergsjö. Det var jag förstås tvungen att dela med de andra! Kaka Mahmoud hade trott att den var från Holland.

Nu ska vi ha andakt, jag får fortsätta skriva senare.

Första dagen i Kurdistan

Söndagen den 3 april

Nu har jag varit i Kurdistan/Irak i en och en halv dag. En bra början, intensivt men inte alltför stressigt. Resan från Istanbul – med Atlas Jet, ett turkiskt bolag tror jag –gick bra, tog drygt två timmar. Suleimaniyah Airport var liten men modern. När vi kom ut på andra sidan väntade Lukas från teamet på oss med Kaka Ali, en man som körde en liten buss, som tog oss till CPT:s hus. Jag, Amy och Claire delar sovrum.

Just nu är de fyra personer i teamet här Lukas från Tjeckien, Michel och Peggy från USA och Kathy från Kanada. Igår eftermiddag fick vi praktisk information, på kvällen hade vi andakt och berättade om våra olika livsresor. Det var fint att hela teamet kunde vara med på detta – ofta har man sånt bara inom delegationsgruppen. Idag berättade Michel och Peggy om CPT:s historia i Irak, från 2002 och framåt. Hur de arbetade i Baghdad (mycket intressant, mycket som jag inte kände till), vad de har gjort här i ”the Kurdish North” sedan de kom hit 2006.



På eftermiddagen besökte vi Amna Suraka, fängelse och tortyrcentral under Saddams tid. De har behållit mycket som det var då; i cellerna låg filtar kvar (varje fånge hade en filt, det var deras säng). I vissa rum hade de ställt gipsfigurer som gestaltade scener, bl a av tortyr. I ett rum fanns fem tusen små lampor i taket, var och en symboliserade en by som blev förstörd av Saddams regim.

Imorgon ska vi resa till Halabja och möta människor som drabbades av gasattacken där 1988, då ca 5000 människor dog. Det känns viktigt att få en levande kunskap om den historia som människorna i detta område har med sig, bland annat för att bättre förstå hur de känner och tänker idag. Jag är tacksam att vi har Kathleen som "delegation leader". Hon arbetar normalt som psykoterapeut, och betonar att vi bara ska ta in så mycket som vi känner att vi orkar, att det är okej att gå ifrån om det blir för mycket, att ta tid för sig själv.

So long for now!