Resan till Kani Spi

Söndag förmiddag. Tillbaka i Suli efter tre dagars resa norrut - skönt att vara "hemma" igen. Före resan hade vi flera intressanta möten med människor här, bland annat med den 23-årige Sirwan som tidigare tog del i PJAKs väpnade kamp mot förtrycket av kurderna i Iran, men som nu har tappat tron på militära medel. Som 16-åring greps han för att ha deltagit i en demonstration i Teheran, satt sex månader i Evin-fängelset, torterades. Ett par år senare bestämde han sig för att ansluta sig till PJAK, i gränstrakterna Iran-Irak. Han deltog i flera strider, vid ett tillfälle dödades tre av hans kamrater och han själv skadade armen. Nu säger han "Jag kan inte tänka mig att gå tillbaka så länge de använder våld. Vi kan inte åstadkomma det vi vill med hjälp av gevär."

I torsdags morse åkte vi - vi fyra i delegationen plus Lukas och Kathy från teamet - tillsammans med vår fantastiska chaufför Kaka Ali mot Choman, en liten stad nära gränsen till Iran. Resan tog hela dagen eftersom vi gjorde en hel del pauser på vackra platser utmed vägen, bland annat vid sjön Dukan. I Choman möttes vi av Kamal, en 26-årig kille som arbetar som frilansjournalist och engelskalärare. Han bodde hemma hos sina föräldrar, och där fick också vi stanna över natten. När vi var på väg i säng kom ett gäng soldater från Asaish (säkerhetspolisen) och ringde på. De hävdade att vi, dvs utlänningarna, inte kunde stanna i Choman, att vi måste åka tillbaka till Suli. Varför var lite oklart. Kamal och hans familj tolkade det som ett sätt för Asaish att förödmjuka familjen inför deras gäster - de är inte glada över Kamals frispråkiga arbete som journalist. Kamal argumenterade emot, "om man har visa till ett land har man rätt att vistas i alla delar av det landet", och till slut gav de med sig.

Med Kamal som tolk besökte vi en familj i Rayat, en by lite utanför Choman. De hade, som så många andra i norra Irak, drabbats hårt av Saddams regim och av Iran-Irak-kriget. Efter 1974, då en kurdisk revolt krossades, tvingades många lämna byn. Under 80-talet hamnade byn mitt i krigszonen, så när folk började återvända hit efter 1991 fanns det i princip inga byggnader kvar här, allt fick byggas upp på nytt. Runt om i bergen låg det många kroppar efter dödade iranska soldater. Folk lämnade in kroppar som de hittade till Iran och fick några säckar mjöl för varje kropp.

Nästa besök var hon Kaka Mahmoud och hans familj. De bor i Choman under vinterhalvåret, men flyttar till den lilla byn Kani Spi på våren. Efter ett par koppar te - det blir mycket tedrickande här - tog vi med oss Kaka Mahmoud och hans son Karwan för att bege oss upp till Kani Spi, någon mil upp i bergen. Den sista biten klarade inte vår buss, så vi lastade över allt till en traktor med släp. Den kämpade sig upp på en lerig liten väg. "Zor bash traktor", sa jag till Karwan och Kaka Ali där vi stod på flaket, "mycket bra traktor". När vi gick av såg jag en liten skylt på traktorn där det stod Made in Sweden, Trima Bergsjö. Det var jag förstås tvungen att dela med de andra! Kaka Mahmoud hade trott att den var från Holland.

Nu ska vi ha andakt, jag får fortsätta skriva senare.